Monday, October 30, 2006

Republikens dag III

I dagens Turkish Daily skriver Yusuf KANLI en krönika där han argumenterar för att militären skall väck från firandet av republiken. Ett intressant exempel på hur man kan/tvingas argumentera i spänningsfältet mellan demokratiska respektive militära resspektive religiösa åsiktskomplex och maktstrukturer. Läs den om du vill förstå lite mer om dagens Turkiet!

Sunday, October 29, 2006

Republikens dag II

Vi tar oss till Emirgan för att äta brunch. Jag älskar brunch. Att sitta länge och småsegt peta i sig varmt och kallt, salt och sött, fett och fett... Många turkar har samma läggning. På helgerna tar man sig gärna från centrum ut till områdena längs Bosporen för att bruncha, som det i svensk översättning heter på nu-turkiska.

Vi hamnar på ett fint ställe från strax efter förrförra sekelskiftet. Mycket fint. Och jag slås åter av hur cool jag tycker det är med civila uniformer. Här finns det säkert sex olika outfits för olika slags brunch-funktionärer. Snyggt.

Ballonger till barnen.

På kvällen fotboll. Beşiktaş - Sakaryaspor. Nästan hela familjen + kompisen D är med; fyra nya fans för BJK. Matchen dock sådär. Tre givna poäng förbyts i en simpel efter en storartad insats av Sakrya. Inte bra, eftersom Fenerbache samtidigt slår Manisaspor och därmed övertar serieledningen från desamma.

Men vem bryr sig, Sirius spelar i Superettan 2007!

Republikens dag I


"Nation celebrates 83 years of republican governance"

Från dagens Turkish Daily. Smakfullt.

Saturday, October 28, 2006

Och nu leder vi med 1-0. Kvarten kvar. Så himla nervöst. Väsby pressar. Varför kan de inte bara acceptera och lägga ner?

Dylans lista - och min

Bob Dylan har en radioshow på nätet. Jag har inte hört den, men jag ska, eftersom den lär ska vara bra, som man säger. Bobs program har olika teman. Självklara som bilar och skilsmässor, varvas med mer otippade ämnen som kartor och vatten. Ett program handlade om skolan, och Dylan hade den goda smaken att spela tre av dem jag hade på min topp 10. Dock bommade han Magnus Uggla, t ex. Så här i jubileumstider - i morgon har jag bloggat i ett år - bjuder jag på våra listor.

Kritans - rangordnad

Wonderful world - Sam Cooke
Schweden, Schweden - Ebba Grön / Stay Free - The Clash
School´s out –Alice Cooper
Rock´n´roll Highschool – Ramones
Headmasters ritual – The Smiths
Teacher, teacher – Rockpile
No surrender – Bruce Springsteen
The modern world – The Jam
Back to Schooldays – Graham Parker & the Rumour
Jag skiter – Magnus Uggla
School – Supertramp
(Länkarna är inkonsekventa, men de som söker skola finna.)

Dylans - icke rangordnad

Back to School Days - Graham Parker
High School USA (Minn. St. Paul version) - Tommy Facenda
Don't Be a Drop Out - James Brown
Waiting in School - Ricky Nelson
Homework - Otis Rush
I Love the College Girls - Harry Reser
Hey Little School Girl - The Marquees
Play It Cool, Stay in School - Brenda Holloway and the Surpremes
Professor Bob - Babs Gonzales
Wonderful World - Sam Cooke
School of Rock - Gene Summers
Still in School - N.R.B.Q.T
o Sir With Love - Lulu
High School Confidential - Jerry Lee Lewis
Schools Out - Alice Cooper

Somebody put something in my... tost?

När man pratar med någon hemma brukar två av de tre första frågorna handla om vädret, respektive huruvida magsjuka drabbat oss. Triumferande har jag svarat "varmt" och att ingen blivit sjuk. Förrän nu.

Tillbringat 24 timmar i magsjukans våld. Oh dignity, where art thou? Men nu är jag frisk. Tror att det var min favoritmacka, med extra allt, från den sunkiga kantinen, som denna gång inte var helt hundra. Det har ju varit Bayram, och möjligen har de sålt för lite av korven eller nåt, så att den blivit gammal. Eller nåt.

Fick så småningom gula piller och blev bra på en timma. Varför finns inte såna piller hemma?

