Friday, September 29, 2006

Taksi, taksi, taksi!

Det viktigaste från gårdagens taxifärder:

Första färden, Taksim – Rumeli Hisarüstu: Å betalar med en tia (50 sek). Taxichauffören lämnar tillbaka tian: ”No good, look!”. Det är en spricka i sedeln. Han ser att Å har en femtilapp. ”Give me!”. Bekymrad blick. ”Sorry, no change. Give me the first one. OK.”

Nu funkar den. Å får växel och femtiolappen tillbaka. Går och handlar. Lämnar femtiolappen. Kassörskan upptäcker det direkt. Trots Atatürk i vattenstämpel och allt. Hon gör ett stort kryss, och skriver ”SAHTE” tvärsöver sedeln - falsk. Djävla chaffis! Blåsta på 250 spänn. Bara lite mer än när man åker taxi hemma.

Andra färden, Hisarüstu – Ümraniye: Vi skall till Asien för att gå på IKEA. Det kan man tycka en del om, att efter tio dagar hemifrån söka upp IKEA, alltså, men vi har våra skäl. Behöver myggnät och grejer. Nåväl, chaffisen har aldrig hört talas om IKEA, men han talar tyska. Det gör jag också, upptäcker jag, till min, och allas, stora förvåning.

Vår handskrivna adresslapp gör honom lite bekymrad. Han förklarar att han brukar ta ”die erste brücke” när han skall till Ümraniye, men dit är det långt. Nu är vi väldigt nära den andra bron, men den har han aldrig kört för att åka dit vi ska… Vi försöker förklara att vi sett en karta på nätet, och att det nog skall gå bra att ”über die zweite brücke fahren”… Han är fortfarande bekymrad. Ingen karta. Ingen taxiväxel att ringa. Det är liksom inte så han jobbar. Till sist litar han på oss. Känns ju himla bra, att vara den som en taxichaffis i en tiomiljonersstad, tar som garant för att en viss väg är den rätta.

Nåväl, vi kör på. Efter ett tag ser alla i bilen de stora blå-gula varuhusskyltarna. Alla utom chauffören. Vi hojtar, och pekar, men han småsvär och kör vidare. Vi får honom att köra av motorleden, och vi försöker få honom att åka tillbaka. Vor, hinter, über, zwischen… prepositionerna far runt i kupén, men vi förstår inte varandra. Han plockar upp en mobiltelefon och börjar skälla. Hojta. Skälla mer. Vi känner oss skyldiga, oklart till vad. W blir lite rädd.

När han talat klart säger han att ”Nu vet jag var det är. Det är alldeles här bakom. Vi skall åka tillbaka lite. Jag har talat med en god vän (!) som bor här.” Vi kommer fram. Aldrig har Kamprads skapelse varit så vacker att skåda.

Tredje färden, Ümraniye - Hisarrüstu: Den här killen är hypersocial. Han älskar småbarn. Han älskar passagerare, och han älskar att berätta. Han kan nästan inga ord på något annat språk än turkiska. Men det hindrar inte honom.

Vi kör motorvägen in mot staden igen. Han vänder sig om, och försöker gulla – ni vet nypa i kinden och så där – med lillen i baksätet. Han tar en sedel, skriver sin dotters födelsedatum på den och ber mig skriva lillens. Han måste bara tända och hitta en penna. Allt detta sker samtidigt som han kryssar mellan filerna, kollar döda vinklar, beundrar utsikten och röker lite. Det är inte helt behagligt.

Jag, som är sentimentalt lagd, tänker att han är så förtjust i sin dotter, och alla andra barn i hela världen, att han aldrig skulle köra på ett sätt som innebär några risker. De andra, som inte är så blödiga, menar att om man är taxichaffis i Istanbul, så kan man nog köra bil, helt enkelt. Vi säger så.

Wednesday, September 27, 2006

Mehmets visitkort

Om ni behöver bra lampor i Istanbul. (Testar hur det funkar med egna bilder - har varit struligt hittills.)

Kantinen

På om rådet finns minst tre kantiner där man kan köpa kakor, godis, mackor och diverse fastfood. Av någon anledning har vi fastnat för den minst flashiga; belägen i källaren i en av bygnaderna. Rökig cafédel, och ett litet kök vid kassan. Här jobbar alltid minst fyra personer på en liten, flottig yta.

