Showing posts with label språk. Show all posts
Showing posts with label språk. Show all posts

Monday, January 15, 2007

Turkiska


På kvällarna sitter vi tappert tragglandes turkiska. Långsamt går det framåt. Allt för långsamt. Med myrsteg. Jag vill kunna nu. Inte bara be om, och faktiskt få, 200 gram gröna oliver. Inte bara peka på Henrik Larsson, som på teven just nätat mot Aston Villa och säga "han är svensk", för att sedan peka på mig själv och säga "jag är svensk"*.
Jag vill mer. Jag vill kunna gå och se den säkert helknasiga Ata Demirer uppträda, och skratta på rätt ställe; minspel och kroppspråk utlovar komik. Och jag vill se filmen om de fem maskerade i Irak. Är det en actionkomedi?** Hur då? Och skulle jag förstå, även om jag förstod? Fem dagar kvar - för lite.
---
* Är detta det dummaste jag sagt ever? Mycket möjligt. Herregud. Men, jag satt ensam - så när som på åtta servitörer och bartendrar - på en pub som nyss visat en härligt lerig drabbning i den skotska FA-cupen - lerigare blir det inte - när man plötsligt bytte kanal och Henkes debut i Premier Leauge som bäst gick av stapeln. Och min replik blev en riktig isbrytare. Killen med fjärkan slöt ögonen och räknade upp halva den svenska startelvan från VM-94. Plus Fredrik Ljungberg. Men ändå.
**Via den här tyska sidan förstår jag att de fem maskerade har gjort film förut. Och jo, det är "actionkomedi". Irak, 2006. Hur då?, måste jag nog fråga igen.

Thursday, January 04, 2007

Om det här med makt

Så här skriver Mia i en kommentar till en av posterna om skolan, folkpartisterna, malmö och språket:

" Mia said...
Du har rätt. Jag har gått i skola både i Sverige och i södra Europa. Där nere får man bara prata ett språk i skolan och det fungerar utmärkt för alla inblandade. Här i Sverige är det kaos. Jag har sett båda metoderna i praktiken och vet att ett språk för alla i skolan fungerar."

Och så här svarar Embryo:

"embryo said...
det är rädslan för kaos som är det allvarliga

inte kaoset

det är de vuxnas vilja att förbjuda som är det riktigt oroande

språk är makt alltid

språk är alltelid makct

när språk blir frihet skakrar makcten

fria barn är livsfarliga varelser"


Jag tillåter mig att spåna lite utifrån de här inläggen. Embryo skriver att språk är makt. Jag kan bara hålla med. Vi som känner oss trygga med att använda språket kan argumentera, påverka och driva igenom. Vi behöver inte ständigt vara rädda för att det skall bli fel, att vi skall missförstås eller göra bort oss. Och vi kan en vacker dag, om vi vill, kanske försörja oss som exempelvis lärare, eller författare, för den delen.

Några av oss har - i den bemärkelsen - haft turen att födas i en genomsvensk medelklass. Språket har vi gratis. Skolan blir för oss i mångt och mycket, kanske främst, en plats där vi kan förverkliga oss själva och träffa kompisar. Tävla om toppbetyg om vi vill det. Revoltera och härja, om vi vill det. Skulle undervisningen på skolan vara dålig, säg på grund av taskigt utbildade lärare, eller en kaosartad arbetsmiljö, som försvårar eller rent av omöjliggör inlärning, gör inte det så förfärligt mycket. Vi har tillräckligt av socialt och kulturellt kapital med oss i ryggsäcken för att klara oss bra på gymnasiet, och glida vidare in på universitetet. Och tvivlar vi på det kan våra föräldrar flytta oss från den kaosartade förortsskolan, till den fiina friskolan inne i stan. Språket, och makten, bär vi med oss på resan.

Andra har ett annat utgångsläge. Skolan är själva Platsen där kunskaper nödvändiga för att ta plats i det samhälle man lever i skall erövras. Språk. Referensramar. Kontakter. Sådant som kanske något kan balansera bristen på det symboliska kapital som andra fått gratis.

Det jag skrev om svenska som gemensamt språk i skolan handlade om att skapa lugn, trygghet och ordning. Jag försökte ganska noga visa hur jag menade. Och för mig handlar det alltså om att skapa en miljö där de som bäst behöver de verktyg skolan kan ge, får optimala förutsättningar att skaffa sig dem.