Skriver detta samtidigt som jag lyssnar på Väsby-Sirius. 1-1 hemma i onsdags. I dag krävs vinst. Sjukt många chanser för de goda, men alltid något jämra grönvitt ben i vägen. Men det här tar vi! Och då blir det Superettan nästa år!

Tuesday, October 24, 2006

Är det fler än jag som har problem att lägga in bilder? Det tycks ske helt godtyckligt; ibland funkar det inte helt enkelt. Händer med både "hemtagna" och sådana jag snor på nätet. Vet någon varför? Tacksam för svar. Och inget mumbo-jumbo om kontrollpaneler, HTML, cache-minnen eller annan rappakalja, utan rak och korrekt information, tack.

Mycket gott

Vi har besök. De har den goda smaken att avsluta vistelsen här med att bjuda oss på restaurang. Lite slumpartat – vi ser att de har en barnstol - hittar vi Café Nar i Rumeli Hisarı, mycket nära hemifrån.

Mycket gott, vällagat med lagom inspirerade tillbehör, skönt avspänd personal och trevlig inredning. Bara en vältrafikerad gata mellan oss och vattnet, och snett uppåt syns den övre av de två stora Bosporenbroarna. Ingen alkohol serverades, vilket inte är helt ovanligt även på bra ställen. Känns för övrigt allt mindre märkligt.

Tidigare på eftermiddagen var vi i Emirganparken med K och hennes tre förtjusande döttrar. Det röjdes friskt i gungor och rutschkanor innan vi lekte trespråkig Dunken. Jag var ganska bra.

En tur på Bosporen

Scenic Bosphorus Tour kallas turen i tabellen. Vi avskräcktes dock inte av detta utan tog båten från kajen i Beşiktaş vid 11-tiden. Bussen ner var en surrealistisk upplevelse. I princip tomt på folk och bilar. Mycket märkligt. Den ordinarie båten var knökfull, så vi fick vänta lite längre, vilket passade oss fint; mer space för vilda ben.

Eftersom värmen är åter och solen sken var det en skön tur. Vi satt i och för sig inomhus, på lagom sunkiga galonsäten, men det gjorde inget. Det finns enormt många vackra palats och villor (yalin) att se längs Bosporens stränder. Hit drog sig de välbeställda undan stadens dunka-dunka på 1800-talet.

Båten lägger till vid olika kajer på vägen; helgfirare kliver av och helgfirare kliver på. Vi åkte till ändstationen Anadolu Kavaği. En av mina ambitioner innan vi for hit var att komma till Svarta Havet. Det blir kanske inte så, det finns tillräckligt att göra ändå, men Anadolu Kavaği är bra nära. Högre upp får inga båtar lägga till eftersom det är militärt skyddsområde.

När vi kliver iland möts vi av nasare och servitörer som vill visa oss det ena och andra. Det är en märklig upplevelse, att plötsligt bemötas som den turist man naturligtvis är. Inne i Istanbul händer inte det så ofta, om man inte är i Basarkvarteren eller Sultanahmet. Nasarna är dock ganska lama i höstsolen och vi stegar vidare för att besöka den högt belägna borgen.

Ett strategiskt sund som Bosporen är naturligtvis nedlusat med borgar från olika epoker. Denna är urgammal, senast upphottad av genovesare på 1300-talet. Borgen ser väl ut som borgar gör, men läget… Vi ser ut över mynningen och bort mot Svarta Havets horisont. Ute på böljan ser man stora skepp och tankers på väg in i Bosporen. De kommer från olika håll, men alla skall in i denna smala ränna, för att via Marmarasjön och Dardanellerna småningom hamna i Medelhavet. Det är något med stora skepp från Långtbortistan…

Nere i byn igen äter vi halvkass fisk, men fin sallad, innan det är dags att hoppa på båten hem igen. Sömnigt stävar båten hemåt. Vi tar en liten tur i Beşiktaş innan vi åker hem igen. Nu är det mycket folk ute. Fullt av turkiska flaggor överallt. Nationalism är kass, även klädd i aldrig så snygga flaggor, vill jag skynda mig att tillägga. Mycket snygga.

Sunday, October 22, 2006

Pazar

Tränar veckodagarna just nu. Bloggar oflitigt, bättring utlovas i vanlig ordning. I morgon måndag (pazartesi) tar jag en tur uppför Bosporen. Rapport kommer.

