Åh, vi har så himla roligt! W och jag gör en fim om Gustav Vasa, eftersom han läser om 1500-talet just nu. N är briljant i rollen som Kristian II, W är självklart Vasa själv, och vi andra staterar som knektar, masar och allehanda märkliga bonnläppar. De bästa bitarna ur biskop Svarts krönika kläms in och det blir hur bra som helst.
Det är dock någe jämra teknikstrul när jag skall öppna klippen i det redigeringsprogram som finns i min dator. Så premiären lär dröja. Vi bjuder dock på en liten trailer såklart.
Bättre regent har ni inte sett på den här sidan Elizabeth Taylor.
Showing posts with label skola. Show all posts
Showing posts with label skola. Show all posts
Tuesday, March 09, 2010
Wednesday, February 24, 2010
Igång
N tar en lång promenad med mig eller Å på förmiddagen. Han kommer att få ben som en ardenner när terminen är över. Efter lunch har han också skola. Vi har köpt lite böcker i gränslandet mellan pyssel och nybörjarskola. När han ledsnar bygger han lego eller spelar något medelklassakademikergodkänt spel vid datorn.
På raster och efter skolan går de till basketplanen och spelar boll. M och W utmanar turkar i lämplig ålder. N är ofta "Sälen" och spikar igen målet efter bästa förmåga.
Å började sin kurs idag. Mer om det vid tillfälle.
Jag skrotar på. Har tagit några morgonturer längs Bosporen. Bättre löprunda hittar du inte. Hoppas knät håller; planen är en tur mellan Köpenhamn och Malmö i juni. Har också ett annat projekt på gång; men det väntar vi lite med.
Kort sagt; här är det mycket bra.
Thursday, February 14, 2008
Klass 9A
Jag tycker om flera av ansatserna i Sveriges Televisions/Strix serie om 9a. Att det går att formulera ett mycket tydligt mål, även när man jobbar i skolan. Att det finns lärare med sådan skicklighet i yrket att deras sätt att jobba kan föra närmare det målet, än andra sätt. Och framförallt, att det finns något kul och intressant att se, och berätta, om man tittar in i en vanlig svensk skola. Och kanske kunde det räckt.
För liksom så mycket av vår tids samtidsskildrande tyngs även den här serien av viljan att berätta en historia. Och att den den historian måste vässas, fixas och, ja, skapas, för att vara värd att berätta. Och det gör mig lite beklämd.
Jag kommer såklart att följa den här serien. Och kanske avlämna rapporter då och då.
För liksom så mycket av vår tids samtidsskildrande tyngs även den här serien av viljan att berätta en historia. Och att den den historian måste vässas, fixas och, ja, skapas, för att vara värd att berätta. Och det gör mig lite beklämd.
Jag kommer såklart att följa den här serien. Och kanske avlämna rapporter då och då.
Sunday, October 21, 2007
Pengar och gnäll på facket
...jo alltså, jag betalar min avgift varje månad till Lärarförbundet för att de skall driva den fackliga kampen. En del av denna avgift går till att avlöna Sten Svensson, chefredaktör på Lärarnas Tidning. Och en del av arbetstiden ägnar han åt att skriva små spalter där han vecka efter vecka hamrar in att (vinstdrivna) friskolor hotar det mesta av det som är bra i den svenska skolan. (http://www.lararnastidning.net/ klicka på "Redaktören" har ordet"). Och detta retar mig storligen.
För nu jobbar jag på en sådan där ond och vinstdriven skola och den har hittils givit mig bättre lön, arbetsmiljö och utvecklingsmöjligheter, än jag hade på den fina kommunala skola som jag lämnade. Den är också mycket tydligare med hur läroplanens mål skall uppnås, hur undervisningen skall indvidualiseras och vad som förväntas av mig som anställd.
Att Sten Svensson för mina fackpengar får driva kampanj mot en företeelse som utvecklar skolsverige och ger mig som lärare alternativ till ett kommunalt arbetsgivarmonopol känns inget vidare helt enkelt.
Så jag lämnar nog.
Och det kan jag ju inte göra utan vidare, för jag tycker ju trots allt, om inte annat av princip, att facken har en viktig roll att fylla. Tillsammans är vi starka, ni vet.
Vad gör jag nu? SAC? Gnäll-R?
För nu jobbar jag på en sådan där ond och vinstdriven skola och den har hittils givit mig bättre lön, arbetsmiljö och utvecklingsmöjligheter, än jag hade på den fina kommunala skola som jag lämnade. Den är också mycket tydligare med hur läroplanens mål skall uppnås, hur undervisningen skall indvidualiseras och vad som förväntas av mig som anställd.
Att Sten Svensson för mina fackpengar får driva kampanj mot en företeelse som utvecklar skolsverige och ger mig som lärare alternativ till ett kommunalt arbetsgivarmonopol känns inget vidare helt enkelt.
Så jag lämnar nog.
Och det kan jag ju inte göra utan vidare, för jag tycker ju trots allt, om inte annat av princip, att facken har en viktig roll att fylla. Tillsammans är vi starka, ni vet.
Vad gör jag nu? SAC? Gnäll-R?
Om pengar
Middag igår. P, filmkännaren och Tottenhamsupportern, bjöds på lammfärsbiffar och en tomatsås med ingefära, som vi försökt få till sedan vi åt den på Carneval, Istiklal Cadesi, i en annan värld. Idag har han visning på sin lägenhet - lycka till! - och ungefär samtidigt är vi i väg och tittar på en annan. Och i centrum av det här mer eller mindre ångestladdade racet med visningar och budgivningar, står en massa spolingar till mäklare och håvar in grymma provisioner. Låter jag bitter? Det vill jag inte vara, men ibland ångrar jag att det inte är jag som är mannen i kostymen som tjänar multum på att skriva tramsiga annonser på kass svenska. OK, jag är bitter.
Jag är nog på väg att lämna mitt fack, Lärarförbundet, förresten. Den en anledning är att man historiskt varit så himla misslyckade. På fyrtio år har en genomsnittlig lärarlön halverats, - tror jag, sisådär ungefär, orkar jag inte belägga - och det hade inte kunnat ske med ett fack mer inriktat på medlemmarnas lön och arbetsmiljö (hyfsat centrala områden för många fack) och mindre inriktat på...
