Wednesday, January 10, 2007

Vems är pengarna?


Nere i Bebek ligger Kitap+evi, en fin liten butik, femtio meter upp från den flashiga strandgatan. Turkisk fack- och skönlitteratur samt tidskrifter på bottenvåningen, coffe-table-skryt, samhälle, historia, romaner och annat på engelska, en trappa upp. Två trappor upp finns den fantastiska barnkammaren; barnböcker, pussel och pedagogiska leksaker från golv till tak + en liten gnutta Dr Phil-kör för småbarnsföräldrar. Och massor av leksaker, barnmöbler (det mesta från IKEA), kritor och grejer att leka med, pilla på , stöka till och ha sönder. Till detta ett magnifikt fik med fullständiga rättigheter (som om det begreppet fanns här), fräscha toaletter och hiss mellan de små våningsplanen. För det är inte så stort; allt ryms i en långsmal - högsmal borde vi säga - trävilla i fyra plan.

Jag och N är där i gott och väl två timmar den här onsdagen. Han leker, jag bläddrar i den här. Ur högtalarna kommer en skön blandning av klassisk och nyare americana, okejrå, rakt av gubbrock, på avspänd volym, och sitter man ni fönstersmygen kan man se vattnet glittra i fonden. Man kan ha det sämre.

Vi är de enda kunderna. Nere vid kassan hängde tre - fyra expediter sysslolösa, i caféet, beläget på en intäckt veranda hänger två till. Vi går dit. Menyn skäms inte för sig, i bokhandelssegmentet, vill säga. Ett femtontal crepes, tio sallader, mackor, sött och syndigt och det vanliga kaffeurvalet. Samt en massa sprit, alltså.

Jag förväntar mig inte att de skall ha den sallad Alexandre Dumas jag beställer. Det är som sagt bara vi där, och förra gången var vi ännu färre, höll jag på att säga, det går ju inte, men ni förstår hur jag menar; med den kundtillströmningen kan bara Joe Labero hålla en meny med fler än två rätter igång.

Visst har de Dumas. Yok problem. De har även den varma simiten med osttjafs som jag bestämmer att N vill ha. Så när vi beställt börjar de i lugn och ro plocka fram råvarorna, skala morötter, dra igång smörgåsjärn, blanda dressingar och så där. Vi går upp och kollar in om "From Empire to Republic. Turkish nationalism and the Armenian Genocide" av Taner Akçam står kvar. Det gör den. Bläddrar lite i en bok ctb om klassiska gitarrer - man är sjukt förutsägbar om man är av mitt kön och i min ålder; vi gillar inget nytt, och vi har en del pengar; ge ut stora, tjocka böcker om skivor och gitarrer så får ni hela pengen, om vi inte, som jag, gratisläser i bokhandeln, vill säga - respektive sliter lite i persiennerna innan vi går tilbaks till fiket.
Maten och kaffet kommer. Supergott. Vi äter i lugn och ro, dansar lite på stolen (N) innan vi (jag) betalar. När jag lämnar fram Akçams bok med den i Turkiet egentligen olagliga titeln känner jag mig lite uttittad av expediterna. De kollar på boken och snackar lite med varandra medan de processar kort och kvitto. Så säger vi Iyi günler! och går ut i solen; mätta, genomlekta och lite rikare på kulturellt kapital.

Nu till själva grejen. Det här är inte det enda stället häromkring som är snyggt, välsorterat, personaltätt och proffsigt, och i stort sett tomt på kunder. Det kan såklart vara så att alla hänger där jämt, utom när töntar som vi är ute och går, men jag finner det svårt att tro. Så, hur funkar detta? Vems är pengarna? Nu var inte lunchen billig, men det räcker liksom inte att ha tio lunchgäster i veckan och sälja ungefär lika många böcker om man vill hålla till mitt i ett av Istanbuls dyraste områden och hålla massa personal. Tänker jag mig. Och, om vi nu tänker oss att knarkkungarna här ner tvättar pengar i bokbranschen; bygger inte även en sådan affärsidé på åtminstone någon omsättning? Eller är det så att det är uttråkade makar till rika diton som fått affärer som hobbysyssla? Kanske det. Vad vet jag om ekonomi. Men det skulle vara kul att driva en affär på de premisserna.

2 comments:

Redaktörn said...

Här skulle man förmodligen kunna göra en utläggning om hur dyrt det är att anställa människor i Sverige, att vi skapat ett system som gör att en arbetsgivare i det längsta undviker att anställa ytterligare en person. Men jag skiter i det. Det är ju inte heller omöjligt att expediterna i den här bokhandeln enbart får provision, så funkar det i många länder.

Men visst saknar man den här typen av butiker (ja, jag vet att det heter boklådor) i Sverige, med stort och bra urval och fullständiga rättigheter och riktig espresso i baren. Jag tror branschen måste gå åt det hållet för att överleva när fler och fler köper böcker på nätet och Ica säljer Harry Potter till inköpspris för att locka kunder.

presidenten said...

akademibokhandeln i helsinfors vinner allt men så har jag itne varit i turkiet heller