Det kom ett sms från Türkcell

Det piper till i mobilen. “We wish you peace, love, health and happiness in 2007. Hoping you to enjoy the brightest new year of your life.” Det är det stora telefonbolaget som vill höra av sig med lite omtanke. Även premiärminister Erdoğan, och hans parti, passar på att önska oss gott nytt, som ni ser.

Det är bara att instämma. Gott Nytt År!

Kurban Bayramı

Här firas inte bara nyår. Det är också den muslimska högtiden Kurban Bayramı, som firas två månader efter Ramadan, till minne av när Abraham/Ibrahim offrade ett lamm i stället för sin son, typ. (Här kan du läsa hur Bible Gateway, beskriver händelsen, här finns en muslimsk skildring, här en annan, och så här sjöng Bob Dylan.)

Enligt traditionen slaktar man ett djur hemma, och det är inte helt ovanligt att man även i Istanbul tar kål på en get man hyst i trädgården, vad jag förstår. I biltvätten mitt emot vår livsmedelsaffär slaktade man ett par kor idag. Se bild.

Plötsligt händer det

Igår tog vi färjan över till Kadıköy på den asiatiska sidan. Vi hade inga särskilda planer mer än att kolla runt lite. Samtidigt som N somnar i vagnen, hittar vi restaurangen Çiya, som visar sig ha fantastisk turkisk mat. Så det otroliga händer att vi i lugn och ro får äta vistelsens hittills godaste måltid.

Det blev bön- respektive grönsakssoppa och en massa gudomliga småsallader och röror. Och för mig också en slags bulgur-kött-röra, intjoffad i någon slags tarmar och gudomligt kokt. Se bilden, överst i mitten. Vi kommer snart att ta båten över för att peta i oss några varmrätter också.

Kadıköy, var för övrigt helt okej, lite som det som är bra med Beşiktas; turkiskt, avspänt och ”rejält” på något sätt. ”Fräscht, men inte flashigt”, som en rutten copy skulle uttryckt det.

När N vaknade fick han simit-pizza. Och russin. Det enda som förmörkade mitt glada sinne var den hemska eurotechnoversion av Samuel Barbers Adagio for Strings, som spelades i affärerna. Men det är glömt nu. Nästan.

Några korta om att flytta mobbare

Inga M och någon anonym har hört av sig med lite synpunkter i kommentarboxen. På förekommen anledning:

• Man kan väl tänka sig att elever flyttas till en skola i en annan kommun, om ett par kommuner vill samarbeta kring detta. Har inte funderat så mycket över det, men det kan väl kanske vara klokt om det t ex är fråga om mycket små kommuner.
  
• Jo, man måste faktiskt ha en väl fungerande elevvård om man skall använda sig av en så pass allvarlig åtgärd som att flytta elever, mot deras och föräldrarnas vilja. Åtgärden skall finnas att tillgå som ett inslag i en proffsig helhet, och där behöver skolan den kunskap, och de verktyg, som kurator och skolsköterska har. Och det är, för övrigt, knappast rimligt att flytta elever enbart för att de begått ett brott. Det är elevers rätt till en trygg skolmiljö, som måste vara utgångspunkten.
  
• Om man som elev eller förälder tycker att kommunen gjort fel, tycker jag det skall avgöras i en förvaltningsdomstol. Skolverket är, om jag skall vara snäll, en myndighet som kan granska hur kommuner sköter skolan ”i största allmänhet”. Och om man funnit att kommunen gör detta bra, kan ju det vara något som vägs in i en bedömning av ett enskilt fall. Men att de dessutom skall avgöra specifika ärenden tror jag inte på.
  
  Om jag skall var lite mindre snäll, och lite mera jag, så måste jag säga att jag tycker Skolverket alldeles för mycket sysslat med att försvara den skolpolitik som förs, och alldeles för lite med att undersöka och problematisera det som uppenbart inte funkar. Man agerar helt enkelt inte som en självständig myndighet. Och, när det kommer till juridiska spörsmål, av typen ”vad får vi göra eller inte göra i skolan”, så brukar verket och dess chefsjurist, först efter något halvår grymta fram att det är en svår fråga som måste avgöras på den enskilda skolan, det må sedan gälla religiösa inslag, tvångsåtgärder eller huvudbonader.

Läs Redaktörn!

Redaktörn är alltid bra, men idag känns han extra angelägen. Läs!

Att flytta mobbaren

Några som är kritiska mot att ge kommunen ökade befogenheter att flytta på mobbarna är t ex Bea, Hjalmar Holgersson och Tomas Jonsson. Läs gärna hur de ser på saken.

Om varför jag är positiv till själva "metoden" kommer jag att återkomma till, men jag lovade ju först att skriva lite om vad som krävs "runtomkring", för att åtgärden skall kännas godtagbar.

Den första frågan handlar om vilka krav vi skall kunna ställa på den kommun/skola som vill flytta en elev. När kopplad till den frågan är problematiken till den flyttade elevens rättsäkerhet. I varje personalrum sitter några gnäll-pellar som alltid vill ha bort ungar de tycker är jobbiga. Det skulle vara en katastrof om elever godtyckligt flyttades för att skolorna inte klarade att hantera problematik kring mobbning och våld professeionellt. Följaktligen kan åtgärden inte komma ifråga i en kommun som skurit ner på elevvårdande krafter (kurator, skolvärd, skolsköterska), eftersom man där faktiskt struntar i en mycket viktig del av arbetet.

Vidare måste skolan ha, och följa, en gedigen handlingsplan mot mobbning. Om det förebyggande arbetet saboteras av negativa/lata/inkompetenta krafter i personalen, är detta en fråga för arbetsledningen, och inte något som skall drabba eleverna i form av felaktiga flytta-bort-beslut. Och, slutligen, det måste finnas en möjlighet för den flyttade eleven att klaga någonstans, om man anser sig felaktigt behandlad. Kanske är det länsrätten som skall avgöra om kommunen fattat beslutet på rimliga grunder.

Denna möjlighet att klaga är naturligtvis väsentlig för den enskilde elevens rättssäkerhet, men det gör det också, på ett sätt, enklare för en rektor - eller vem som nu i praktiken kommer att fatta beslutet - att våga handla. "See you in court", typ. (Vi i skolan är i allmänhet så himla rädda att göra lite fel, att vi ofta väljer att inte göra något alls. Vilket givetvis gör att vi inte kan handla rätt. Vilket innebär att vi handlar fel, lik förbannat.)

Slutligen måste vi försöka besvara frågan var mobbarna skall hamna. En typ av mobbare tror jag faktiskt att man kan släppa ner i en annan skola, på andra sidan stan, med gott resultat. Fler än man tror har möjligheten att styra sitt handlande i en positiv riktning om omgivningen är tydlig med konsekvenserna.

Men, många, kanske de allra flesta, kommer att behöva mycket mer än bara en ny miljö, för att börja uppträda på ett bra sätt. De behöver en bra miljö, där de kan träna sig i ett schysst beteende. Och även detta ställer stora krav på kommunerna. Jag tycker att det skulle vara vettigt att satsa på "empati-skolor" (jag har inget bra namn, kom gärna med tips), där man under kunnig ledning arbetar med sig själv, och sitt sätt att möta sin omgivning. En modell som jag tror på, hittar du, lite översikligt, här.

Så, kära skolminister; se nu till att ta tag i de här sakerna, så kan du ha bidragit till att göra lite nytta för svenska skolbarn. Och det är inte illa.

19.35

"Ett samtal med min mor: patiens, försiktighet och konst". Fem över halv åtta kan ni höra Helge Skoog läsa en bit ur Orhan Pamuks Istanbulbok. P1.