Bayram här. Betyder typ helg, och nu är det Id-al-fitr, dvs slut på Ramadan ( fast här säger man Ramazan). Lägre tempo på gatorna och lite folk på universitetsområdet. Man åker hem, vilket för de flesta är någon annanstans, och firar.

Tack alla ni (ing, presidenten, Josse, Redaktörn, mfl) som på sista tiden givit mig positiv respons. Det glädjer mig mycket.

I veckan kvalar Sirius mot Väsby. En plats i Superettan står på spel. Gå och kolla.

Thursday, October 19, 2006

Beşiktaş:0 Tottenham:2

För andra gången på mindre än en vecka tar jag bussen ner till Besiktas för att gå på fotboll. Det var så skoj sist, och nu är det UEFA-cup och grejer. Längst bak sitter fyra killar i 20-årsåldern, iförda svart-vita persedlar. Frimodigt slår jag mig ner och öppnar konversationen med den geniala repliken "Football?".

De flinar lite, undrar kanske vad det är för töntig gubbe som kommer och skall prata. Trevande kommer vi igång. Jag får rentvå mig från misstankar om att vara från England; de är misstänksamma eftersom jag uppenbarligen skall på matchen, men inte bär några BJK-persedlar. Isbrytaren är när de förstår att jag var där i söndags. Nu handhälsar de, presenterar sig och vi kan börja snacka match.

Inte. Min turkiska finns ju inte, och bara en av dem kan lite engelska. Han är å andra sidan väldigt blygsam med sina kunskaper, så det är först nere på stan, som han börjar tolka. Men med tecken och gissningar, hinner vi ändå med att tippa matchen (alla), snacka skit om Fenerbache (de), berätta att Beşiktaşklacken har världsrekord i att sjunga högt, står i Guiness, 132 dB (de, kolla gärna detta, någon som kan!) samt räkna till tio på turkiska (jag).

Vid stadion skiljs vi åt. Jag köper en skitsnygg scarf på gatan och letar mig sedan fram till min läktare. Idag har jag en billig biljett på ena kortsidan. Väl inne bryr sig ingen om vad som står på biljetten, man får sätta sig var man vill. Jag fegar och går högt upp, där det än så länge är ganska glest.

Och så börjar de sjunga. Jag ryser; det är helt otroligt vilken stämning det är. Sångerna går i olika turer mellan läktarna, först efter att alla andra hörn och sektioner har presenterat sig dundrar den stora huvudläktaren igång. Über-läckert.

(Svensk media har en lång tradition av att beskriva turkiska supportrar som "fanatiska". Om ett svenskt lag skall hit och spela väntar alltid en "kokande gryta", full av fanatiska fans. Mellan raderna läser man in svartmuskiga, ögonrullande hedningar; och jag har alltid retat mig på att det skall kontrasteras mot en hygglig svensk fotbollskultur.)

Tottenham äger i princip allting första 25. Beşiktaş är skraja, stressade, ovårdade och fantasilösa. När de väl börjar få ordning på uppspelen kommer Spurs igenom och gör 1-0. Resten av första är ganska tråkig; trist spel, mycket kamp och lite boll.

Andra trycker BJK på bra. Kvitteringen ligger i luften. Sången är öronbedövande. Och Berbatov rinner igenom och gör 2-0. P jublar sms:ledes; grattis honom. Sången som aldrig helt tystnat, är snart igång igen. Mot slutet låter det som om vi hade vunnit. På bortre kort ser jag att tusentalet Spurs-supportrar sjunger och lever om, men de hörs inte. De har inte hörts på hela matchen. Det kan de säkert leva med.

Tuesday, October 17, 2006

Vin

Vinet är inget vidare här. Vinlusen påstod nyligen att det hade med brist på tradition, resurser eller hygien att göra, vill jag minnas. Louis De Bernières skrev i Fåglar utan vingar att vinodlingar ödelades när "de muslimska turkarna" körde ut de "de kristna grekerna" efter krigen på 20-talet. Jag vet inte. Det är dock inte osannolikt att nationalismen gjort att nödvändig internationell in-put lyst med sin frånvaro, och att man därför saknar en del kunskap när det gäller att göra gott, enkelt vin.

Vi söker med ljus och lykta efter schysst och prisvärt vardagsvin och hittills är det bulgariska viner som hamnat högst i rankningen. De inhemska är just - hemska.

