
Så här skriver Mia i en kommentar till en av posterna om
skolan, folkpartisterna, malmö och språket:
" Mia said...
Du har rätt. Jag har gått i skola både i Sverige och i södra Europa. Där nere får man bara prata ett språk i skolan och det fungerar utmärkt för alla inblandade. Här i Sverige är det kaos. Jag har sett båda metoderna i praktiken och vet att ett språk för alla i skolan fungerar." Och så här svarar Embryo:
"
embryo said...
det är rädslan för kaos som är det allvarliga
inte kaoset
det är de vuxnas vilja att förbjuda som är det riktigt oroande
språk är makt alltid
språk är alltelid makct
när språk blir frihet skakrar makcten
fria barn är livsfarliga varelser"
Jag tillåter mig att spåna lite utifrån de här inläggen. Embryo skriver att språk är makt. Jag kan bara hålla med. Vi som känner oss trygga med att använda språket kan argumentera, påverka och driva igenom. Vi behöver inte ständigt vara rädda för att det skall bli fel, att vi skall missförstås eller göra bort oss. Och vi kan en vacker dag, om vi vill, kanske försörja oss som exempelvis lärare, eller författare, för den delen.
Några av oss har - i den bemärkelsen - haft turen att födas i en genomsvensk medelklass. Språket har vi gratis. Skolan blir för oss i mångt och mycket, kanske främst, en plats där vi kan förverkliga oss själva och träffa kompisar. Tävla om toppbetyg om vi vill det. Revoltera och härja, om vi vill det. Skulle undervisningen på skolan vara dålig, säg på grund av taskigt utbildade lärare, eller en kaosartad arbetsmiljö, som försvårar eller rent av omöjliggör inlärning, gör inte det så förfärligt mycket. Vi har tillräckligt av socialt och kulturellt kapital med oss i ryggsäcken för att klara oss bra på gymnasiet, och glida vidare in på universitetet. Och tvivlar vi på det kan våra föräldrar flytta oss från den kaosartade förortsskolan, till den fiina friskolan inne i stan. Språket, och makten, bär vi med oss på resan.
Andra har ett annat utgångsläge. Skolan är själva Platsen där kunskaper nödvändiga för att ta plats i det samhälle man lever i skall erövras. Språk. Referensramar. Kontakter. Sådant som kanske något kan balansera bristen på det symboliska kapital som andra fått gratis.
Det jag skrev om svenska som gemensamt språk i skolan handlade om att skapa lugn, trygghet och ordning. Jag försökte ganska noga visa hur jag menade. Och för mig handlar det alltså om att skapa en miljö där de som bäst behöver de verktyg skolan kan ge, får optimala förutsättningar att skaffa sig dem.
För Embryo är det ett uttryck för rädsla att förlora makten över fria barn. Mias erfarenheter av kaos är inte mycket värda; det är hennes, och min, rädsla för kaoset som är problemet.
Det är dags att fimpa den här floskeltyngda revolutionsretoriken. Visst, vi kan se de ordningsproblem, som jag ibland skriver om, som sunda reaktioner på ett osunt skolsystem. Eller samhällssystem. Och tala om våld och hot som symtom i ett sjukt samhälle. Vi kan se alla åtgärder att försöka åstadkomma ordning, och som inte inleds med ett avskaffande av världens alla orättivsor, som repressiva. Och medan vi väntar på det där avskaffandet, låta kull efter kull gå ut nian med taskiga förutsättningar.
Eller så kan vi börja med det vi faktiskt kan göra i skolan. Se till att det blir lugnare, tryggare och roligare. En bättre plats att erövra framtiden i, om vi vill vara lite högtidliga.
Men om vi tror att det främst handlar om att utöva makt, och att läraren är det villiga redskapet, skall vi inte hålla på att diskutera skolan tycker jag. Då skall den läggas ner.