...vete tusan. Det har hursomhelst inte funnits någon större vilja att strejka och leva djävel, utan man har satsat på någon slags samförståndsanda. Och, som sagt, det har ju funkat så där.
Under den lilla tid jag har varit lärare, snart tio år, har facket sysslat mtycket med skolutvecklingsfrågor. På mina två tidigare arbetsplatser funkade det så att övergripande frågor av pedagogisk karaktär skulle dras igenom en skolutvecklingsgrupp, där facken och arbetsgivaren var representerade. Facken satt inte där för att tillvara medlemmarnas fackliga intressen - alltså det där med lön och arbetsmiljö - utan för att driva skolutvecklingen framåt. Och här uppstår problem, enligt mitt sätt att se.
För det första är det ju inte så självklart att Grinige Torsten - det perfekta lokalombudet - som alltid har koll på vad jag har rätt till när jag är föräldraledig, som stänger kemisalen när dragskåpet pajjat, som vet vad som står under mom 22 i avtalet om övertid och som hjälper mig med argument inför mitt lönesamtal, det är inte så självklart att det är just han som är bäst på att föra skolans pedagogiska utveckling framåt. Tvärtom kanske faktiskt. Eftersom han ganska tidigt i diskussionen gillar att påpeka att "det där kommer aldrig att gå, se mom 22". Det är ju det han är bra på. Och då blir det trögt. Det naturliga vore ju att Torsten släpptes in i ett senare skede för att se i vilken utsträckning en nyordning påverkar medlemmarnas arbete, ur en facklig aspekt.
Jag föreställer mig att man från fackets sida menar att det inte föreligger en motsättning mellan skolutveckling och traditionellt fackliga frågor, men det tror alltså jag.
En tredje anledning är att min fackavgift, som inte är...
...återkommer efter frukost.
Jag är nog på väg att lämna mitt fack, Lärarförbundet, förresten. Den en anledning är att man historiskt varit så himla misslyckade. På fyrtio år har en genomsnittlig lärarlön halverats, - tror jag, sisådär ungefär, orkar jag inte belägga - och det hade inte kunnat ske med ett fack mer inriktat på medlemmarnas lön och arbetsmiljö (hyfsat centrala områden för många fack) och mindre inriktat på...
...vete tusan. Det har hursomhelst inte funnits någon större vilja att strejka och leva djävel, utan man har satsat på någon slags samförståndsanda. Och, som sagt, det har ju funkat så där.
Under den lilla tid jag har varit lärare, snart tio år, har facket sysslat mtycket med skolutvecklingsfrågor. På mina två tidigare arbetsplatser funkade det så att övergripande frågor av pedagogisk karaktär skulle dras igenom en skolutvecklingsgrupp, där facken och arbetsgivaren var representerade. Facken satt inte där för att tillvara medlemmarnas fackliga intressen - alltså det där med lön och arbetsmiljö - utan för att driva skolutvecklingen framåt. Och här uppstår problem, enligt mitt sätt att se.
För det första är det ju inte så självklart att Grinige Torsten - det perfekta lokalombudet - som alltid har koll på vad jag har rätt till när jag är föräldraledig, som stänger kemisalen när dragskåpet pajjat, som vet vad som står under mom 22 i avtalet om övertid och som hjälper mig med argument inför mitt lönesamtal, det är inte så självklart att det är just han som är bäst på att föra skolans pedagogiska utveckling framåt. Tvärtom kanske faktiskt. Eftersom han ganska tidigt i diskussionen gillar att påpeka att "det där kommer aldrig att gå, se mom 22". Det är ju det han är bra på. Och då blir det trögt. Det naturliga vore ju att Torsten släpptes in i ett senare skede för att se i vilken utsträckning en nyordning påverkar medlemmarnas arbete, ur en facklig aspekt.
Jag föreställer mig att man från fackets sida menar att det inte föreligger en motsättning mellan skolutveckling och traditionellt fackliga frågor, men det tror alltså jag.
En tredje anledning är att min fackavgift, som inte är...
...återkommer efter frukost.
Saturday, October 06, 2007
Jobbet
Vi får ta det lite i taget. Jag trivs otroligt bra. Det är kul att cykla till jobbet varje morgon, och det är kul att tänka kring sånt som tarvar tänkande. Topp tre just nu:
1. Stämningen i bygget. Glada ungar och positiv personal. De där spiralerna som delvis avgör i vilket läge vi skall hamna i, går åt rätt håll, tycker jag. Det är väldigt lite av vi-och-dom mellan personal och elever. Nästan inget alls, faktiskt. Går därför runt och är glad mest hela tiden på dagarna. På jobbet!
2. Framåt, uppåt. Utmaningen består inte i att försöka överleva dagar och läsår, utan i att komma längre. Vi brottas med tusen små och lite större saker som måste fixas till. Men själva idén är att det går att lösa. Man förväntas bidra med den kunskap och kreativitet man eventuellt besitter. Bättre och bättre dag för dag.
3. Att ha ett arbetssätt, en idé, ett koncept, att ta spjärn emot. Att slippa vada runt i en grumlig välling av allmänt tyckande och oklart ledarskap.
Med detta sagt kan jag ju också säga att det finns luckor. Något liknar schweizerost. Om detta kanske du får höra mer.
Slutligen; bloggen Kom till Kritan föddes ur en kombination av föräldraledighet, skrivlust och en grym frustration över tillståndet i skolan. Eftersom jag numer är betydligt mindre frustrerad - och det handlar förstås om min egen arbetssituation, galenskaperna i den svenska skolpolitiken är ju kvar att ta i tu med - och framförallt, betydligt mindre föräldraledig, så blir det lite glest mellan inläggen.
Jag återkommer.
1. Stämningen i bygget. Glada ungar och positiv personal. De där spiralerna som delvis avgör i vilket läge vi skall hamna i, går åt rätt håll, tycker jag. Det är väldigt lite av vi-och-dom mellan personal och elever. Nästan inget alls, faktiskt. Går därför runt och är glad mest hela tiden på dagarna. På jobbet!
