Monday, January 29, 2007

Etc

Hemkomsten har varit omtumlande. Ingredienser som ryggskott, hutlöst dyr bilreparation, kaotisk lägenhet, inskolning på dagis, inskolning i arbetslivet, vidrig kyla, tomma konton och riktigt genuin familjeglädje har varit inslag som ömsom förgyllt, ömsom fördystrat min tillvaro.

Om detta kunde jag ha bloggat, om jag haft tid.

I min hemkommun skall genierna i den lokala alliansen planka Stockholm och införa lokala ordningsbetyg. Om detta har jag bloggat, då i tron att de var avlägsna mig, och mitt lilla paradis. Nu är de snart här. Jippi.

Etc.

Småningom blir det väl lite regelbunden verkstad här också. Väl.

Thursday, January 18, 2007

Om ordningsbetyg...

...ni vet dom dära, har Låt stå! skrivit kul och bra.

Supportrar




Jag är inte säker, men jag tror att de försöker säga att "på det här köfte-haket hejar vi på Beşiktaş". Grymt god köfte, picklad rödbeta och rotsakssallad. Något annat fanns inte på menyn f ö. Någon meny fanns förresten inte heller. F ö.

Rakı

Hade skåprensning sent igår kväll, när hungern övervunnit tröttheten. Små inlagda gurkor, oliver, vanlig fårost och en med insprängda örtkryddor och fänkål, tomater med tomatsmak - det finns här, så här års, nämligen - ägg, bröd och rakı. Inte dumt alls faktist. Dock fanns varken smoking eller cigarr att tillgå. Blev rätt bra i alla fall.

Beyaz betyder vitt på turkiska

"Beyaz betyder vitt på turkiska". Exakt så stod det på flaskan. Varken mer eller mindre. Ett geni till copywriter måste ha kläckt denna täta beskrivning av ett vin som kanske inte ansågs så fint. Det var mycket billigt och höljdes därför i min ungdom i ett mytiskt skimmer. Ville man vara tuff och spela i punkband och så, då drack man Beyaz.

Turkiska är som sagt mycket svårt, men allt som oftast stöter jag på ordet beyaz (som betyder vitt på turkiska) och med anledning av ordets forna laddning blir jag alltid lite glad då. Det gör tragglandet lättare, mödan värd.


---

Och när jag googlar lite på Beyaz ser jag att Vinlusen skrivit om samma text. Men han köpte aldrig vinet.


Och, nä, jag kan fortfarande inte mycket mer än att beställa, och faktiskt få, 200 gram gröna oliver.

Wednesday, January 17, 2007

Gärna batong, men först en rejäl analys

Idag skriver företrädare för den borgerliga majoriteten med folkpartisten Lotta Edholm i spetsen, på DN debatt. "Stockholm tar täten och inför ordningsbetyg i grundskolan". Visst tar Stockholm därmed täten, men man springer i galen riktning.

Om du brukar läsa vad jag skriver om svensk grundskola vet du att jag tycker att ordningsfrågorna är avgörande betydelse. Man skulle, på nusvenska, kunna säga att "jag brinner för det här med ordning i skolan". Och det gör jag för att skolan skall bli en roligare och tryggare arbetsplats för barn, ungdomar och vuxna, för att vi skall lyckas bättre med den centrala uppgiften att lära, och för att jag inte vill att skolan skall vara den plats där unga killar och tjejer får upp till tolv år på sig att utveckla ett oförskämt eller våldsamt beteende. Jag delar också, i stort, den verklighetsbeskrivning artikelförfattarna levererar.

Men ordningsbetyg skall vi inte ha. Mitt första argument handlar om elevens rättssäkerhet; jag har kollegor som inte klarar av att sätta vanliga betyg på det sätt som det är tänkt; trots att de haft drygt tio år på sig att lära sig systemet, trots att det finns gott om dokument som berättar hur man gör och trots att de fortbildats in absurdum i frågan. De bedömer ändå andra saker än det som skall bedömas, och de utformar kriterier efter eget huvud. Det känns så där att tänka sig att den graden av professionalitet skall appliceras på bedömning av elevers beteende, och skriva in i betygen. Betygssättning är en form av myndighetsutövning. Vilket leder oss in på nästa argument...

Skall det vara standardiserade betyg duger inget mindre än att vi processar detta den vanliga vägen; via riksdag, utskott och remissinstanser. Låter Skolverket anställa 27 odugliga jurister och lika många extra "utbildningsforskare" och tröska frågan ett varv till. Det är inte vettigt att lägga tid och resurser på att utforma kursplaner och kriterier på detta område. Och gör vi det inte hamnar vi i förra stycket. Fast ännu värre då, får man förmoda.

För det tredje. När jag sätter betyg har jag ett stort material att bedöma. Elevernas konkreta arbeten och mina anteckningar. Provresultat och bedömningar av redovisningar och muntliga övningar. Jag går tillbaka i tiden, försöker bedöma färdigheter och djupare förståelse. Jämför med Skolverkets kursplaner och kriterier och jämför med skolans. Sätter preliminärt. Börjar om. Etc. Det är ganska krävande. Men kul; det handlar om det jag valt att jobba med, det är elevernas kunskapsutveckling som nu skall bedömas. Att på samma sätt närma mig elevernas "ordning", hamnar för min del en bra bit utanför uppdraget. Det var inte därför jag ville ha det här jobbet.

Det är i och för sig lite oklart exakt vad stockholmarna har tänkt sig. Så här skriver de, när de vill vara, så att säga, konkreta:

"I avvaktan på ett eventuellt regeringsbeslut kommer vi därför att erbjuda alla föräldrar med barn i grund- och gymnasieskolan, som så önskar, skriftlig information om barnets sociala utveckling utöver kunskapsutvecklingen. För högre årskurser och i gymnasiet kommer informationen att skrivas in i terminsbetygen.

Den exakta utformningen av omdömet bör vara upp till varje enskild skola, men mallar och centrala riktlinjer ska tas fram. De kan fungera som stöd vid utformandet, men också säkerställa att alla elever, oavsett vilken skola de har valt, får ett välgrundat omdöme. Vi kommer därför att ge utbildningsförvaltningen i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur ett sådant omdöme skulle kunna se ut."