För Embryo är det ett uttryck för rädsla att förlora makten över fria barn. Mias erfarenheter av kaos är inte mycket värda; det är hennes, och min, rädsla för kaoset som är problemet.

Det är dags att fimpa den här floskeltyngda revolutionsretoriken. Visst, vi kan se de ordningsproblem, som jag ibland skriver om, som sunda reaktioner på ett osunt skolsystem. Eller samhällssystem. Och tala om våld och hot som symtom i ett sjukt samhälle. Vi kan se alla åtgärder att försöka åstadkomma ordning, och som inte inleds med ett avskaffande av världens alla orättivsor, som repressiva. Och medan vi väntar på det där avskaffandet, låta kull efter kull gå ut nian med taskiga förutsättningar.
Eller så kan vi börja med det vi faktiskt kan göra i skolan. Se till att det blir lugnare, tryggare och roligare. En bättre plats att erövra framtiden i, om vi vill vara lite högtidliga.

Men om vi tror att det främst handlar om att utöva makt, och att läraren är det villiga redskapet, skall vi inte hålla på att diskutera skolan tycker jag. Då skall den läggas ner.

Wednesday, January 03, 2007

Lätta poänger

Man kan, om man vill, göra problematiken kring det förslag som jag skrev om igår mycket enkel. Man kan som Lena Mellin, hävda att det handlar om att förbjuda "arabiska" i skolan. Man kan styrka den tesen genom att hävda att ingen vill förbjuda eleverna att tala franska i fiina Franska Skolan i Stockholm eller engelska på IB-programmet på Katedralskolan i Uppsala. Eller man kan, som Ali Esbati, dra paralleller till den turkisk repressionspolitik gentemot den kurdiska befolkningen.

Man kan om man vill alltså. Trams. Självfallet kan man tala franska i en fransk skola i Sverige, och arabiska i en arabisk.

Jag vet inget mer om förslaget än det jag läst i SvD och AB, och jag har redan beskrivit hur jag ser på frågan, utifrån det underlaget, men för tydlighetens skull; det handlar om att kommunikationen skall fungera, och att lärarens möjligheter att fullgöra sin uppgift skall stärkas. I de flesta fall är detta inget större problem, och det kan verka löjligt med en möjlighet att reglera detta, men, tro mig; det finns miljöer där en sådan här regel kan vara ett nödvändigt stöd.

Det handlar alltså inte om att franska och svenska är fina kulturspråk, medan t ex sorani och bengali är fula underklasspråk som skall rotas ut. Vilket naturligtvis köpetyckare som Esbati och Mellin vet mycket väl. Men det råkar strida mot de slentrianmässigt framkrystade åsiktspaket de lever på att producera.

Tuesday, January 02, 2007

Bara tala svenska?

Aftonbladet och Svenskan skriver båda om två malmöpolitiker som vill "förbjuda" eleverna att tala andra språk än svenska i klassrummen. Mumma för rubriksättare, och bloggare som helst bara läser rubrik och ingress, har idag tävlat i raljanta frivolter för att uttrycka sin avsky.

Läser man lite närmare verkar det delvis handla om någon luddig idé om språkfostran som går ut på att segregationen ökar om eleverna inte talar svenska hela tiden, typ. Vilket naturligtvis är larv. Men det handlar också om lärares möjligheter att förstå vad elever säger till varandra, och där är det för mig självklart att det är svenska vi skall använda i den svenska skolan.

Jag arbetar vanligtvis i en miljö där merparten av eleverna har en annan språklig bakgund än svenska. Det ställer stora krav på mig och mina kollegor att han en extra språklig medvetenhet, när vi talar och skriver i vårt arbete. Vi kan inte utgå från att vardagliga talesätt och bildspråk fungerar utan närmare förklaring, för att nämna ett exempel. Vi riskerar ständigt att hamna i en tråkig försäkringskassans-handbok-för-nya-svenskar-prosa i vår iver att bli förstådda och inte krångla till det. Samtidigt som idealet naturligtvis är att använda ett rikt och spänstigt språk som ändå når fram. Det går väl sådär.

Så när jag skriver här till exempel, eller när jag pratar med någon helsvensk kollega, kan jag formulera mig anorlunda i vissa fall. Slappna av, andas ut och släppa ner de språkliga axlarna en gnutta.

På samma sätt är det med en del av mina elever. Arbetet sker i kamp med svenska språket. De jobbar hårt för att förstå, och för att göra sig förstådda. De kämpar med nyanser och valörer; ibland för att nå fram, ibland för att det är kul. Två steg, nej tio framåt, och ett tillbaka. Rätt oftast, fel ibland.