Bra Björklund!

"Redan nästa år ska landets kommuner få rätt att tvångsförflytta mobbare till andra skolor, även mot föräldrarnas vilja. Det klargör skolminister Jan Björklund (fp), som genomför lagändringen med förtur.", skriver Svenskan idag.

Detta är en åtgärd som har stort folkligt stöd, och som kommer att betyda mycket för arbetet mot mobbning, våld och andra kränkningar. För att det inte bara skall bli en populistisk flirt med dito krafter, måste skolministerns stab dock ägna lite tankemöda åt följande frågor.

• Vilka krav skall ställas på kommunen/skolan innan de får flytta en elev?


• Var skall den flyttade eleven hamna?


• Hur garanteras rättsäkerheten för den flyttade?

Svar kommer här, så småningom.

Kändisbingo

Idag joinade nobelpristagarens svägerska och bror lunchgänget Å satt med. Brodern var ju en tuffing i barndomen, som slog och plågade sin lillebror, enligt Istanbulminnena. Svägerskan var mycket trevlig, enligt Å. Och sålde dessutom på hushållet en almanacka.


Killen som säljer Simit nere vid kajen hejade förresten på mig och N i morse.

Saz

Köpte en saz till slut. Precis som när jag var tonåring, och aldrig hade några pengar och därför satt och "provspelade" gitarrer i all evighet, hade jag redan varit in några varv i affären redan. Testat. Frågat. Testat igen. Till skillnad från då blev det verkligen affär redan tredje gången.

I min ödmjukhet köpte jag en nybörjarmodell för hundra lira (500 sek), vilket inkluderade fodral (håller för inget), extra strängar och ett gäng långsmala plektrum. Därefter vidare till ADA Kültür där jag skaffade tre skivor - Istanbul, Konya och Diyarbakır - ur utmärkta serien "Türkülerle Türkiye", sammanlagt drygt femtio skivor med turkisk musik sorterade efter provins.

Nu håller jag på att försöka hitta den enklaste stämningen. Nedersta strängen är en trippel, två ljusa D och en som ligger oktaven under. Därefter följer en sträng som är stämd i ett A, högre än de ljusa D-strängarna. Överst har vi så en mörkare C-sträng. (Detta är fritt ur minnet; nu har mina undersökningar trasslat oss långt från utgångspunkten.) Ordningen nerifrån och upp blir då mellan-ljus-mörk, vilket blir lite annorlunda för en västerlänning. Spelandet kompliceras vidare av att banden är oregelbundet satta, med kvartstoner lite här och där.

Ambitionen är att kunna dra några anatoliska riff vid hemkomsten till moderlandet, om än inte redan på Arlanda. Det låter ok så här långt faktiskt, rent av lite anatoliskt när jag kommer åt kvartstonerna.

Maten

Med de begränsningar som utbudet och minnet utgör, rekonstruerades de goda revbensspjällen vi bjöds på förra året. Här fick det bli lammkotletter i ingefära, kanel och honung samt fermenterad morotsvinäger. Apgott. En rödkålssallad med bland annat valnötter, ruccola och granatäpplekärnor var en annan grym nykomling.

Osså hade ju D, som ju jobbar i näringslivet, och därför får kånka hem en låda delikatesser varje år, med sig en låda delikatesser. Korvar. Rökt skinka. Och en Champagne han köpt för skattade pengar på plats i Frankrike häromåret. Hipp, hipp, haram! Det blir dock den surdegslimpa på råg som han bakat, lindat in och flugit tvärsöver vår världsdel som vinner utmärkelsen "Bäst på vårt lilla julbord 2006." En gråbrun, kompakt liten krabat, som nu på fjärde dagen fortfarande smakar ljuvligt. Fantastiskt.

Bilden föreställer de nötter i honung som förgyller min frukostyoghurt. Snyggare än surdeg.

Musiken

Herr Alarik hade såklart koll, och la den som femma på en av alla årsbästalistorna. Och eftersom Å gillar Aimee Mann, och det skulle vara jul och allt, och Aimee Mann lämpligen hade gjort en julskiva, tillsåg jag att den fraktades från Söder och hit. Naturligtvis hade Herr A rätt; det är en mycket bra skiva. För att vara julskiva galet bra. Om man nu inte får räkna samlingar; då slår Redaktörns Christmas Crackers 2004, som också snurrat flitigt, det mesta.

Gammalt, fint och modernt

"- Se så snön fnyker över vägbanan", sa han. "Vad gör snön, sa du?", sa jag. "Fnyker. Det är ett gammalt fint, skånskt verb". Dialogen utspann sig i en grön Golf GLS, på E4an, någonstans i södra Norduppland, för, gissar jag, 22 år sedan. Om fnyker verkligen är skånskt, eller fint och gammalt för den delen, vet jag inte. He sure had a way with words, pappa. Och exakt vad det betydde hajjade jag kanske inte riktigt, men jag tror att det var det snön gjorde idag, över gatan uppe vid rondellen. Fnök.

Det har blivit kallt. Jag skulle följa D halvvägs till flygplatsen, och på vägen dit ligger Istanbul Modern bra till, så det fick bli konst idag. Och där nere vid de gamla hamnmagasinen drog iskalla vindar in från Marmarasjön, och tröjan och kavajen som varit perfa i två månader nu, var med ens alldeles för klena.

Museet var fint. Turkisk konst från tidigt nittonhundratal fram till idag. Måleri, foton och typ installationer. Samt en utställning hämtad från biennalen i Venedig. Jag tyckte om det mesta. Guerilla Girls var roligast. Vi åt lunch i restaurangen med utsikt över vattnet. Gnistrande sol över den gråglittrande och irriterade sjön. Fartyg och tankers kors och tvärs, på väg in i eller ut ur Bosporen.

När jag sett D gå igenom spärrarna till metron vid Aksaray, åkte jag ensam tillbaka genom stadsdelar i blåst, sol, hagel och, som sagt, fnykande snö. Jag hade gårdagskvällens visning av The Day After Tomorrow - inköpt för 25 pix i Beşiktaş - i minnet.

Jullov

Igår åkte M och W. Torsdagskvällen gick åt till terapeutiskt packande, stuvande, pressande och knökande; till sist fick det mesta faktiskt plats i väskorna. När allt var klart, och N sov, såg vi det underbara avsnittet där Bart gör succé som nykristen healer. Och så satt vi uppe lite för länge. Sista kvällen, ni vet hur det kan vara.

Igår morse såg vi så det tjugoandra avsnittet av julkalendern tillsammans - måste komma ihåg att skriva om den; se de, se den! - innan vi gick ner till killen i kuren för att beställa en stor taxi. En liten kom. Men, vår chaufför visade sig också ha svart bälte i stuvande, pressande och knökande, så det var lugnt.

När vi skulle ta av mot flygplatsen var det mindre lugnt. De har en grej här, taxichaufförerna, och det är att när de skall svänga höger av huvudleden ligger de i den vänstraste filen ända tills de är i höjd med slutet av avfarten, om ni hajjar. Att man skulle börjat femhundra meter tidigare, eller att det varit heldraget i tvåhundra, bekymrar dem inte så mycket. För nu när man är i höjd med avfartens slut, kastar man - lite överraskande för alla töntar som skall rakt fram - taxin över filerna och in på avfarten. På så sätt behöver man ju inte sakta ner eller hamna i avfartskö. Och insläppt blir man alltid på något sätt. Skitsmart. Vanligtvis, som Allram skulle sagt.

