Wednesday, June 13, 2012

Futbol III


Igår skrev jag en liten tweet som gick ut på att om man ville ”vara en i flocken och håna ett misstag” fanns hashtagen #hållenstolpe För mig väckte nämligen de glada tillropen kring denna hashtag en massa associationer till mobbning och mobbningliknande beteende som jag mött i skolan, problematik som är bland det absolut svåraste vi har att hantera.

Idag läser jag så om fotbollslandslagets ”träningslek” där någon skall dra ner byxorna, och de andra skall prickskjuta på dennes rumpa. Eftersom detta ger mig samma associationer, tänkte jag skriva en rad om detta.

Vi kan börja med Lustig och den tappade stolpen. Kanske mänskligt. Kanske asklantigt. Kanske värt att samfällt fördöma. Definitivt – i mina ögon – värt att skoja om. Men hur? Raskt skapades #hållenstolpe, där man skulle lägga ut en bild på sig själv hållandes just en stolpe. Jag följde det sk twitterflödet – underbara modersmål; vad hade inte en Söderberg eller en Boye kunnat uttrycka med sådana ord att tillgå! -  av och till igår.  De flesta bilderna var säkert roliga. Många skriver ”Hur svårt kan det va?” och jag tänker mig åtföljande bilder föreställande uppsluppna försäkringsmäklare och butiksbiträden som på vägen tillbaka från sushin håller en stolpe i närheten av jobbet. Kollegan Mange håller i mobilen, och sedan byter vi. Minuten senare har både mäklaren/biträdet och kollegan Mange fått iväg sin fyndiga bild. Det är säkert superkul.

En del tweets (och näe, jag är inte noga med akribin här; jag skriver fritt ur minnet) visar dock på en närmast manisk vilja att få folk att delta i detta. Vissa går in gång på gång och uppmuntrar; kom igen, kom igen, in och tweeta! Kom med i folkrörelsen! Det är är skitkul! Lustig och stolpen! In och håna! Och – som ett brev på posten; åh ljuva fornsvenska! – twittrar nu vissa lite halvkvädet ”Visst, lite elakt, men ganska kul” eller ”Kanske hårt mot Lustig, men det får han ta”.  Och så skickar man in bilden på sig själv. Den som Mange tog.

Känslan är tydlig. Det känns inte helt hundra det här, men alla andra håller ju på, och… Andra är självfallet lite mer rätt fram ”Inte alls hård eller taskig trend som har skapats, helt rätt att tracka ett lag som misslyckas!”

Såklart finns motsatsen också. Flera skriver om det mobbningliknande i detta och det skall de giivetvis ha all heder av. Det är alltid bra med folk som säger ”jag tycker inte det är särskilt kul”. Några, som vill stå mitt emellan, menar att det där, som han eller hon tweetade, det var över gränsen. Kanske.
Alla de här typerna finns i den typiska mobbningsliknande situation, som jag så många gånger varit satt att nysta i. Jag skriver avsiktligt mobbningsliknande, för de där solklara fallen, där allt är jättetydligt och enkelt att reda ut är extremt sällsynta. Det typiska är dock just detta.

I centrum har vi den skyldige. Någon som sagt, gjort eller sett ut på något särskilt sätt, eller som eventuellt gjort det. Som man kanske har hört har gjort det. (Alltså Lustig släppte ju stolpen, ganska otvetydigt, men som de som – till skillnad från mig - kan något om fotboll påpekat borde Zlatan hållit sin gubbe. Och om Sevtjenko nickat på ytan hade Lustig varit folkhjälten. Och om, om, om. Som det ju alltid är. Nu är det är ju dock egentligen inte Lustigs faktiska agerande man samfällt hånar, utan det är ju att han trots att han vet att Sevtjenko kommer att nicka precis där, och att allt han behöver göra för att förhindra det är att stå kvar, är så djävla dum att han går och fikar (i sällskap med Zlatan då som sagt). För det vet vi ju. Så var det ju. Dumdjäveln.) Och nu samlas man kring den skyldige.