2. Framåt, uppåt. Utmaningen består inte i att försöka överleva dagar och läsår, utan i att komma längre. Vi brottas med tusen små och lite större saker som måste fixas till. Men själva idén är att det går att lösa. Man förväntas bidra med den kunskap och kreativitet man eventuellt besitter. Bättre och bättre dag för dag.
3. Att ha ett arbetssätt, en idé, ett koncept, att ta spjärn emot. Att slippa vada runt i en grumlig välling av allmänt tyckande och oklart ledarskap.
Med detta sagt kan jag ju också säga att det finns luckor. Något liknar schweizerost. Om detta kanske du får höra mer.
Slutligen; bloggen Kom till Kritan föddes ur en kombination av föräldraledighet, skrivlust och en grym frustration över tillståndet i skolan. Eftersom jag numer är betydligt mindre frustrerad - och det handlar förstås om min egen arbetssituation, galenskaperna i den svenska skolpolitiken är ju kvar att ta i tu med - och framförallt, betydligt mindre föräldraledig, så blir det lite glest mellan inläggen.
Jag återkommer.
Tuesday, August 14, 2007
So far, so good
Så här långt har det känts mycket bra på det nya jobbet. Vi har tre förberedelseveckor tillsammans innan ungarna kommer på måndag, och under den tiden skall vi utbildas, snacka ihop oss, konkretisera och planera. På sin kant sliter byggjobbare, ventilationstekniker, målare, datanissar och andra med att iordningställa lokalerna i vilka vi skall jobba. Måtte de bli klara. Eller åtminstone "typ klara". Fan trot.Någongång i november kan vi ju se hur det känns på riktigt, och kanske får någon olyckskorp då kraxa "vad var det jag sa", när jag knäckt och utbränd lallar ned till försäkringskassan eller motsvarande. Men det tror jag inte. Däremot är jag ganska säker på att det kommer att bli hårt jobb. Men det är inte nödvändigtvis detsamma som ett problem.
Ett par saker har stärkt mig i min övertygelse att det var ett bra val att söka mig till den nya firman. Det läggs ner stor energi på att få oss medarbetare att förstå helheten i den pedagogiska idén - eller tänket som man säger om man vill få mig att gnissla tänder - men man nöjer sig inte med det. Företaget har en tydlig koppling mellan den bakomliggande vision och de konkreta verktyg vi skall använda oss av, och det är väl det senare ledet, och kopplingen i sig, som jag saknat så på min gamla arbetsplats. Där min förra chef gärna drog till med ett "låt tusen blommor blomma" när det hettade till och viljor eller förhållningssätt stod mot varandra, är det lite mer "gärna det, men i den här rabatten kör vi med tulpaner", på nya jobbet. Om ni hajjar.
Det känns också bra att vara i en personalgrupp präglad av entusiasm, proffsighet och framåtanda. Naturligtvis ligger svårigheterna framför oss, och en och annan - kanske blir det jag - kommer att visa sig kort i rocken när åskan går, men så här långt ser jag ett driv och en vilja att fokusera på de viktiga bitarna. Det lovar gott. Vår fiffige chef ser också ut att ha lyckats matcha ihop ett gäng som kompletterar varandra ur många olika aspekter. Vi kan nog bygga ett starkt lag helt enkelt.
Slutligen. Jag är numer kollega med den förträfflige bloggaren Magistern. I samband med lite utbildning/lattjolajban fick jag tillfälle att träffa honom i förra veckan. Det var mycket trevligt och vi hann prata en gnutta om sådant han och jag bloggat om. Och om han - som brukar uttrycka sig uppskattande om sånt Kritan skriver - trivs i firman, borde jag också kunna göra det.
Sunday, June 03, 2007
IT
Fortfarande rosslig, f ö. N också. Han hostar sig febrigt igenom nätterna, men kämpar tappert som en liten rosenkindad iller. Jag går runt och snorar och beklagar mig lite lagom. Missar fest. Läser bok. Samt, på lediga stunder, jobbar med en bildserie förklarandes glacialt betingade landskapsformer såsom rundhällar, leråkrar, ändmoräner och flyttblock, här i trakten. Vi jobbar ju med det just nu. Utflykt nästa måndag, då skall de teoretiska fundamenten sitta någorlunda.Jag jobbar i Paint. Det är möjligt att det finns byråer därute som har tillgång till ännu kraftfullare program. Bilden är nr 8 i en sekvens av kanske 15.
Saturday, April 28, 2007
Vecka 5
Tre rejäla bryt med chefen denna vecka. Vid det ena tillfället fick vi båda tid att utveckla hur vi ser på skolan mer i stort, och jag blev mörkrädd. Hören, ty chefen talar: Målsättningar för verksamheten finns i läroplanen, så det behöver vi inte lägga någon energi på att snacka ihop oss om. Att profilera skolan/personalgruppen är dumt och bara ett utslag av en förytligad identitetskultur där skolor försöker vara trendiga och bara ytan räknas. Att synliggöra goda resultat och uppmuntra personal är på det hela taget onödigt; i begreppet professionalitet ingår att man går till jobbet och gör så gott man kan. Där behövs inga extra morötter. Och att försöka få hela skolan att använda de metoder som visat sig överlägsna andra, inom centrala områden blir en återgång till en regelstyrdskola, som vi ju inte vill ha.
Det jag trott varit utslag av stress, taskig budget och dålig politisk styrning var i själva verket hennes drömskola. Typ.
Vi det andra brytet frångick hon den överenskommelse vi gjort upp i fredags, då det kändes bra, ni vet. Kunde gått helt åt pipan här, men vi hade tur. Och det tredje var bara dumt. Perkelä, vad trött jag blir. Men kidsen, les kids, los niños... Hör här bara:
I tisdags besök från Kenya. På den engelska kan man när man är nio-tio, och det är rätt mycket, förhör sig klassen om hur deras jämnårigas skolvardag ser ut. Det konkreta resultatet blir att en kille föreslår en insamling till fotbollar som den gästande läraren får ta med hem. Ingen lista och man får ge vad man vill. På torsdagen kan vi lämna över fem stycken nyinköpta.
Samma dag vinner klassens treor 5000 i en badmintontävling. De kommer tillbaka svettiga iförda medaljer och sponströjor. Och hejaklacken var lika viktig. Det här är Sverige.