Just den här gången blev en av stackarna som skulle rakt fram i sin fina Audi rädd och förbannad, och tutade och hötte vilket fick vårt pucko till chaufför att tvärnita och kliva ur. Audi-Emre också ur. Så skall idioterna börja slåss. Mitt i trafiken. W, som har dåliga erfarenheter av jobbiga taxifärder sedan tidigare, blir mycket låg. Och vi med. Lyckligtvis stannar nu flera snubbar och drar isär de vevande puckona till män, så efter lite halvdana tofflor och svingar kommer chauffören tillbaka. Så dumt. My godjum.

Flygplatsen, Burger King, väntan och egen flygvärdinna till killarna. Och tungt såklart. Tre månader tillsammans och nu åker de stora killarna. Vet inte riktigt hur mycket N hajjade, men han vinkade länge när de gled bort genom passkontrollen.

Glädjande nog får vi med oss vår julgäst, D, hem från flygplatsen. Fullastad med goda viner, surdegslimpa, Offside, pepparkaksdeg, välling, grisprodukter mm dimper han ner. Långa vägen hem; metro, spårvagn och taxi. N, som sovit är lite seg, men kommer så småningom igång och leker tittutlekar med vår gäst under färden. När vi klivit över tröskeln hemma ställer han sig och kramar, under tystnad, D i säkert tre minuter. Nu är det jullov.

Lilla jul och skolavslutning

Igår kväll hade vi liten julafton. Köfte, glögg och en fantastisk liten tomte (W, men säg inget till N!) tillhörde höjdpunkterna. Därefter var det skolavslutning. Tvåorna och sjuorna fick betyg, inklusive ordning och uppförande, och det såg överlag mycket bra ut. Såväl elever som personal fick skoltröjor.

Skolans kvalitetsredovisning för året kommer vad det lider.

Simit

Försäljaren står där trafiken tjocknar. Man ska bli sugen och veva ner rutan är tanken. Eller så går han runt, bärande sin tripod till försäljningsbord. Storfräsarna har vagn, i Beyouğlu med kommunens märke och allt. För 50 kuruş får man en simit; täckt av sesamfrön och till form och storlek ganska lik ett barnvagnshjul.

Ät den naturell, rätt upp och ner, eller komplettera med marmelad eller färskost. Eller häll på (ringla är väl matverbet) olivolja, montera fårostsplitt och pynta med örtkrydor. Eller gör som kedjan Simit Saray; använd den som sarg i en panpizza med en massa gott smäck. Kynnes- eller okynnesät. Funkar till allt; när som helst. Simit, en grundsten i femtonmiljonersstaden.

Jag och N brukar dela en när vi kollar in dagens fiskafänge vid Bosporen. 60-40, i hans favör, har kommit att betraktas som en standarduppgörelse.

Turboröj

Slutet av terminen närmar sig och ceremonierna avlöser varandra. M och W, som har en familj till, skall snart åka hem till Sverige. Steg ett, i en fyrstegsraket avsedd att göra avskedet värdigt, var kvällens hejdåpartaj. Bland gästerna märktes de tre österrikiska prinsessorna M, F och A, med föräldrar, samt de turkamerikanska gentlemännen S och S, beledsagade av moder med vännina.

Tillsammans med M, W och N uppnåddes den kritiska massa barn som innebär immiga rutor och öronbedövande larm. Kort sagt turboröj. Röjet höll sig dock inom anvisat område, så vi som fyllt 20 fick sitta i någorlunda ro och dricka glögg, äta svensk cheddar (dyrköpt å konsulatet av representant för Istanbuls öfre svenskkoloni) och en massa annat gott.

Jag höll i fiskdammen, M och W utgjorde ett förtjusande lojt, småfnissande, men ändå välrepeterat, luciatåg; barn och vuxna strålade ikapp, och inte blev det så mycket disk heller.

Kommer att bli svårt att klara sig utan det där småfnissande luciatåget.

Såpa

Turkiet hade en gång världens näst största filmproduktion. Bara indierna var värre. Detta enligt Orhan P skall sägas, och han har ju i och för sig höstat in 10 miljoner för sin konst att fabulera, men hursomhelst; det har en gång spelats in vansinnigt mycket film i Istanbul. Och fortfarande filmas det rätt mycket. Jag är inte mannen att avgöra vilka som är regelrätta filmteam (fint) eller vilka som jobbar för någon tv-kanal (mindre fint), men det är inte helt ovanligt att man träffar på gäng med kablar och kamera. Minns t ex våra chockartade sekunder i rampljuset.

De här killarna kommer snart till en parabol nära dig, eller kanske till en bio. Scenen skildrar ett samtal man to man vid Bosporen. Du som vet vad skådisarna heter får gärna skriva en kommentar. Och om jag har rätt i mitt antagande att de är turkiska motsvarigheter till Torsten Flinck och Samuel Fröhler vill jag veta det också.

Hundar

De stryker omkring överallt, de herrelösa hundarna. Ofta i små gäng om tre, ibland en och en. Jag kan stå på verandan och se hur Den Svarta, Den Blonda och Beşiktaşvovven rastlöst letar käk. Tidiga morgnar och sent på kvällen är de hungriga; rastlösa och lite griniga drar de runt och nosar och bökar. En solig eftermiddag ligger de helst och solar. Skönt utslagna på den stora gräsmattan, eller bara rätt upp och ner på trottoaren. Då verkar det skönt att vara hund.

På nätterna står de och skäller utanför gårdarna där de rika vakthundarna bor. De där som har ett jobb, fritt käk och vars husse och matte ibland packar in dem i suven så att de efter nån timme i bilkön kan få härja runt i Emirganparken. Vakthundarna skäller tillbaka; men de är där de är. The Stray Dogs drar vidare.

Jag tror för övrigt att Disney skulle kunna göra en härlig matinéfilm om ett litet hundgäng i Istanbul. Kanske med någon lite bortskämd och väluppfostrad diplomathund från USA, eller nåt, i huvudrollen. Som tappar bort sig och som sedan rädd smyger runt i den bullrande staden, förgäves letande efter sitt hem. Och som, efter lite inledande skärmytslingar blir kompis med ett gäng Istanbulvovvar från gatan, som liksom tar hand om diplomaten. Och så kan man föra in lite symbolik om öst och väst kanske. Förståelse och fred, och så där... Äsch, det var bara en tanke, och den är väl redan gjord i lite olika varianter.

Nåväl, trots att jag inte skulle beskriva mig som hundvän, så störs jag inte så mycket av hundarna. Det är väl någon gång när jag är ute med N, och han blir alldeles för nyfiken på någon dogg som ser lite lömsk och irriterad ut, som det kan kännas jobbigt. Eller den gången när jag var på väg hem med maten, och en svart bjässe utsatte mig för nafs i brallan. Annars är det lugnt, de är coola och förvånansvärt ointresserade av oss människor. Det är bra mycket mer besvärande med dessa hundar som rusar runt i parken hemma, och vars puckon till ägare är killar runt tretti som sitter på en parkbänk och röker, och som tycker att deras bindgalna jyckar är lekfulla...

Jag är som sagt ingen hundvän, så jag har lite svårt att säga vad det är för slags raser som dominerar. Det är såklart fråga om olika blandningar, men de flesta är i medelstorlek och korthåriga. Sedan finns hela skalan i storlek, färg och päls; igår såg jag t ex en liten brun som såg ut som gris. De flesta är märkta i örat, och det betyder att de är vaccinerade, har det sagts mig. Vilket är lite lustigt kan jag tycka, för om man gör sig omaket att vaccinera dem kunde man ju lika gärna avliva dem; det vore nog det bästa, både för dem och för oss. Av och till har man också såna stora kampanjer då man försöker rensa gatorna från hundar; hittills har dock hundarna varje gång kommit tillbaka i nya generationer.

