Saturday, November 17, 2007

Min övergivna kolonilott

Jag slarvar runt i favoriternas gästböcker och kommenterar lite slängigt och ovässat. Min egen blogg förfaller. Fast jag försöker tänka "ligger i träda". Jag vill inte vara en pusselbit i den stora bloggdöden, jag ämnar fortsätta, jag lovar. Men nu räcker jag inte till.

(Har varit i Madrid. Har jobbat järnet. Har varit sjuk. Har gjort ett skrivuppdrag på ett för mig nytt område. Har läst boken "Varför tror du vi låter som vi låter, Svensk punk 76-81". Bra. Har läst "Flickan som lekte med elden". I princip oläsbar och bitvis djäkligt spännande. Har haft yrsel och halsont. Fröjdats åt detta. Och hastat till förskolan. Och levt ett bra liv utanför nätet.)

Hade jag bloggat flitigare hade jag länkat till denna utmärkta text av Ülkü Holago när den var aktuell. Läs den nu.

Hörs.

Saturday, October 27, 2007

Cash

En bra grej med att gå upp strax efter sju en lördag och glo på TV,är att man får se Johnny Cash gästspela i Lilla huset på prärien. Vi missade rätt mycket av början, men det var laddat, och jag tror att han var en (falsk?) präst gone bad, men nu, efter en tid i bygemenskapen, going good. "Cause I´ve seen people having little, give to others, because they had less". Känn på den. Och så gav han sig av igen.

Sunday, October 21, 2007

Om Turkiet

Eftersom Ensamma mamman inte har tid att läsa ruttna böcker och eftersom jag inte har tipsat om den här boken tar jag mig samman och säger: Läs Europa och Turken, av Ingmar Karlsson, Sveriges konsul i Istanbul. Här får ni bakgrunden, nutiden och argumenten. Mycket läsvärd. I marginalen kan anföras att han haft bråttom på sina ställen, men vem har inte det i dessa dagar.

Tid

Igår köpte jag Beatles anthology. Elva timmar. När ska jag se den?

Pengar och gnäll på facket

...jo alltså, jag betalar min avgift varje månad till Lärarförbundet för att de skall driva den fackliga kampen. En del av denna avgift går till att avlöna Sten Svensson, chefredaktör på Lärarnas Tidning. Och en del av arbetstiden ägnar han åt att skriva små spalter där han vecka efter vecka hamrar in att (vinstdrivna) friskolor hotar det mesta av det som är bra i den svenska skolan. (http://www.lararnastidning.net/ klicka på "Redaktören" har ordet"). Och detta retar mig storligen.

För nu jobbar jag på en sådan där ond och vinstdriven skola och den har hittils givit mig bättre lön, arbetsmiljö och utvecklingsmöjligheter, än jag hade på den fina kommunala skola som jag lämnade. Den är också mycket tydligare med hur läroplanens mål skall uppnås, hur undervisningen skall indvidualiseras och vad som förväntas av mig som anställd.

Att Sten Svensson för mina fackpengar får driva kampanj mot en företeelse som utvecklar skolsverige och ger mig som lärare alternativ till ett kommunalt arbetsgivarmonopol känns inget vidare helt enkelt.

Så jag lämnar nog.

Och det kan jag ju inte göra utan vidare, för jag tycker ju trots allt, om inte annat av princip, att facken har en viktig roll att fylla. Tillsammans är vi starka, ni vet.

Vad gör jag nu? SAC? Gnäll-R?

Om pengar

Middag igår. P, filmkännaren och Tottenhamsupportern, bjöds på lammfärsbiffar och en tomatsås med ingefära, som vi försökt få till sedan vi åt den på Carneval, Istiklal Cadesi, i en annan värld. Idag har han visning på sin lägenhet - lycka till! - och ungefär samtidigt är vi i väg och tittar på en annan. Och i centrum av det här mer eller mindre ångestladdade racet med visningar och budgivningar, står en massa spolingar till mäklare och håvar in grymma provisioner. Låter jag bitter? Det vill jag inte vara, men ibland ångrar jag att det inte är jag som är mannen i kostymen som tjänar multum på att skriva tramsiga annonser på kass svenska. OK, jag är bitter.

Jag är nog på väg att lämna mitt fack, Lärarförbundet, förresten. Den en anledning är att man historiskt varit så himla misslyckade. På fyrtio år har en genomsnittlig lärarlön halverats, - tror jag, sisådär ungefär, orkar jag inte belägga - och det hade inte kunnat ske med ett fack mer inriktat på medlemmarnas lön och arbetsmiljö (hyfsat centrala områden för många fack) och mindre inriktat på...

...vete tusan. Det har hursomhelst inte funnits någon större vilja att strejka och leva djävel, utan man har satsat på någon slags samförståndsanda. Och, som sagt, det har ju funkat så där.

Under den lilla tid jag har varit lärare, snart tio år, har facket sysslat mtycket med skolutvecklingsfrågor. På mina två tidigare arbetsplatser funkade det så att övergripande frågor av pedagogisk karaktär skulle dras igenom en skolutvecklingsgrupp, där facken och arbetsgivaren var representerade. Facken satt inte där för att tillvara medlemmarnas fackliga intressen - alltså det där med lön och arbetsmiljö - utan för att driva skolutvecklingen framåt. Och här uppstår problem, enligt mitt sätt att se.

För det första är det ju inte så självklart att Grinige Torsten - det perfekta lokalombudet - som alltid har koll på vad jag har rätt till när jag är föräldraledig, som stänger kemisalen när dragskåpet pajjat, som vet vad som står under mom 22 i avtalet om övertid och som hjälper mig med argument inför mitt lönesamtal, det är inte så självklart att det är just han som är bäst på att föra skolans pedagogiska utveckling framåt. Tvärtom kanske faktiskt. Eftersom han ganska tidigt i diskussionen gillar att påpeka att "det där kommer aldrig att gå, se mom 22". Det är ju det han är bra på. Och då blir det trögt. Det naturliga vore ju att Torsten släpptes in i ett senare skede för att se i vilken utsträckning en nyordning påverkar medlemmarnas arbete, ur en facklig aspekt.

Jag föreställer mig att man från fackets sida menar att det inte föreligger en motsättning mellan skolutveckling och traditionellt fackliga frågor, men det tror alltså jag.

En tredje anledning är att min fackavgift, som inte är...

...återkommer efter frukost.

Saturday, October 06, 2007

Jobbet

Vi får ta det lite i taget. Jag trivs otroligt bra. Det är kul att cykla till jobbet varje morgon, och det är kul att tänka kring sånt som tarvar tänkande. Topp tre just nu:

1. Stämningen i bygget. Glada ungar och positiv personal. De där spiralerna som delvis avgör i vilket läge vi skall hamna i, går åt rätt håll, tycker jag. Det är väldigt lite av vi-och-dom mellan personal och elever. Nästan inget alls, faktiskt. Går därför runt och är glad mest hela tiden på dagarna. På jobbet!
2. Framåt, uppåt. Utmaningen består inte i att försöka överleva dagar och läsår, utan i att komma längre. Vi brottas med tusen små och lite större saker som måste fixas till. Men själva idén är att det går att lösa. Man förväntas bidra med den kunskap och kreativitet man eventuellt besitter. Bättre och bättre dag för dag.
3. Att ha ett arbetssätt, en idé, ett koncept, att ta spjärn emot. Att slippa vada runt i en grumlig välling av allmänt tyckande och oklart ledarskap.

Med detta sagt kan jag ju också säga att det finns luckor. Något liknar schweizerost. Om detta kanske du får höra mer.

Slutligen; bloggen Kom till Kritan föddes ur en kombination av föräldraledighet, skrivlust och en grym frustration över tillståndet i skolan. Eftersom jag numer är betydligt mindre frustrerad - och det handlar förstås om min egen arbetssituation, galenskaperna i den svenska skolpolitiken är ju kvar att ta i tu med - och framförallt, betydligt mindre föräldraledig, så blir det lite glest mellan inläggen.

Jag återkommer.

Alltså...

...det var inte meningen att dräpa bloggen, men det tangentbordsbaserade pratandet hamnade under de senaste månaderna allt längre ner i högen över saker att ta tag i. Och nu får vi se om det går att sparka igång igen. Kanske, kanske inte.

Det jag har ägnat mig åt, förutom arbete och familjeliv, är bland annat följande:


  • bjudit på radhus och gruvligen förlorat

  • haft comebackspelning med Redaktörn och de nya

  • planerat och avhållit kalas eftersom jag fyllt jämt

  • umgåtts med Vinlusen som varit i landet en sväng

  • låtit bli att börja med Fejsbook

  • sett Sirius överleva första säsongen i Superettan med den äran

Sån är jag.


Monday, September 17, 2007

Ursäkta dröjsmål

Jag kommer igen. Snart. Tack. Nya jobbet är kul, men tar mycket tid. Men, jag skall absolut komma igen. Iallafall med en uppsamling. Snart.

Hej så länge.

Osman; jag hör av mig!

Tuesday, August 14, 2007

So far, so good

Så här långt har det känts mycket bra på det nya jobbet. Vi har tre förberedelseveckor tillsammans innan ungarna kommer på måndag, och under den tiden skall vi utbildas, snacka ihop oss, konkretisera och planera. På sin kant sliter byggjobbare, ventilationstekniker, målare, datanissar och andra med att iordningställa lokalerna i vilka vi skall jobba. Måtte de bli klara. Eller åtminstone "typ klara". Fan trot.
Någongång i november kan vi ju se hur det känns på riktigt, och kanske får någon olyckskorp då kraxa "vad var det jag sa", när jag knäckt och utbränd lallar ned till försäkringskassan eller motsvarande. Men det tror jag inte. Däremot är jag ganska säker på att det kommer att bli hårt jobb. Men det är inte nödvändigtvis detsamma som ett problem.