Som ni ser är mina farhågor ovan ganska rejält befogade; det kan bli lite hur som helst, men in i betyget ska det banne dem. Nötter.

Nu är ju ordningsbetyg inte det enda man tänker sig:

"Ett skriftligt omdöme är förstås inte någon universalkur. Ordningsproblemen måste bemötas med en rad olika åtgärder. I budgeten för 2007 och förslaget till verksamhetsplan föreslås därför bland annat att skolk återigen ska redovisas i terminsbetygen, att möjligheterna att flytta mobbare ska undersökas och att lärarnas disciplinära befogenheter måste tydliggöras och, i den mån det är möjligt, utökas."

Hmm. Att skriva in närvaro i betyget tycker jag är helt ok. Likaså att flytta mobbare, samt att tydliggöra lärares befogenheter. (Men utöka? Med exakt vadå? I den mån det är möjligt... Söte Jesus. Men de kanske menar "i den mån det är nödvändigt." Låt oss hoppas det, och avvakta vad tydliggörandet utvisar.)

Men, blev det inte lite tomt det här? Jag saknar skrivningar om förebyggande arbete, elevvård och personalresurser. Man måste nämligen intressera sig lite för förutsättningarna också. "Gärna batong, men först en rejäl analys", som vi disciplinteoretiker sedan urminnes tider avslutat våra anföranden.

---



Jag har tidigare skrivit om ordningsbetyg till exempel här och här.


---

Jag delar inte PJ Anders Linders slutsats, men däremot det han skriver om Jämtin och Preisz:

"Och hur alternativen till ordningsbetyg ser ut är det ingen som vet. Både Carin Jämtin (s) och Lärarförbundet klagar och beskärmar sig, men deras alternativ är att hela samhället blir fullständigt annorlunda - och hur realistiskt är det att något sådant sker i brådrasket?"

Tuesday, January 16, 2007

Tisdag

På eftermiddagen bjöd Å kollegorna på vin och nötter för att säga tack. Och hej. Jag och n var där; korkade upp flaskor och knaprade nötter, konverserade lite här och bedårade lite där. Prefekten höll tal och bedyrade hur glada de var att Å varit här, hur nöjda studenterna varit och hur mycket de på institutionen hoppas att hon kan komma tillbaka. Och jag var så stolt. (Det här är inte bloggen där jag utgjuter mig över hur otroligt bright och duktig hon är, och hur glad jag är som här och där får följa med på ett hörn. Det borde jag ju göra. Så nu utgjuter jag litet. Tack, underbara!)
På kvällen middag hemma hos kollegan N. En antropolog, tre sociologer, en statsvetare + n och undertecknad. Intressanta samtal om stor politik, akademiskt skvaller, fredskonferensen i Ankara, miljökatastrofer i Anatolien, Egypten och amerikaner. Bland annat. Och en grymt god bönrätt. Tack igen.
---
Vinter är mycket sagt, men det är tillräckligt för att åstadkomma vad jag tror är inversion. Luften sunkar plötsligt till riktigt ordentligt i vart fall. Man kan ta snygga bilder och ett kvistigt kursmoment för 13 år sedan får sin pay off. Om det nu är inversion, vill säga.

Att komma hem som Åby


Jag lovade att återkomma i ämne; du hörde kanske klippet. Året var 1978 och Sverige hade efter en medioker insats kommit hem från VM. Argentina regerades av Videlas militärjunta. Under juntans "smutsiga krig" mot den egna befolkningen mördades uppemot 30000 människor. 1977 hade t ex den 17-åriga svenskan Dagmar Hagelin "försvunnit"; kidnappats och mördats av säkerhetsstyrkorna. I Sverige - liksom i den övriga demokratiska världen - kände varenda kotte till tortyren, försvinnandena och "de galna mödrarna". Med avsky såg man det som skedde i Argentina.

Inte Åby.

Georg "Åby" Ericson, svensk förbundskapten, tillika gammal landslagspelare och revypianist, såg ingenting av det där. Det han såg, det var glada människor och snyggt på gatorna. Han var överväldigad av den värme han känt från människorna, och den genuina glädje han upplevt. Och hur, frågade Åby det samlade "journalistetablissemanget", hur kunde det vara så himla illa i Argentina, när folk var så glada på gatorna? "I Sveirige borde vi koncentrerara oss på våra egna problem, i stället för att gnälla på andra", lät Åby meddela. Som sagt, lyssna på klippet!

Nu är det snart jag som skall komma hem. Och jag vet inte riktigt hur jag skall göra för att inte uppfattas som en nutida Åby. För, som du som läst vad jag skrivit redan har förstått, är jag överväldigad. I like. I love. Kanske inte direkt ordning och reda, men glada människor, fascinerande kultur och hyfsat väder. Typ. Och det är det jag kommer vilja prata om. Och kanske kommer vänner och kollegor förvänta sig en mycket mer kritisk hållning - kanske även jag faktiskt - men hur gör man då?

Det är klart att jag inte är dum i huvudet. Det finns otroligt mycket att vara kritisk mot. Övergrepp och våldsam nationalism. Förnekelsepolitik och självcensur. Inbördeskrig. Tortyr. Personkult. Jag vet. Och ni vet. Om inte, läs t ex vad Amnesty säger här.

Samtidigt är det i princip den enda bild man har av Turkiet hemma. Noll respekt för mänskliga rättigheter, och lite charterturism i marginalen. Och den bilden skulle jag vilja hjälpa till att nyansera - utan att för ett ögonblick vilja försvara det som är ruttet. Går det?

Monday, January 15, 2007

Radioarkivet

Kommer att skriva lite utifrån detta, endera dagen, så du som vill komma förberedd till lektionen går redan nu in på SR, och lyssnar på en fantastisk reportagesammanställning inför och från det kontroversiella fotbolls-VM i Argentina 1978. Fokus i min framställan kommer att ligga på Georg Åby Ericsons berömda uttalanden, och en del av dessa hittar du från ca 13.20 i reportaget.

