Sunday, December 04, 2011

Jahapp

Med lite god vilja kan vi säga att det ser ut så från balkongen, här när man sträcker på sig. Fast typ tvärtom.

Hade nog föreställt mig att jag skulle skriva ett inlägg i veckan ungefär, men så blev det inte. Självklart handlar det om att jag gör annat i stor utsträckning; svårt att prioritera skrivande. Det har också att göra med att den dator jag vanligtvis använder har någon slags cookiebaserad illvilja, som jag helt enkelt inte rår på. Så nu lånar jag Ås stora, fina Mac.

Det tråkiga är förstås att jag inte för någon logg över den här vändan i Turkiet. På den tiden jag skrev regelbundet hade både jag och vänkretsen koll på hur jag har det. Men det är som det är. Kanske får upp ångan här igen - den som lever får se. Twittrar dock lite grann, men det blir ju lite kortfattat; stundom läsaren till gagn, medges.

Vi bor bra i Yeniköy. Mitt emellan city och Svarta havet ungefär, på Bosporens västra sida. Blandat område; längs strandlinjen de stenrikas villor, samt ett och annat konsulat. 300 meter från vattnet, där vi bor och där man måste sträcka på sig för att från balkongen se Bosporen, är det inte särskilt flashigt. Medelklass. Kvartersbutiker, fredagsmarknad på gatan och lummig grönska.

Varje morgon klockan 7 hämtar Ömer mig och N, där vi står uppe vid vägen. I tio år åkte jag skolbuss. I tio år stod jag och brorsorna där på hållplatsen, spanade, småfrös och snackade. Precis som vi gör nu. En bra start på dagen. Minibussen snirklar runt ett tag på europeiska sidan, plockar upp elever och lärare, innan vi åker den övre bron till Asien, och vår skola i Cekmeköy. Varje morgon rullar 12000 liknande minibussar runt med elever, studenter och lärare i Istanbul - denna stad är ett monster. Strax efter åtta är vi framme.

N går i ettan, all undervisning på turkiska, utom de två sista timmarna, då det är engelska. Åtta till fyra, varje dag. Han är fantastisk som fixar detta. Han är sex och ett halvt, i våras gick han på förskola. Men han trivs. Av och till är han frustrerad över att han inte förstår, och att han inte kan uttrycka det han vill. Tacka tusan för det. Men det går framåt, han suger i sig. Hoppas och tror på en ketchupeffekt.

Jag jobbar på samma skola. Slumpen gjorde att jag fick kontakt med L som startat och driver denna skola, och när hon fick veta att familjen skulle hit igen, bad hon mig komma och jobba med henne. Tanken är att jag skall hjälpa till att utveckla organisationen och coacha lärarna. Svårt på många sätt; skillnad i kultur, traditioner, och inte minst ramverk gör uppdraget knepigt. Och språket naturligtvis. Min turkiska är inte vad den borde vara, men det går framåt för mig också.

Har fantastiska kollegor. Entusiastiska, proffsiga och peppande. För mig personligen betyder det enormt mycket att ha en arbetsplats att gå till. Det gör denna tredje sväng till en helt ny typ av äventyr. För även denna gång är det Ås vetenskapande som tagit hos hit. Mutlular peynirler (lyckans ostar).

N och W går på en annan skola. De åker kommunalt 20 minuter och går i allmänhet åtta till tre. M har all undervisnng på engelska. Går motsvarande sista high school-året, och har fått välja kurser själv. W går i åttan; allt är på turkiska och allt är skitsvårt. I början kändes det övermäktigt; hur tusan skulle vi få ihop detta? Vi kunde lägga en timme på att försöka förstå innebörden av ett lästal i matte, för att sedan inse att vi inte ens var nära. En bra dialog med lärarna gjorde att en del kunde fixas till. Den största hjälpen har dock varit D, en student som kommer två gånger i veckan och jobbar med W. De sitter i timmar och brottas med NO, matte och turkisk historia. Framstegen han gör är imponerande. Grymt imponerande.

W och N tränar fotboll med på Istinye Galatasaray Futbol Okulu. De stora klubbarna bedriver fotbollsskolar på franchisebasis (Basis? Skriver jag basis?), och även om vår klubb är Besiktas så är det här världens bästa fotbollsskola. Ns gäng är 20 killar i åldrarna 6-10. Han älskar teknikövningarna, men är lite avvaktande i det avslutande, oblgatoriska, matchmomentet. Han "täcker ytor" som han säger. En bit bort från bollen således. Men ibland rensar han. Som han rensar.

W är yngst i äldsta gruppen, 14-16. Men han är banne mig bland de bästa. Klyschan om att sydlänningarna fokuserar mer på teknik, medan vi nordbor marinerats i lagtänkande klokt spel är faktisk ganska sann. W är dock nöjd mestadels; här får han utvecklas i en annan fotbollsmiljö, vilket såklart kommer att vara nyttigt.

Tränarna är fantastiska; glada, uppmuntrande och mycket skickliga. Ni som har vatr med länge vet att W tidigare tränade med BJK:s fotbollskola i Akatlar, där tränarna hade extremt komplicerade upplgg. Så är det inte här; övningarna känns självklara, men svåra och utmanande.

Sedan ett par veckor spelar även jag. Pappor kör ett pass söndag kl nio, och det är såklart extremt kul. De äldsta är nog farföräldrar och närmar sig sjuttio. De flesta är som jag, typ, men rätt mycket bättre. En timmes flämtande korpaktigt lallande varje vecka är precis vad jag behöver. De flesta kallar mig Elmander, eftrer västgöten som spelar i Galatasaray. Han skall känna sig smickrad, idag gjorde jag mål. Lördagar och söndagar tillbringar vi förmiddagstimmarna vid den lilla konstgräsplanen.

Annars? Ont om tid, gott om trivsel kan man kanske säga. Denna höst läser jag Dickens innan jag somnar. Lyssnar förvånansvärt mycket på Byrds, JJ Cale och Any Trouble. Har blivit fin på lammgrytor. Klär mig medelålders och plugar turkiska på distans. Online.