Ett par saker har stärkt mig i min övertygelse att det var ett bra val att söka mig till den nya firman. Det läggs ner stor energi på att få oss medarbetare att förstå helheten i den pedagogiska idén - eller tänket som man säger om man vill få mig att gnissla tänder - men man nöjer sig inte med det. Företaget har en tydlig koppling mellan den bakomliggande vision och de konkreta verktyg vi skall använda oss av, och det är väl det senare ledet, och kopplingen i sig, som jag saknat så på min gamla arbetsplats. Där min förra chef gärna drog till med ett "låt tusen blommor blomma" när det hettade till och viljor eller förhållningssätt stod mot varandra, är det lite mer "gärna det, men i den här rabatten kör vi med tulpaner", på nya jobbet. Om ni hajjar.

Det känns också bra att vara i en personalgrupp präglad av entusiasm, proffsighet och framåtanda. Naturligtvis ligger svårigheterna framför oss, och en och annan - kanske blir det jag - kommer att visa sig kort i rocken när åskan går, men så här långt ser jag ett driv och en vilja att fokusera på de viktiga bitarna. Det lovar gott. Vår fiffige chef ser också ut att ha lyckats matcha ihop ett gäng som kompletterar varandra ur många olika aspekter. Vi kan nog bygga ett starkt lag helt enkelt.

Slutligen. Jag är numer kollega med den förträfflige bloggaren Magistern. I samband med lite utbildning/lattjolajban fick jag tillfälle att träffa honom i förra veckan. Det var mycket trevligt och vi hann prata en gnutta om sådant han och jag bloggat om. Och om han - som brukar uttrycka sig uppskattande om sånt Kritan skriver - trivs i firman, borde jag också kunna göra det.

Tuesday, August 07, 2007

Jobbigt roligt

Bloggkoman kommer av det nya jobbet. Håller på att internutbildas och teambuildas. Mycket roligt, och bra, så här långt. Och ganska jobbigt.

Går mot en ny termin med stora och positiva förväntningar. Det önskar jag alla mina kollegor.

Sunday, July 29, 2007

Heja Irak!

Jag gläds med dem jag känner från Irak, och med alla andra som idag firar fotbollstriumfen. Måtte firandet få fortgå utan vidriga terrordåd.Jag är en naiv snubbe som hoppas och önskar att segern i de asiatiska mästerskapen skall kunna betyda något mer än bara stundens glädje. Vad vet jag inte, men något positivt.

Stort

"Nytt svenskt rekord av "Musse"

FRIIDROTT. Sent i går kväll raderade Mustafa "Musse" Mohamed ut Anders Gärderuds klassiska rekord på 3000 meter hinder, satt på OS i Montreal 1976, precis på dagen för 31 år sedan.
"Musse" gjorde rekordloppet ikväll i belgiska Heusden-Zolder och pressade Gärderuds tidigare rekord med drygt två sekunder till 8.05,75.- Ett helt perfekt lopp av Musse. Det här var en kväll när allt kändes lätt, kommenterar tränaren Ulf Friberg från Heusden-Zolder.
TT "

Det var polacken, östtysken och Bel..- förlåt Anders Gärderud som skulle springa OS-final på 3000 meter hinder. Plötsligt tröttnar polacken och tysken faller. Då säger Gärderud: Nu tar jag guld och sätter världsrekord. Och så gjorde han det.

Ja, det kanske inte håller som bellmanhistoria, men det var grymt stort när det skedde. 1976. Och den där tiden (8.08?) höll hur länge som helst. Fortfarande kan man komma på pallen i ett stort mästerskap med den farten.


Bra gjort, Mustafa!

Saturday, July 28, 2007

Norrlands inland, intill Sibirien, strax nedom Arktis

Det är såklart extremt patetiskt att komma hem efter en månad borta och gnälla på Sverige, men detta mitt fosterland gör det inte lätt för sig.

Igår kväll kom vi, jag och N, till ett kallt och regnigt Arlanda. Taxibilarna stod tysta och snälla och vi fick söka upp dem för att få åka med. På vägen till den medelstora småstad strax norr därom, där vi bor, såg vi enstaka bilar. Motorvägen, fem mil norr om Stockholm var i princip tom denna fredagkväll, strax efter tio. Och det var skog. Skog utav bara helvete.

I morse stod jag och tittade ut över parken, nedanför vårt köksfönster. Gångvägar, cykelvägar, gatan i fonden. Tomma. Helt öde, kvart över nio. Efter kanske tre minuter en kvinna och en hund.

Och till denna ödslighet skall vi snart addera en mörk, djävla vinter.

Monday, July 23, 2007

Att citera en kommentar i sin helhet, kanske stinker, men denna, skriven av "Z", innehöll en fin blandning av information och smicker. Sådant funkar! Tack, Z!

"Snubblade in av misstag. Sökte egentligen efter någonting i stil med turkiska barnmöbler, och se vart jag hamnade!Hann läsa ganska mycket, väldigt bra och intressant blogg om sånt man pratar om över en kopp te + simit.

Jag har en far som är obegripligt sjukligt (smått huliganaktigt) intresserad av Besiktas. Att säga att han hejar på Besiktas vore en förolämpning då han lever, gråter och skrattar Besiktas. Han skulle nog bli stammis på det här lite smått meyhane / isci lokantasi haket om han skulle upptäcka den. Vart ligger stället o vad heter det?

Som tack kan jag avslöja att Ouzo Plomari är den absolut godaste att dricka. Bör inte blandas, ta det sek med lite vindruvor, raki peyniri och sura äpplen kanske can erigi om det är säsong. (Finns i Stockholms Orient Livs 1 gång om året då det sälj lika dyrt som saffran). Ouzon är helt olik den klassiska raki typen. Även Plomari har den här bittra anisrika karaktären men har underbar god eftersmak som är åt det söta hållet (brukar ta lite peynir o klistra den i gommen och skata njuta av den kombinationen). Kanhända att du fullkomligt hatar den om du är van raki drickare som har ditt "märke" sedan 20 år tillbaka :). Annat tips; På vänster sida av början av Istiklal Caddesi, Haci Baba som har en löjlig eller mystisk (avgör själv) liten dörr ut mot gatan. Men är helt underbar inuti. Åt där ofta för ca. 10 år sedan då de hade en utav stans bästa buffeer med zeytinyagli, sicak, soguk etc.

Om man älskar sötsaker hade de en gigantisk efterrättsbord med allt från baklava till sekerpare. Kan dock inte lova att maten idag är god eller om stället ens existerar men om den nu finns bör man utan tvekan sitta i deras bakgård som vätter mot en kyrka med underbar trädgård. Om stället inte finns kvar är Hünkar Lokantasi dyr men ack så värt vartenda lilla öre man har. Ligger i Nisantasi nuförtiden. Ta dit familjen, vännerna eller njut själv. Era smaklökar kommer att åka en kittlande berg och dalbana av bekanta smaker som gjorts till mästerverk *börjar dregla nu*.

Sist men inte minst, Sariyer min barndoms stadsdel som alltid har setts som en fristad i Istanbul med sin rena luft, mahalle känsla och trygga små berg med magnifik utsikt över bogaz(hmm idag är det mest site och radhus på de kullarna). Du kan ta minibus från centrum och åka till Kilyos (ca. 1 timmes färd) som är en gammal fiskeby som har blivit partybeach. Grymt underskattat enligt mig då man avskräcks av rykten som säger att vattnet är smutsigt o det är crowded. 2 år sedan då vi senast var i Kilyos var det helt underbart. Från Kilyos kan du åka längre ut mot Fiskebyn Garipce (visst är det fascinerande att man hittar byromantik i storstaden?)där man har magnifik utsikt utöver havet. Man känner Karadeniz i luften som luktar salt och söta blommor. Även värt att se; Kavak, Büyükdere,Istinye.Om du känner till dessa ställen kan jag tänka mig att även du njuter av blott tanken på alla vackra intryck men om du inte gör det ta en day off från övriga Istanbul och prova dessa. Iyi tatiller dilerim!"


Vi åkte som sagt till Svarta Havet igår, via Sariyer. Tog en stilla döner där i kvällsolen på väg hem. Fint. Stället ligger nere i Beşiktaş, i gränderna med gångtrafik, om du förstår.
Jag och den minste åker hem på fredag, men Å, M och J, samt tillresta A, får gå på Inönü och se BJK i kvalet till CL. Avundsjuk!
Bilden har inget med texten att göra, mer än att den är vacker.

Sunday, July 22, 2007

Svarta havet


Efter en inställd direktbuss och en timmes väntan åkte vi kommunalt till Sariyer. Därifrån taxi till Svarta Havet. En parasollstinn, söndersponsrad och glassig anläggning, ägd av universitetet men förvaltatd av fiffige Frasse typ, blev vår belöning. Och kristallklart vatten, sand i näsborrarna och ljuvliga vågor. Som vi njöt.

Sedan i måndags är M och W äntligen på plats. De vet hur man nyttjar vågorna, kan jag säga.
Väl hemma en improviserad valvaka med kronärstkockor på balkongen, för de stora. W och N vek ner sig, Svarta Havet kostar på.
Det ser ju ut att ha gått bra, även om det vore roligare om inte MHP kommit in.