Hinner du bör du såklart lyssna på hela. Det är mycket fascinerande. Roland Anderssons politiska engagemang, och tankar kring att delta i vad som skulle kunna bli en propagandaframgång för en fascistisk junta, berättar om en helt annan tid. Finns det någon i dagens landslag som ens skulle kunna räkna upp alla riksdagspartier tro?

Och apropos Roland Andersson; han är namne med den biträdande förbundskapten som förra våren tyckte att de saudiska kvinnorna kunde se på tv om de ville kolla på fotboll. Lustigt.

En helt annan tid, var det.

Tvättid

I parken nära där vi bor, härom morgonen.
Fler än jag som har problem med radmatningarna i Betablogger? Vill ha blankrad för nytt stycke, men ofta blir det inte så när jag lagt ut. Och ibland blir det för många. Vem orkar ringa Blogger?

Turkiska


På kvällarna sitter vi tappert tragglandes turkiska. Långsamt går det framåt. Allt för långsamt. Med myrsteg. Jag vill kunna nu. Inte bara be om, och faktiskt få, 200 gram gröna oliver. Inte bara peka på Henrik Larsson, som på teven just nätat mot Aston Villa och säga "han är svensk", för att sedan peka på mig själv och säga "jag är svensk"*.
Jag vill mer. Jag vill kunna gå och se den säkert helknasiga Ata Demirer uppträda, och skratta på rätt ställe; minspel och kroppspråk utlovar komik. Och jag vill se filmen om de fem maskerade i Irak. Är det en actionkomedi?** Hur då? Och skulle jag förstå, även om jag förstod? Fem dagar kvar - för lite.
---
* Är detta det dummaste jag sagt ever? Mycket möjligt. Herregud. Men, jag satt ensam - så när som på åtta servitörer och bartendrar - på en pub som nyss visat en härligt lerig drabbning i den skotska FA-cupen - lerigare blir det inte - när man plötsligt bytte kanal och Henkes debut i Premier Leauge som bäst gick av stapeln. Och min replik blev en riktig isbrytare. Killen med fjärkan slöt ögonen och räknade upp halva den svenska startelvan från VM-94. Plus Fredrik Ljungberg. Men ändå.
**Via den här tyska sidan förstår jag att de fem maskerade har gjort film förut. Och jo, det är "actionkomedi". Irak, 2006. Hur då?, måste jag nog fråga igen.

Saturday, January 13, 2007

Den här skall ni inte läsa

Tyvärr. Det spelar ingen roll att den utspelar sig i Istanbul. Det här var en riktigt rutten deckare. Usel konstruktion, späckad av schabloner, spekulativ och alldeles för tjock. Betyget på "Belshazzar's daughter" kan inte bli annat än en överkryssad fez.

Skall dock ge Barbara Nadel en chans till; hon kan bättre, uppger säker källa.

Friday, January 12, 2007

Shakin´all over

Vi vaknar av rutorna skallrar. Det är alldeles mörkt, och i princip stilla, men, som sagt, rutorna vibrerar. Är det dags? Låter det så här när det drar igång? Å går upp och kollar lite; jag försöker komma ihåg vad vi har bestämt - om det verkligen smäller - skulle vi ta oss ut, eller skulle vi hålla oss vid murstocken?

Seismologer tror att risken är fet att en riktigt stor jordbävning inträffar här inom den närmsta trettiårsperioden. 1999 drabbades området söder om Istanbul, och totalt 17000 människor omkom. Istanbul har drabbats regelbundet genom århundradena, men den oerhörda inflyttningen till regionen, i kombination med en utbredd korruption i byggsektorn, gör att kanske så många som en miljon bor i bostäder som skulle rasa som korthus om det hände igen.

Trettio år är en lång tid, och oddsen är höga att det skall hända just när vi är här, men när man vaknar av att rutorna skallrar känns det inte riktigt så. Efter ett tag urskiljer jag ett lågt brummande under skallrandet. Det är ett fartyg nere på Bosporen som brummar förbi. Det lågfrekventa motorljudet får huset att vibrera; på dagen hade det knappast märkts.


---

Enligt den här länken skall man krypa in under ett bord. Fan trot.

Babylon´s burning

Inklämd på en bakgata, nära Istiklal Caddesi hittar du Babylon, en riktigt bra klubb. Igår var jag där för att lyssna på Hüsnü Şenlendirici. Det var mycket, mycket bra.

Babylon först. Så här skall en klubb vara beskaffad. Läget är helt rätt, centralt men lite halvskumt. Lokalen är perfekt, den lyckas vara både intim och rymlig. Dansgolvet är kanske åtta gånger åtta meter, scenen fram och baren bak. Via en trång spiraltrappa når man galleriet; perfekt sikt och även här en bar. Ljudet är bra, bartendrarna uppmärksamma och en miljard fläktar gör att det inte blir så himla rökigt; de yttre förutsättningarna är med andra ord mycket goda på Babylon.

Hüsnü Şenlendirici är klarinettist. Musiken skulle jag beskriva som någon slags orientalisk jazz med groove, sentimentalitet och råös. Sättningen är klarinett, nylonsträngad gitarr, keyboard, trummor, slagverk, saz, davul (en slags handtrumma), kanun (ett stränginstrument man spelar med små klubbor, liknar en santor, om du vet vad det är) och bas. Musikerna är grymma; lyhörda, skickliga och oerhört musikaliska i ordets rätta bemärkelse. Det är genomgåened instrumentalt, men publiken sjunger ändå med på sina ställen. Då ryser jag. Jag skriver det igen, det är mycket, mycket bra.

På väg till Taksim och t-bana rasslar jag in på min saz-bar igen. Också mycket bra.

---


Här kan du läsa om Hüsnü Şenlendirici; på svenska.

Bra, Biskop Persenius!

Ni läste förstås redan igår Ragnar Persenius kloka synpunkter om avslutningar i kyrkan. Den som orkat läsa något av vad jag skrivit om detta förstår att jag håller med.

Men det känns knäppt att det inte är ledande personer inom skolområdet, säg politiker eller annars debattglada fackpampar, som för debatten. Fegisar.