Vinet Festival trotsade all beskrivning och skickades till utvisningsbåset efter bara en liten smutt. (Namnet och den bjärt kulörta etiketten borde såklart ingivit farhågor.) Men nu när kylan smyger sig in genom englasfönster och pappersväggar på kvällarna, gör den, i sällskap med socker, kanel, nejlikor och strimlade torkade aprikoser, bejublad comeback som turk-glögg. Mycket gott, och ett tips för den med en skvätt tjut kvar i kylen.

Skolan?

Har bitvis lite dåligt samvete för att numer jag ägnar så få rader åt det som var den här bloggens ursprung - skolfrågor. Vet inte riktigt vad det beror på. Kritans första åtta månader dominerades fullständigt av skolfrågor, trots att jag var tjänstledig, då som nu. Jag plöjde nätet dagligen efter "skolnytt" och fanns inget där hade jag alltid någonting i skallens arkiv att lyfta och dryfta.

Möjligen är det så att jag vill ge de nya makthavarna på riks- och lokalplan en chans att komma igång lite. Är lite svårt att se vartåt det barkar. Budgeten innehåller, vad jag kan se, mycket pengar till fortbildning vilket är positivt. Vidare är det tal om nygammal speciallärarutbildning och krafttag mot mobbning - vi får väl se hur detta konkretiseras.

Jag märker för övrigt precis just nu att det känns lite trögt att skriva denna post. En starkt bidragande orsak är naturligtvis att det är så kul här i Istanbul, och att det är lättare och känns mer motiverat att skriva om det, när jag väl har tid att blogga.

Vi jobbar på i vår lilla mikroskola förresten. Igår bestämde jag att den från och med nu heter "The Lisa Simpson College of Fine Arts" efter en ivrig bildningsförespråkare, samt idol. Tror att hon skulle vara mycket stolt.

Tvåorna blev för övrigt klara med svamp-temat förra veckan. Se nästa post.

Sunday, October 15, 2006

Beşiktaş:1 Gençlerbirliği:0

Så kom jag äntligen iväg på fotboll. Tämligen lättvindigt har jag utsett BJK till min turkiska favoritklubb och ikväll stod jag på den vackert belägna Inönüstadion. Gençlerbirliği från Ankara, med svenska Fredrik Risp i backlinjen, stod för motståndet.

Det var faktiskt en fantastiskt häftig upplevelse. Huvudläktaren sjöng för fullt en timma före match och tystnade aldrig. Hörnen chant-battlade med varandra, och i andra deltog även den dyra töntläktaren där jag höll till. Mäktigast var när hela stadion hyssjade sig själv knäpptyst för att därefter skandera B! J! K!

Tycker att BJK har ett intressant lag. Elaka och placeringssäkra mittbackar, som är förvånansvärt snabba. Delgado på mittfältet är mycket giftig, frånsett första 20, då det mesta gick snett. Man spelar varierat både centralt och efter kanterna, och växlar mellan snabba, kontingsliknande uppspel och metodiskt arbete längs backen.

Publiken sätter en oerhörd press på målvakt och försvar vid uppspel, samt, naturligtvis på domarteamet. Åtskilliga uppspel hamnar helt åt fanders när Gencerbackarna tappar koncentrationen. Det filmas också friskt i BJK - oftast funkar det.

20 minuter in i andra kommer målet och vi som inte redan tryckt upp alla reglar på max, får nu hjälpa till för att höja energin ytterligare. Sista fem sjunger vi sånger om Galatasaray och Fenerbache. Jag kan ju inte så mycket turkiska, och det var nog lika bra det. Fula ord förekom säkert.

Tilläggas kan att...

...trots det hysteriska toköset kändes det lugnt och kul. Inga dödögda fyllskallar till män, som vi i Sverige betraktar som ett inslag i läktarkulturen.

...de sjunger fantastiskt bra här. Beşiktaş klack skulle kunna ställa upp i Kör-SM vilken dag som helst. Och låtarna är grymma.

...man får inte ha mynt i fickorna när man visiteras av turkisk polis. Mitt bidrag till Röda Halvmånen blev 8 lira.

...Fredrik Risp skötte sig helt ok, men han verkade inte helt bekväm med publiktrycket.

...på torsdag kommer Tottenham. De kommer att få det djäkligt tufft. Och jag vet inte hur jag skall berätta för kompisen P, som är stor Spurs-supporter, att jag hoppas de får stryk.