Periodens mattemål nådda av de flesta. Istiden fascinerar några. Allt färre sena ankomster, och på det hela taget en rolig arbetsvecka.
Vad väger tyngst? Viktigt jobb och rolig klass, eller hopplös arbetsmiljö, förvirrat uppdrag och taskig lön? Vet inte, men jag har faktiskt sökt andra jobb. Säg inget till någon! Vill ha mer kul, bättre resultat och kankse lite finare skrivbord och högre lön. Och ungar som samlar in pengar till fotbollar, förstås.
Det jag trott varit utslag av stress, taskig budget och dålig politisk styrning var i själva verket hennes drömskola. Typ.
Vi det andra brytet frångick hon den överenskommelse vi gjort upp i fredags, då det kändes bra, ni vet. Kunde gått helt åt pipan här, men vi hade tur. Och det tredje var bara dumt. Perkelä, vad trött jag blir. Men kidsen, les kids, los niños... Hör här bara:
I tisdags besök från Kenya. På den engelska kan man när man är nio-tio, och det är rätt mycket, förhör sig klassen om hur deras jämnårigas skolvardag ser ut. Det konkreta resultatet blir att en kille föreslår en insamling till fotbollar som den gästande läraren får ta med hem. Ingen lista och man får ge vad man vill. På torsdagen kan vi lämna över fem stycken nyinköpta.
Samma dag vinner klassens treor 5000 i en badmintontävling. De kommer tillbaka svettiga iförda medaljer och sponströjor. Och hejaklacken var lika viktig. Det här är Sverige.
Periodens mattemål nådda av de flesta. Istiden fascinerar några. Allt färre sena ankomster, och på det hela taget en rolig arbetsvecka.
Vad väger tyngst? Viktigt jobb och rolig klass, eller hopplös arbetsmiljö, förvirrat uppdrag och taskig lön? Vet inte, men jag har faktiskt sökt andra jobb. Säg inget till någon! Vill ha mer kul, bättre resultat och kankse lite finare skrivbord och högre lön. Och ungar som samlar in pengar till fotbollar, förstås.
Saturday, April 14, 2007
Vecka 3
Den tredje veckan var det påsklov. Vi drog till Malmö och Tranås. I Malmö besökte jag Turning Torso, trivdes med mat och umgänge samt grejade till en fin lammstek. Typ. Och gick framåtlutad i snålblåsten. I Tranås njöt jag av sol och lät en Montenegrinsk frisör förse mig med något som ligger bra nära hockeyfrilla. En gnutta för långt i nacken helt enkelt. Men, och här luktar det kanske lite förtyiårskris, för varje dag som går blir jag allt nöjdare och tänker mig att det ser lite nu och ungdomligt ut.Åkte sedan hem, Å åkte på ryggskottet den här gången, så nu fick jag bära packning, packa upp, släpa barn och städa. Tranås och Turkiet, varje hemkomst har sin charm.
Torsdagen och fredagen åkte jag till skolan för att jobba. Åstadkom en ny tänkt ordningsoptimerande möblering med bänkarna i räta rader och alla ungar vända framåt. Gjorde i ordning tjutvå små etiketter och placerade kidsen i en tänkt ordningsoptimerande placering. Hus i helvete kommer det att ta på måndag morgon, när de ser vad jag gjort, kanske. Kanske.
Rättade matteböcker som inte rättats sedan mängdlärans avskaffande. Herregud så trist med mekanisk rättning! Säg att det var värt det. Fikade med vaktmästaren I, mig veterligt den enda jag känner som tillbringat ett svenskt friår i den irakiska delen av Kurdistan, och fick veta att när han växte upp hade han inte en leksak. Not one. Nix eine. N har redan tusen, och på fredag fyller han två. Då får han tusen till. Eller en trehjuling. Däremot torde han kunna glömma ett friår i mogen ålder.
Saturday, March 31, 2007
Gick bra
Första veckan gick bra. Slet som en bäver och kom en bit på väg. Igår hade jag skrivit en post-it full med punkter att bocka av - och tyvärr utföra - innan jag gick hem. Jag hann det mesta. Men måndagen ligger oplanerad i bakhuvudet och skaver. Och ungarnas matteböcker rättas måndag kväll. Men, som sagt det blev bra det mesta, och jag hade kul på jobbet.Fredagarna avslutas med ett pass kvarsittning. Man lägger ihop minuterna enligt många-bäckar-små-principen, startar klockan och så jobbar man järnet tills magister Kritan säger att "nu Roland, nu kan du gå".
Igår stod 15 av 22 på startlinjen. Tiderna varierade mellan en minut (jäpp 1, jag är en grinig typ, när jag är på det humöret) och 60 minuter. En efter en troppade de av och till sist var vi bara tre kvar. Vi hade mycket trevligt. Det var ju inte meningen.
Tuesday, February 13, 2007
På jobbet
Jag blev föräldraledig den 1 oktober 2005. Jobbade en månad i augusti-september 2006, innan vi drog till Istanbul. Så när jag kliver in på jobbet i januari 2007 finns inte den tjänst som lärare i SO och svenska längre i sjuan, åttan och nian att tillgå. Andra gör jobbet, och gör det bra, vad jag kan förstå.Min deal ser, på papperet, ut så här. Den första april blir en kollegaföräldraledig. Då skall jag ratta hennes 3-4 våren ut. Fram till dess blir det en sjua i engelska, en liten grupp i svenska, samt assistans/handräckning/kanonmat i en 4-5, där dylik behövs.
Känns mer än OK. Det är kul att gå vidare, se hur andra jobbar, samt få lära sig en massa nytt. Inte minst är det kul att arbeta med yngre elever. Min utbildning innefattar ju åren 4-9, men säkert 75% av karriären har jag ägnat det gamla högstadiet. Det finns också en på många sätt högre grad av professionalitet i de lärarlag som arbetar med yngre elever, detta skall jag återkomma till. Så det här kan bli bra.