Wednesday, January 10, 2007

Vems är pengarna?


Nere i Bebek ligger Kitap+evi, en fin liten butik, femtio meter upp från den flashiga strandgatan. Turkisk fack- och skönlitteratur samt tidskrifter på bottenvåningen, coffe-table-skryt, samhälle, historia, romaner och annat på engelska, en trappa upp. Två trappor upp finns den fantastiska barnkammaren; barnböcker, pussel och pedagogiska leksaker från golv till tak + en liten gnutta Dr Phil-kör för småbarnsföräldrar. Och massor av leksaker, barnmöbler (det mesta från IKEA), kritor och grejer att leka med, pilla på , stöka till och ha sönder. Till detta ett magnifikt fik med fullständiga rättigheter (som om det begreppet fanns här), fräscha toaletter och hiss mellan de små våningsplanen. För det är inte så stort; allt ryms i en långsmal - högsmal borde vi säga - trävilla i fyra plan.

Jag och N är där i gott och väl två timmar den här onsdagen. Han leker, jag bläddrar i den här. Ur högtalarna kommer en skön blandning av klassisk och nyare americana, okejrå, rakt av gubbrock, på avspänd volym, och sitter man ni fönstersmygen kan man se vattnet glittra i fonden. Man kan ha det sämre.

Vi är de enda kunderna. Nere vid kassan hängde tre - fyra expediter sysslolösa, i caféet, beläget på en intäckt veranda hänger två till. Vi går dit. Menyn skäms inte för sig, i bokhandelssegmentet, vill säga. Ett femtontal crepes, tio sallader, mackor, sött och syndigt och det vanliga kaffeurvalet. Samt en massa sprit, alltså.

Jag förväntar mig inte att de skall ha den sallad Alexandre Dumas jag beställer. Det är som sagt bara vi där, och förra gången var vi ännu färre, höll jag på att säga, det går ju inte, men ni förstår hur jag menar; med den kundtillströmningen kan bara Joe Labero hålla en meny med fler än två rätter igång.

Visst har de Dumas. Yok problem. De har även den varma simiten med osttjafs som jag bestämmer att N vill ha. Så när vi beställt börjar de i lugn och ro plocka fram råvarorna, skala morötter, dra igång smörgåsjärn, blanda dressingar och så där. Vi går upp och kollar in om "From Empire to Republic. Turkish nationalism and the Armenian Genocide" av Taner Akçam står kvar. Det gör den. Bläddrar lite i en bok ctb om klassiska gitarrer - man är sjukt förutsägbar om man är av mitt kön och i min ålder; vi gillar inget nytt, och vi har en del pengar; ge ut stora, tjocka böcker om skivor och gitarrer så får ni hela pengen, om vi inte, som jag, gratisläser i bokhandeln, vill säga - respektive sliter lite i persiennerna innan vi går tilbaks till fiket.
Maten och kaffet kommer. Supergott. Vi äter i lugn och ro, dansar lite på stolen (N) innan vi (jag) betalar. När jag lämnar fram Akçams bok med den i Turkiet egentligen olagliga titeln känner jag mig lite uttittad av expediterna. De kollar på boken och snackar lite med varandra medan de processar kort och kvitto. Så säger vi Iyi günler! och går ut i solen; mätta, genomlekta och lite rikare på kulturellt kapital.

Nu till själva grejen. Det här är inte det enda stället häromkring som är snyggt, välsorterat, personaltätt och proffsigt, och i stort sett tomt på kunder. Det kan såklart vara så att alla hänger där jämt, utom när töntar som vi är ute och går, men jag finner det svårt att tro. Så, hur funkar detta? Vems är pengarna? Nu var inte lunchen billig, men det räcker liksom inte att ha tio lunchgäster i veckan och sälja ungefär lika många böcker om man vill hålla till mitt i ett av Istanbuls dyraste områden och hålla massa personal. Tänker jag mig. Och, om vi nu tänker oss att knarkkungarna här ner tvättar pengar i bokbranschen; bygger inte även en sådan affärsidé på åtminstone någon omsättning? Eller är det så att det är uttråkade makar till rika diton som fått affärer som hobbysyssla? Kanske det. Vad vet jag om ekonomi. Men det skulle vara kul att driva en affär på de premisserna.

Får se hur det blir med ambitionerna

Hade ju utlovat ett stort slutepos med Kritans samlade ståndpunkter just nu, och tom publicerat en del av första fundamentet, nämligen den om bildning. Tanken var att hinna klart med detta innan jag skall åka hem och börja lönearbeta och sådär. Och det i sin tur handlar en del om varför jag bloggar; eller egentligen varför jag började; så här tror jag det ligger till.

Jobbet i skolan föder så pass mycket tankar, virrvarr, glädje och frustration, samt idéer, infall och känslor omvartannat, men erbjuder samtidigt så få tillfällen att reflektera, diskutera och formulera sig kring detta att jag ständigt hade någonslags turborundgång i det undermedvetna, om ni hajjar. Avståndet mellan vad man vill och vad man kan brukar kunna ge upphov till stress och grejer, och så är det väl för mig också. Och den där stressen är både av godo och ondo; dålig för att man till exempel har svårt att sova i perioder, bra för att det är drag i tillvaron och man måste hålla sig lite kreativ och sådär. Hursom, jag började blogga för att få lite ordning i bruset, om man säger.

Det var som sagt därför jag började. Skall väl kanske tillägga att det hängde på att tekniken kommit dithän att jag kunde förstå hur man gjorde, samt att föräldraförsäkring och N:s sömnvanor gjorde att jag hade tid. Fortsatte gjorde jag för att det är så kul. Jag kunde skriva om lite vad jag ville, när andan föll på, och det är just därför jag inte kommer att prioritera Bildning, glädje, ORDNUNG och ledning. Just nu. För jag vill hinna med att skriva lite mer om det som finns och är här, medan jag fortfarande kan gå förmiddagspromenader längs vattnet, lära mig glosor från pekböcker och sitta med en liten rakı bredvid fåtöljen.

För en småviktig besserwisser går det alltid fler tåg. Men aldrig håller de tidtabellen.