Ok, de stör inte sådär jättemycket, men vilda hundar är ändå bäst på film.

Snart måste jag skriva den där pretentiösa och alldeles för långa posten om Bosporen. Tills vidare bjuder jag på en bild.

Knäppa lärare och yttrandefriheten II

Min förra post gillades av Gudmundson. Vilket ledde till att jag idag haft ovanligt många besök, samt att samma post diskuterats, bitvis lite dumt, i gästboken. Gudmundsons, that is. Kul. På sitt sätt.

Samtidigt som jag med ena ögat följer BJK på bortaplan mot Bayer Leverkusen, det gäller fortsatt överlevnad i UEFA-cupen, skall jag försöka behandla ett par problem skolan ställs inför, med anledning av personer som tidgare nämnde datalärare. I något fall har jag kanske varit luddig, i något kanske medvetet missförstådd.

Först vill jag säga att jag är måttligt intresserad av att diskutera dessa frågor principiellt, så där coolt distanserat och argumenterande, som jag ibland upplever att man gärna gör, i bloggar och andra forum. För mig är det högst påtagliga dilemman; i takt med en allt slarvigare lärarutbildning och synbart minskat stöd för demokratiska värden i samhället, kommer jag sannolikt att allt oftare stöta på kollegor med en grumlig demokratiuppfattning. Dessa tycker jag skall utmanas.

Lyfter vi blicken ser vi hur politiskt och religiöst inspirerat våld världen över firar galenskapens triumfer. En allt mer globaliserad tillvaro gör att våld i Bagdad eller Gaza, såväl som övergrepp Guantanamo eller Arlanda, har återverkningar i den skola där jag vanligtvis arbetar.

Nåväl. Alla som arbetar i en svensk grundskola har uppdraget att arbeta för grundläggande demokratiska värden. Det är vår förbannade skyldighet att göra detta. Man kan tycka vad man vill om det, men det slås fast i läroplanen. Personligen tycker jag det är bra, eftersom jag menar att det demokratiska styrelsesättet är överlägset alla andra. Och, för att jag menar att historien visar att vi måste arbeta aktivt, i ord och handling, för att hålla demokratin levande.

(Det finns en liberal paradox i detta, att ge en politisk uppfattning en gräddfil, framför andra. Och vi skulle, för argumentationens skull, kunna se demokratin som en åsikt som alla andra. Må så vara. Den som vill ägna tid åt att dryfta detta kan söka upp ett seminarium på a-nivå i statskunskap. Jag tillåter mig hävda demokratins överlägsenhet, bara så där.)

Någon kommentar menar - slarvigt citerat - att "läraren bara skall undervisa, och inte torgföra personliga åsikter" och att den som inte respekterar den rågången skall få sparken. Jag håller naturligtvis med, samtidigt som jag önskar att det var så enkelt. Tyvärr funkar det ju inte så att Rasist-Leffe (obs fingerad person) kliver in i klassrummet och deklarerar att han tänker redogöra för sina rasistiska åsikter i syfte att övertyga eleverna så att de kommer att tycka likadant. Vi som jobbar i skolan har alla möjligheter att på ett mer sofistikerat (t ex genom val av frågeställningar, litteratur, filmer etc, eller genom hur vi responderar på våra elevers uppträdanden, hur vi väljer att behandla, eller inte behandla aktuella händelser; you name it) sätt arbeta för den ena eller den andra uppfattningen - om vi vill. Skolan kan minska risken för att det sker genom att sträva efter att anställa personal som respekterar elevernas rätt till en saklig och allsidig undervisning, samt, grundläggande demokratiska värden.

Får man vara förintelseförnekare i Kritans skola? Eller får man, om vi vill göra det svårare, som aktiva sverigedemokrater hävda att "etnisk" mångfald står i motsats till ett stabilt och fungerande samhälle? Detta är knepigt, jag kan inte tycka annat. Här närmar vi oss en mängd svåra gränsdragningsproblem, och det som var spetsfundigheter på de där seminarierna, blir högst relevanta vardagsproblem.

Jag anser att man är inne på en farlig och ofta kontraproduktiv väg när man lagstiftar mot åsikter. Jag tror att lagar som hets mot folkgrupp behövs - vi måste tilltro vårt rättssystem en förmåga att hantera gränsdragningsproblem - men att göra det olagligt att ifrågasätta historikers beskrivning av olika fenomen eller händelser, det är bara dumt. Om jag tror att ett folkmord ägt rum, men på ett annat sätt, med plus minus ett antal miljoner döda - skall jag då lagföras? Eller om jag, på grund av exempelvis en dålig skolundervisning, tror att den inte ens ägt rum - är jag då kriminell? Och skall det hindra mig från att ha vissa arbeten? Men...

...vi måste också konstatera att uppfattningar som de ovanstående inte är som vilka som helst. De existerar oftast inte i ett vacuum. Att hävda att Förintelsen inte ägt rum är inte direkt som att säga att franska revolutionen inträffade 1729, eller som att förväxla, säg Arboga och Örebro. Idén ingår i princip alltid i ett större åsiktskomplex där rasistiska åsikter och demokratiförakt är andra inslag. Och det, strider mot läroplanen.

Sverigedemokraten som hävdar att invandrare som begår brott, till skillnad från "etniska svenskar", egentligen borde utvisas, även om de har svenskt medborgarskap, tycker inte att det är så centralt att människor behandlas lika, oavsett bakgrund. Det är svårt att hävda något annat. Tror man att denne på ett bra sätt kommer att stå upp för läroplanens värden under arbetsdagen skall han naturligtvis anställas. Men det tror inte jag.

Knäppa lärare och yttrandefriheten

En man som arbetar som datalärare på Åsö Gymnasium, Stockholm, har i Teheran talat på en "förintelseförnekarkongress" enligt Svenska Dagbladet. Bloggaren Gudmundson skriver om detta idag. Han ser hela kongressen som en provokation från den iranska regimen som går ut på att västliga liberala demokratier kommer att ingripa mot de som talar där. Efter att dessa åtalats, avskedats eller vad det nu vara månde, kommer man i Teheran, möjligen med rätta, kunna hävda att västs yttrandefrihet är en bluff; så länge man hånar Muhammed är det ok, men om man ifrågasätter händelser i historien riskerar man förföljelse.

Gudmundson förutspår att krav kommer att resas på att läraren skall få sparken. Därmed kommer idioterna i Iran få rätt. Låt dem inte få det, menar han.

Diskussionen som förs i Gudmundsons forum, liksom själva posten, berör de klassiska frågorna kring den liberala demokratins grundprinciper: Hur försvarar sig demokratin mot dess hot? Vad händer när demokratins försvarare blir de som hotar demokratin? Var går gränserna för yttrandefriheten? Intressant och alltid lika viktigt, i synnerhet när man diskuterar det konkreta problem som ligger mitt i Kritans verksamhetsområde: vilka krav kan vi ,utifrån dessa frågeställningar, ställa på de som arbetar i skolan?

De flesta som deltagit i diskussionen menar att eftersom det är fråga om en datalärare är det ett mindre problem än om han varit historie- eller religionslärare. En annan skillnad som måste göras är den mellan att vara nazist och att ifrågasätta hur förintelsen skildras.

Detta är mycket komplicerat. Om vi börjar med frågan om det spelar så stor roll exakt vad man jobbar med inom skolan ligger det till så här. Alla lärare har stora möjligheter att tala om lite vad som helst med sina elever, och givetvis också möjlighet att torgföra sina åsikter. Detta gäller för övrigt all skolpersonal. Det finns ett sug hos många ungdomar att diskutera sådana här saker med vuxna människor som tar dem på allvar, och en kunnig och pedagogisk vuxen kommer att sätta spår i elevernas värderingar. Detta gäller, naturligtvis också, en skicklig idiot, ute i onda avsikter.