Det där var som sagt på papperet. Det ganska stabila lapptäcke som utformats för mig har nu dragits isär, strimlats, lagts ihop igen, och jag har varannan dag känt mig som en 21-åring på springvik. I en 80-årings kropp. För folk blir ju sjuka, klasser kraschar och oroliga föräldrar (arga pappor) ringer mina chefer och kräver att skolan "gör något". Och finns det då en sån som jag att tillgå, kastar man ju in den. I det här fallet just jag. Och då får den där femman klara sig utan assistans, den lilla trion i svenska och sjuan i engelska får hålla tiilgodo med en 21-årig springvikarie. Som alltså inte är jag.
I pusslet har jag hunnit med två dagar i min blivande klass. De är mycket små och helt grymma. Veckan efter sportlovet kommer jag att gå dubelt med den höggravida; sen hoppas jag få jobba på tills det blir dags "på riktigt". Ser mycket fram emot detta.
Har hunnit ha ett medarbetarsamtal med chefen. Hamnade ganska snart i en frustrerande diskussion om vad skolan skall göra när vi inte är överens med föräldrarna om vad som är bäst för eleven. Känns som att jag har haft det där samtalet tusen gånger, och jag önskar så att vi kunde vara lite mer styva i korken och faktiskt lita på vår kunskap om hur barn fungerar. Att "vänta in" föräldrarna tar så mycket tid och kraft, och när vi väl får sätta in de åtgärder vi tror är de rätta är jobbet så mycket tyngtre än det skulle vara om vi fick börja i tid....
Medarbetarsamtalet innebar också ett löfte om spännade kompetensutveckling. Eftersom jag fått ett sånt löfte en gång förut - vilket då smög sig - ligger jag lite lågt med förhoppningarna den här gången. Men det blir bra om det blir. Bitter blir jag annars.
---
Har ni sett det här, förresten? Ah, det har ni säkert. Det är ju jag som inte hängt med.
Wednesday, January 17, 2007
Gärna batong, men först en rejäl analys
Idag skriver företrädare för den borgerliga majoriteten med folkpartisten Lotta Edholm i spetsen, på DN debatt. "Stockholm tar täten och inför ordningsbetyg i grundskolan". Visst tar Stockholm därmed täten, men man springer i galen riktning.Om du brukar läsa vad jag skriver om svensk grundskola vet du att jag tycker att ordningsfrågorna är avgörande betydelse. Man skulle, på nusvenska, kunna säga att "jag brinner för det här med ordning i skolan". Och det gör jag för att skolan skall bli en roligare och tryggare arbetsplats för barn, ungdomar och vuxna, för att vi skall lyckas bättre med den centrala uppgiften att lära, och för att jag inte vill att skolan skall vara den plats där unga killar och tjejer får upp till tolv år på sig att utveckla ett oförskämt eller våldsamt beteende. Jag delar också, i stort, den verklighetsbeskrivning artikelförfattarna levererar.
Men ordningsbetyg skall vi inte ha. Mitt första argument handlar om elevens rättssäkerhet; jag har kollegor som inte klarar av att sätta vanliga betyg på det sätt som det är tänkt; trots att de haft drygt tio år på sig att lära sig systemet, trots att det finns gott om dokument som berättar hur man gör och trots att de fortbildats in absurdum i frågan. De bedömer ändå andra saker än det som skall bedömas, och de utformar kriterier efter eget huvud. Det känns så där att tänka sig att den graden av professionalitet skall appliceras på bedömning av elevers beteende, och skriva in i betygen. Betygssättning är en form av myndighetsutövning. Vilket leder oss in på nästa argument...
Skall det vara standardiserade betyg duger inget mindre än att vi processar detta den vanliga vägen; via riksdag, utskott och remissinstanser. Låter Skolverket anställa 27 odugliga jurister och lika många extra "utbildningsforskare" och tröska frågan ett varv till. Det är inte vettigt att lägga tid och resurser på att utforma kursplaner och kriterier på detta område. Och gör vi det inte hamnar vi i förra stycket. Fast ännu värre då, får man förmoda.
För det tredje. När jag sätter betyg har jag ett stort material att bedöma. Elevernas konkreta arbeten och mina anteckningar. Provresultat och bedömningar av redovisningar och muntliga övningar. Jag går tillbaka i tiden, försöker bedöma färdigheter och djupare förståelse. Jämför med Skolverkets kursplaner och kriterier och jämför med skolans. Sätter preliminärt. Börjar om. Etc. Det är ganska krävande. Men kul; det handlar om det jag valt att jobba med, det är elevernas kunskapsutveckling som nu skall bedömas. Att på samma sätt närma mig elevernas "ordning", hamnar för min del en bra bit utanför uppdraget. Det var inte därför jag ville ha det här jobbet.
Det är i och för sig lite oklart exakt vad stockholmarna har tänkt sig. Så här skriver de, när de vill vara, så att säga, konkreta:
"I avvaktan på ett eventuellt regeringsbeslut kommer vi därför att erbjuda alla föräldrar med barn i grund- och gymnasieskolan, som så önskar, skriftlig information om barnets sociala utveckling utöver kunskapsutvecklingen. För högre årskurser och i gymnasiet kommer informationen att skrivas in i terminsbetygen.
Den exakta utformningen av omdömet bör vara upp till varje enskild skola, men mallar och centrala riktlinjer ska tas fram. De kan fungera som stöd vid utformandet, men också säkerställa att alla elever, oavsett vilken skola de har valt, får ett välgrundat omdöme. Vi kommer därför att ge utbildningsförvaltningen i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur ett sådant omdöme skulle kunna se ut."
Som ni ser är mina farhågor ovan ganska rejält befogade; det kan bli lite hur som helst, men in i betyget ska det banne dem. Nötter.
Nu är ju ordningsbetyg inte det enda man tänker sig:
"Ett skriftligt omdöme är förstås inte någon universalkur. Ordningsproblemen måste bemötas med en rad olika åtgärder. I budgeten för 2007 och förslaget till verksamhetsplan föreslås därför bland annat att skolk återigen ska redovisas i terminsbetygen, att möjligheterna att flytta mobbare ska undersökas och att lärarnas disciplinära befogenheter måste tydliggöras och, i den mån det är möjligt, utökas."