Monday, January 08, 2007

Presidentens lista II

Presidenten hade såklart rätt. Jag har ingen stor Springsteensamling på vinyl. Inte för att jag är för ung, utan för att jag inte är någon samlartyp, tror jag. Jag hade 13 rätt en gång, det var en lätt omgång, vill minnas att Chelsea (Zola?) kvitterade på övertid, och gav mig ett nödvändigt kryss.

Grattis! Första pris blir en länk härifrån, under hela februari 2007!

Saturday, January 06, 2007

Om det här med Expressen

Läser Martin Sjöberg, SvD, som gör en analys över varför Otto Sjöberg väljer att inte överklaga. När jag följer länkarna vidare, ser jag att man städat på Expressen. Men framförallt ser jag att Otto Sjöberg sitter kvar.

Man kan kanske säga att alla är lika goda kålsupare. Och att om man skall vara konsekvent så ska man i så fall... göra ingenting kanske. Eller så finns det grader. Och arter. Nåväl, det var inget särskilt just idag, men den sammanlagda dumheten blev till slut för monumental, så tillsvidare är det slutlänkat till Expressen, även för mig. Ett hårt slag för dem, ett mindre för mig. Skall vi säga tills Otto Sjöberg avgår?

Det här är rätt kul förresten:


Expressen är en klassisk kvällstidning. Expressen är också en liberal tidning. Det betyder att det för oss inte finns något viktigare än människan, hennes berättelser, drömmar och dramer.Vi ifrågasätter makten och ogillar allt som gör tillvaron trång och tråkig.

Vi bekämpar alla idéer som försöker krympa människan och hennes möjligheter - kvinnoförakt, klassförakt, främlingsfientlighet, fördomsfullhet.

Vi värnar yttrandefrihet, förnuft och lusten att gå barfota när det regnar.Vi tror på varje individs rätt att i frihet forma sitt livoch fylla det med mening och glädje.

Detta är Expressens skäl och själ."
Bilden: "Barfota när det regnar", okänd konstnär; obs montage!

Friday, January 05, 2007

Om att existera

Först kan jag inte få upp Kritan. "There is no subdomain here". Nähä. Så jag har inte skrivit ett par hundra inlägg, dårå. Right. Alla andra bloggar i hela världen funkar felfritt. Men inte min. Försöker via andras länkar. Tvärnit. Ringer D i Stockholm. Vill att han skall kolla. Han är på middag, men säger att sånt händer.

N sover. Å är ute med kollega. Klokt av dem. För nu drar det igång.

Går till Blogger och skriver en testpost, jag försöker bakvägen liksom. Går fint. Klickar på "visa i nytt fönster"; man är väl inte dum. "There is no subdomain here".

Knas. Känns skumt på alla möjliga sätt. Blir konspiratorisk på ett sätt som antyder en problematisk självbild; är jag för obekväm? Är det någon meningsmotståndare som äger hela internettet och som nu har släckt mig?

Avbryter matlagningen och börjar dumsurfa. Varannan nånannans, varannan nytt försök med Kritan. Man kan fråga sig varför jag måste kolla min egen blogg, det kan man verkligen. Men inte i det tillstånd jag har hamnat. Då har man inte tid. Upptäcker hur bra Mickes vinylblogg faktiskt är, jag skall länka, jag lovar, hattar vidare som en sjuårig amfetaminist på Gröna Lund. Hit och dit och tillbaks till mig själv, som alltså inte är där. Som alltså...

("There is no subdomain here".)

...inte, typ finns?

Det är så det känns.

Tar ett bryt. Äter pasta med hackade oliver och salt trådost. Läser tidningen och låtsas bry mig noll och intet om Kritans plötsliga död.

Kastar i mig maten och försöker igen. "Kom till Kritan - din schyssta kompis...". Där är den. Som om inget hänt. Vilket det såklart inte har; sådant här händer väl jämnt, eller hur det nu blir. Slappnar av. Allt ser ut som det ska, och jag har inget större behov av att läsa eller skriva någonting. Ville bara kolla, liksom.
---

Hamnar i DNs kulturdel. Läser en artikel som jag faktiskt inte förstår någonting av. Gör ni? Frågorna är många; hur då liksom? Och varför? Folk lever liksom på låtsas i datorerna; heter grejer och larvar runt. Varför?

---

Förstår fortfarande inte hur, men min reaktion på knaset med bloggen svarar möjligen delvis på "varför". Dags att ta sig en funderare.
Något är skumt med bloggen just nu. Testar lite.

Thursday, January 04, 2007

Om det här med makt

Så här skriver Mia i en kommentar till en av posterna om skolan, folkpartisterna, malmö och språket:

" Mia said...
Du har rätt. Jag har gått i skola både i Sverige och i södra Europa. Där nere får man bara prata ett språk i skolan och det fungerar utmärkt för alla inblandade. Här i Sverige är det kaos. Jag har sett båda metoderna i praktiken och vet att ett språk för alla i skolan fungerar."

Och så här svarar Embryo:

"embryo said...
det är rädslan för kaos som är det allvarliga

inte kaoset

det är de vuxnas vilja att förbjuda som är det riktigt oroande

språk är makt alltid

språk är alltelid makct

när språk blir frihet skakrar makcten

fria barn är livsfarliga varelser"


Jag tillåter mig att spåna lite utifrån de här inläggen. Embryo skriver att språk är makt. Jag kan bara hålla med. Vi som känner oss trygga med att använda språket kan argumentera, påverka och driva igenom. Vi behöver inte ständigt vara rädda för att det skall bli fel, att vi skall missförstås eller göra bort oss. Och vi kan en vacker dag, om vi vill, kanske försörja oss som exempelvis lärare, eller författare, för den delen.