Valdagen 07.45

Från balkongen ser jag skolgården där morgontidiga medborgare är på väg för att rösta.

Saturday, July 21, 2007

Jag hoppas...


...att AKP får en stabil majoritet. Detta för att Turkiet skall fortsätta vägen mot större respekt för mänskliga rättigheter, mindre inflytande för militären och "den djupa staten" och ett fortsatt arbete för EU-medlemskap.

...att så många kvinnliga kandidater som möjligt kommer in i parlamentet.

...att de kurdiska politiker som ställer upp som oberoende kandidater lyckas ta sig in i parlamentet, så att de vidriga nationalister som vill jämställa kurder mer terrorister och hålla dem utanför politiken, får lång näsa.

...att MHP gör tokfiasko.

De oberoende

Vad som är nytt i detta turkiska parlamentsval är den uppmärksamhet de oberoende kandidaterna får, och de chanser de tillmäts. Saken är ju den att det av ett parti krävs 10% av rösterna i hela landet för att få representation i parlamentet. Denna, med internationella mått mätt, exceptionellt höga tröskel är tillskapad för att hålla minoriteter - t ex kurder - utanför politikens centrum. Om de bildar egna partier skall de inte ha en chans att komma in, tänker man sig. Och det funkar. Så fick t ex DTP närmare hälften av rösterna i valkretsar i sydöstra Turkiet, men endast AKP och CHP kunde skicka representanter från landsändan.

Spärren kan också ge en extrem hävstångseffekt vid val. Så innebar t ex parlamentsvalet 2002 att samtliga partier åkte ur, och bara nya kom in.

Oberoende kandidater omfattas dock inte av spärren. Vad jag förstår "räcker det" att man får röster i motsvarande ett mandat i den valkrets man ställer upp, för att komma in i parlamentet. De oberoende kan i år grovt delas in i två grupper. I den ena gruppen finns de som står "fria" från de etablerade partierna. I Istanbul ställer exempelvis professor Baskin Oran upp. Han kämpar för grupper som inte får någon plats på den etablerade politikens dagordning såsom aleviter, kurder, zigenare, och homosexuella, för att nämna några.

I den andra gruppen hittar vi till exempel kurdiska politiker som inom ramen för ett parti inte kommer att klara spärren. De man gjort i år är då att officiellt lämna partiet och ställa upp som oberoende. Genom att vara ett känt namn med stort stöd i sin region, kan man då hoppas på plats i Ankara. Jag hoppas de lyckas.

Thursday, July 19, 2007

Blogger har problem med radmatningar. Nya stycken blir inte nya stycken utan fula.

Valspurt


Idag tittar vi närmare på ett par valaffischer. Vi har det demokratiska partiet, som bedöms ha en 50/50 chans att ta sig över 10% spärren, och det gamla, av Atatürk en gång startade, Republikanska Folkpartiet.

Mehmet Ağar - med oss alla är han förstås bara Mehmet - kör med en familjär stil som närmar sig den gräns där gemytet övergår i ren och skär mysfryntlighet. Vem skulle inte vilja krypa upp i knät där och höra hur det var förr i tiden? I så fall skulle han kanske berätta om hur militären, vid kuppen 1960, lät avrätta partiledaren Adnan Menderes. Det är ett parti i "högermitten" som saknat representation i parlamentet under den senaste mandatperioden. Jag skulle kunna gissa att man tappade de liberala väljarna till AKP.
Nu vill man nå dem, men också de mer traditionsrotade som annars hamnar hos nationalisterna i MHP, eller hos CHP, när man satsar stort på en comeback. Mehmet räknar upp arbetare, bönder, industriarbetare, soldater, affärsmän, familjefäder, arbetslösa och lärare; alla skall de sätta sitt hopp till DP och - i statens och nationens namn - lägga sin röst på Mehmet och hans kompisar. För ett nytt turkiskt ledarskap.
Deniz Baykal - som i helgen anklagade Erdoğan och AKP för att dela ut guldpengar till folket, och som då av premiärministern uppmanades att ta ett IQ-test; det är spurt nu - kör lite på samma sätt, fast i bild. Har sett tre olika versioner av denna; en fotoshoppad och Botoxstinn partiledare som med nyplockade ögonbryn visar vägen för en grupp "arbetare" eller "intellektuella" eller "tjänstemän". Ni vet sådana som kommer direkt från jobbet, och som man kanske inte riktigt sett uppställda på det här sättet, blickande in i framtiden, sedan reklambyrån Lenin&Brindfors gick i putten.
Texten säger att man vill ha bort immuniteten - för parlamentsledamöter gissar jag, för skumma AKP:are som delar ut guld, får pengar under bordet av USA, till exempel - och att ren politik vinner. Om jag fattat detta rätt. Min parlör höljer ibland budskapen i gåtfulla dimmor. Nu är det tid för CHP, slutar man.
Och jag.

Saturday, July 14, 2007

Lite knas. Lite test.

Val








Nästa söndag, den 22, är det parlamentsval här. Det blir allt mer påtagligt när man rör sig ute på stan. Överallt flaggspel med partisymboler. Asjobbiga högtalarbilar som vräker ur sig sina budskap på turkisk maxvolym. Inför-artiklar i tidningarna och politiska utspel hit och dit.

Min guide i sammanhanget är Turkish Daily News som just nu kör två artikelserier som jag försöker följa. Den ena är en traditionell genomgång "fråga för fråga" där de stora partiernas ståndpunkter inom något område avhandlas varje dag. EU, högre utbildning och eller skattepolitik, t ex. Den andra artikelserien är en resa till olika platser i detta stora land, där man försöker se vad som är heta frågor i exempelvis Van, Konya eller Trabzon.

Den fråga som dominerar debatten, även om den kanske inte så tydligt är en direkt valfråga, är huruvida Turkiet borde gå in i norra Irak för att försöka komma åt de baser som PKK tros ha där. De flesta partier är överens om att varken den lokala irakiska kurdika administrationen eller de amerikanska trupperna gör det de lovat; att se till att PKK inte har en fristad i norra Irak. Men hur Turkiet skall agera är en annan fråga. Nationalisterna i MHP trycker på för en intervention. De gamla "kemalist-sossarna" i CHP likaså, om än inte lika tydligt. Regeringspartiet AKP intar en mer avvaktande hållning, och anklagas av oppositionen för att ha tagit emot en miljard under bordet från USA, för att inte gå över gränsen. Oppositionens hållning i frågan är konsistent med kritiken mot regeringens positiva EU-politik: Premiärminister Erdoğan säljer ut Turkiet till västvärlden.

De frågor som "folket" ute i landet verkar mest bekymrade över annars har med ekonomi att göra. Man vill ha bätter betalt för sitt jordbruk, man vill ha jobb, och det är politikerna i Ankara skall fixa det, så att de äntligen visar vad de är till för. Perspektivet påminner mycket om det man möter i svensk glesbygd, eller i det amerikanska inlandet; politikernas uppgift är i första hand att landa hem tillräckligt med baon till den egna regionen, annars kan de lägga ner. Ett perspektiv de lokala kandidaterna givetvis försöker profitera på; en röst på mig är en röst på nya vägbyggen i provinsen. Jfr Botniabanan, Stålverk 80 eller jordbruksstöd.

Helt utan koll tippar jag att det går kalasbra för AKP, för bra för MHP och dåligt för CHP. Populisterna i GP kommer inte in, här är spärren 10 %, men det är nära. Om det nya parlamentet klarar att utse en president är dock en öppen fråga.
Återkommer med liute mer om EU, påstådd islamism och estetik.

Tuesday, July 10, 2007

Bildbevis

På den gamla goda tiden hade den svenska marinen dragit igång en rejäl ubåtsjakt om de fått tillgång till denna bild, om man sa att den var tagen i Södertälje Kanal, t ex. Men, faktum är att det där gråa, ute i vattnet, som kanske ser ut som en ubåt eller en gammal moped eller nåt när ni klickar på bilden, faktum är att det är en delfin. På väg till Svarta havet.

Sunday, July 08, 2007

Hobby

För den bussintresserade erbjuder Istanbul fina möjligheter. Här t ex vändplanen i Rumeli Hisarüstü en vanlig lördagförmiddag. Vi hade inga som helst problem att få en bra plats.

Friday, July 06, 2007

Bara så ni vet

Den förutspådda värmeböljan kom av sig lite. Alltså, det var varmt, men själva höjdpunkten, domedagsfeelingen, uteblev. Asfalten bubblade inte. Solstekta sparvar föll inte från himlen. Jag blev inte galen. Shit happens.

Har kommit in i ett skönt tempo nu. Förmiddagar vid poolen. Ogenerat kringlodande i fillingar hemma i lägenheten. Densamma allt mysigare. Båtturer och lekparker. Dreadlocks. Car spotting. Siestor. Absolut semester.

Det drar ihop sig till parlamentsval här. Den 22 är det dags, och förhoppningen är att det nyvalda parlamentet skall kunna utse en president. Och att militären håller sig borta. Skall skriva lite om det, endera dagen. Men det blir när det blir.

Ikväll tar vi Jönköping!




Wednesday, July 04, 2007

It was fifteen years ago today

Den våren hade Highway Men varit på Globen. Inför våra stora ögon radade Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Johnny Cash upp sig, och tillsammans med kompmusiker bjöd de på en countryns hitkavalkad utan like. I praktiken var det fyra solokonserter på en gång, med lite halvjönsiga nyskrivna nummer insprängda här och där.

Vi var helt nitade. Låtarna. Pondusen. Publiken. Rubbet.