Saturday, October 14, 2006

Fränt

På en knökfull buss i värsta rusningen kliver en liten gubbe på i bakdörren. Det går kanske inte att gå på därframme, det är som sagt knökat. Efter att vi som åker längst bak krånglat, ålat, och pusslat med varandra som i värsta läggspelet, har den lille gubben osannolikt nog beretts sittplats.

Det är nu det händer. Gubben fiskar upp en lira, och sträcker den till en tjej i gången. Hon lämnar den till nästa passagerare som skickar den vidare. Liran skall till konduktören, som sitter femton meter och 120 passagerare längre fram...

Jag frågar några av ungdomarna som jag trängs med om detta är vanligt, och om de tror att pengen kommer fram. De förstår inte vad jag menar. Det här händer jämt, och det är klart den kommer fram.

Där jag växte upp skulle något av följande hända: a) Ingen vill befatta sig med pengen. Gubben är säkert full. Eller i vart fall knäpp, som tror att pengen skall komma fram. b) Ingen vill befatta sig med pengen. Om den inte kommer fram till rätt adress, vill man inte vara inblandad. Ungefär som med bistånd. Bäst att låta bli. c) Person två eller tre i ledet lägger beslag på pengen. Vi lever i ett djävla tjuvsamhälle, och om jag inte tar den är det någon annan som tar den, tänker man. Dessutom är det bäst att gubben lär sig en läxa. d) Pengen kommer faktiskt fram till chauffören, som blir skogstokig för att någon använt bakdörren. Alla får gå av. e) Mest troligt; bakdörrspassageraren tänker inte betala. Ingen säger något något. Stämningen blir mycket dålig. Och när gubben går av säger vi att "En del tror visst att de kan göra hur de vill. Skulle just se ut, det."

Istanbul blir allt fränare.

Revenge!

Minnesgoda läsare hur familjeekonomin drabbades av ett tvåhundrafemtikronors bakslag häromveckan på grund av en bovig taxichaffis. Gläds därför nu, ty partiell rättvisa skipades igår kväll.

Jag var på väg hem, trött, grinig och dyngsur, efter att ha ägnat ytterligare tre och en halv timme åt att komma över en fotbollsbiljett. (En och en halv timme på buss ner till Taksim - tar 20 minuter i hyfsad trafik - därefter trekvart i kö, pga familjen Sölstrül från Ankara, som stod framför mig. Biljetter skulle returneras... Småningom fick jag verkligen min biljett! Det här var tredje försöket. Snälla Ticnet; etablera er här! Därefter en timme i buss till det stora varuhuset för att köpa fisk och saffran. Fisken var kriminellt dyr och saffranet slut.)

Vinkar optimistiskt till mig en taxi som av någon anledning redan nobbat (!) två blöta kvinnor som står före mig på trottoaren. Han tar gärna upp mig, och kör som en riktig jädra biltjuv genom Etiler. Han vill släppa av mig utanför campus, men jag får honom att köra in genom grindarna. Jag är redan tillräckligt nerregnad.

När vi är framme ser jag att han inte slagit på taxametern. Grymtar lite om det, men han rycker på axlarna och säger att han vill ha en femma. Det brukar kosta någon lira mindre, men jag är inte den som är den. Ni vet redan vad som händer; han säger att min femma är trasig - alla sedlar i Istanbul är lite trasiga - och ber om en annan. Jag ger honom en tjuga. Han säger att han inte har växel. Han börjar bli djävligt grinig, men det börjar jag också! Så han tar till sist femman, och ger mig tjugan tillbaka, medan han mer eller mindre ber mig fara åt helvete.

Det fina med platsen där han släpper av mig är att där är en liten rondell, och om man inte vill åka ner till Bebek måste man ta ett varv. Under det att idioten till taxichaufför kör sin lilla runda ser jag att tjugan jag fått tillbaka är falsk. Den är i princip osliten (alla vet ju att alla sedlar i Istanbul är lite trasiga, pucko!) och ser lite allmänt oseriös ut. Jag får plötsligt något slags nog, vrålar DUR! (stopp) och springer fram emot taxin. Jag viftar med sedeln och skriker SAHTE! SAHTE! (dvs falsk, se förra veckans dyrköpta språklektion).

Snubben viker ner sig. Han stannar, vevar ner rutan och vi byter sedlar med varandra. Därefter rivstartar han och bränner iväg uppför backen. Jag är glad och omtumlad, och när jag kommer hem skryter jag klädsamt om mitt hjältemod. Och de därhemma är klädsamt beundrande.