Universalmöjängen är en smörgåsgrill på 40x50 centimeter. I den lägger man allt. W tar enkel toast. M tar stor halvmåne med salami, sallad och ost. Jag tar med extra allt; korv, sallad, saltgurka, paprikapickles, pommes frites för att nämna det som går att identifiera. Lägg mellan två brödskivor, och in i möjängen. Annan favorit är feta och tomat på grovt bröd.

Tempot är lugnt och personaltätheten hög. Vi väntar i oset. De gillar så klart killarna; vill nypa minstingen i kinderna – det är någon slags nationalsport här, vad det verkar – och skojar med de andra. Vi försöker använda den lilla turkiska vi kan, och bemöts med lika delar skratt och uppmuntran.

Slutligen slår de in rubbet i ett papperspaket och vi betalar. Roligast är det när det kostar ”dört” lira.

Kanske att jag skaffar en sån där grill-mojäng och öppnar turkisk kantin när jag kommer hem. Alla som vill stå och drälla, steka flott och snacka smörja mot låg betalning, kankomma och jobba. Tror att vi kan få det ganska trevligt.
Bragd-Bodens bedrift båtade föga. Torsk mot Valsta/Syrianska igår, och det är längre upp till förstaplatsen än före helgen. Skit oxå. Nu får vi hoppas på kval. I så fall Sirius viktigaste matcher sen den hemska slutomgången 2001. Och jag är några hundra mil bort. Kämpa på, svart och blå!

Jag vägrar att deppa ihop dock; detta grejar vi. Tyngre är det för kult-supportern "Brukarn" som igår kväll skrev följande i Västras gästbok:

"* Grattis ESK till ännu ett oförtjänt år i fotbollens finrum. Det är ett mysterium varför den allsmäktige fotbollsguden bestämt sig för att han så jävla gärna vill se elitfotboll på Enahandavallen.

* Grattis VSK som för en gångs skull spelar i en serie med motståndare som är ännu större losers än ni själva. Nu kan ni nog ta kvalplatsen ändå!

* Tack till Tomas Thudin och resten av Valsta som genom erat furiösa kämpande förstört ännu ett år av mitt liv. Men varför kunde ni inte kämpa mot Enköping då? Fick ni gratismedlemskap i Griin Spänners eller? Tomas: Lägg ner karriären! Jag är så trött på att du förstör mina drömmar!

* Tack till mig själv för att jag en junieftermiddag för 11 år sedan traskade ner till Studan för att se min första värdelösa Siriusmatch. Annars hade jag kanske varit en lycklig människa idag."

Monday, September 25, 2006

Om låtar och lampor

Hann lägga in 1043 låtar i datorn innan vi åkte. Är märkligt lite när man kommer på att man vill lyssna på någon särskild låt; idag har jag hunnit sakna låtar med bl a Byrds och Fleetwood Mac. Antar att jag måste lära mig ladda ner låtar; kan väl inte vara så svårt. Och här finns väl inte Piratbyrån, eller vad de heter. Det är hur som helst kul att göra spellistor – lite som de gamla blandbanden.

Idag hade vi vad jag tror kommer att vara en ganska typisk skoldag här hemma. Killarna jobbar så himla bra, och det är kul och trevligt hela tiden. Eftersom all ”schematid” verkligen går till arbete så hinner de väldigt mycket. Vi jobbar kvart över nio, till kvart över elva. Lunch från en sunkig – och underbar – kantin här intill; lite basket eller lek, och sen drar vi igång vid halv ett och kör en timma till. Den stora killen får jobba över, om han vill. Det vill den mindre, också.

Såväl sunkig kantin som curriculum kommer att beskriva mer utförligt så småningom.

Vår trevliga bostad saknar mysbelys. Starka glödlampor mitt i rummet är den lösning våra hyresvärdar har fastnat för. Så en lågintensiv lampjakt pågår ständigt när man är ute och handlar. Den trevlige elhandlaren Mehmet – ett hål iväggen / grop i gatan – stänger vad jag förstår sin lilla butik vid bönedags. Som alltid är när jag går förbi. Men det är lugnt; om jag går till Supermarket först har han bett klart, och jag köper ytterligare en mysig skrivbordslampa. Man får ta vad som bjuds.

Sunday, September 24, 2006

Ingen fotboll igår. Den kanal vi trodde skulle visa toppmötet, valde att köra aftonbön i stället. Men Zozo, vilken film! Underbar. Måste ni se. Har ni säkert redan gjort, förstås.