1992 var country något oerhört knasigt i Sverige. Utanför den frälsta skaran var den vanliga reaktionen att folk började nynna på Rawhide, som de sett i Blues Brothers, när genren kom på tal. Eller kanske Jolene. Alltid åtföljt av någon slags ironisk gest. Typ. Publiken på Globen var en blandning av maskeradkostymer a la Zeb Macahan, högt uppdragna stentvättade jeans och pilotbrillor. Mats Rådberg var där.

Jag och Redaktörn var inte ironiska. Vi hade från lite olika utgångspunkter insett att det fanns en countrygarderob att kliva ut ur, alternativt in i, och nu var det dags. Konserten på Globen blev ett avstamp, men dit hade vi inte hittat om vi inte på vägen, på varsitt håll och tillsammans, allt flitigare snortat det damm som hjulen från den stora amerikanska traditionen rivit upp. Long Ryders och Jason & the Scorchers med en punkig attityd vi kände oss hemma med; gubbar som Neil Young och Le Boss, och den nasala glidningens okrönte konung, Dwight Yoakam, var några av dem som gjorde att det våren 1992 var dags att gå på Highway Men. Och nu hade vi en vision.

Vid den här tiden bodde jag i en sommarstuga på landet. En smalspårig järnväg gick längs med tomtgränsen och på andra sidan rälsen låg sjön med den lilla ekan. Det fanns veranda och utedass, stor gräsmatta, brunn på tomten samt en försvarlig virkeshög. (Kolla det om ni skall hyra sommarhus. Där skall alltid finnas rejält med virke.) Sommarstugan var kort sagt en liten farm. Och på den farmen bildade vi The Confidence Men.

Vi repade olika låtar, och testade olika sätt att spela. På två har man ju inte så mycket att laborera med, men vi fastnade för bas och akustisk gitarr, och till debuten kontrakterades T, som med en ovilja att repa, men med ett gott öra, kunde förväntas göra jobbet på fiol.

Sålunda arrangerades ett stort jämra Fjärde Juli Party. I den lilla trädgården snickrade vi till bar och scen. Vi hängde upp flaggspel med amerikansk ölreklam, och fyllde en gigantisk balja med is och bärs. Kanske kom trettio pers, kanske var de fler. Ett antal långt senare prominenta bloggare var där i vart fall. Bland andra.

Vi hade skördetävling och bakverkstävling, för vi tyckte det kändes rätt, och ett av bidragen var själva den amerikanska flaggan som en gigantisk tårta. Vi lekte amerikaner – i vid mening – ute på den uppländska landsbygden, och alltihop var en förevändning för att spela. I alla fall som jag minns det.

Spelningen var knappast längre än fem låtar, och kanske inte helt hundra, men jag tror att man uppskattade oss.

Småningom blev vi ganska bra. Vi skaffade replokal, slängde in Vinlusen på bas och Dr S på trummor. Jag spelade Telecaster och Redaktörn mestadels akustisk – han fick ju sjunga – och i olika skeden laborerade vi med antingen T eller Den Glade Masen på fiol.

Vi kom att spela på uppländska bruk och sörmländska rancher. På kontor i Stockholm och nationer i Uppsala. Firmafester och trettiårskalas. Bland annat. En gång fick vi sushi i gage (Stockholm) en annan gång en dunk hembränt (Norduppland). The Confidence Men – spelar Country och Rock´n´Roll, stod det på vårt kort. Och det var precis vad vi gjorde.

I början fick vi de ironiska leendena, önskningarna av Rawhide och Jolene, men det gav sig med tiden. För, det blev allt vanligare med publik som lyssnade på sk altcountry eller hade läst om Gram Parsons i någon tidskrift och som gärna ville droppa referenser mellan seten och, frånsett det, och mycket viktigare; vi svängde. Det dansades. Man drack öl och var glad. För vi svängde.

Bitvis svängde vi satan, vill jag påstå. En låtlista på uppåt sextio nummer. Vinlusen och Dr S, som de trygga mittbackarna. Redaktörns rytmiska strummande på den akustiska, och med den lätt myndiga, något nasala rösten som bekvämt pendlade mellan bottenlös självömkan och godmodig gudfruktan – on stage, that is – kombinerat med de tio countryliknande licks jag orkat snappa upp – multiplicerade med sig själva gav de ju hundra olika varianter - och som sagt, då och då hade vi hjälp av inkallad fiolklant. Tillsammans utgjorde vi en inte helt oäven orkester.

I oktober 2000 körde Redaktörn av vägen och om det kan ni läsa här. Det går inte att hitta några bra ord för att beskriva hur det var och hur det kändes.

På rummet på Karolinska lyssnade vi på American Recordings III: Solitary Man, den med I see a Darkness, One och Mercy Seat. Och vi försökte tala om vad som hänt och vad som skulle komma. Och vi lyssnade. Och talade om musik. Och kanske var det min pusselbit och uppgift i detta vidrigt svåra.

Vi skulle spela igen, i alla fall, det var vi på det klara med. Och i februari 2003 hade vi en liten, mycket intim kammarkonsert. Det var nog inte mycket mer än fem låtar, men det har kanske aldrig varit viktigare att spela fem låtar än just då.

Under åren har vi repat av och till. I år lite oftare än tillförne. Och vi har en låtlista. Kanske inte sexti låtar, och kanske är de lite lugnare, men de vi har är bra. Och de svänger. Och sparkar rumpa. Nya kids fyller rytmsektionen. Men annars är vi desamma. The Confidence Men: spelar Country och Rock´n´Roll. Hösten 2007 går vi live på en plats nära dig, om du är intresserad.

Ett litet band helt enkelt. Varken mer eller mindre. För att travestera The Highway Men:

“They may have wounded us but they'll never get the best, Of better men:'Cos We'll ride again.”

Sunday, July 01, 2007

Delfiner och ubåtar







Bosporen stoltserade idag med ubåtar, delfiner och badpojkar. Samt de vanliga tankerserna (snyggt ord), färjorna och fiskebåtarna.
Ubåten var en bisarr uppenbarelse där den segade sig söderut i ytläge, med flaggan i topp. Har nog bara sett en ubåt i verkligheten förut; en gamal skorv på ett båtmuseum vid Malmöhus slott. Turkiska militären visar gärna upp sig när kajerna är tjocka av solbadare, promenister, fiskare och grabbar som dyker och plaskar. Bara grabbar badar där.

Delfinerna var otippade. Plötsligt sam de där utanför båtfönstret, en tre-fyra stycken i snygga formationer. Fort gick det, kameran låg i ryggan, så ni får tro mig, ostyrkt. Delfiner har jag träffat på förr, i Byron Bay, men då på långt avstånd. Det här var coolare, och som sagt, inte helt väntat i detta minst sagt vältrafikerade sund.

Vi tillbringade dagen i Emirganparken några kilometer uppför Bospren. Dit kan man ta sig per buss, vilket tar en timma i söndagens brunchrusning - alla skall ut och fika nämligen - eller så tar man båten på en kvart i lite sicksack över vattnet. Väl där hänger man. Grymma lekparker, svalt och skuggigt här och där. Lugnt och skönt; en oas för de infödda, och för oss.
Bilderna: 1. Parkförvaltningen tar en rökpaus 2. Röj 3. Beach 2007 4. Das Boot

Tuesday, June 26, 2007

Heatwave

Det skall bli den varmaste dagen på 25 år spår Turkish Daily. Ladda med vätska och stanna inne är råden att följa. Så så får det bli. Hittills är det dock i hög grad uthärdligt. Tog en sväng med N i vagnen i förmiddags. Vi drack sjuka mängder vatten och svettades rejält, men belöningen blev en halvtimmes race i en spiralformad rutschkana. I lekparken nere vid vattnet fläktade det skönt, och i skuggan satt jag med en tidning, beredd att serva med äppelbitar och vatten. Man kan definitivt ha det sämre.

Hemvägen, uppför berget, i allt mindre skuggad terräng blev jobbigare. Men hem kom vi, och sedan lodade vi runt mellan duschkabinen och köket i bara kallingarna i väntan på siesta.

Köpte en keps, en sport, för att tåla morgondagens skärseld lite bättre. Ni som känner mig vet att jag tycker att vuxna män - frånsett Redaktörn och Mick Jones - i sportkeps är en styggelse. Jag tar värmelarmen på stort allvar.

Monday, June 25, 2007

På plats

Så var vi här igen. Den här gången fick vi inte huset i parken, det med den underbara verandan (se bild), men väl en studentdublett fullproppad med våningssängar, inrymd i en betongkub, intill vägen med alla bilarna.

N är på. Bil ("biii") är ett av orden som han verkligen behärskar till fullo, och han älskar att stå på balkongen och hojta "BIII! BIII! BIII". Jag älskar just bilarna lite mindre.

Men annars är det fint. Varmt som i en svensk normalbastu, svett på tangentbordet nu, strax efter midnatt. Lägenheten går att fixa till. Å har svart bälte i att flytta våningssängar och kasta ut fula skrivbord. Det kommer att bli kanon. Kvarteret är sig likt. Simit till barnen och solsting till föräldrarna.

Tar vi oss till vattnet får du veta det.

Thursday, June 14, 2007

Avslutning


800 pers på den gråmulna skolgården. Inklämd i hörnet på ett lastbilsflak står jag med en bas och kompar den ena förtjusande gruppen efter den andra. Haydn, Riedel och Kolmodin står på programmet. Bland annat. Niorna, av vilka en tredjedel var mitt ansvar när de gick i sexan och sjuan, har klänningar, kostymer och skor som är svåra att gå i.