Vi ligger fortfarande 50 lira back, men detta var ett steg mot upprättelse. Tyvärr har jag redan slarvat bort lappen där jag skrev taxinumret, jag hade annars tänkt uppmuntra alla läsare att bojkotta den här killen när ni är i stan. Nåja, han fick sig en varning i alla fall.

Thursday, October 12, 2006

Grattis Orhan!

Tänk att Nobelpriset i år gick till en författare vars senaste bok jag redan börjat på, och som gick på college exakt där jag för närvarande bor. Så var det inte när Oe fick priset, kan jag säga.

Istanbul - memories of a city verkar än så länge riktigt lovande. Skall i sammanhanget påpeka att jag redan för två år sedan påbörjade The Black book, vilken jag fann skittråkig, och la ner. Om det var du eller jag som var omogen vill jag inte uttala mig om, Orhan. Grattis!

Monday, October 09, 2006

Vatten

K, en nyvunnen vän av österrikisk börd, bistår oss med allt från bättre begagnade germanska pekböcker, till tips om hur man underlättar livet här. Nu är visserligen livet här lätt som en plätt redan, men vissa förhållanden kan fortfarande finjusteras lite på marginalen.

Ett sådant förhållande är avståndet mellan köpevatten - som vi vill dricka och blanda välling av - och vår bostad. Det har hittills varit ca 500 meter i längdled, och minst lika långt på höjden. Och det är helt sjukt vad mycket vatten vi dricker; vi gör knappast annat att kånka stora vattenflaskor ner för berget, känns det som emellanåt. Men K vet råd. Hon kommer förbi med telefonnumret till Vattenmannen, och skriver tre postit-lappar fulla med de turkiska meningar jag skall använda för att vi vid vår dörr skall erhålla sextio liter vatten och en pump.

Jag övar och samlar mod. Övar lite till innan jag ringer. Killen i andra änden är mycket trevlig, men han är inte bättre uppfostrad än att han, när jag hasplat ur mig innehållet från de tre postit-lapparna, kommer med motfrågor. För såna har jag ingen som helst beredskap. Jag drar hela tiraden en gång till. Tillfogar ett "OK?" för att få lite mer pondus. Nya motfrågor. Till sist hojtar vi båda "ok?" fram och tillbaka över linjen, och så lägger vi på.

Tio minuter senare ringer K. Vattenmannen har nu, på något konstigt sätt, kopplat ihop klantskallen i telefonen (jag) med den trevliga kunden K. Så han ringer henne och frågar om det är så att hon vet var den märklige killen med den taskiga turkiskan bor. Och det vet hon ju.

Ytterligare en minut senare ringer han tillbaks till mig. Vi är båda lättade och säger "ok", "güle, güle", "tesekürler" och annat artigt om varandra. I alla fall jag. Han har möjligen fler frågor, men jag är på hugget och släpper inte till en sekund. Det viktiga är att vara positiv. Det är vi båda. Jag lägger på.

På kvällen ringer K. Vattenkillen är nu i trakten, men han kan inte hitta oss. Kan vi gå ut? Jag och killarna hinner knappt ut i farstun förrän vi möter firman; två trevliga killar med 3x19 liter vatten i nyporna. Vi är alla glada. Vi gestikulerar och skrattar - tänk vad tokigt det kan bli! De kommer in, installerar pump, tar betalt och förklarar en hel massa under tiden. Vi tackar och pröjsar. Jag skriver våra namn på en lapp, lämnar över den och pekar på oss. De blir mycket tacksamma. Vi förstår det som att vi nästa gång bara behöver ringa och säga vad vi heter, så kommer de med allt vatten vi kan önska. Vår utmärkta turkiska kommer inte att behövas.

Eventuellt säger de "ring inte oss, vi ringer er", men det gör i så fall inte så mycket. Nu har vi vatten för säkert tio dagar.

Sunday, October 08, 2006

Prinsöarna


I Marmarasjön - egntligen borde vi säga Marmarahavet - ligger Prinsöarna; en liten mikroarkipelag dit man tar sig efter en halvtimmes färd med båtburen lokaltrafik. I fonden ligger Istanbul, detta monster till stad, och stånkar i diset, men det är svårt att begripa. Ute på öarna råder stillhet och frisk luft. Vattnet är kristallklart och hästskjuts enda tillåtna fordon.