Hmm. Att skriva in närvaro i betyget tycker jag är helt ok. Likaså att flytta mobbare, samt att tydliggöra lärares befogenheter. (Men utöka? Med exakt vadå? I den mån det är möjligt... Söte Jesus. Men de kanske menar "i den mån det är nödvändigt." Låt oss hoppas det, och avvakta vad tydliggörandet utvisar.)
Men, blev det inte lite tomt det här? Jag saknar skrivningar om förebyggande arbete, elevvård och personalresurser. Man måste nämligen intressera sig lite för förutsättningarna också. "Gärna batong, men först en rejäl analys", som vi disciplinteoretiker sedan urminnes tider avslutat våra anföranden.
---
Jag har tidigare skrivit om ordningsbetyg till exempel här och här.
---
Jag delar inte PJ Anders Linders slutsats, men däremot det han skriver om Jämtin och Preisz:
"Och hur alternativen till ordningsbetyg ser ut är det ingen som vet. Både Carin Jämtin (s) och Lärarförbundet klagar och beskärmar sig, men deras alternativ är att hela samhället blir fullständigt annorlunda - och hur realistiskt är det att något sådant sker i brådrasket?"
Friday, January 12, 2007
Bra, Biskop Persenius!
Ni läste förstås redan igår Ragnar Persenius kloka synpunkter om avslutningar i kyrkan. Den som orkat läsa något av vad jag skrivit om detta förstår att jag håller med.Men det känns knäppt att det inte är ledande personer inom skolområdet, säg politiker eller annars debattglada fackpampar, som för debatten. Fegisar.
Wednesday, January 10, 2007
Får se hur det blir med ambitionerna
Hade ju utlovat ett stort slutepos med Kritans samlade ståndpunkter just nu, och tom publicerat en del av första fundamentet, nämligen den om bildning. Tanken var att hinna klart med detta innan jag skall åka hem och börja lönearbeta och sådär. Och det i sin tur handlar en del om varför jag bloggar; eller egentligen varför jag började; så här tror jag det ligger till.Jobbet i skolan föder så pass mycket tankar, virrvarr, glädje och frustration, samt idéer, infall och känslor omvartannat, men erbjuder samtidigt så få tillfällen att reflektera, diskutera och formulera sig kring detta att jag ständigt hade någonslags turborundgång i det undermedvetna, om ni hajjar. Avståndet mellan vad man vill och vad man kan brukar kunna ge upphov till stress och grejer, och så är det väl för mig också. Och den där stressen är både av godo och ondo; dålig för att man till exempel har svårt att sova i perioder, bra för att det är drag i tillvaron och man måste hålla sig lite kreativ och sådär. Hursom, jag började blogga för att få lite ordning i bruset, om man säger.
Det var som sagt därför jag började. Skall väl kanske tillägga att det hängde på att tekniken kommit dithän att jag kunde förstå hur man gjorde, samt att föräldraförsäkring och N:s sömnvanor gjorde att jag hade tid. Fortsatte gjorde jag för att det är så kul. Jag kunde skriva om lite vad jag ville, när andan föll på, och det är just därför jag inte kommer att prioritera Bildning, glädje, ORDNUNG och ledning. Just nu. För jag vill hinna med att skriva lite mer om det som finns och är här, medan jag fortfarande kan gå förmiddagspromenader längs vattnet, lära mig glosor från pekböcker och sitta med en liten rakı bredvid fåtöljen.
För en småviktig besserwisser går det alltid fler tåg. Men aldrig håller de tidtabellen.
Thursday, January 04, 2007
Om det här med makt
Så här skriver Mia i en kommentar till en av posterna om skolan, folkpartisterna, malmö och språket:" Mia said...
Du har rätt. Jag har gått i skola både i Sverige och i södra Europa. Där nere får man bara prata ett språk i skolan och det fungerar utmärkt för alla inblandade. Här i Sverige är det kaos. Jag har sett båda metoderna i praktiken och vet att ett språk för alla i skolan fungerar."
Du har rätt. Jag har gått i skola både i Sverige och i södra Europa. Där nere får man bara prata ett språk i skolan och det fungerar utmärkt för alla inblandade. Här i Sverige är det kaos. Jag har sett båda metoderna i praktiken och vet att ett språk för alla i skolan fungerar."
Och så här svarar Embryo:
"embryo said...
det är rädslan för kaos som är det allvarliga
det är rädslan för kaos som är det allvarliga
inte kaoset
det är de vuxnas vilja att förbjuda som är det riktigt oroande
språk är makt alltid
språk är alltelid makct
när språk blir frihet skakrar makcten
fria barn är livsfarliga varelser"
Jag tillåter mig att spåna lite utifrån de här inläggen. Embryo skriver att språk är makt. Jag kan bara hålla med. Vi som känner oss trygga med att använda språket kan argumentera, påverka och driva igenom. Vi behöver inte ständigt vara rädda för att det skall bli fel, att vi skall missförstås eller göra bort oss. Och vi kan en vacker dag, om vi vill, kanske försörja oss som exempelvis lärare, eller författare, för den delen.
Några av oss har - i den bemärkelsen - haft turen att födas i en genomsvensk medelklass. Språket har vi gratis. Skolan blir för oss i mångt och mycket, kanske främst, en plats där vi kan förverkliga oss själva och träffa kompisar. Tävla om toppbetyg om vi vill det. Revoltera och härja, om vi vill det. Skulle undervisningen på skolan vara dålig, säg på grund av taskigt utbildade lärare, eller en kaosartad arbetsmiljö, som försvårar eller rent av omöjliggör inlärning, gör inte det så förfärligt mycket. Vi har tillräckligt av socialt och kulturellt kapital med oss i ryggsäcken för att klara oss bra på gymnasiet, och glida vidare in på universitetet. Och tvivlar vi på det kan våra föräldrar flytta oss från den kaosartade förortsskolan, till den fiina friskolan inne i stan. Språket, och makten, bär vi med oss på resan.
Andra har ett annat utgångsläge. Skolan är själva Platsen där kunskaper nödvändiga för att ta plats i det samhälle man lever i skall erövras. Språk. Referensramar. Kontakter. Sådant som kanske något kan balansera bristen på det symboliska kapital som andra fått gratis.