Efteråt samling i klassrummet. Min röst brister lite och jag får regn i ögat när jag tackar för den här tiden och önskar glad sommar. Dessa ungar är svåra att lämna. Får kramar och gåvor. Små kort de har gjort. Ryggdunkar av föräldrar som tackar och önskar lycka till. Blommor och choklad. Snapsglas(!). Es hemrullade tryffel. En ugnsfast Pyrex från han som brukar vara bollkalle på Studan. "Vi kommer ju att ses där, i alla fall", säger vi till varandra.

Lite senare är det avtackning av sådana som slutar. En av dem är jag. Känns konstigt, men helt rätt.

Nu väntar tre dagars ofokuserat efterarbete. Därefter midsommar i vid Sommens pärla följt av Istanbul.

Vi hörs!

Monday, June 11, 2007

Och vi slog Landskrona med 2-0. 6100 pers på Studan. N härjade så vi fick gå i halvtid, men vem bryr sig? Helt galet bra!

Utflykt







Så kom vi iväg på den efterlängtade cykelutflykten. Vi såg isräfflor, morän och lera. Samt fikade, stektes och lekyte. Femmorna hade sytt ihop ett bra program efter lunch. Jag är en extremt dålig hästskokastare.
Bilderna uppifrån och ner: 1. Det vakna ögat skönjer räfflorna i inlandsisens rörelseriktning. 2. Det vakna ögat hittar ytterligare 57 kids som dväljs i dälden. 3. Coola cyklar har de nuförtiden. Det vakna ögat skönjer Kritans skugga.

Saturday, June 09, 2007

Sorg

Klockan 23.00 på nationaldagens kväll ringer kollegan G. Jag förstår att det är viktigt. Hon berättar att O är död. En annan före detta elev har ringt henne, förtvivlad, och berättat. Nu har G kollat och fått det bekräftat, och hon vill att jag skall veta.

Stadsdelen där jag jobbar började byggas för sjutton år sedan. Skolan kom ett år senare. G har varit med sedan starten. Hon känner alla. Svenska som andra språk och engelska är hennes huvudämnen, och hennes lilla klassrum har med åren blivit som ett mindre museum fyllt av minnen och prylar som gamla elever donerat. Bilder, dikter, broderier, souvenirer. Kitsch och konst. En bild av den unga stadsdelens långa historia. På minst varannan pryttel står "Till G. Världens bästa lärare".

O gick på vår skola i tio år - från sexårs till nian. Han gick sina första år i det hus jag jobbar, och där fanns såklart G redan då. O har fyra småsyskon och alla har de haft G. Den yngsta går fortfarande i huset.

När O var färdig med gymnasiet började han vika hos oss. Flera gånger vikade han för mig, och ibland hjälpte han till på mina lektioner. Mycket sympatisk; noggrann och engagerad. Ungarna tyckte om honom och han tyckte om dem.

Men i onsdags morse vaknade han inte.

---

Kondoleansböcker där barnen skriver hjärtskärande och vackert. Kollegor som tar ungar genom de svåra stunderna och frågorna. Minnesstund. G som känner familjen så väl, och som blir skolans länk till sorgen i radhuset.

När försommaren är som vackrast.

Det är en liten stadsdel. Med trådar som spänner över hela jorden.

---

Tack O.

Monday, June 04, 2007

På jobbet

Har drabbats av någon slags istidsfrossa. Möjligen för att en stor del av mina terminer på Geografen handlade om glaciala processer, sedimentering och skit, och jag nästan aldrig har undervisat om det. För det hann vi aldrig när jag jobbade med sjuorna och åttorna och niorna. Hursom, AlfonsÅberg-goes-istid-bilderna föregicks och föranleddes av en mycket påkostad OH-redovisning där åtminstone tio lager ingick. Blev ganska rörigt, men stor succé i målgruppen.

Idag var det trolldeg.

Trolldeg. Smaka på ordet. Jag har inte använt trolldeg sedan våren -74 när jag gick i lekis. Men i arbetslaget fanns såklart ett bra recept, och en grupp ivriga och kunniga nio-åringar gick i morse loss med typ ett kilo deg och en skokartong. Kommer att ta dygn att torka. Har vi för hög temperatur brinner ju kartongfan upp. Men, och det är det viktiga, sedan har de åstadkommit ett 3D-panorama med friggin jättegrytor och allting. Bild kommer.

På eftermiddagen repade jag "We are the world" inför stundande jubileum. Komplett med wailande förortskids, fritidspedagog med nylonsträngad, hon som gick ut för många år sedan och en gång kom typ åtta i Idol, kollegan som låter som Joe Cocker och de andra. Först lät det illa. Sedan fördjävligt. Men, efter en fyra-fem rundor blev det... bra. Rysligt bra, faktiskt. Hoppas vi håller ihop i morgon. Jag är han med basen.

Sunday, June 03, 2007

IT

Fortfarande rosslig, f ö. N också. Han hostar sig febrigt igenom nätterna, men kämpar tappert som en liten rosenkindad iller. Jag går runt och snorar och beklagar mig lite lagom. Missar fest. Läser bok. Samt, på lediga stunder, jobbar med en bildserie förklarandes glacialt betingade landskapsformer såsom rundhällar, leråkrar, ändmoräner och flyttblock, här i trakten. Vi jobbar ju med det just nu. Utflykt nästa måndag, då skall de teoretiska fundamenten sitta någorlunda.



Jag jobbar i Paint. Det är möjligt att det finns byråer därute som har tillgång till ännu kraftfullare program. Bilden är nr 8 i en sekvens av kanske 15.

For helvede, mand!

Vad är det som får en kvinnlig bibliotekarie i 53-årsåldern att springa in på planen och försöka nita domaren? Det är frågan vi alla borde ställa oss idag. Svaret är naturligtvis - ingenting.

Men att det är en typ 20-30-40-årig kille som enligt utsago druckit en 15-20 öl, förvånar oss inte. Inte heller att det sker i samband med en fotbollsmatch. Men att det skulle kunna ha med kön eller dagens fotbollskultur att göra är väl ändå lite långsökt.

Tänkbara orsaker till handladet av Puckot i Parken:

a) Alkohol. Hade han varit nykter hade det aldrig hänt. Den här killen är vanligtvis helt främmande för våld och hot. Han kallas privat för "Gängets Mahatma Gandhi". Men när någon lurar i honom öl, blir han som förbytt. Och vem har väl inte blivit ilurad en 15-20 öl någon gång? Blame it on the Beer, baby.

b) Röster. Många hör röster. Röster som säger dumma saker. Som får en vilja göra dumma saker. Här skulle en advokat kunna hitta en bra försvarslinje då man lätt kan hävda att sisådär en trettitusen röster buade och stod i. Killen kände sig kallad.

c) Kulturell bakgrund. Kan man hitta släktlinjer ner mot Sydösteuropa, Anatolien eller Mellanöstern är det förmodligen här någonstans vi hittar orsaken till handlandet. Handlar det om en protestantisk heldansk/helsvensk blir det vanskligare. I vår kultur tar vi avstånd från våld.

d) Vinnarskalle. Vet inte riktigt vad det betyder, men när det handlar om kvalificerade hockipuckon som slåss och lever rövare brukar alltid lika kvalificerade kommentatorsditon hävda att det handlar om det. Så varför inte. Vinnarskalle.



Ett lästips i sammanhanget är Stephan Mendel-Enck "Med uppenbar känsla för stil".


Friday, June 01, 2007

Sgt Povel

N sjuk. Jag krasslig. Hemma för vård av barn, samt undertecknad.

Sgt Pepper 40. Povel 85. Den gemensamma nämnaren här är barndomshemmets skivsamling. Vi hade en (1) "popskiva", ganska länge. Sedan dubblade Bridge over troubled water kategorins omfång, innan en kasettbandspelare småningom gjorde entré, med den teknikens avsaknad av begränsningar. Men först var det alltså Sgt Pepper och friherre Ramel, i konkurrens med Alice Babs och Titti Sjöblom sjungandes Alice Tegnér. Mitt musikaliska arv. Mäktigt. Grattis.

Tuesday, May 29, 2007

Dags att sluta rapportera om matchen

Igår slogs och härjade några hundratals män i Stockholm och Solna. Några bilar och en tunnelbanevagn blev det den här gången, om jag förstått det rätt. Säkerligen en och annan vettskrämd, någon som aldrig mer går på match också, såklart. Och kanske någon som inte vill gå ut överhuvudtaget. Den populära åsikten i sammanhanget är att detta inte har något med fotboll att göra. "Ett samhällsproblem" maler gubbarna som besitter de inflytelserika positionerna i fotbollsrörelsen. "Jugån!" eller "AJIKÅ" skriker de som slåss och härjar.
"Det viktigaste i det här läget är att få iväg dem till Råsunda", sa polisen till Svenskans papperstidning.

Detta har såklart massor med fotboll att göra. Och med samhällsutveckling, manlighetskonstruktion och våldskultur. Men mest med fotboll, och den roll den kommit att spela i våra dagar.

Att polisen ser det som sin huvuduppgift att få iväg denna illustra hjärntrust till matchen kanske handlar om brist på alternativ. De där arbetslägren i övre Norrland som jag alltid sätter min tilltro till kanske inte finns att tillgå när det drar igång. Så den vägen kanske vi inte har så mycket att hoppas på. Too bad.

Vad som skulle kunna göras är att medierna slutar att rapportera från dessa matcher. Skriv istället bara om bråken, skadegörelsen och misshandeln. Notera, om det är relevant, att den ena skocken var iklädd blårandiga pajasdräkter medan den andra valt gulsvart/blåvitt/grönvitt eller vad det nu kan vara.