Alla vi som arbetar i skolan förväntas därför de grundläggande värden såsom de uttrycks i läroplanens portalparagraf:

"Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna
förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors
lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet
med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla."

Och ju mer lärarens uppdrag har förskjutits från att förmedla ämneskunskaper i någorlunda snäv mening, till att fostra demokratiska individer, desto viktigare blir lärarens personliga värderingar. Och det gäller också annan personal. Som lärare i historia, samhällskunskap, geografi och religion hoppas jag ju att det jag berättar om har högre relevans, än det Vaktmästar-Uffe* vet att berätta om svensk invandringspolitik, men det är ibland endast en from förhoppning. Därför menar jag att en person vi inte vill ha som SO-lärare, inte skall vara data-lärare heller.

Den andra frågan är ju hur knäppt man skall agera för att inte få arbeta i skolan. Får man hävda att förintelsen inte ägt rum? Får man hävda att överallt där människor av olika "etnicitet" försökt leva tillsammans har det föreller senare gått åt pipan; inte som ett resultat av rasistisk/nationalistsisk hets, utan som en effekt av "etnisk mångfald"? Får man vara organiserad nazist? Eller kommunist?

Jag tror på stort personligt ansvar hos de som arbetar i skolan. Det innebär att en rektor som säger sig tycka värdegrundsfrågorna är viktiga, skall diskutera sådant med den hon eller han anställer. Det handlar inte på något sätt om att införa åsiktsförbud, utan att med utgångspunkt från skrivningen i läroplanen diskutera med den jobbsökande hur hon eller han tänker kring den delen av uppdraget. Och inte bara anställer vilket pucko som helst som råkarkunna lite om datorer. Och detta förutsätter att vi låter våra skolledare ägna lite tid åt anställningsfrågor. Vilket vi gör, om vi menar allvar med att alla som arbetar i skolan måste vara aktiva i värdegrundsarbetet.

Och en och annan förslagen råtta kommer att slinka igenom. Och denne måste vi konfrontera. Ägna en dag åt Förintelsen på Åsögymnasium. Nagelfar Data-Jannes teser. En medelmåttig historielärare strimlar hans argument. Och ännu finns överlevare att bjuda in.

Jag vill inte ha främlingsfientliga kollegor, men jag vill heller inte göra dem till martyrer. "Vi hade en datalärare som visste skitmycket om hur judarna ljuger och sådär, och han hade typ bevisat att det var så, och forskat och så, och han var skitschysst och föklarade grejer, men han fick sparken...." Det skall vi inte bjuda dem på.

*Vaktmästar-Uffe heter i verkligheten något annat. Han satt på en bänk i en korridor på en skola jag arbetade på och berättade för alla som ville höra på att invandrare dömdes till kortare straff, att de fick lyxbilar från soc, att de flesta som kom till Sverige var rika i hemlandet etc. Vi kan garva åt detta, men han uppbar lön och fast anställning i en kommunal grundskola.

Det där blev ju lite dumt, Linda

Igår skrev som sagt Metta Fjelkner i Svenska Dagbladet om mobbning i skolan, i ljuset av en mediakultur där mobbningsliknande inslag anses ha ett högt underhållningsvärde. Jag tyckte det var bra skrivet, eftersom jag ser fenomen som våld, förtryck och mobbning som uttryck för komplexa samspel mellan skolmiljö och omvärld. En omvärld där olika medier är viktiga aktörer, vid sidan av föräldrar och kamrater.

Att det är skolans uppgift att arbeta proffsigt för att motverka mobbning i skolan är självklart. Men med det ovan skrivna är det för mig lika självklart att alla vi som ser mobbning som ett allvarligt problem, som inga barn skall behöva utsättas för, måste arbeta för att mobbningen skall försvinna, var och en på sitt håll, med sina verktyg.

Och det skulle kunna innebära att en person som försörjer sig på att producera, eller skriva om, program där mobbningsliknande beteenden premieras, eller lyfts fram, skulle kunna fundera över om det är bra. Eller kul. Kanske särskilt om man vet att många av tittarna är barn.

Eller så tycker man som Linda Skugge som skriver följande:

"Metta Fjelkner (ordf lärarnas riksförbund) skriver på Svd Brännpunkt att det är dokusåpornas fel att ungarna i skolan mobbas:'Om medierna förmedlar bilder av hur unga tjejer med alla medel konkurrerar ut varandra genom falskspel och utstuderat beteende - och visar unga pojkar att den roligaste är den som presterar de grövsta skämten på andras bekostnad - hur kan vi då tro att vi ska få skolelever som tror på samarbete, tillit och öppenhet inför olikheter?'

Men tänk att mobbning fanns innan Robinson. Och det är skolans uppgift att få bort mobbning, inte tidningarnas."

Linda Skugge verkar vara läst av många. Möjligen kan man beskriva henne som opinionsbildare. Om jag läser henne rätt är det skolans, och ingen annans, uppgift att arbeta mot mobbning. Om denna åsikt delas av många, är det inte så konstigt om det viktiga arbetet mot mobbning är svårare än det skulle behöva vara.

Vet inte vad ni tycker; skriv en rad vetja!

Friserade siffror

Igår var jag hos frisören. Det finns två stycken på campus, en herr och en dam. Damfrisören känns trendig och hipp, herrfrisören är mer tidlös, så att säga. Hemma klipper jag mig lite för sällan; min frisyr skulle elakt kunna sägas passa en högstadielärare som helst går klädd i jeans och lyssnar på gubbrock, och som gärna framhåller detta som ungdomligt. Det stämmer dock inte. Snålhet, ignorans och den sortens fåfänga som yttrar sig i synbar avsaknad av dylik, är de verkliga skälen.

Men här är det billigt. För 9 lira (45 sek) blir jag klippt och schamponerad. Dessutom får jag polisongerna ansade. Hoppar jag schampot stannar det på 7 lira. Detta har jag lärt mig efter att ha klippt mig två gånger inom loppet av sex veckor. Hemma går det gärna tre eller fyra månader mellan besöken, å andra sidan kostar det ju lite mer.

Själva klippningen går till som hemma ungefär, dock under den tystnad som faller sig naturlig när man inte förstår varandra. Lite måttande med tummar och pekfingrar, några ömsesidiga ”tamam” (okej), och så kör han igång. Han är snabb och noggrann. Avsaknad av tramphiss och annan lyx gör att han får böja, luta och vrida sig betydligt mer än sina svenska kollegor. Den reklamfinansierade melodiradion är dock i det närmaste identisk med sin svenska motsvarighet. Obegriplig även här.

När man ser folk jobba här, och det gör man ju överallt, är det vanligt med olika hangarounds som håller de arbetande sällskap. Det är män som inte gör någonting just, utom att stå och glo, och kanske då och då sticka in någon replik. Kanske sparkar lite förstrött på lastbilens däck, om det är en arbetsplats som inbegriper en lastbil; kanske rättar till en detalj i dukningen, om vi är på ett fik. De har all tid i världen, och oklara uppgifter.

Ibland är den som hänger runt påfallande välklädd, då tänker jag mig att det är fråga om en förman, chef eller rent av ägaren själv. Ibland är de mer alldagliga, och då är det väl en kompis eller så, som inte har någonting annat för sig.