Några av oss har - i den bemärkelsen - haft turen att födas i en genomsvensk medelklass. Språket har vi gratis. Skolan blir för oss i mångt och mycket, kanske främst, en plats där vi kan förverkliga oss själva och träffa kompisar. Tävla om toppbetyg om vi vill det. Revoltera och härja, om vi vill det. Skulle undervisningen på skolan vara dålig, säg på grund av taskigt utbildade lärare, eller en kaosartad arbetsmiljö, som försvårar eller rent av omöjliggör inlärning, gör inte det så förfärligt mycket. Vi har tillräckligt av socialt och kulturellt kapital med oss i ryggsäcken för att klara oss bra på gymnasiet, och glida vidare in på universitetet. Och tvivlar vi på det kan våra föräldrar flytta oss från den kaosartade förortsskolan, till den fiina friskolan inne i stan. Språket, och makten, bär vi med oss på resan.

Andra har ett annat utgångsläge. Skolan är själva Platsen där kunskaper nödvändiga för att ta plats i det samhälle man lever i skall erövras. Språk. Referensramar. Kontakter. Sådant som kanske något kan balansera bristen på det symboliska kapital som andra fått gratis.

Det jag skrev om svenska som gemensamt språk i skolan handlade om att skapa lugn, trygghet och ordning. Jag försökte ganska noga visa hur jag menade. Och för mig handlar det alltså om att skapa en miljö där de som bäst behöver de verktyg skolan kan ge, får optimala förutsättningar att skaffa sig dem.

För Embryo är det ett uttryck för rädsla att förlora makten över fria barn. Mias erfarenheter av kaos är inte mycket värda; det är hennes, och min, rädsla för kaoset som är problemet.

Det är dags att fimpa den här floskeltyngda revolutionsretoriken. Visst, vi kan se de ordningsproblem, som jag ibland skriver om, som sunda reaktioner på ett osunt skolsystem. Eller samhällssystem. Och tala om våld och hot som symtom i ett sjukt samhälle. Vi kan se alla åtgärder att försöka åstadkomma ordning, och som inte inleds med ett avskaffande av världens alla orättivsor, som repressiva. Och medan vi väntar på det där avskaffandet, låta kull efter kull gå ut nian med taskiga förutsättningar.
Eller så kan vi börja med det vi faktiskt kan göra i skolan. Se till att det blir lugnare, tryggare och roligare. En bättre plats att erövra framtiden i, om vi vill vara lite högtidliga.

Men om vi tror att det främst handlar om att utöva makt, och att läraren är det villiga redskapet, skall vi inte hålla på att diskutera skolan tycker jag. Då skall den läggas ner.

Bilaga

Kommer snart att komplettera det långa och tråkiga inlägget om kunskap som skolans huvudverksamhet, bildning ni vet, med ytterligare ett. Ni kommer att stöta på begrepp som USP och tillämpningshets.

Och sedan kommer en skitkort, superkul, sammanfattning.

Wednesday, January 03, 2007

Bloggaren Embryo, aka poeten författaren Magnus Carlbring, har lämnat några sakliga och välskrivna kommentarer i kommentarboxen. Träffsäkert, med språklig spänst, skulle man kunna säga. Jag tackar för det, då en god debatt kan föra skutan framåt; it takes two to tango, and a train to cry, eller vad man säger. Det är dessutom alltid roligt att bli läst.

Härmed uppmanar jag följaktligen mina läsare att läsa Carlbring. Han skall vara en god författare, som dessutom har Expressens kulturredaktions öra. Eller öga; han var i vart fall en av deras kulturidoler 2004, då de skrev så här:

"22. MAGNUS CARLBRING, författare
Poeten Carlbrings första roman Paul Exodus Propp är en satirisk vänsterkrok mot det kulturella och mediala etablissemanget i Sverige. Tydligen träffade den på hakspetsen, eftersom det varit oförklarligt tyst om boken."

Del I: Bildning

"En god undervisning är den bästa elevvården", sa någon klok, någon gång. Det ligger en del i det. Skolans kärnverksamhet är undervisningen och när den fungerar bra, när elever - och vuxna - växer och utvecklas är det lätt att trivas. Och då är det otroligt roligt att vara lärare.

Samhället, i vid mening, har stora förväntningar på den svenska skolan. Läroplanen talar bland annat om demokratisk fostran, att utveckla individer och att förmedla en god undervisning. Till detta kommer barns och föräldrars rättmätiga krav på trygghet, arbetsglädje och utveckling. Samt diverse mer eller mindre viktiga frågor, av större eller mindre aktualitet, som "media" (vi säger så för enkelhets skull) beskriver och som skolan förväntas "ta tag i"; här ryms allt från barnfetma och hedersrelaterat våld till nätpoker och miljömedvetenhet. Spännvidden gör läraruppdraget spännande och komplext – men ibland också oklart och frustrerande.

Jag tycker ordet ”bildning” är bra av flera skäl. Det funkar både som verb och substantiv; det beskriver både en process och en produkt – och ja, jag är så gammaldags att jag tror att viss kunskap kan beskrivas som en produkt. Något att erhålla, eller skaffa sig. Med framförallt valde jag bildning för att det, trots allt, beskriver vad som måste vara skolans huvuduppgift: att lära ut och låta elever lära in.

I den debatt som brukar följa på ett medialarm kommer alltid kraven på en förbättrad lärarutbildning som ett brev på posten. Och det man menar är nästan alltid att lärare skall bli bättre på områden som ligger utanför den traditionella undervisningsrollen. Vi skall bli bättre på konflikthantering eftersom skolmiljön kommit att innehålla alltmer av konflikter. Vi skall kunna mer om IT, inte för att i första hand förbättra vår undervisning, utan för att kunna hjälpa föräldrar att ta hand om sina barns porrsurfande, mobbningschattande eller nätspelande. Och vi skall lära oss att promenera eller sporta med eleverna en halvtimme om dagen; annars blir de tjocka. Deras föräldrar matar dem nämligen med chips och glass (ont) i stället för kruskakli och keso, där de sitter framför datorn.

Problemet med denna ambition, att låta skolan vara den institution som skall tackla allt det som vi upplever som dåligt i tillvaron, är att vi flyttar fokus från bildningen. Lärarrollen utvecklas till en konturlös parodi på renässansens idealtyp; ett universalgeni, där betoningen ligger mycket tungt på det universella, men där genialiteten får stå tillbaka.