Men skriv inte ett ord om själva matchen. Ignorera fullständigt frilägen, matchavgörande ögonblick, taktiska dispositioner och målskyttar. Fimpa analysen och betygssättningen. Skit i matchen helt enkelt. För bråken och huliganernas oskick kommer inte att överleva utan den fond av "stämning" som vi tillsammans bygger upp kring dessa matcher. Spelet på planen, och kampen på läktarna, är det centrum kring vilket våldet kretsar. Och om vi slutar att snacka om dessa evenemang, blir det mindre och mindre intressant, att vara där och slåss. Tror jag.

Monday, May 28, 2007

Saturday, May 26, 2007

Torsdagens dammsugning bedrevs i furiöst tempo till Led Zeppelins "Houses of the Holy". Det var sannerligen inte första gången den kraftfulla kvartetten gav mig styrka att sanera, och ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att jag nästan bara lyssnar på Zeppelin när jag utför monotont och bullrigt hushållsarbete.

Och jag blir således lite fnissig när jag tänker på diskrepansen mellan det blytungt seriösa, ockulta och heroinstinna upplägget hos Jimmy Page et cons å ena sidan, och dess nutida funktion som hushållsnära tjänst å den andra.

Nytt jobb

Jag dealade bort sommarlovet. 35-timmarsveckan med 10 i förtroende försvann likaledes och de ca 19 veckotimmarna med typ undervisning blir ca 30. På jobbet kommer jag fortsättningsvis vara 8 - 16.30. Lönelyftet ser ut att bli ytterst marginellt.

Som lärare borde jag dock vara mer fokuserad på lärandets möjligheter och resultat än antalet timmar i olika kategorier. Vilket jag alltså är. Och jag tror att det här kan bli bra. Anställningsintervjun lovade gott. Du som läste bloggen på den tiden jag skrev om skolan vet lite hur jag tänker. Det föll i god jord.

Jag tror och hoppas att jag kommer att få ut mer av det jobb jag lägger ner, att det kommer att vara roligare att gå till jobbet och att jag kommer att utvecklas lite mer i min yrkesroll. Efter det har jag längtat.

Och på sikt får jag såklart skithög lön.

Att lämna är dock inte så lätt. Känslan av lyft och befrielse blandas ju av den dubbelhet som ligger i lojaliteter mot andra. Nästa vecka skall jag tala med klassen, är planen. Samma klass som skänker fotbollar till Afrika, slår världsrekord i sena ankomster och plockar mig syrener när de tror att jag behöver det.

Tjoho II

Det blir Turkiet i sommar! Fem veckor för mig i den, med all säkerhet, svala och luftiga sommarstaden vid Bosporen. Lyckligt lottad är jag!

Sunday, May 13, 2007

Tjoho

Jag fick jobbet jag sökte. Är otroligt glad faktiskt. Och stolt. Fortsättning följer.

Heja mig!

Saturday, May 12, 2007

Skolvärlden

Jag hinner inte. Utspel efter utspel i vanlig ordning, utvärderingar och sågningar, ny läroplan kanske, PJ Anders Linder, och en massa annat. Jag hinner inte. Någon annan får skriva om det, helt enkelt.

Med förtjusning noterar jag att Jan Björklund ser ut att bli partiledare. Då tror jag att han släpper skolan. Därav förtjusningen. Gud hjälpe folkpartiet.

Några fina grejer

Mink De Ville - Coup de grace. Fantastisk skiva, som får mig att åka bil till jobbet helt i onödan. Där vägbygget slutar och 50 blir 90 trycker vi plattan i mattan - med all den pondus en 39-årig lärare mäktar - till Just give me one good reason. Soul, gubb, 5o', rock´n´roll med en extrem stilkänsla. Köp så klart.

Ingefärsmoothie - vaniljyoghurt, banan, några frysta hallon, färsk riven ingefära, mortlad kardemumma och kanske några stänk kanel. Botar allt och skrämmer vampyrer. Galet gott.

Jolo - Änglars liv. Kommer tillbaka till Jan Olof Olsson. Kåserisamlingar där män berättar om vardagslivet med sina små barn är i regel ganska förskräckliga. Det är min övertygelse. Men när Jolo skriver om sin och döttrarnas tillvaro fylls jag av livsglädje, tacksamhet, andakt kanske, och fniss. Vansinnigt bra. Och googlingen leder mig hit och gör mig mer nyfiken.

R har en lillebror, lilla r kan vi kalla honom, som jag aldrig har träffat. Han är sex år gammal och älskar Beşiktaş. En dag kommer R till skolan och överlämnar en stor klubbflagga - 120 x 160 kanske - med emblem, pokaler, flaggor och lagerkransar. Beşiktaş Şampiyonlar står det, och den är från förra året då BJK vann cupen. Lilla r har förstått att syrrans lärare också gillar BJK och därför skall ha flaggan. Lilla r har ju fått en ny. Heartbreaking. Stora R får en siriushalsduk att lämna i retur. Male bonding. Eller nåt.

Och - ha, ha - i veckan vann Beşiktaş, Kara Kartal, turkiska cupen igen. Ligan, som man ju faktiskt hade i egna händer, brände man såklart genom att torska hemma mot Fener. 0-1. BJK är mitt lag.

Pingu - så pappa kan blogga.

Tjatigt

Ungefär en gång i månaden skriver jag numer en post där jag ber om ursäkt för inaktiviteten. Sedan gör jag någon slags uppsamling, samt lovar bot och bättring. Ser väl ingen större anledning att frångå den formeln egentligen, men lite tjatigt känns det.

Är möjligen - i någon slags bemärkelse - mellan jobb, och då kan jag ju passa på att fråga om någon känner någon tänkbar mecenat. Upplägget skulle kunna vara att jag bloggar mest hela tiden, varvat med skrotande, skivlyssnande, läsande, bakande och annat jag gillar. Mecenaten ordnar min försörjning. Vet ni någon?

Kan tillägga att arrangemanget tidigare funkat utmärkt, men att min dåvarande sponsor lämnade organisationen till förmån för en kommunal förskola.

Sunday, April 29, 2007

Saturday, April 28, 2007

Vecka 5

Tre rejäla bryt med chefen denna vecka. Vid det ena tillfället fick vi båda tid att utveckla hur vi ser på skolan mer i stort, och jag blev mörkrädd. Hören, ty chefen talar: Målsättningar för verksamheten finns i läroplanen, så det behöver vi inte lägga någon energi på att snacka ihop oss om. Att profilera skolan/personalgruppen är dumt och bara ett utslag av en förytligad identitetskultur där skolor försöker vara trendiga och bara ytan räknas. Att synliggöra goda resultat och uppmuntra personal är på det hela taget onödigt; i begreppet professionalitet ingår att man går till jobbet och gör så gott man kan. Där behövs inga extra morötter. Och att försöka få hela skolan att använda de metoder som visat sig överlägsna andra, inom centrala områden blir en återgång till en regelstyrdskola, som vi ju inte vill ha.

Det jag trott varit utslag av stress, taskig budget och dålig politisk styrning var i själva verket hennes drömskola. Typ.

Vi det andra brytet frångick hon den överenskommelse vi gjort upp i fredags, då det kändes bra, ni vet. Kunde gått helt åt pipan här, men vi hade tur. Och det tredje var bara dumt. Perkelä, vad trött jag blir. Men kidsen, les kids, los niños... Hör här bara:

I tisdags besök från Kenya. På den engelska kan man när man är nio-tio, och det är rätt mycket, förhör sig klassen om hur deras jämnårigas skolvardag ser ut. Det konkreta resultatet blir att en kille föreslår en insamling till fotbollar som den gästande läraren får ta med hem. Ingen lista och man får ge vad man vill. På torsdagen kan vi lämna över fem stycken nyinköpta.

Samma dag vinner klassens treor 5000 i en badmintontävling. De kommer tillbaka svettiga iförda medaljer och sponströjor. Och hejaklacken var lika viktig. Det här är Sverige.

Periodens mattemål nådda av de flesta. Istiden fascinerar några. Allt färre sena ankomster, och på det hela taget en rolig arbetsvecka.

Vad väger tyngst? Viktigt jobb och rolig klass, eller hopplös arbetsmiljö, förvirrat uppdrag och taskig lön? Vet inte, men jag har faktiskt sökt andra jobb. Säg inget till någon! Vill ha mer kul, bättre resultat och kankse lite finare skrivbord och högre lön. Och ungar som samlar in pengar till fotbollar, förstås.

Vecka 4

Hände kanske inget särskilt. Jo, förresten. Fick ett bryt på chefen måndag morgon. Reparerades på fredagen.

Ungarna lärde sig skriva, läsa och räkna. I olika omfattning. Med min hjälp. You gotta love that guy.

Andlig spis

Så försöker vi skriva ikapp igen. Hektiska veckor för närvarande. Först en kulturkvart:

Lyssna på: Lucinda Williams "West". Många menar att den innebär ett stort steg i en ny riktning, men det menar inte jag. Gudskelov. Som vanligt fantastiska sånger framförda med ett snuvigt vemod som i kombination med en lätt bredbent attityd manglar mig platt.

Läs: "Välfärdsåren" av Göran Hägg. En rolig, lärorik och trivsamt uppsträckande betraktelse av de gyllene år då allt var möjligt. Samtidigt som Hägg är stolt och fylld av beundran inför detta väldiga samhällsprojekt är han klädsamt förbannad där han tycker det passar. Så framstår exempelvis ecklesiastikminister Edenman som en slags bildningsföraktets krigsförbrytare, inte vatten värd. Finns som pocket. Köp.