Det jag skrev om svenska som gemensamt språk i skolan handlade om att skapa lugn, trygghet och ordning. Jag försökte ganska noga visa hur jag menade. Och för mig handlar det alltså om att skapa en miljö där de som bäst behöver de verktyg skolan kan ge, får optimala förutsättningar att skaffa sig dem.
För Embryo är det ett uttryck för rädsla att förlora makten över fria barn. Mias erfarenheter av kaos är inte mycket värda; det är hennes, och min, rädsla för kaoset som är problemet.
Det är dags att fimpa den här floskeltyngda revolutionsretoriken. Visst, vi kan se de ordningsproblem, som jag ibland skriver om, som sunda reaktioner på ett osunt skolsystem. Eller samhällssystem. Och tala om våld och hot som symtom i ett sjukt samhälle. Vi kan se alla åtgärder att försöka åstadkomma ordning, och som inte inleds med ett avskaffande av världens alla orättivsor, som repressiva. Och medan vi väntar på det där avskaffandet, låta kull efter kull gå ut nian med taskiga förutsättningar.
Eller så kan vi börja med det vi faktiskt kan göra i skolan. Se till att det blir lugnare, tryggare och roligare. En bättre plats att erövra framtiden i, om vi vill vara lite högtidliga.
Men om vi tror att det främst handlar om att utöva makt, och att läraren är det villiga redskapet, skall vi inte hålla på att diskutera skolan tycker jag. Då skall den läggas ner.
Wednesday, January 03, 2007
Del I: Bildning
Samhället, i vid mening, har stora förväntningar på den svenska skolan. Läroplanen talar bland annat om demokratisk fostran, att utveckla individer och att förmedla en god undervisning. Till detta kommer barns och föräldrars rättmätiga krav på trygghet, arbetsglädje och utveckling. Samt diverse mer eller mindre viktiga frågor, av större eller mindre aktualitet, som "media" (vi säger så för enkelhets skull) beskriver och som skolan förväntas "ta tag i"; här ryms allt från barnfetma och hedersrelaterat våld till nätpoker och miljömedvetenhet. Spännvidden gör läraruppdraget spännande och komplext – men ibland också oklart och frustrerande.
Jag tycker ordet ”bildning” är bra av flera skäl. Det funkar både som verb och substantiv; det beskriver både en process och en produkt – och ja, jag är så gammaldags att jag tror att viss kunskap kan beskrivas som en produkt. Något att erhålla, eller skaffa sig. Med framförallt valde jag bildning för att det, trots allt, beskriver vad som måste vara skolans huvuduppgift: att lära ut och låta elever lära in.
I den debatt som brukar följa på ett medialarm kommer alltid kraven på en förbättrad lärarutbildning som ett brev på posten. Och det man menar är nästan alltid att lärare skall bli bättre på områden som ligger utanför den traditionella undervisningsrollen. Vi skall bli bättre på konflikthantering eftersom skolmiljön kommit att innehålla alltmer av konflikter. Vi skall kunna mer om IT, inte för att i första hand förbättra vår undervisning, utan för att kunna hjälpa föräldrar att ta hand om sina barns porrsurfande, mobbningschattande eller nätspelande. Och vi skall lära oss att promenera eller sporta med eleverna en halvtimme om dagen; annars blir de tjocka. Deras föräldrar matar dem nämligen med chips och glass (ont) i stället för kruskakli och keso, där de sitter framför datorn.
Problemet med denna ambition, att låta skolan vara den institution som skall tackla allt det som vi upplever som dåligt i tillvaron, är att vi flyttar fokus från bildningen. Lärarrollen utvecklas till en konturlös parodi på renässansens idealtyp; ett universalgeni, där betoningen ligger mycket tungt på det universella, men där genialiteten får stå tillbaka.
Vad är då bildning? Vad är kunskap? Vad är viktigt? Den vanliga förenklingen, omhuldad av mången debattör, är en uppdelning där vi i den ena högen lägger det gammalmodiga; förstockade ämneskunskaper, fakta, partikularism, adjunkteri, stelbenthet, och Jan Björklund. I den andra högen hittar vi det moderna; lärandet om hur vi lär oss; det är viktigare att vi vet var vi kan slå upp ryska revolutionen, än att vi kan förlägga den i tid och rum; vi skall betona ”livskunskap” framför traditionella ämnen och helheten är alltid det viktiga.
Måste jag välja, väljer jag både och. Att förstå en helhet förutsätter en kunskap om nödvändiga delar. Att kunna ställa de relevanta frågorna kräver ett faktaunderlag. Och detta kan kräva en del tråkigt och gammaldags pluggande. Vi skall inte vara så rädda för det.
Men det räcker inte. Kunskap är inte något så enkelt som en kvantitet för sant hållna påståenden. Kunskap skapas, används och tolkas. Förkastas och omtolkas. Springs ifrån och dyker upp med förnyad aktualitet. (Detta verkar för övrigt vår skolminister ha förtvivlat svårt att begripa.)
En utbildning värd namnet måste alltså – och detta gäller såväl i grundskolan som på lärarlinjen – innehålla både klassiska, innötta faktakunskaper om bergarter, stavningsregler, formler eller vad det nu kan vara, låt oss kalla det innehållet, och kunskaper om hur vi gestaltar, kommer vidare eller kritiserar; låt oss kalla det form.
Denna balansgång, mellan gammalt tänkande om innehåll, och nytt om form, är tillräckligt intressant i sig. Vi skall fortsätta utveckla läraryrket, elevarbetet och skolan som helhet längs den linjen.
I praktiken innebär det att vi i skolan måste ta oss rätten att lägga över en hel del av de förväntningar som kommit att hamna på oss där de rätteligen hör hemma. Om det sedan är föräldrarna, soc, polisen, religionen eller föreningslivet lämnar jag åt andra att bedöma. Svaret skall fortsättningsvis inte vara ett automatiskt ”skolan”.
Vidare innebär det att lärarutbildningen måste bli bättre. Vi får kanske ställa högre krav på gedigna ämneskunskaper och vetenskapligt utarbetade pedagogiska kunskaper. Min erfarenhet är att elever uppskattar och respekterar lärare som är kunniga. Den som kan mycket, kan vara flexibel, inspirerande och har förmågan att improvisera. Den som bara improviserar blir en lallande idiot. Bildning skall vara huvudspåret.