Vad är då bildning? Vad är kunskap? Vad är viktigt? Den vanliga förenklingen, omhuldad av mången debattör, är en uppdelning där vi i den ena högen lägger det gammalmodiga; förstockade ämneskunskaper, fakta, partikularism, adjunkteri, stelbenthet, och Jan Björklund. I den andra högen hittar vi det moderna; lärandet om hur vi lär oss; det är viktigare att vi vet var vi kan slå upp ryska revolutionen, än att vi kan förlägga den i tid och rum; vi skall betona ”livskunskap” framför traditionella ämnen och helheten är alltid det viktiga.

Måste jag välja, väljer jag både och. Att förstå en helhet förutsätter en kunskap om nödvändiga delar. Att kunna ställa de relevanta frågorna kräver ett faktaunderlag. Och detta kan kräva en del tråkigt och gammaldags pluggande. Vi skall inte vara så rädda för det.

Men det räcker inte. Kunskap är inte något så enkelt som en kvantitet för sant hållna påståenden. Kunskap skapas, används och tolkas. Förkastas och omtolkas. Springs ifrån och dyker upp med förnyad aktualitet. (Detta verkar för övrigt vår skolminister ha förtvivlat svårt att begripa.)

En utbildning värd namnet måste alltså – och detta gäller såväl i grundskolan som på lärarlinjen – innehålla både klassiska, innötta faktakunskaper om bergarter, stavningsregler, formler eller vad det nu kan vara, låt oss kalla det innehållet, och kunskaper om hur vi gestaltar, kommer vidare eller kritiserar; låt oss kalla det form.

Denna balansgång, mellan gammalt tänkande om innehåll, och nytt om form, är tillräckligt intressant i sig. Vi skall fortsätta utveckla läraryrket, elevarbetet och skolan som helhet längs den linjen.

I praktiken innebär det att vi i skolan måste ta oss rätten att lägga över en hel del av de förväntningar som kommit att hamna på oss där de rätteligen hör hemma. Om det sedan är föräldrarna, soc, polisen, religionen eller föreningslivet lämnar jag åt andra att bedöma. Svaret skall fortsättningsvis inte vara ett automatiskt ”skolan”.

Vidare innebär det att lärarutbildningen måste bli bättre. Vi får kanske ställa högre krav på gedigna ämneskunskaper och vetenskapligt utarbetade pedagogiska kunskaper. Min erfarenhet är att elever uppskattar och respekterar lärare som är kunniga. Den som kan mycket, kan vara flexibel, inspirerande och har förmågan att improvisera. Den som bara improviserar blir en lallande idiot. Bildning skall vara huvudspåret.
Och, om utbildningen till lärare är lika lång, som till exempel jurist, bör den vara ungefär lika krävande. Och ge en liknande lön.
...
...
Bilden föreställer Aristoteles. Typ värsta skitsmarta gamlaste greken.

För att sammanfatta - Bildning, Glädje, Ledning, Ordning

Om drygt två veckor åker vi hem. Sedan är det dags för mig att börja jobba i skolan igen. Tiden kommer att bli knappare; heltider, hämt och lämn, däckbyten, helghandling och allt det där andra som småbarnsföräldrar alltid lyfter fram när de skall beskriva sin tillvaro - därmed, möjligen medvetet, utlämnande all sex, drugs & rock´n´roll, som trots allt utgör lejonparten av tillvaron - kommer rimligen göra mitt bloggande ytterligt sporadiskt.

Och det gör kanske inte så mycket; Istanbul ligger kvar att återvända till; skildringar av svenskt vardagsliv finns det de som gör mycket bättre; och skolan, som ju är Kritans själva utgångspunkt får jag ju jobba med i praktiken. Så Kritan kommer nog långsamt försjunka i bloggkoma, men kanske vakna till för en liten krönika per vecka, eller så.

Jag skulle ändå, innan jag går ner på lågenergiläge, vilja försöka ordna och sammanfatta några av de tankespår jag skrivit mycket kring under snart femton månader. Jag har valt fyra nyckelord som skulle kunna funka som en käck överskrift till vilken bildningsanstalt som helst. I bokstavsordning: Bildning. Glädje. Ledning. Ordning. Smaka på dem. Visst låter det fint? Jag får ta det en bit i taget; vi börjar om en kvart, fjorton dar.
...
...
Lägg gärna märke till bildens genomtänkta komposition. Klädseln, där den läderförstärkta manchesterkavajen signalerar kontinuitet och tradition i lärargärningen; jeansen symboliserar ungdomlighet, radikalitet och relationsbyggande. Koppen innehåller en caffè macchiato och visar kopplingen till internationalisering och modernitet, utan att hamna i en latteliberal återvändsgränd. Barnet representerar framtiden; det stora projektet från den lilla utgångspunkten. I bakgrunden blir Fatih Sultan Mehmet Köprüsü en nästan övertydlig symbol för brobyggande och kulturmöten. Bosporens vatten minner om äventyr, tidlöshet och Herakleitos. Eller om det var Plutarchos.

Lätta poänger

Man kan, om man vill, göra problematiken kring det förslag som jag skrev om igår mycket enkel. Man kan som Lena Mellin, hävda att det handlar om att förbjuda "arabiska" i skolan. Man kan styrka den tesen genom att hävda att ingen vill förbjuda eleverna att tala franska i fiina Franska Skolan i Stockholm eller engelska på IB-programmet på Katedralskolan i Uppsala. Eller man kan, som Ali Esbati, dra paralleller till den turkisk repressionspolitik gentemot den kurdiska befolkningen.

Man kan om man vill alltså. Trams. Självfallet kan man tala franska i en fransk skola i Sverige, och arabiska i en arabisk.

Jag vet inget mer om förslaget än det jag läst i SvD och AB, och jag har redan beskrivit hur jag ser på frågan, utifrån det underlaget, men för tydlighetens skull; det handlar om att kommunikationen skall fungera, och att lärarens möjligheter att fullgöra sin uppgift skall stärkas. I de flesta fall är detta inget större problem, och det kan verka löjligt med en möjlighet att reglera detta, men, tro mig; det finns miljöer där en sådan här regel kan vara ett nödvändigt stöd.