Fick ge mig ut för att finna medicin i morse. Jag hade fått för mig att apotek hette ekzane. Det heter eczane, så de söndagsflanörer jag frågade om hjälp såg lite brydda ut. Inledningsvis. Sen fick jag hjälp. Problemet var bara att de flesta apoteken var stängda dagen till ära, men till sist hittade jag ett. Föreståndarinnan talade perfekt engelska och gav mig vad vi behövde på en minut. Recept för antibiotika? Bah!

Eftermiddagen med snart-tonåringen på marknad i Ortaköy, nästan rakt under den stora Bosporenbron. Krimskrams, minst sagt. Men schysst ändå. Och vi fann ett halsband (han) och en fin espresso (jag), så det var värt resan.

Verandan torr. Ser just att underbara Boden snodde Enköping på två viktiga poäng. Måndag i morgon. Over and out.

Saturday, September 23, 2006

Lördag

Blev ingen kryddbasar igår. Vi kom iväg senare än tänkt och trafiken… Trafiken är sanslös. Sjuk, när den sätter den sidan till. Vet inte om jag upplevt något liknande förut, skulle vara förra gången jag var här, då. Som en seg slimeklump rör sig massan av bilar långsamt in mot centrum, och det går såklart långsammare än att gå. Här skulle en och annan trängselskatt sitta fint, kan jag säga. Klarastrandsleden vid fem är som en tur Sarek, om man jämför.

Det roliga är att ungefär hälften av taxichaffisarna är koleriska neurotiker som tutar, stönar, hytter och hojtar, som om just kvällens jam var en oförutsedd överraskning som kastar grus i maskineriet. Kväll efter kväll.

Den andra hälften är mer coolt resignerade. Axelryck, cig och ”Crazy, crazy traffic…”. Så plötsligt lossnar allt och man drar på i 120 ner mot nästa propp. Man håller i sig och är glad att man letat fram bältesfästena.

Men åt gott gjorde vi på en tvärgata till Istlikal Cadesi, den stora gågatan som går tvärs igenom Beyoglu, stadens traditionellt kosmopolitiska stadsdel. (I omgångar tömd på ”greker” och andra grupper, dock.) Vi käkar lite olika kötträtter, det är verkligen kanongott och servitörerna är softa och tar hand om den lill-klimpen. Ett strävt, rött turkvin är helt ok, men inget att skriva hem om. Vilket jag just gör.

Började dagen med att gejtkrasha ett dagis här på området. Eller krascha och krascha; grinden var öppen, dagiset stängt och vi behövde en lekplats. I min allemansrätt stod det att man under sådana omständigheter fick gå in och leka, vill jag minnas. Var väl inte världens bästa, men min kumpan hade hyfsat kul i plast-rutschbanorna i alla fall. De andra hade sovmorgon.

Tur två gick till Akmerkez - en stor jämra shoppinggalleria i krokarna. Allt var för dyrt, eller för stort, eller för fult, men behöver vi skaffa ett Gaggenaukök vet vi vart vi skall gå. Alltid något.

Hem till inne-mys; tokregn ute, och dessvärre även inne efter ett tag. Jag får för mig att förgylla stunden med någon ”regn-ute, mys-inne dänga”, men när jag tar gitarren är den… blöt. Verandan läcker in järnet, visar det sig. Stoppningen i det kvasikolniala möblemanget dyngsur. Vi jobbar med spänner och trasor ett tag, och sedan spelar jag några bra låtar med regn i. Funkar.

I skymningen går vi ut och ser jungande blixtar över bergen på den asiatiska sidan. En och annan båt på väg mot Svarta havet. Ljummet regn.

Ikväll blir det Trabzonspor-Galatasaray på tv, följd av Zozo på dvd. För närvarande visar man turkisk oljebrottning. Femtio män med nakna, oljiga överkroppar, på en lerig åker. Mycket bisarrt.

I kväll börjar Ramadan.

Friday, September 22, 2006

Första kapitlet, i vilket jag startar en skola


Flitige läsaren Magistern undrar vad jag gör här. Så här ligger det till. Min sambo är inbjuden för att undervisa en termin vid Bosporenuniversitetet här i Istanbul, och jag och Les Boys får följa med. Boysen är M 13, W 8 och N 1,5. Låter som en blandning av engelska underrättelsetjänster ock koordinater, det medges, men de har varken bett om, eller givit sin tillåtelse till att figurera i min blogg, så det blir nog bäst så.