Båda gångerna jag varit och klippt mig har samme kille suttit i en av fåtöljerna och degat. Läst dagstidningarna fram och tillbaka; då och då bytt några ord med frisören. Han har gått ut en runda, för att komma tillbaka och slå sig ner; greppat tidningen och slagit upp sporten igen. Om han är kompis, ägare, torped eller arbetslös har jag ingen aning om. Han står i någon slags relation till salongen och han är alla gånger där nästa gång jag kommer.

Hur många som är arbetslösa i Istanbul vet ingen säkert. Inflyttningen från landsbygden är enorm, och siffrorna på antalet invånare varierar med vem man frågar. Någon säger tolv, de flesta femton, men jag har hört vissa påstå att det nu bor cirka arton miljoner i stor-Istanbul. 1960 var man en miljon.

I Sverige registreras man i princip i samma sekund som man föds; därefter vet staten allt om en tills man dör. Om man inte mörkar eller fuskar. Här funkar det inte riktigt så; man väljer om man vill registrera sina barn eller inte; statistiken är osäker, och man genomför därför folkräkningar med jämna (?) mellanrum för att få lite koll.

Förra året räknade man* med tio procents arbetslöshet i landet som helhet; flest i de sydöstra regionerna, men de är nog inte så få i Istanbul heller. Å andra sidan räknar man med att ungefär hälften av ekonomin i små och medelstora företag i Turkiet är ”informell”. Svart skulle man kunna säga.

Vilket kanske säger oss något om varför priset på en klippning motsvarar fem resor med lokaltrafiken eller en flaska riktigt dåligt vin. Och kanske också tjäna som ett argument för den ena eller andra arbetsmarknadspolitiken. Vad vet jag. Killen i fåtöljen är i vart fall inte utsänd av skattemyndigheten.


* Uppgifterna kommer från Utrikespolitiska institutets utmärkta Landguide över Turkiet.


Mannen på bilden säljer fisketillbehör, och skall i statistiken förmodligen föras till den informella sektorn.

Bra skrivet, Metta Fjelkner!

Skolan är naturligtvis alltid ansvarig för att förebygga, ingripa, utreda och åtgärda, när mobbning förekommer. Och detta måste vi bli bättre på. Men, sammanhanget är större än skolan. Vi lever i en mediakultur, där mycket av det som skrivs och visas är ganska vidrigt. Detta skriver Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, om i Svenskan idag.

Lite Pamuk

Jag har precis läst Orhan Pamkuks nobelföreläsning, Min fars resväska, från i torsdags. A, kollega till Å, hade fått mig att förstå att den var bra. När vi stötte på henne i fredags förmiddag, var hon helt uppfylld av talet. Hon hade sett det direkt i tv kvällen innan, och mot slutet grät hon, berättade hon.

Jag håller med A om att det var ett mycket bra tal. Klokt, vackert och välskrivet. Klarsynt och känslosamt. Roligt. Du hittar det här, om du har en stund över. En passage jag tycker är klok är denna:

"Vi blir tidvis vittnen till hur den icke västliga världens stora folkmassor, samhällen och nationer, vilka jag med lätthet kan identifiera mig med, på grund av sin ångest för att bli förnedrade och sin sårbarhet ibland grips av rädsla som leder till vanvett. Jag vet också att i västvärlden, som jag med lika stor lätthet kan identifiera mig med, finns nationer och stater drivna av extrem stolthet över att ha manifesterat renässansen, upplysningen och moderniteten och över sin rikedom, som tidvis grips av en arrogans som närmar sig ett liknande vanvett."

Idag skriver de turkiska tidningarna om ceremoni och bankett. Jag förstår såklart inte ett jota, men mitt intryck är att man är stolt. Även gräsliga skvallerblad har uppslag med stora färgbilder där Pamuk får glitter och cash av knugen. Reaktionerna på priset har ju alltsedan Horace öppnade dörren och upphov sin stämma varit såväl blandade, som kluvna här. Vissa puckon trodde ju att Pamuk fått priset för att turkarna skulle provoceras. Andra var bara stolta. Många försiktiga.

Men när Turkish Daily skriver om Pamuk missar de sällan att återberätta hur han i en schweizisk intervju talade om miljoner armeniers och tiotusentals kurders död, och hur ingen vågar tala om detta; ett uttalande som sedan ledde till åtal för att han skulle ha kränkt "turkiskhet".

Turkish Daily refererar i dag ett uttalande av Pamuk där han skall ha sagt att han av principiella skäl inte kommer att uttala sig i politiska frågor mer. Men att han kanske kommer att råka göra det någon gång ibland, i alla fall. Han är, och vill vara, författare. Inte politiker. Och kanske var det med det i balhuvudet som följande stycke kom till.

"Jag skriver, för att det är mitt hjärtas lust! Jag skriver, för att jag inte liksom alla andra trivs med ett vanligt arbete. Jag skriver, på det att böcker måtte skrivas som jag gör och bli lektyr för mig. Jag skriver, för att jag är så arg på er, jag är arg på alla. Jag skriver, därför att jag tycker så mycket om att en hel dag sitta i en kammare och bara skriva. Jag skriver, därför att endast genom att förändra verkligheten kan jag fördra den. Jag skriver, för att hela världen måtte få veta hur jag, de andra, hur vi alla, alla vi i Istanbul och Turkiet har levt och hur vi lever. Jag skriver, för att jag tycker om papperets, pennans och bläckets doft. Jag skriver, för att jag tror mer på litteraturen, romankonsten, än på något annat. Jag skriver, för att det är en vana, en passion. Jag skriver, för att jag är rädd för att bli glömd. Jag skriver, för att jag är förtjust i all berömmelse och uppmärksamhet, som det för med sig. Jag skriver, för att få vara för mig själv. Jag skriver i hopp om att förstå varför jag är så oerhört arg på er och på alla. Jag skriver, för att jag tycker om att bli läst. Jag skriver, för att en gång för alla bli klar med den här romanen, den här texten, den här sidan, som jag en gång påbörjade. Jag skriver, för att alla förväntar sig det av mig. Jag skriver, för att jag med barnatrons innerlighet tror på bibliotekens odödlighet och mina böckers platser på hyllorna. Jag skriver, därför att livet och världen och allting är så otroligt vackert och förunderligt. Jag skriver, för att jag njuter av att klä i ord livets hela härlighet och rikedom. Jag skriver inte för att berätta historier utan för att skapa historier. Jag skriver, för att göra mig fri från känslan av att det alltid finns en plats, dit jag – precis som i en ond dröm – på intet sätt kan ta mig till. Jag skriver, för att jag aldrig kunnat känna mig lycklig. Jag skriver, för att bli lycklig."

"...för att jag med barnatrons innerlighet tror på bibliotekens odödlighet och mina böckers platser på hyllorna." Det hade min mamma, som var bibliotekarie, tyckt om.

Tom Petty

Om ni har Hard Promises någonstans i gömmorna tycker jag ni skall plocka fram den. Annars hittar ni den för en tia hos vilken vinyldealare som helst. Eller köp den på cd eller nåt.

Och detta skall ni göra för den vackra Insider. Tom Petty i duett med de tusen sjalarnas okrönta drottning, den hesa rösten från 70-talets bästa västkust; Stevie Nicks. Mycket, mycket vackert. Det dräller av andra bra låtar på skivan, men Insider är värd hela pengen.

Det slår mig att Tom Petty banne mig är bäst i kategorin "såna jag alltid glömmer bort". Alltid bra, ofta mycket bra, och egentligen aldrig dålig. Ett CV oändligt mycket mindre befläckat än hos kollegor i gubbrocksträsket som Earle och Hiatt exempelvis. Men kanske, kanske, med lägre höjdpunkter. Bara kanske dock.