Det handlar alltså inte om att franska och svenska är fina kulturspråk, medan t ex sorani och bengali är fula underklasspråk som skall rotas ut. Vilket naturligtvis köpetyckare som Esbati och Mellin vet mycket väl. Men det råkar strida mot de slentrianmässigt framkrystade åsiktspaket de lever på att producera.

Tuesday, January 02, 2007

Bara tala svenska?

Aftonbladet och Svenskan skriver båda om två malmöpolitiker som vill "förbjuda" eleverna att tala andra språk än svenska i klassrummen. Mumma för rubriksättare, och bloggare som helst bara läser rubrik och ingress, har idag tävlat i raljanta frivolter för att uttrycka sin avsky.

Läser man lite närmare verkar det delvis handla om någon luddig idé om språkfostran som går ut på att segregationen ökar om eleverna inte talar svenska hela tiden, typ. Vilket naturligtvis är larv. Men det handlar också om lärares möjligheter att förstå vad elever säger till varandra, och där är det för mig självklart att det är svenska vi skall använda i den svenska skolan.

Jag arbetar vanligtvis i en miljö där merparten av eleverna har en annan språklig bakgund än svenska. Det ställer stora krav på mig och mina kollegor att han en extra språklig medvetenhet, när vi talar och skriver i vårt arbete. Vi kan inte utgå från att vardagliga talesätt och bildspråk fungerar utan närmare förklaring, för att nämna ett exempel. Vi riskerar ständigt att hamna i en tråkig försäkringskassans-handbok-för-nya-svenskar-prosa i vår iver att bli förstådda och inte krångla till det. Samtidigt som idealet naturligtvis är att använda ett rikt och spänstigt språk som ändå når fram. Det går väl sådär.

Så när jag skriver här till exempel, eller när jag pratar med någon helsvensk kollega, kan jag formulera mig anorlunda i vissa fall. Slappna av, andas ut och släppa ner de språkliga axlarna en gnutta.

På samma sätt är det med en del av mina elever. Arbetet sker i kamp med svenska språket. De jobbar hårt för att förstå, och för att göra sig förstådda. De kämpar med nyanser och valörer; ibland för att nå fram, ibland för att det är kul. Två steg, nej tio framåt, och ett tillbaka. Rätt oftast, fel ibland.

Och självklart väljer många av de här eleverna att tala med varandra på ett annat språk, som de känner sig mer avspända i, om de har ett sådant gemensamt. Det kan vara på rasten, men även på en lektion, då de jobbar med något och småpratar under tiden. Fine. Det skulle vara mig främmande att ha synpunkter på det så länge det inte har återverkningar på omgivningen. För det finns ju sådana situationer också.

Jag har varit med om elever som försökt gå in och störa i samtal mellan elev och lärare, genom att "coacha" eleven på ett språk läraren inte förstår. Jag har hört elever skandera saker, men inte vetat vad de sagt. Jag har varit med om hotfulla situationer där tillmälen på andra språk fått spänningen att eskalera, men där jag som vuxen inte kunnat förstå och rätt ingripa. Situationer där man har helt enkelt använt språket för att stänga ute, för att avskärma och skapa avstånd. Och det tror inte jag är bra. Och, det är det, som jag förstår det, man vill förhindra, genom att i skolplanen skriva in att en lärare har rätt att kräva att man skall tala svenska.

Skall vi komma någon vart med att skapa en skola där vi trivs och arbetar tryggt tillsammans, måste vi ha ett gemensamt språk. Det borde inte vara kontroversiellt. Att en grupp elever i en undervisningssituation, eller i ett annat läge där man förutsätts kommunicera med en lärare, eller andra elever, väljer att tala ett språk som inte förstås av läraren är oacceptabelt.

Eller tänker jag fel?

Nişantaşi och hüzün

I kväll gick vi runt i Nişantaşi, en lite snofsigare stadsdel där bland annat Herr P bodde som barn. Skulle kunnat ligga i ett av de finare arrondisementen i Paris till exempel. Snofsigt som sagt, fint på det hela taget, men samtidigt lite oturkiskt. Jag tror att Nişantaşi härbärgerade den borgarklass som i likhet med landsfadern ville orientera sig mot väst och moderniteten; bort från fez, moské och backwardness så att säga.

Samma borgarklass är kanske för övrigt bäraren av det som kallas "hüzün", en slags känsla av kollektivt vemod, vilken Pamuk nämner på var och varannan sida i sin Istanbulbok. I hans ögon uppbär hela staden och dess invånare denna turkblues; en känsla av att såväl geografiskt som kronologiskt befinna sig i periferin; att ha haft makten och härligheten men nu finna sig vara lite seg och solkig; förvirrad, pank och kanske lite låg. Lite dagen efter helt enkelt.

Enligt säker källa skall dock denna hüzün rättare tillskrivas Orhan Pamuk själv, och möjligen övriga samhällsklasskamrater med liknande resor, även om han vill göra det till stadens normaltillstånd. Det är i hans bakgrund, hans uppväxt och hans nu som förlusterna och förvirringen finns - inte i medelistanbullens.

Och därmed tror jag min källa säger mig, att de utsocknes kulturkorrar som kommer hit för att söka, beskåda och beskriva hüzün, är lika rätt ute som den som läste Söderberg strax efter förra sekelskiftet och begav sig till Stockholm för att hitta illusionslösa flanörer. De fanns, såklart. Men det fanns annat som var mer påtagligt. Och roligare.

Mörkerseende


Efter drygt två år upptäcker jag några nya funktioner på vår kamera. Hur man kan trixa med ISO t ex. Så här ser det ut på kvällen när vi går upp och handlar. I fonden Boğaziçi Köprüsü, den nedre av de två stora broar som förbinder Europa med Asien.

Så här illa funkar det idag

I Upsala Nya Tidning kan man läsa om hur det kan fungera idag, när man lyfter ut elever ur skolan. Handlandet präglas av panik och alternativen ser konstiga ut, för att uttrycka sig försiktigt. Och det sker alltså under nuvarande praxis och lagstiftning.