N har ett sommarhus och vi tillbringar lördagen där. Otroligt fint. Spontanbadar lite. Äter lunch. Ser på katter. Går långpromenad. Fikar. Jagar ödlor. Ser på katter. Åker häst och vagn. Därmed har vi gjort allt som går att göra. Hit vill vi igen.

I skymningen tar vi båten igen. Fullt av småtrötta Istanbulbor som, liksom vi, flytt hetsen, bullret och avgaserna. Byter båt i Kadiköy innan vi kommer till Besiktas, där vi tar en taxi hem.

På kvällen, när N stängt butiken, sitter familjens alla stora och äter en sen kvällsmåltid till Sverige - Spanien. Äntligen fast bredband! Hade bestämt mig för att ignorera landslaget tills Lagerbäck lämnat, men kvällar som igår är det svårt att inte njuta. 2-0, vem hade trott det?

Och, viktigare för mig, Sirius tvålade till Anundsjö med hela 7-2, vilket innebär att kvalplatsen är säkrad. Tack J och J för sms! Nu väntar årtusendets två viktigaste matcher om ett par veckor...

Friday, October 06, 2006

Vecka 40

Till vårdnadshavare i klass F, 3 och 7!

Så har tre arbetsveckor förflutit här på skolan, och jag tänkte att det kunde vara dags att höra av sig med lite information. Det har varit mycket att stå i, så här i terminsstarten, men nu är vi igång på allvar. Stämningen på skolan är på topp, och en nyligen genomförd gallup bland eleverna visade att de både trivs och känner att de lär sig saker.

Tvåorna jobbar på med vokaler och konsonanter i svenskan. Nästa vecka börjar vi med dubbeltecknad konsonant efter kort vokal. PÅ matten är det tiotalsövergångar vid addition som gäller, samt kvart i och över på klockan. I OÄ har vi arbetat med svamp. I onsdags genomförde vi en kort exkursion, och kom hem med två svampar av vad som senare, möjligen, visade sig vara vit flugsvamp. Vi åt den såklart inte, men köpte champinjoner att ha som jämförelsematerial. Temat kommer att redovisas i början på nästa vecka. Håll utkik efter bilder. Klassens lärare är mycket imponerad av vad som åstadkommits.

Sjuorna har fullt upp. Denna vecka har vi koncentrerat oss på geografi - jorden inre krafter - , biologi - växter, svampar, djur och bakterier -, spanska, och matte. Klassen ligger mycket bra till i jämförelse med en kontrollgrupp hemma i Sverige, visar det sig! Engelskaresultaten har också visat sig vara över all förväntan.

Förskoleklassen följer en lite friare kursplan. Hjälpa till med tvätt, kasta boll, lyfta katt i svansen samt äta chilistinn mat är några av de moment vi arbetat med. Även här är resultaten mycket goda.

Thursday, October 05, 2006

Hoppsan

Högst sensationellt lämnar jag för ett ögonblick det privatrapporterande jag hemfallit åt och återvänder till skopolitiken. Bara för att konstatera att...

x Expressen ikväll påstår att det är klart att Leijonborg blir utbildningsminister och Björklund skolminister.

x Att detta är djupt olyckligt eftersom man nu tycks lämna carte blanche till folkpartiet att utforma den nya skolpolitiken. Jag har tidigare skrivit bl a om deras naiva kunskapssyn och deras övertro på detaljstyrning. Nu "blir det åka av" som det heter på bloggsvenska.

x Det visar också att Alliansen inte menade allvar med att utbildningspolitiken var central. Tycker man det kan man inte gärna lämna över hela ansvaret till de skrikigaste representanterna för det största förlorarpartiet. Tolgfors hade varit betydligt bättre; kanske med en avdammad Beatrice Ask, bredvid (trodde aldrig jag skulle skriva så, om ett av min ungdoms värsta högerspöken).

x Jag har överhuvudtaget inte följt någon svensk inrikespolitik sedan jag såg någon trött eftervalsanalys med Marita U i en tv-soffa, morgonen efter valet. Expressens glada budskap gör mig inte sugnare.

x Men självklart kommer jag att följa varje påbud. Mina tre lärjungar kan se framemot sina första ordningsbetyg redan till helgen.

