Lätta poänger

Man kan, om man vill, göra problematiken kring det förslag som jag skrev om igår mycket enkel. Man kan som Lena Mellin, hävda att det handlar om att förbjuda "arabiska" i skolan. Man kan styrka den tesen genom att hävda att ingen vill förbjuda eleverna att tala franska i fiina Franska Skolan i Stockholm eller engelska på IB-programmet på Katedralskolan i Uppsala. Eller man kan, som Ali Esbati, dra paralleller till den turkisk repressionspolitik gentemot den kurdiska befolkningen.

Man kan om man vill alltså. Trams. Självfallet kan man tala franska i en fransk skola i Sverige, och arabiska i en arabisk.

Jag vet inget mer om förslaget än det jag läst i SvD och AB, och jag har redan beskrivit hur jag ser på frågan, utifrån det underlaget, men för tydlighetens skull; det handlar om att kommunikationen skall fungera, och att lärarens möjligheter att fullgöra sin uppgift skall stärkas. I de flesta fall är detta inget större problem, och det kan verka löjligt med en möjlighet att reglera detta, men, tro mig; det finns miljöer där en sådan här regel kan vara ett nödvändigt stöd.

Det handlar alltså inte om att franska och svenska är fina kulturspråk, medan t ex sorani och bengali är fula underklasspråk som skall rotas ut. Vilket naturligtvis köpetyckare som Esbati och Mellin vet mycket väl. Men det råkar strida mot de slentrianmässigt framkrystade åsiktspaket de lever på att producera.