Ofta glömd, sällan nämnd; idag lyssnar vi på framtänderna som guds tandreglerare glömde.

---

Av YouTube att döma var Nicks med på en TP-turné tidigare i år. Det finns en del videoklipp, men ljudkvaliten var för dålig på de jag kollade för att jag skulle orka bry mig.

Der Nikolaus kommt zu Stadt

Det där var säkert en riktigt rälig översättning av en klassisk titel. Men, vi har varit på österrikiskt pre-julfirande och det funkar så här: Deras tomte, Der Nikolaus, kommer redan typ nu, och lämnar paket. Och om detta, fast i en turkisk kontext, var vi med idag, och det var väldigt trevligt. Och lite märkligt.

Och lite crazy.

K och G ordnar varje år besök av tomten, ja Nikolaus alltså. I år bjöds vi in. Ett par, tre österrikiska barnfamiljer var där, och stämningen var elektrisk i lägenheten (som för övrigt har en galet fin Bosphorus view). Det vimlade av små barn i söta klänningar som höll på att spricka av spänning och förtjusning varje gång det ringde på dörren. Medan man väntade fick man göra ängelpyssel och fika. (Eller klättra på soffor och sätta kladdiga händer på fönster vättande mot den där viewen.)

Till sist kom han så, tomten. Santa. Der Nikolaus. Det visade sig vara en turkisk gubbe, med en perfekt knubbig kroppshydda, kraftig kran och stora, vita lösmustascher. Vad som var lite otippat, för oss svenskar åtminstone, var att han på skallen bar en mitra och att han hade en kräkla i handen. Fast han var helt klädd i tomtedräkt i övrigt alltså. Och så beledsagades han av två coola, hårt sminkade, lite Lillbabs-aktiga turkiskor, som med kedjerökshesa röster då och då uppmanade oss och barnen att applådera.

Annars var det som det brukar hemma. Tomten slog sig ner, hade ganska bråttom och läste fel på namnen när klapparna skulle delas ut. Alla fick påsar. Och så sjöng vi Jingle Bells och We wish you a Merry Christmas. Österrikarna sjöng något obegripligt och vi kontrade med Pepparkaksgubbarnas sång. Lillbabsarna klappade entusiasmerande. Sedan drog tomten. Och vi med. Vissa skulle på match.

Den mystiska figuren till höger missade vi.

Lördag kväll

Å, M, W samt besökande S och O är nere på Inönüstadion och ser BJK-Kayserispor. Jag och N, som stannat hemma, gick förbi en av studentkantinerna för någon timma sedan. Då stod det noll-noll, med ett par minuter kvar till paus.

Efter att N badat, fått välling och lagt sig, fräste jag spenat, lök och vitlök. Tillsammans med lite fårost skall fräset bli fyllning i hemgjorda börek, när fotbollshorden kommer hem.

Men nu sitter jag här, med en kall Efes inom räckhåll. Datorn spelar The Ghost of Tom Joad, som är en av Ns bästa somna-skivor, och N har följaktligen somnat. Några rader ur Ekelöfs Eufori vandrar genom huvudet.

Ett just inkommet sms tolkar jag som att BJK vann. Nu kan serien gå till julvila.

Om att förstå

Igår hade vi professor N och hennes dotter F på middag. (Det är tack vare att N och Å träffades på en konferens för några år sedan som Å hamnade på universitetet här; ytterligare lyckliga omständigheter gjorde att vi andra fick följa med på köpet.)

Det blev en mycket trevlig kväll. Vi pratade om nobelpristagare, plugghets på gymnasiet, officiellt språkbruk och vad det kan betyda, hüzün, porträtt, musik och mycket annat. Vi tangerade - och ibland mer än så - frågor som jag velat veta svaren på, men varit för feg för att fråga om. So to speak.

Som pedagog, och allmänt nyfiken, är det häftigt att följa hur min egen bild och förståelse av något så komplext som Turkiet förändras, fördjupas, förvirras och - möjligen och hoppeligen - förbättras under tiden jag är här. Hur den bild jag hade med mig - hur den nu såg ut egentligen - hela tiden kompletteras och utmanas; och hur de nya bilderna i sin tur utsätts för samma behandling. Kanske låter flummigt det här, men för mig är det ytterst konkret och påtagligt.

Det är ett spännande växelspel mellan att gå ut och se, att läsa, att prata med folk, tänka lite, gå ut och se, etc... Detta är naturligtvis en högst trivial lärprocess, men det är sällsynt att ha tiden och möjligheterna i min höga ålder. Gårdagens samtal var extremt givande.

Nu blev ni allt nyfikna.

Språk

Språkkurs 1 köpte vi redan hemma i Sverige. Fult layoutad och med hopplöst tråkiga exempel gjorde den ett gediget intryck. Precis så minns jag språkböckerna från min egen skoltid i skarven mellan sjuttio- och åttiotalen. Vilket naturligtvis borde varit en varningsklocka; såväl min tyska som spanska är helpajjig.

Ganska snart märkte vi att den var riktigt dålig; inkonsekvent, undanglidande och svårförståelig. Samt nära nog mästrande ibland*. Och eftersom båda våra parlörer var ganska dåliga, om än på lite olika sätt, kändes projektet att lära sig en gnutta, un poco gnuttito, turkiska allt svårare. Tills T tipsade om...

Teach Yourself Turkish. För det här är språkkursen som inte bara tar dig i handen och leder dig in i ett nytt språk. Teach Yourself Turkish tar dig hela vägen, åkandes Rolls Royce. Allt du behöver göra är att luta dig tillbaka, ta det lugnt, jobba 2x30 minuer per vecka och ha kul. Om den håller vad den lovar, vill säga.

Förordet är späckat med uppmuntrande tillrop och tips; "ta det lugnt", "fuska om du måste", "tycker du det är svårt, kör på ändå, något fastnar alltid..." och liknande. En optimal lärmiljö har, bland andra, tillförsikt och självförtroende som bärande element, och det har sannerligen författarna Asuman Çelen Pollard och David Pollard tagit fasta på. En allmän känsla av trivsel är också inlärningsbefrämjande; tidigt i förordet uppmanas man att slå av teven och slå upp en drink. Glaset skall sedan fyllas på ett par, tre gånger innan förordet är över, enligt författarens anvisningar. Vi är tämligen långt från "Deutsch Aktuell".

Vi missade att köpa ljudskivan dock - vilka vi, det var mitt uppdrag - men den kommer. Om det nu inte blir för lätt, att dessutom kunna tjuvlyssna.

Innan man börjar skall man ta ett tomt papper och dela in i tre spalter. I den första spalten skriver man sedan de tre viktigaste skälen till att man vill lära sig turkiska. I spalt nummer två skriver man de tre största hinder man ser för att ambitionen skall lyckas. Och i den sista de tre sätt man skall använda för att ta sig förbi hindren. Papperet skall sedan upp på central plats i bostaden, därefter är det bara att köra. Kommer att bli hur bra som helst.

---
Idag i affären frågade killen i kassan - samma en som lät mig krita härförleden - hur läget var. På turkiska. Och jag förstod och svarade "bra". På turkiska. Sen insåg jag att jag hade glömt hur man frågar "och du?"(ya sen?), så det smög sig lite, men ändå...


*Inte helt olik Kritan själv, alltså.

Påven

Påven har varit här. Och först kanske sagt att han hoppas att Turkiet blir medlem i EU. Och sedan förmodligen tagit tillbaka det. Och jollrat om att det är viktigt att "europas kristna rötter" bevaras.