Ingen arg gubbe

Grabbarna – de större, that is – har slagit sig samman med en turkisk liga; några glada killar i passande åldrar. Om ingen arg gubbe kommer, här finns gott om slöa vakter med oklara arbetsuppgifter, men som dock vaknar till ibland, lirar de fotboll uppe på main square, en stor gräsmatta mitt på campus. Annars hänger de runt, åker kundvagn (vi vill inte veta…) begraver en ekorre och annat man känner för i den, i det avseendet, bästa av åldrar. De utgör en mycket skön samling.

Bojsen från hoodet har dock lite andra arbetstider. De är klara vid lunch, och när M o W, går tillbaks till skolan efter lunchrast får de lite tråkigt. Idag fanns uppenbarligen inga ekorrar att begrava och inga kundvagnar att beåka, varför de gick ner för att ”smyga” på oss. Vi ignorerade. En kastanj mot rutan. Vi ignorerade. Mystiska hoanden. Vi ignorerade, men fick allt svårare att koncentrera oss på våra uppgifter; konsonanter (W) och atomur (M). I potten låg också minimannens middagsvila – inte nådigt om den avbryts i förtid.

Hoanden och allmänna ljud eskalerade, och i samråd beslöt vi att jag skulle gå ut och tala förstånd med dem. 1-0 till Turkiet. Jag balanserade allt jag kunde för att inte vara arg gubbe, gick ut på förstukvisten, kallade till mig ligan och använde de internationella tecknen för att i tur och ordning beskriva att M och W jobbar, N sover och ni tre drar härifrån, begrips.

Två av tre begrep oreserverat. Den tredje beseglade vår överenskommelse med ett ”OK” följt av ett trotsigt ”No”. Eftersom hans kumpaner redan börjat retirera, lommade även han iväg. Men vände sig lite då och då och sa ”No”. Jag ignorerade. 1-1. Halvtid eller game over, det är frågan. Tror dock att vi fortfarande är vänner. Och jag var inte arga gubben.

Tuesday, October 03, 2006

Bisarrt


Söndag. Vi är i Parkorman Minifest; ett slags barnfestival där man blandar kreativ barnkultur med ohejdad kommersialism på ett sätt som är fullkomligt otänkbart hemma. Invid borden där kids kladdar med gips, fingerfärg och glasmosaik, har Renaults Formel 1-avdelning ställt upp en bil och en massa tv-spel. Tojs ar ass bjuder på ballonger, på en annan plats har en sandåker ställts i ordning och krimskrams grävts ner; här får barnen träna arkeologi.

Och TV-kanalen Sky Türk, med en extremt entusiastisk programledare, en slags inhemsk Adam Alsing, men säkert varken ond eller dum i huvet, hittar oss, och vi blir intervjuade. Alsings intervjutaktik är skön. Frågor som ”Alla vet ju att ni svenskar tjänar mycket bra, eller hur?” samt ”Å, jo, visst tjänar ni jättebra , det vet ju alla, ni tycker det är skitbilligt här va?”, står som spön i backen. Grabbarna klarar begåvat sina frågor på engelska. Avslutningsvis tvingas vi sjunga. Vi var i chock. En minut efter att vi sluppit ur mediamannens klor hade vi redan kommit på tusen låtar bättre än Björnen sover, jag svär.

Sunday, October 01, 2006

Kvittorullar

Är inne i en jobbig period när jag drabbas av kvittorullsbytardags ungefär varannan gång jag skall betala något i en kassa. Att byta kvittorulle kan vara oerhört komplicerat, ska ni veta. Två expediter slet med detta i säkert tio minuter när jag köpte byxor igår. Jag har ännu inte kommit så långt i min nya, relaxade livsstil, så jag har fortfarande oerhört svårt att hantera fördröjande strul, när man är så nära utgången. Jag arbetar med dock min anger managment. Men varför så korta kvittorullar?

(En förmildrande omständighet är att man slipper pensionärer som, när kassören räknat upp växeln, skall leta upp jämna pengar, vilket det sedan visar sig att de inte har, och som har med sig rabattkuponger som gått ut, och i vilket fall som helst gällde i en annan affär. På en vara de glömt att lägga i korgen. Ni märker kanske att jag behöver prata om det här.)

Akmerkez revansch

Tillbaks på superköpcentret Akmerkez igår. Nu gick det bättre. Hittade plötsligt en massa butiker som inte bara sålde Gaggenaukök, utan även schyssta kläder. Köpte ett par beiga brallor som min brorsa kommer påstå är chinos, när han kommer på besök. Det är INTE chinos.