Monday, October 09, 2006

Vatten

K, en nyvunnen vän av österrikisk börd, bistår oss med allt från bättre begagnade germanska pekböcker, till tips om hur man underlättar livet här. Nu är visserligen livet här lätt som en plätt redan, men vissa förhållanden kan fortfarande finjusteras lite på marginalen.

Ett sådant förhållande är avståndet mellan köpevatten - som vi vill dricka och blanda välling av - och vår bostad. Det har hittills varit ca 500 meter i längdled, och minst lika långt på höjden. Och det är helt sjukt vad mycket vatten vi dricker; vi gör knappast annat att kånka stora vattenflaskor ner för berget, känns det som emellanåt. Men K vet råd. Hon kommer förbi med telefonnumret till Vattenmannen, och skriver tre postit-lappar fulla med de turkiska meningar jag skall använda för att vi vid vår dörr skall erhålla sextio liter vatten och en pump.

Jag övar och samlar mod. Övar lite till innan jag ringer. Killen i andra änden är mycket trevlig, men han är inte bättre uppfostrad än att han, när jag hasplat ur mig innehållet från de tre postit-lapparna, kommer med motfrågor. För såna har jag ingen som helst beredskap. Jag drar hela tiraden en gång till. Tillfogar ett "OK?" för att få lite mer pondus. Nya motfrågor. Till sist hojtar vi båda "ok?" fram och tillbaka över linjen, och så lägger vi på.

Tio minuter senare ringer K. Vattenmannen har nu, på något konstigt sätt, kopplat ihop klantskallen i telefonen (jag) med den trevliga kunden K. Så han ringer henne och frågar om det är så att hon vet var den märklige killen med den taskiga turkiskan bor. Och det vet hon ju.

Ytterligare en minut senare ringer han tillbaks till mig. Vi är båda lättade och säger "ok", "güle, güle", "tesekürler" och annat artigt om varandra. I alla fall jag. Han har möjligen fler frågor, men jag är på hugget och släpper inte till en sekund. Det viktiga är att vara positiv. Det är vi båda. Jag lägger på.

På kvällen ringer K. Vattenkillen är nu i trakten, men han kan inte hitta oss. Kan vi gå ut? Jag och killarna hinner knappt ut i farstun förrän vi möter firman; två trevliga killar med 3x19 liter vatten i nyporna. Vi är alla glada. Vi gestikulerar och skrattar - tänk vad tokigt det kan bli! De kommer in, installerar pump, tar betalt och förklarar en hel massa under tiden. Vi tackar och pröjsar. Jag skriver våra namn på en lapp, lämnar över den och pekar på oss. De blir mycket tacksamma. Vi förstår det som att vi nästa gång bara behöver ringa och säga vad vi heter, så kommer de med allt vatten vi kan önska. Vår utmärkta turkiska kommer inte att behövas.

Eventuellt säger de "ring inte oss, vi ringer er", men det gör i så fall inte så mycket. Nu har vi vatten för säkert tio dagar.

1 comment:

president said...

HAHA du är för rolig! Vad glad jag är att jag hittade den här bloggen :)