Och självklart väljer många av de här eleverna att tala med varandra på ett annat språk, som de känner sig mer avspända i, om de har ett sådant gemensamt. Det kan vara på rasten, men även på en lektion, då de jobbar med något och småpratar under tiden. Fine. Det skulle vara mig främmande att ha synpunkter på det så länge det inte har återverkningar på omgivningen. För det finns ju sådana situationer också.

Jag har varit med om elever som försökt gå in och störa i samtal mellan elev och lärare, genom att "coacha" eleven på ett språk läraren inte förstår. Jag har hört elever skandera saker, men inte vetat vad de sagt. Jag har varit med om hotfulla situationer där tillmälen på andra språk fått spänningen att eskalera, men där jag som vuxen inte kunnat förstå och rätt ingripa. Situationer där man har helt enkelt använt språket för att stänga ute, för att avskärma och skapa avstånd. Och det tror inte jag är bra. Och, det är det, som jag förstår det, man vill förhindra, genom att i skolplanen skriva in att en lärare har rätt att kräva att man skall tala svenska.

Skall vi komma någon vart med att skapa en skola där vi trivs och arbetar tryggt tillsammans, måste vi ha ett gemensamt språk. Det borde inte vara kontroversiellt. Att en grupp elever i en undervisningssituation, eller i ett annat läge där man förutsätts kommunicera med en lärare, eller andra elever, väljer att tala ett språk som inte förstås av läraren är oacceptabelt.

Eller tänker jag fel?

Tuesday, December 05, 2006

Språk

Språkkurs 1 köpte vi redan hemma i Sverige. Fult layoutad och med hopplöst tråkiga exempel gjorde den ett gediget intryck. Precis så minns jag språkböckerna från min egen skoltid i skarven mellan sjuttio- och åttiotalen. Vilket naturligtvis borde varit en varningsklocka; såväl min tyska som spanska är helpajjig.

Ganska snart märkte vi att den var riktigt dålig; inkonsekvent, undanglidande och svårförståelig. Samt nära nog mästrande ibland*. Och eftersom båda våra parlörer var ganska dåliga, om än på lite olika sätt, kändes projektet att lära sig en gnutta, un poco gnuttito, turkiska allt svårare. Tills T tipsade om...

Teach Yourself Turkish. För det här är språkkursen som inte bara tar dig i handen och leder dig in i ett nytt språk. Teach Yourself Turkish tar dig hela vägen, åkandes Rolls Royce. Allt du behöver göra är att luta dig tillbaka, ta det lugnt, jobba 2x30 minuer per vecka och ha kul. Om den håller vad den lovar, vill säga.

Förordet är späckat med uppmuntrande tillrop och tips; "ta det lugnt", "fuska om du måste", "tycker du det är svårt, kör på ändå, något fastnar alltid..." och liknande. En optimal lärmiljö har, bland andra, tillförsikt och självförtroende som bärande element, och det har sannerligen författarna Asuman Çelen Pollard och David Pollard tagit fasta på. En allmän känsla av trivsel är också inlärningsbefrämjande; tidigt i förordet uppmanas man att slå av teven och slå upp en drink. Glaset skall sedan fyllas på ett par, tre gånger innan förordet är över, enligt författarens anvisningar. Vi är tämligen långt från "Deutsch Aktuell".

Vi missade att köpa ljudskivan dock - vilka vi, det var mitt uppdrag - men den kommer. Om det nu inte blir för lätt, att dessutom kunna tjuvlyssna.

Innan man börjar skall man ta ett tomt papper och dela in i tre spalter. I den första spalten skriver man sedan de tre viktigaste skälen till att man vill lära sig turkiska. I spalt nummer två skriver man de tre största hinder man ser för att ambitionen skall lyckas. Och i den sista de tre sätt man skall använda för att ta sig förbi hindren. Papperet skall sedan upp på central plats i bostaden, därefter är det bara att köra. Kommer att bli hur bra som helst.

---
Idag i affären frågade killen i kassan - samma en som lät mig krita härförleden - hur läget var. På turkiska. Och jag förstod och svarade "bra". På turkiska. Sen insåg jag att jag hade glömt hur man frågar "och du?"(ya sen?), så det smög sig lite, men ändå...


*Inte helt olik Kritan själv, alltså.