Se: Talang 2007, TV 4. Förra fredagen överaskades jag positivt av detta program som i tablån visade alla tecken - TV 4, Bert, jury, fredag etc -på att vara idiot-tv. Icke då. Sköna amatörer med prilliga talanger (kul), nära nog helproffs (halvkul), blandade med fullkomliga nötter, bl a en helkass "punk-ny-cirkus" som mest var förvirrad(tvärkul). Allt framfört, upphöjt och lättsågat i en positiv anda. I love. Men den falsksjungande familjen borde man såklart klippt bort. Och Bert. Alltid. Och det är ingen vågad gissning att vi snart får löp där Talang2007-Irene bryter ihop för att Talang2007-Josef sexchockade Talang2007-Peppe på efterfesten på BILDERNA VI INTE FICK SE.

(Och det där är ju för övrigt ganska kul; hur låtsastidningarna vecka efter vecka kör den där grejen som går ut på att tv-kanalerna klipper bort det mest sensationella materialet eftersom a) det är för starkt b) det är dynamit som skulle hota eeehh... typ makthavarna c) det är både för starkt och hotfullt. Som tur är rycker då nöjesredaktionerna in och avslöjar och vi upplyses om Lasse Brandebys mjällanfall, Hasse Aros inflammerade vårtgård eller Mirakel-Maries snortande av tavelkritedamm.)

Upplev: IK Sirius fortsätter segertåget i Superettan. I morgon kommer tredje raka segern, nu mot Listerlandets eleganter, eller som man också kan säga, ett av Sveriges onödigaste lag. Dock sponsras de av Sweden Rock, och det är ju lite coolt. Studenternas kl 15.00.
Bilden föreställer Göran Hägg. Lucinda hade vi ju häromveckan.

Saturday, April 14, 2007

Ylva Johansson

"Sätt kunskaper och lärande i centrum. Systematisk kunskapsuppföljning för alla elever varje termin. Varje barns kunskapsutveckling är skolans primära uppdrag som noga måste följas."

Så skriver Ylva Johansson i dagens DN. Fantastiskt. Otroligt bra om det inom soseriet nu finns krafter som vill bort från den floskeltyngda retoriken. Det behövs fler än Jan Björklund som har en tydlig vilja för den svenska skolan. För, oss emellan, han är inte klok på en fläck egentligen.

Nya länkar

Lägger till Lotten som ofta får mig att skratta. Mickes skivor för att den är så skönt rättfram, varm och knasig. Sirius Fotboll för att i morgon börjar Superettan och detta är den högsta serie vi spelat i sen tiden i allsvenskan. Det är stort.

Vecka 3

Den tredje veckan var det påsklov. Vi drog till Malmö och Tranås. I Malmö besökte jag Turning Torso, trivdes med mat och umgänge samt grejade till en fin lammstek. Typ. Och gick framåtlutad i snålblåsten. I Tranås njöt jag av sol och lät en Montenegrinsk frisör förse mig med något som ligger bra nära hockeyfrilla. En gnutta för långt i nacken helt enkelt. Men, och här luktar det kanske lite förtyiårskris, för varje dag som går blir jag allt nöjdare och tänker mig att det ser lite nu och ungdomligt ut.

Åkte sedan hem, Å åkte på ryggskottet den här gången, så nu fick jag bära packning, packa upp, släpa barn och städa. Tranås och Turkiet, varje hemkomst har sin charm.

Torsdagen och fredagen åkte jag till skolan för att jobba. Åstadkom en ny tänkt ordningsoptimerande möblering med bänkarna i räta rader och alla ungar vända framåt. Gjorde i ordning tjutvå små etiketter och placerade kidsen i en tänkt ordningsoptimerande placering. Hus i helvete kommer det att ta på måndag morgon, när de ser vad jag gjort, kanske. Kanske.

Rättade matteböcker som inte rättats sedan mängdlärans avskaffande. Herregud så trist med mekanisk rättning! Säg att det var värt det. Fikade med vaktmästaren I, mig veterligt den enda jag känner som tillbringat ett svenskt friår i den irakiska delen av Kurdistan, och fick veta att när han växte upp hade han inte en leksak. Not one. Nix eine. N har redan tusen, och på fredag fyller han två. Då får han tusen till. Eller en trehjuling. Däremot torde han kunna glömma ett friår i mogen ålder.

Turkiska presidentvalet

Spänningen stiger inför stundande presidentval i Turkiet. I helgen har en jättedemonstration hållits i Ankara anordnad av "sekularister". Det man vill med manoifestationen är att förmå regerande AKP att inte utse premiärminister Erdogan till sin presidentkandidat. Man fruktar att med Erdogan som president, och med AKP i parlamentarisk majoritet, Turkiet kommer att islamiseras.

Presidenten väljs av parlamentet, och därmed kommer den som AKP föreslår att bli landets president de närmaste sju åren. I Turkiet innehar ämbetet vetorätt gentemot parlamentet i enb rad frågor, en rätt nuvarande presidenten, Sezer, använt sig av då han sett republikens grundläggande värden hotas.

Sezer själv menar att det sekulära systemet inte varit så här hotat sedan republikens grundande 1923. Och militären, med ÖB Büyükanıt i spetsen mullrar hotfull på sin kant. Alltmedan Erdogan hävdar att han fortfarande inte vill överge den sekulära staten, men däremot fortsätta arbeta för ett öppnare samhälle, med större respekt för mänskkliga rättigheter och ett fortsatt närmande till EU. Det senare också något som angreps vid dagens massdemonstration.

Jag hoppas att - den visserligen bristfälliga - turkiska demokratin får ha sin gång och att parlamentet slutligen utser den kandidat man önskar, utan att lyssna på militärt vapenskrammel i kulisserna. För det är givetvis denna fruktan kemalister och militärer spelar på; att de väpnade styrkorna åter - för fjärde (eller femte) gången på 45 år - griper den politiska makten. Jag vill dock tro att tiden sprungit ifrån dem, den här gången.
Läs mer och bättre i Turkish Daily eller SvD.

När Blogger själv får Blogga

"Vilka ruttna skotrar!, utbrast nunnorna i korus där de stod vid foten av Kebnekaise. Äntligen semester, efter en tung höst präglad av liturgiska strider och förlustbringande nätpoker, och så visar det sig att man råkat ut för en oseriös uthyrare."

Så där nånting. En spännande mininovell baserad på Bloggers föreslagna etiketter. Försök dig gärna på något liknande - genrevalet är fritt - och hör av dig, så att jag kan läsa ditt alster.

Vecka 2

Andra veckan med klassen funkade också fint. Tycker jag. Jag lägger tokmycket krut på ordning just nu, vilket känns lite trist, dock. Men jag ser ingen annan väg att gå. De - nu buntar vi ihop de tjutvå individerna till en grå massa - är nämligen kanonduktiga på att jobba när de kommit igång. När de lugnat ner sig. Och när de hajjat vad de skall göra. Samtidigt är de kanondåliga på att lugna ner sig, ta in instruktioner och komma igång. Så där befinner vi oss nu.

Mer än en gång har jag önskat mig att jag vore en totalkarismatisk kanonmajje av hollywoodsnitt, som liksom förtrollade ungarna och omgivande klassrum till ett eldorado av kunskapsinhämtning och kreativitet. Men det är jag inte. Läs ordet en gång till; kunskapsinhämtning - inte mycket Hollywood i ett sånt ordval.


Vi piggar upp oss med en bild från New York.

Saturday, March 31, 2007

Gick bra

Första veckan gick bra. Slet som en bäver och kom en bit på väg. Igår hade jag skrivit en post-it full med punkter att bocka av - och tyvärr utföra - innan jag gick hem. Jag hann det mesta. Men måndagen ligger oplanerad i bakhuvudet och skaver. Och ungarnas matteböcker rättas måndag kväll. Men, som sagt det blev bra det mesta, och jag hade kul på jobbet.

Fredagarna avslutas med ett pass kvarsittning. Man lägger ihop minuterna enligt många-bäckar-små-principen, startar klockan och så jobbar man järnet tills magister Kritan säger att "nu Roland, nu kan du gå".


Igår stod 15 av 22 på startlinjen. Tiderna varierade mellan en minut (jäpp 1, jag är en grinig typ, när jag är på det humöret) och 60 minuter. En efter en troppade de av och till sist var vi bara tre kvar. Vi hade mycket trevligt. Det var ju inte meningen.

Friday, March 30, 2007

Säkra hemåt, turkiska rester

Läste på den eminenta Lotten om säkerhet och risktagande. Antar att hon skriver apropos den där överläkaren som brukar hävda att vi svenskar är trygghetsnarkomaner. Han som jag brukar hålla med, när jag är på det humöret. Som jag brukar ångra att jag håller med när jag tänker på de små, och livets alla faror. Hur som; hittade detta som jag skrev i Istanbul i höstas, men som av någon anledning inte hamnade på bloggen. Vad jag vet.

"Utan att jag förstår hur det gått till sitter plötsligt min ett-och-ett-halvt-årige son med en stor Twix i handen. Hans ögon strålar mot en snäll tant på sätet snett emot, och hennes ögon strålar tillbaka. Det är naturligtvis hon som gett honom chokladkakan och jag ställs här inför ett dilemma. N vet inte vad en chokladbit är. Ja, han har naturligtvis smakat choklad, man kan liksom inte skydda barnen från allt ont, men så här, inslagen i papper, vet han inte riktigt vad det är. Han är ändå överlycklig; han har fått en fin gåva, av en snäll tant.