Min kärnverksamhet här nere blir att hålla skola för de stora killarna och dagis för den lille. Att sätta dem i internationell (läs amerikansk eller brittisk) skola är inte att tänka på. Till det är tiden allt för kort och dollarne för få; det kostar multum. Så istället kör vi hemma i matsalen; en förskoleklass, en tvåa och en sjua. Grupperna är små, personaltätheten hög och kursplanen fastlagd av lärarna på hemmaplan; mer om det senare.

Igår hade vi mjukstart, upprop etc. Idag mjukstartade vi en gång till innan vi bröt för helgen. Vi har dock inte latat oss. Planering och materialinförskaffning tar en hel del tid och schemat har ännu inte blivit klockrent; förskoleklassen har under dagen plötsligt dykt upp i lärosalen och krävt "fri lek". Detta är förhoppningsvis löst till efter helgen.

Ikväll väntar kryddbasaren, samt en sväng upp i Beyoglu. Hela skolan deltar.

Thursday, September 21, 2006

Merhaba

Nu är jag i Turkiet. Sitter på en veranda, 200 meter från Bosporen och skriver detta. Minaretutrop och mistlurar. Cikador... Ja, ni hajjar.

Har varit svårt att få till en anslutning, men nu är det löst, vilket innebär att jag snart drar igång höstens bloggrejs. Fokus kommer nu att ligga lite mer på livet här och lite mindre på Baylan och Björklund. Men skolfrågor förblir centrala, jag lovar.

Hörs!

Sunday, September 10, 2006

Gals and pals

Nu hoppar Ibrahim Baylan in i den märkliga debatten om att pojkar "lyckas sämre än flickor i skolan". Med vadå?, frågar jag. Jag har tidigare bloggat om detta, här.

Om killar redan idag får mer resurser i skolan, och trots det når sämre studieresultat, är det kanske inte så smart att ro att vi löser det i skolan. Trots att Ibbe satsar 40 miljoner och gärna bondar med grabbsen. För antingen handlar det om att vi killar är dumma i huvet, eller... så ser vi att vi lyckas bättre i det långa loppet, i princip oavsett vad vi gör i skolan. Och varför då sitta och läsa tråkiga böcker när man kan vara en skön kille i keps?

Saturday, September 09, 2006

Om att vara anonym

Tidigare hade jag en liten skrivning uppe på sidan, där jag förklarade att jag av hänsyn till elever och kollegor ville vara anonym. Minns inte varför jag tog bort den, tror att det var för att det kändes lite pretentiöst, när jag ändå har så få läsare.

Nu har detta aktualiserats, varför jag väljer att plocka tillbaks skrivningen. Jag kan bara hoppas att min önskan respekteras. Jag kommer att ta bort kommentarer som jag känner naggar min anonymitet i kanten.

Jag vill vara anonym för att kunna använda mig av sådant jag möter i mitt yrke, när jag bloggar. Jag anstränger mig för att plocka bort sådant som skulle kunna vara känsligt, men som ett extra skydd vill jag förbli anonym. Och omsorgen gäller alltså inte mig, utan andra.

Alternativet blir att bara skriva om de stora perspektiven, och det känns mycket tråkigare. OK?

Friday, September 08, 2006

Äckelpottor

"Som svensk tycker jag det är naturligt att ta seden dit man kommer". "Är det fel att ställa krav på invandrare?". På vägen hem från stormarknaden ser jag att Sverigedemokraterna fått upp sina plakat. Hemtrevliga lintottsälskare som värnar pensionärer och traditioner är det som gäller i år; plakaten är oväntat frispråkiga. Och i broschyren som kom i lådan i eftermiddags vevar man på som vanligt. "När alla andra partier struntar i opinionen och för en oansvarig politik för massinvandring, vågar vi tala klarspråk..."

På första plats i min kommun står Joakim Larsson, 31, gymnasielärare. Han och jag var kursare på universitetet för tio år sedan, och jag minns hur chockad jag blev när jag förstod vad han hade för åsikter. Och mina elever - som till övervägande del har sina rötter långt bortom herr Larssons gärdesgård - skulle väl vistas på nåder i hans klassrum, antar jag.