Någon kommer på något roligt. Haha, håll en stolpe. Och några driver. Det finns alltid några som driver. Det fina med det är ju att man egentligen bara upprepar lite vad andra sagt.  Och det är ju bara på skoj. Och humor – va fan, får man inte skoja längre? Och så har vi de halvkvädna. ”Asså, lite taskigt kanske, absolut, men vadå. Inte typ som att mörda nån eller säga hora eller så.” Och de öppet aggressiva. De är sällan många. Och de åker ofta dit, eftersom de sällan tänker efter. De säger kanske ”Rätt åt idiotdjäveln. Får skylla sig själv för fan”, när man pratar med dem och då åker de ju dit. Men som sagt de är sällan så många. (Halvkvädna finns ju på den schyssta sidan också. ”Ursäkta om jag är trist, men liknar inte det hät vuxenmobbning, som någon skriver”. Ursäkta om jag är trist.)

Den vi inte ser här, men som jag är säker på finns där ute, är den som just nu skickar avföring till någon i landslagsbackens omgivning, eller som anonymt postar ett dödshot eller liknande. För de finns ju också där, i slutet av linan. De som definitivt går över alla gränser, och som sedan – till sin egen oförståelse – får utstå förakt även av dem man ”bara gjorde typ samma sak som, ju”. Och jag säger inte att den som postar en kul bild på en kul hashtag, är skyldig till idioten som begår brott, men jag säger att jag tror att det är samma lina.

Nå, hur får jag ihop det här nu då? Alltså, det jag vill peka på är att de flesta i ett mobbningärende agerar ungefär som ovan. Och mitt i står någon och lider fruktansvärt. Denne upplever en aldrig sinande flod av hån och lustigheter. Och vi som skall reda i det här – ni vet vi som jobbar i skolan, den där skolan som aldrig gör någonting – vi får med hjälp av någon ofta halvfeg och otydlig likabehandlingsplan som machete försöka hugga oss fram i djungeln av små nålstick, utförda av allt från rena sadister till rolighetsministrar och fega påhakare, för att försöka förstå vad som hänt. Och följaktligen – tycker man att det är helt ok och superkul att timme ut och timme in driva eller heja på i #hållenstolpe, så bör man också visa förståelse för 95% av de inblandade i ett genomsnittligt mobbningsärende. Och man bör förstå att det är ett problem som är extremt svårt att bekämpa, när så många vanliga, hyggliga lustigkurrar drar sitt strå till stacken.

Och så var det träningsleken. I Uppsala kallas den ”aschlet”. ”Vi kör ju bara aschlet, kom igen…”. Någon har gjort något, missat, kommit sist, skjutit utanför etc, och får därför stå  framåtböjd, med rumpan mot de andra. Där jag kommer ifrån har man byxorna på. Kompisarna får nu, ska nu, skjuta så hårt de vill i rumpan på den eller de som ställts upp. Det är bara på skoj. Alltid. Och alla är med. Alltid. Men, det märkliga är att om det är A som står framåtböjd skjuter man löst, och missar kanske gärna. För honom vill man – av fler orsaker - inte träffa. Men är det B, eller helst C, då djävlar, då skjuter man allt man har. Och detta har aldrig känts särskilt fräscht. (Och att det är så här det vet alla. Det berättar de, när det gått för långt och C har stuckit från skolan, gråtandes och skrikit att han hatar hela djävla skolan.)

Och i aschlandet deltar också alltid D, som egentligen bara tycker det är kul när man får drämma på utav bara helvete. Som alltid trycker till extra i alla lägen där man kan använda sin fysiska styrka. Och som alltid njuter av det. Aschlandet är den perfekta grejen för honom. Alla är ju med på det, ju. Det är ju en lek ju.

Av den anledningen brukar jag tala för att den här leken inte skall vara tillåten på vår skolgård.
Och det här begär jag ju inte att de förträffliga männen i fotbollslandslaget skall begripa. De är ju bara kompisar, och allt är ju bara på lek. Eller som Ravelli säger; ”Det kan se ut som mobbning, men det är det ju inte”.

Och så knyter Wernbloom ihop påsen alldeles själv genom att säga att ”äh, det här är väl inget; det som händer med Lustig är mycket värre”. Just det. Det är ju dom som håller på.