Dilemmat ser ut så här: Vore vi ensamma han och jag, skulle det vara en lätt match att säga ”Titta där, en bil!”, sno chokladbiten, äta upp den själv när han somnat och tänka att jag gör hans små mjölktänder en stor tjänst. Samt att jag får väl kompensera honom när han blir myndig. Men nu är vi i Turkiet och vi har tantens, och ytterligare en halv busslast Istanbulbors, ögon på oss. Och de vill se ett-och-ett-halvt-årig chokladglädje. De vill se sötmans seger över förnuftet. Och jag känner mig så fruktansvärt tråkig.

För så är jag fostrad. I skolan undervisades vi med vandringsmyter om tänder som förintades över natten om man la dem i ett glas cola, och den allmänna tandvårdens representanter hemsökte regelbundet klassrummet. Vi fick se gigantiska undervisningskäkar, och serverades tuggtabletter som gjorde oss illröda i munnen. Och det var sockret som var boven. Senare års hälsohets har ytterligare hamrat in budskapet. Detta bär jag nu med mig när frestelsen lurar. Små svenska barn skall inte äta godis helt enkelt.

Som svensk hemmapappa i Turkiet märker jag gång på gång vilket tyngd denna vettighet, This Royal Swedish Vettiness, har. Om man hemma gärna tänker sig att man är en cool snubbe som inte hetsar upp sig i onödan, blir man lätt värsta ordningsmannen här nere. Det
saknas petskydd, halkskydd och vickskydd. Det är elkontakter på trekvart, lekplatser från helvetet, och bältena i baksätet har man plockat bort. Och, nej, man använder inte cykelhjälm heller, men man röker i bilen. Jag får bita mig i tungan för att inte hojta; Hallå, hallå, jag är från Sverige, världens bästa land, och jag undrar vem som är ansvarig här.

Chokladkakan är inte liten, det är en rejäl pjäs han har fått. Jag överväger alternativen. Skall jag ådra mig allas vrede och lämna tillbaks godiset samtidigt som jag med mimik och gester förklarar Sveriges officiella syn på godisfrågor, eller skall jag falla för grupptrycket, sälja ut principerna och låta honom smaka?

N och tanten fortsätter att växla glittrande blickar med varandra medan jag kontemplerar karies och kalorier. Och jag tänker på alla vansinnesfärder i taxi, all passiv rökning och alla andra faror en ett-och-ett-halvt-åring i Istanbul utsätts för, men också hur kul han har. Hur det vimlar av snälla gubbar och gummor överallt, hur han får käka världens godaste oliver när han är på restaurang och hur snälla kvarterets katter är trots att han drar dem i svansen.

Chokladen är så god att han fnittrar mellan tuggorna. Busspendlarna gläds med honom, och jag tar åt mig lite av äran. Klart grabben skall ha choklad, liksom. Och det är ju inte direkt knark, precis. När han smällt i sig drygt halva lägger jag undan resten. Den spar vi till senare. Ur innerfickan tar jag fram en förpackning våtservetter som jag påpassligt tagit med mig. Vi gör så i Sverige, där jag kommer ifrån. Världens kanske vettigaste land."

Istanbul. Ibland längtar jag mig knasig.

Thursday, March 29, 2007

Klass


Alltså nu har jag fått min klass. De är 22 stycken och i princip hur kul som helst. Jag, snart medelålders och byggd för ett annat tempo. Har vart på jobbet kvart över sju hela veckan. Haft föräldrar i telefon på kvällarna. Missat rastvakter. Stajlat på gitarr. Moget.
Hittar jag tiden, och ett sätt att hantera delikata frågor följer rapporter. Tills dess, håll tummarna.

Bilden: Lucinda Williams stajlar på gitarr.

Wednesday, March 14, 2007

Fler betygssteg

I morse kom, efter lite påstötning visserligen, morgontidnigen och lade sig bekvämt tillrätta utanför dörren. Har inte haft dylik sedan före Turkiet, så en angenäm längtan har hunit byggas upp. För det är ju lite skön vardagslyx att få en sprillans i papper varje dag, att börja med. Och, hoppsan, man toppar med en skolnyhet.

Fler betygsnivåer, skall det bli, låter regeringen meddela. När jag själv gick i skolan var jag en svuren motståndare mot allt vad betyg hette. Det gav mig, om inte annat, goda möjligheter att argumentera med mina lärare, vilket gav mig högre betyg. Jag var ju så vaken och kritisk.

Mitt recept i stället för betyg var en trestegsraket. 1) Bättre information till eleven och hemmet så man vet hur eleven "ligger till". 2) Roligare och mer relevant undervisning motiverar eleverna bättre än artificiella siffror. 3) Prov och intervjuer är ett bättre sorteringsinstrument till högre studier. Och alla borde få komma in. Betygen är subjektiva och mäter fel saker. Sa jag då.

Vad tycker jag idag? Informationen blir bättre med professionella utvecklingssamtal, tycker jag. Betygen motverkar ofta sitt syfte i informationshänseende; fler steg förbättrar ur vissa aspekter, men det grundläggande problemet kvarstår; en så pass komplex kvalitativ företeelse som kunskap låter sig svårligen beskrivas i kvantitativa termer.

Motivationen då? Finns det inte bättre sätt att få kidsen att vilja lära sig än att vifta med ett framtida betyg?Hoppeligen. Oftast. Men inte alltid. Inte ens vilda tjurar kan få mig intresserad av motorsport t ex. Vore det ett skolämne vore jag obildbar, om jag så hade en lärare klonad av lika delar Phil Lynott (cool), Lena Ackebo (rolig) och Marie Curie (smart), vill jag tro. Men, kanske, kanske, skulle nog jag, högst troligt, lägga på en rem och lära mig det mest grundläggande om Keke Rosberg och Svenska Rallyt, om jag fick betyg. För så funkade det trots allt med den aptråkiga fysiken. Som jag säkert skulle gillat nu, när jag blivit en mogen och klok människa.

När jag var emot beyg trodde jag att "samhället" om man bara ville, och byggde ut gymnasiet/högskolan och "satsade på SYO", skulle kunna låta alla gå de varianter de ville i sina fortsatta studier. Betyg skulle inte behövas för att sortera tänkte jag mig. Men det tänker jag mig inte längre.

För trots att vi byggt ut och byggt ut, finns det fortfarande utbildningar där fler vill gå än det finns plats för. Och tvärtom. För att få någon slags rättvisa i valet till detta tror jag att vi skall använda oss av betygen i stor utsträckning, eftersom de skall sättas i förhållande till de mål som anges i kursplanerna. De skall bygga på ett stort faktaunderlag (elevens prestationer) insamlade med en mängd metoder. Detta känns trots allt mest rättvist, tycker jag. Förutsatt att vi lärare gör jobbet på rätt sätt, vill säga.

Men det kanske viktigaste skälet till att jag övergav mitt betygsmotstånd fick jag på en öppen föreläsning (Agnes Vold?) för drygt tio år sedan. Det tycks finnas ett samband mellan tydliga och förutsägbara kriterier, och möjligheterna att göra bra ifrån sig i grupper som traditionellt har haft svårt att ta sig fram i den akademiska världen. Enkelt uttryckt så får flickor och elever med rötterna utomlands bra betyg, men klarar sig sämre i system som bygger på intervjuer eller prov. För svenska killar är förhållandet det motsatta.

Hur många steg man skall ha i ett betygssystem, och hur tidigt de skall sättas kan vi diskutera. Jag kan tänka mig att det blir bra med ett par nivåer till, framförallt tror jag att det kan leda till en bra diskussion om hur vi skall mäta. Och vad.

Sjukt barn

Att på den svenska föräldraförsäkringens bekostnad vara hemma med sjukt barn, ger en tid att blogga. Om de ligger sovande i vacker feber, och tacksamt däremellan tar emot den baddande våtservetten och den hemkokta citronmixturen med ett "Dad, I love you", vill säga.

Inte om ungen är turbosnorig, sprallig och ofokuserad - kort sagt, snart två år - dock. Då blir det lite mindre tid till egen glädje - i det här fallet bloggande - och det känns ju lite orättvist. Han får all uppmärksamhet, laj, och dolce vita, medan jag springer runt som en serviceman till en snorig operadiva, för dagen med kraxröst. Trots att det som sagt heter föräldraförsäkring.

Skriver dessa meningslösa rader under hot. Nu skall vi leka, förstår jag av uppsynen. Och "Dad, I love you", säger de mest på film. I Amerika. N kan ju inte prata engelska. Heller.

Thursday, March 08, 2007

Fel, fel, fel

Kunskapsivraren, skolministern, tillika distriktsmästaren i ödmjukhet, Jan Björklund, förde i veckan vidare faktoiden att Kristian Tyrann i Danmark skulle kallas Kristian den Gode. Detta apropos en EU-idé om att skapa en unionsgemensam historiebok.

För mig är detta, på de flesta plan, verkligen en skitsak. För en person med skolministerns kunskapssyn, blir det problematiskt. Och symtomatiskt.

---


En faktoid är en lögn eller missuppfattning, som etablerats som "sanning", skulle man kunna säga. Det finns en sajt fullspäckad med dylika här. Den drivs av ett gäng som tycker att det här med rätt, skall vara rätt, kan man kanske säga.

---
Om Jan Björklund i Danmark verkligen kallas "Jan den Skitsmarte" har jag dock inte hunnit kolla.