Och, om utbildningen till lärare är lika lång, som till exempel jurist, bör den vara ungefär lika krävande. Och ge en liknande lön.
...
...
Bilden föreställer Aristoteles. Typ värsta skitsmarta gamlaste greken.
För att sammanfatta - Bildning, Glädje, Ledning, Ordning
Om drygt två veckor åker vi hem. Sedan är det dags för mig att börja jobba i skolan igen. Tiden kommer att bli knappare; heltider, hämt och lämn, däckbyten, helghandling och allt det där andra som småbarnsföräldrar alltid lyfter fram när de skall beskriva sin tillvaro - därmed, möjligen medvetet, utlämnande all sex, drugs & rock´n´roll, som trots allt utgör lejonparten av tillvaron - kommer rimligen göra mitt bloggande ytterligt sporadiskt.Och det gör kanske inte så mycket; Istanbul ligger kvar att återvända till; skildringar av svenskt vardagsliv finns det de som gör mycket bättre; och skolan, som ju är Kritans själva utgångspunkt får jag ju jobba med i praktiken. Så Kritan kommer nog långsamt försjunka i bloggkoma, men kanske vakna till för en liten krönika per vecka, eller så.
Jag skulle ändå, innan jag går ner på lågenergiläge, vilja försöka ordna och sammanfatta några av de tankespår jag skrivit mycket kring under snart femton månader. Jag har valt fyra nyckelord som skulle kunna funka som en käck överskrift till vilken bildningsanstalt som helst. I bokstavsordning: Bildning. Glädje. Ledning. Ordning. Smaka på dem. Visst låter det fint? Jag får ta det en bit i taget; vi börjar om en kvart, fjorton dar.
...
...
Lägg gärna märke till bildens genomtänkta komposition. Klädseln, där den läderförstärkta manchesterkavajen signalerar kontinuitet och tradition i lärargärningen; jeansen symboliserar ungdomlighet, radikalitet och relationsbyggande. Koppen innehåller en caffè macchiato och visar kopplingen till internationalisering och modernitet, utan att hamna i en latteliberal återvändsgränd. Barnet representerar framtiden; det stora projektet från den lilla utgångspunkten. I bakgrunden blir Fatih Sultan Mehmet Köprüsü en nästan övertydlig symbol för brobyggande och kulturmöten. Bosporens vatten minner om äventyr, tidlöshet och Herakleitos. Eller om det var Plutarchos.
Tuesday, January 02, 2007
Bara tala svenska?
Aftonbladet och Svenskan skriver båda om två malmöpolitiker som vill "förbjuda" eleverna att tala andra språk än svenska i klassrummen. Mumma för rubriksättare, och bloggare som helst bara läser rubrik och ingress, har idag tävlat i raljanta frivolter för att uttrycka sin avsky.Läser man lite närmare verkar det delvis handla om någon luddig idé om språkfostran som går ut på att segregationen ökar om eleverna inte talar svenska hela tiden, typ. Vilket naturligtvis är larv. Men det handlar också om lärares möjligheter att förstå vad elever säger till varandra, och där är det för mig självklart att det är svenska vi skall använda i den svenska skolan.
Jag arbetar vanligtvis i en miljö där merparten av eleverna har en annan språklig bakgund än svenska. Det ställer stora krav på mig och mina kollegor att han en extra språklig medvetenhet, när vi talar och skriver i vårt arbete. Vi kan inte utgå från att vardagliga talesätt och bildspråk fungerar utan närmare förklaring, för att nämna ett exempel. Vi riskerar ständigt att hamna i en tråkig försäkringskassans-handbok-för-nya-svenskar-prosa i vår iver att bli förstådda och inte krångla till det. Samtidigt som idealet naturligtvis är att använda ett rikt och spänstigt språk som ändå når fram. Det går väl sådär.
Så när jag skriver här till exempel, eller när jag pratar med någon helsvensk kollega, kan jag formulera mig anorlunda i vissa fall. Slappna av, andas ut och släppa ner de språkliga axlarna en gnutta.
På samma sätt är det med en del av mina elever. Arbetet sker i kamp med svenska språket. De jobbar hårt för att förstå, och för att göra sig förstådda. De kämpar med nyanser och valörer; ibland för att nå fram, ibland för att det är kul. Två steg, nej tio framåt, och ett tillbaka. Rätt oftast, fel ibland.
Och självklart väljer många av de här eleverna att tala med varandra på ett annat språk, som de känner sig mer avspända i, om de har ett sådant gemensamt. Det kan vara på rasten, men även på en lektion, då de jobbar med något och småpratar under tiden. Fine. Det skulle vara mig främmande att ha synpunkter på det så länge det inte har återverkningar på omgivningen. För det finns ju sådana situationer också.
Jag har varit med om elever som försökt gå in och störa i samtal mellan elev och lärare, genom att "coacha" eleven på ett språk läraren inte förstår. Jag har hört elever skandera saker, men inte vetat vad de sagt. Jag har varit med om hotfulla situationer där tillmälen på andra språk fått spänningen att eskalera, men där jag som vuxen inte kunnat förstå och rätt ingripa. Situationer där man har helt enkelt använt språket för att stänga ute, för att avskärma och skapa avstånd. Och det tror inte jag är bra. Och, det är det, som jag förstår det, man vill förhindra, genom att i skolplanen skriva in att en lärare har rätt att kräva att man skall tala svenska.
Skall vi komma någon vart med att skapa en skola där vi trivs och arbetar tryggt tillsammans, måste vi ha ett gemensamt språk. Det borde inte vara kontroversiellt. Att en grupp elever i en undervisningssituation, eller i ett annat läge där man förutsätts kommunicera med en lärare, eller andra elever, väljer att tala ett språk som inte förstås av läraren är oacceptabelt.
Eller tänker jag fel?
Så här illa funkar det idag
I Upsala Nya Tidning kan man läsa om hur det kan fungera idag, när man lyfter ut elever ur skolan. Handlandet präglas av panik och alternativen ser konstiga ut, för att uttrycka sig försiktigt. Och det sker alltså under nuvarande praxis och lagstiftning.
Subscribe to:
Posts (Atom)
