Överlevnadstest

Idrottsklasserna genomförde sin årliga tvåmilavandring ut i nejderna. För att projektet skulle hålla stipulerat antal pedagoger per illbatting, satte jag mig i bilen strax efter nio och åkte ut för att övernatta i spenaten. I sportradion drog Ljungberg straffen i ribban, samtidigt som jag svängde av från den lilla asfaltsvägen, in på en liten stig med skog på sidorna och gräs i mitten.

Kolmörkt. Hittade kollegor och barn. Några föräldrar som hälsat på hoppade in i sina suvar för att åka hem till Edströms eftersnack.

Natten vidtog. Ungar pratade, skrattade, smet, tjatade, skrattade, smet, skrek, klagade, gnällde, fes, skrattade etc. Vi genomförde våra nattvakter alltmer sporadiskt. Vi hade regnet på vår sida, och dessutom torra tält; om än sjukt små. Fem tystnar sista tältet.

På morgonen är allt blött. Eftersom det var mörkt när jag kom är det först nu som ser hur vackert det är. Glänta med torp och fotbollsäng. Slokande tält till höger och vänster. Bleka kids med ont i halsen.

Jag förser lägret med dricksvatten från en närbelägen serviceanläggning (ja, det var ju inte Robinson) innan jag åker kvart över sju åker tillbaks till skolan. Har några lektioner, innan jag åter far ut till skogen för att köra packning. Då händer det.

På den lilla grusstigen får jag möte. Innan jag hinner hojta "Det är den som möter som skall väja, pucko!", har föraren av den stora vita bilen tagit initiativet. Det är en förälder som har hämtat ungar i sogen. Såna där bleka, med ont i halsen. Allt är mitt fel, och jag försöker därför åka lite, lite, lite åt sidan. Och kör, så där löjligt långsamt, i diket.

Där står vi. Ytterligare förälder tillstöter. En glad hantverkartyp, som kastar upp bilen på vägen igen. Allt frid och fröjd.

Nu skall jag bara backa så att hon i vita Volvon kommer förbi. Det vill jag göra lite snabbt och geschwindt så att hon inte skall bli ännu argare. Den här gången kör jag i diket med besked. Sitter tokfast. Hantverkarn är fortfarande glad och kanontrevlig, och inte ens när han dragit av två bogserlinor är han sur.

Min nya dikeskörning har fått det goda med sig att Volvon har passerat, så det känns lite lugnare. En av de kollegor jag skall hämta har nu fotvandrat till haveriplatsen. Tillsammans går vi bort till en friluftsanläggning där stora gubbar i grånade valross-mustascher kör gigantiska dumprar. Underdånigt förklarar vi läget. Och det garvas. Och gliras. Och körs dumper.

Vips har bilen liksom lyfts upp på den lilla stigen igen, och valrossmustaschen bara garvar och skrockar. Och blir förnärmad när jag frågar om jag kan kan komma förbi med lite fikabröd som tack för hjälpen. Och sen garvas det och gliras en stund till, och jag känner mig mycket akademisk. Det bjuder jag på.