Äckelpottor.

Överlevnadstest

Idrottsklasserna genomförde sin årliga tvåmilavandring ut i nejderna. För att projektet skulle hålla stipulerat antal pedagoger per illbatting, satte jag mig i bilen strax efter nio och åkte ut för att övernatta i spenaten. I sportradion drog Ljungberg straffen i ribban, samtidigt som jag svängde av från den lilla asfaltsvägen, in på en liten stig med skog på sidorna och gräs i mitten.

Kolmörkt. Hittade kollegor och barn. Några föräldrar som hälsat på hoppade in i sina suvar för att åka hem till Edströms eftersnack.

Natten vidtog. Ungar pratade, skrattade, smet, tjatade, skrattade, smet, skrek, klagade, gnällde, fes, skrattade etc. Vi genomförde våra nattvakter alltmer sporadiskt. Vi hade regnet på vår sida, och dessutom torra tält; om än sjukt små. Fem tystnar sista tältet.

På morgonen är allt blött. Eftersom det var mörkt när jag kom är det först nu som ser hur vackert det är. Glänta med torp och fotbollsäng. Slokande tält till höger och vänster. Bleka kids med ont i halsen.

Jag förser lägret med dricksvatten från en närbelägen serviceanläggning (ja, det var ju inte Robinson) innan jag åker kvart över sju åker tillbaks till skolan. Har några lektioner, innan jag åter far ut till skogen för att köra packning. Då händer det.

På den lilla grusstigen får jag möte. Innan jag hinner hojta "Det är den som möter som skall väja, pucko!", har föraren av den stora vita bilen tagit initiativet. Det är en förälder som har hämtat ungar i sogen. Såna där bleka, med ont i halsen. Allt är mitt fel, och jag försöker därför åka lite, lite, lite åt sidan. Och kör, så där löjligt långsamt, i diket.

Där står vi. Ytterligare förälder tillstöter. En glad hantverkartyp, som kastar upp bilen på vägen igen. Allt frid och fröjd.

Nu skall jag bara backa så att hon i vita Volvon kommer förbi. Det vill jag göra lite snabbt och geschwindt så att hon inte skall bli ännu argare. Den här gången kör jag i diket med besked. Sitter tokfast. Hantverkarn är fortfarande glad och kanontrevlig, och inte ens när han dragit av två bogserlinor är han sur.

Min nya dikeskörning har fått det goda med sig att Volvon har passerat, så det känns lite lugnare. En av de kollegor jag skall hämta har nu fotvandrat till haveriplatsen. Tillsammans går vi bort till en friluftsanläggning där stora gubbar i grånade valross-mustascher kör gigantiska dumprar. Underdånigt förklarar vi läget. Och det garvas. Och gliras. Och körs dumper.

Vips har bilen liksom lyfts upp på den lilla stigen igen, och valrossmustaschen bara garvar och skrockar. Och blir förnärmad när jag frågar om jag kan kan komma förbi med lite fikabröd som tack för hjälpen. Och sen garvas det och gliras en stund till, och jag känner mig mycket akademisk. Det bjuder jag på.

Tuesday, September 05, 2006

Mycket kul...

...i ljuset av veckans händelser är detta.

Dagens värderingsövningar presenteras av Lagerbäck & Leijonborg

Från olika håll framförs ofta att vi i skolan måste bli mer aktiva då det gäller att arbeta med frågor som rör etik och moral. Vill därför rikta ett tack till Lars Lagerbäck respektive Lars Leijonborg som bidragit med stoff till detta arbete.

Lektionsförslag I: Rätt eller fel?

Zlatan, Chippen och Mellberg fick åka hem och missar matchen mot Liechtenstein. De bröt mot en överenskommelse, formulerad som en regel, när de gick ut på stan efter utsatt tid. De kände till regeln, de hade fått möjlighet att diskutera den helt nyligen och landslagsledningen hade varit tydlig med att den gällde alla.

Å andra sidan fyllde Mellberg år. Man drack ingen alkohol, och spelare har brutit mot regler förr utan att skickas hem.

Matchen mot Liechtenstein är ett EM-kval. Liechtenstein är ett skitlag som skulle få stryk mot vilket sopgäng som helst.