Skall Turkiet med i EU, vilket jag hoppas, måste stora förändringar ske när det gäller mänskliga rättigheter. Det är alldeles självklart. Men att som vissa hävda att Turkiet är för omodernt, och måste avislamiseras, för att platsa, är ju inget annat än ett stort skämt.

För så länge en stor del av invånarna i "Europa" på fullt allvar erkänner en konservativ, vidskeplig och arrogant gubbe i mysko kläder, som ett föredöme vars åsikter måste tas på största allvar, är det naturligtvis samma Europa som måste ta sig en funderare. Över sig självt.

Du kan läsa om påvebesöket i Turkish Daily, eller Rolf Gustavsson i SvD, till exempel.

Isolera Vatikanstaten nu!

Adventsfirande, nationalsånger och annat som inte hör hemma i skolan III

Man lovar så mycket. Framförallt jag. Framförallt här. Att jag skall skriva om simit till exempel. Eller om svenska författares jakt på Hüzün i Orhan P:s fotspår. Eller att jag skall avsluta min argumentation kring gud och nationen i den svenska skolans högtidskanon. Osså gör jag aldrig det. Eftersom annat kom i mellan, kändes angelägnare eller för att jag inte orkade. Ibland skriver man sig hes, liksom. Men det kanske kommer. Lite redan idag.

Sista delen om adventsfirandet etc kommer här, och det blir bara en liten krok. Skolan har inte ansvaret att föra religiösa eller nationalistiska traditioner vidare. Punkt. Lika irriterad som du skulle bli om ordföranden i din hyresgästförening upplyste om att ni skulle avsluta årsmötet med att sjunga Du gamla, du fria, bör du bli om det sker på skolavslutningen. Och lika knäppt som att ditt företag knallar iväg till kyrkan och sjunger psalmer fredagen före första advent, är det att ditt barns skolklass gör det.

Och nu blir jag högtidlig. När vi firar i skolan, skall vi fira oss själva, och de värden vi står för. Jag har ingen aning om hur sångerna låter och hur ritualerna ser ut, men det vimlar av kreativa kollegor som kan utveckla det. Vi skall fira att vi får arbeta tillsammans, att vi får utvecklas och växa, och att vi lär oss lite mer för varje dag. Att vi skall ha roligt på vägen, och att det skall bli förbannat skönt att vara ledig kanske.

Det där andra får vi studera på SO-timmarna.


Bild från Torslunda skola där man valt att fira våren, med hjälp av Fågeldansen. Bland annat.

Söndag

Igår var vi hemma hos svenska L, T, S och T. L och jag kände varandra lite grann för 25 (!) år sedan, och för ett par veckor sedan gick jag och hennes man på varandra på en liten bakgata, en bit härifrån.

Det var mycket trevligt. L jobbar på stort textilföretag och köper in. Är chef tror jag. T jobbar lite på distans och skjutsar barn och skrotar runt. De skall vara här i två år, minst. Blev lite avundsjuk.

Vi fick glögg, och ungarna kollade Wallace & Gromit. Utom N som åkte runt i Bobbycar i ett par timmar. Eftersom hans leksaker här inskränker sig till 100 bitar duplo, lite brio-tåg, en pipande cementlastare från Belgien och det han lyckas röva från M och W, var detta paradiset. Bobbycar; kan nog bli en när vi kommer hem.

Nyss drog Å till Ankara där hon skall föreläsa på ett universitet. Jag och Los tres hombres går snart till vattnet och parken. Eller om det blir i eftermiddag. Även denna dag skiner solen, och i takt med att löven faller blir vyn från vardagsrummet alltmer bosporisk.

Årets julkalender

W, 9, och en auktoritet på böckerna om LasseMajas Detektivbyrå säger att årets julkalender är bra. Den är spännande och lika bra som boken, även om det inte var som han tänkt sig.

Övrig publik delar i stort omdömet, även om premiärvisningen över nätet stördes av tekniska problem. Bilden var grön samt upp-och-ned-vänd. Det fixade sig efter lite extra buffringstid. Ljudet var, however, genomgående uselt.




Bilden visar verklighetens förlaga till det populära paret.

Kultur, typ

Igår kväll var jag på Hotel Grand Londres och hörde på Yrsa Stenius och Hasan Bülent Kahraman. Stenius talade om finsk och svensk identitet, eller självbild, och vad som händer med dessa bilder när omvärlden snabbt förändras. Hon drog huvuddragen i våra länders historia, främst 1900-talets; krig och motstånd i öster, folkhemsbygge i Sverige. Finländarna har haft lättare än svenskarna att transformera sin identitet under senare decenniers förändringar, efter muren etc, och för att gå in i ett integrerat europasamarbete, var hennes tes. Vi svenskar vill fortfarande vara världens klokaste och mest moraliska folk, och vi tycker det är jobbigt att alla andra inte inser att vi är det. Typ.

Bülent Kahraman var av en annan kaliber. Så där hyperintellektuell att jag fick svindel. Det var lite som att vara tillbaks på universitetet när det var som bäst. Fast känslan var att jag hade läst fel litteratur, för det var svårt att hänga med i svängarna. Ibland, alltså. Ibland var det glasklart. Nästan. The loss of space/the birth of the conservative memory var hans rubrik. Efter att ha vandrat runt bland olika filosofer från Platon till Focault, jonglerat lite med postmodernism och modernism slutade han i följande: Det största hindret för ökad pluralism och multikulturalism är minnet. Det förflutna upphör inte (no passing of the past). Nuet är alltid en bild av det gamla. Minnet är konservativt.

Sedan blev det frågor från publiken och sådär. Småputtrigt, skulle man kunna säga. Den gamla hotelobbyn där vi höll till var fantastisk. Stuckatur, guld och kristal. Blomsterdekorationer, röda mattor och tunga draperier. Snygg liten bar, där jag tyvärr inte hann beställa en draja.

Jag gick nämligen vidare, sugen på rock´n´roll. Hittade en bar som bjöd på live-musik. På en liten scen satt en stor kille och sjöng och spelade saz. Rösten hes, men med ett imponerande, oborstat register. Hans kompis kompade på nylonsträngad gitarr. Vemodigt, vackert och med en grym attack på sazen. Alla låtar hade ungefär samma harmoniska uppbyggnad, nära nog identisk ackordföljd, men det gjorde ingenting.

I ett hörn sitter en man som hämtad från en youghurtreklam. Keps, grå, sliten kostym, slokande mustasch. Han är lite full, det var de kanske inte så ofta i Arlas kampanjer, men han trivs. Med slutna ögon fingrar han på sitt radband och sjunger med i texten.

Ett par killar ber mig komma över till deras bord. De är studenter, kurder, från "östra turkiet". Vi har mycket trevligt, men det är lite svårt att föra samtal eftersom saz-cornelis jobbar utan paus. Vi kompenserar med öldrickande och hojtar i varandras öron. De berättar att musiken är kurdisk, egentligen, men att orden är turkiska. Två tjejer börjar dansa med en av männen som har baren. Dansen är också kurdisk, berättar Omar.

Platsen och minnet.

Vi visar varandra bilder på barn, och talar om klimat och politik. När det är dags för mig att gå förklarar jag att jag tänker betala. De protesterar, men jag står på mig och kallar till mig kyparen. Jag ber om notan, hesap, och tecknar att jag vill betala rubbet. Omar tolkar.

Medan jag väntar på notan tycker Omar och hans kompis att jag kan ta en till. Jag avböjer eftersom jag vill hinna med sista tunnelbanan. Jag väntar vidare. Efter en stund börjar de garva. "Du kommer inte att få någon nota. Vi har förklarat att det är vi som betalar!"

Jag ger Cornelis en tia på väg ut. Han ser mycket förvånad ut.