Vad tycker du? Har förbundskaptenen agerat rätt eller är straffet överdrivet? Får spelarna skylla sig själva? Hur skulle du ha gjort? Tänk dig att du är förbundskapten. Fundera över vilka fakta du tycker är avgörande för ditt ställningstagande och formulera sedan ett pressmeddelande där du motiverar ditt beslut.


Lektionsförslag II: Några ord till Folkpartiets ledning, om de hade någon

Det har visat sig att aktiva folkpartister tagit sig in i interna socialdemokratiska nätverk efter att ha kommit över andras inloggningsuppgifter. På så sätt har de kunnat läsa om olika idéer och aktiviteter som sossarna velat hålla för sig själva. Så uppsatta partiarbetare som presschefen och partisekreteraren har tagit time-out respektive avgått, eftersom de känt till detta i ett halvår, innan det kom till allmänhetens kännedom.

Att på detta sätt ta sig in i ett nätverk är ett brott att jämställa med att gå in på någons kontor och snoka i lådorna, tycker vissa. Man har skaffat sig information som givit fördelar i en tight valrörelse, och en eventuell borgerlig valseger skulle alltså kunna vara frukten av detta intrång. Folkpartiet är det parti som kanske hojtat högst om lag och ordning, rent spel och raka rör, och nu är det de som har fuskat. Ytterst skadas alla som arbetar med politik, och förtoendet för det demokratiska systemet som sådant naggas i kanten.

Å andra sidan höll centrala sossar på och skickade fejkade smutskastningsmejl i vintras, och det är bara att hajja att alla ljuger och fuskar i en spännande valrörelse. Det hör till spelet. Och det som man fick reda på var inget viktigt och det kom inte att få någon praktisk betydelse. Vidare kan man hävda att sossarna till viss del får skylla sig själva när de har så rutten datasäkerhet. No big deal, således. Det handlar om att sossarna vill få sympatier i valrörelsens slutskede.

Folkpartiet har under året visat skolan och dess elever, dvs dig, stort intresse. Nu är det dags för dig att respondera. Skriv ett mejl till Lars Leijonborg där du antingen...
...uttrycker ditt stöd för honom och hans parti i denna svåra stund
eller
...läs lusen av honom eftersom hans partis agerande upprör dig.

Var noga med att motivera dina åsikter, och avsluta mejlet med en uppmaning om hur Lars bör agera härnäst.


Lycka till!

Sunday, September 03, 2006

Lektion.se

Lektion.se heter en grej (sajt? community? portal?) på nätet där man kan hämta, och lämna, lektionsförslag. Jag har precis registrerat mig, och det skall bli spännade att se om "det är nåt", egentligen.

Det är kul att få ta del av kollegors idéer, hur som helst, och här verkar finnas det mesta; från sista-minuten-lösningar på halv-volley til mer gedigna upplägg. Vad jag förstår är det bara att lägga in egna förslag, vilket naturligtvis gör att kvaliteten blir ojämn.

Känns intressant, under alla omständigheter. Kolla du också!

Friday, September 01, 2006

Så dumt

För närvarande gör jag allt möjligt på skolan. Förra veckan var det heltid med den fantastiska trean - skitkul från morgon till kväll; nu är det engelska på mellanstadiet, varvat med strövik i de högstadieklasser som är min naturliga livsmiljö. Ibland är det kul, ibland trist och ibland bara... dumt.

Igår genomförde jag ett "BOK-UP"-test med en sjua. Hala skolan skall göra bok-up - vilket djävla namn! - varje år, och det är tänkt att testa läsförståelse och ordkunskap. Vi har köpt in det för att det är billigt, antar jag, för det är nämligen tämligen värdelöst.

Exempelvis ordkunskapsdelen innehåller ett moment där man skall dra streck mellan sådant som betyder "samma sak". Exempel på detta tänks t ex vara rädd-skräckslagen. Som ju inte alls betyder samma sak. Andra moment handlar om att rätt tyda "kluriga" instruktioner, helt utan logik och sammanhang.

Varför gör vi då detta? Jag frågar de kollegor som ivrat för testet. Deras argumentation går ut på att det är bättre att testa fel saker, än att inte testa någonting alls. Bara det är standardiserat, så att man kan göra staplar och diagram är allt frid och fröjd.

Och att en massa elever lämnar testet med en känsla av att de just gjort något mycket obegripligt är en bonus.

Så dumt.

P.S. Vet du vad ett hängband är? Viktigt ord i femmans test nämligen.