Söndag

Söndag kväll. Det är kanske då jag skall passa på att skriva. Summera veckan och ta lite av det lilla och lite av det stora i någon bra mix. Vi får se.

Det är mycket bra här i alla fall. Nyss kom N och satte sig här bredvid. Bara en sådan sak.

Helgen har varit social. Igår hade vi besök av gamla vänner till Å och hennes föräldrar. De var på konferens här i Istanbul och hade ett par timmar över, vilka de nyttjade till att komma och fika med oss. Sedan länge är Nar nere vid vattnet ett favoritställe. Nu har de utökat med en lite större syster vägg i vägg, och där åt vi. Stora tallrikar med frukost, kahvaltı om du har varit här förut, i olika varianter. Mycket gott såklart, och Bosporen på solskenshumör för våra gäster. Såklart.

Sedan tog jag och Å vårt veckovarv på marknaden. Fulla ryggsäckar och trötta axlar återvände med alla veckans vitaminer, innan vi efter en snabb tomatsoppa styrde kosan mot Inönü.

Jag inser att ger intryck av att inte göra stort mer här nere än att gå på matcher stup i kvarten, men det gör jag. Lovar. Men en tydlig föresats inför denna vända var att se så mycket boll det bara gick. För att det är så spännade. För att man blir så glad. För att man är så mitt uppe i något stort och levnadsglatt och rörigt och rörande och en massa andra adjektiv som jag mår bra av. Och för att vi är fem som delar upplevelsen.

Igår var det bra. Vi var sena dit. När vi gick gatan fram bakom bortaläktaren hörde vi visselorkanen från nästan hela Inönü, abrupt avbruten av det distinkta tokjublet från bortaklacken. Eskişehirspor gjorde 2-0 på straff, och vi hade inte ens hunnit in. De rödsvarta fansen hängde ut över barriären högt däruppe, glädjerusigt jublande över hela Istanbul med tillhörande nejder; 33 mil i buss och hostande bilar - nu tar vi dem!

Underläge med 0-2 tjugofem minuter in i första är ett underbart upplägg, dramaturgiskt sett. Man får något att bita i, så att säga. Och som de bet. Mödosamt arbetade Beşiktaş sig tillbaka i matchen. Ettan satt medan vi försökte ta oss upp på vår läktare. BJK spelade plötsligt ett underbart fungerande kortpassningsspel och tycktes ha kreativa och effektiva lösningar i alla lägen. Underbar fotboll. Strax före paus satt kvitteringen - trodde vi. Offside. Känslan var ändå mycket positiv i paus. Det här spelet måste så småningom mala ner bönderna från främre Anatolien.

Familjen väcker såklart uppseende på läktaren. Folk vill fotografera sig och high-fiva med N. Vi får posera tillsammans med glada grabbgäng med arenan som bakgrund. Vi bjuder på det. De bjuder ju på allt det andra.

Efter paus rullar det på så där som det allt för sällan gör. BJK - De svarta örnarna - spelar ännu finare i andra. Och nu anfaller de mot målet på vår kortsida. Gång på gång. Och till sist sitter kvitteringen. Vi skanderar alla "Üc! Üc! Üc!" för nu vill vi ha trean. Holosko gör som vi säger, och får du någon gång möjligheten att vara med när hemmalaget vänder 0-2 till 3-2 på Inönü då ska du ta den.

Jösses.

När vi småningom kommer hem känner jag mig som efter någon bra konsert för 25 år sedan. Jag är hes, glad, svettig och mina kläder luktar rök. Det är därför.

I morse följde jag W till träningen. Solsken. Spring i benen och mindre komplicerade övningar. W blir bättre och bättre, liksom alla de andra. Man ser att vintern är över och att det börjar bli åka av. Önskar bara att han fick spela lite matcher, men det finns inte med i upplägget.

När vi efter lunch skall gå ner till vår brittiska granne på te, slår jag igen dörren utan att tänka på att en nyckel sitter i låset insidan. Jag har visserligen mina nycklar med mig, men det hjälper inte. Den här konstruktionen har jag inte stött på förut, och jag önskar att jag inte gjort det nu heller. Ett fönster står öppet, men dit är det fyra, fem meter, och grejen är att vi skall ha gäster lite senare på eftermiddagen.

Vi går ner till grannen och förklarar läget. No worries. De har en hög stege, "a double", säger hon, och trots att jag sitter på nålar, så fikar vi först i lugn och ro, innan det är läge att leta fram stegen. Som visar sig vara 2 x 130. Tok-kört. En timme tills gästerna kommer och utelåsta som fan.

Vi talar med vår grindvakt. Tecken och turkiskliknande läten får honom att förstå. Han börjar ringa. Söndag eftermiddag är inte optimalt för aktiviteten, men till sist får han napp. Prognosen är en låssmed på plats tio minuter innan gästerna kommer.

Eller hur.

Som tur är gästerna sena. Inte lika sena som låssmeden visserligen, men Å och pojkarna tar dem ett varv runt universitetet medan jag spelar snake och väntar på hantverkaren, under det att blodsockret sjunker långt nedan det mätbara. Men när han väl kommer blir det ju bra. Och lite kul är det ju allt att se hur de gör, när de grejar. Prick noll pix kostar det, eftersom låssmeden tillhör akademin.

Det blev en trevlig middag. Våra gäster var en norsk familj, vars son spelar med samma lag som W. God mat och bra samtal. Dem kommer vi att träffa igen.

Hoppsan, nu kom N upp igen. Han som Å la för ett bra tag sen. I Istanbul kan man göra lite som man vill på söndagkvällen.

Vi säger så.

Kloka vänner

Tre personer som jag beundrar och som jag desutom råkar känna privat figurerade igår i olika media. I tur och ordning:

Min bästa vän Redaktörn, som jag spelat med i över 20 år, var med i SVT Morgon. Läs även vad han skriver här.

Min kära svärmor A berättar här om sitt volontärarbete i Stadsmissionen.

Och Jenny som, förutom att vara en kompis från Uppsalas glada 80-tal, genom en trevlig fest när seklet var ungt är den direkta orsaken till att A är min svärmor, uttalar sig här, men skriver såklart ännu vassare här.

Som sagt; jag beundrar er.

Vår

Matchen var på inga sätt minnesvärd. Högt tempo från BJK första 20, men inga vassa avslut. Därefter ställningskrig. Kasimpaşa tog snöpligt ledningen en bit in i andra; BJK kvitterade och följde raskt upp med ett ledningsmål. Munter stämning. Dessvärre kvitterade hemmalaget mot slutet, och sista tio spelades av.

Men det var häftigt att vara på bortamatch. Mindre än två kilometer från Inönü visserligen, men ändå. Jag hade ingen aning om att det låg en liten fotbollsarena just där, trots att jag flera gånger varit mindre än 100 meter därifrån. Istanbul är en stad med stora och plötsliga höjdskillnader, och arenan som bär premiärministerns namn är inslängd nedanför en större genomfartsled, två minuters gångväg från den stora gågatan Istiklal Caddesi.

Ett stort polisuippbåd mötte mig när jag kom släntrande nedför backen. Insläppet var underdimensionerat, och ströps synbarligen slumpmässigt då och då. Som så många gånger tidigare denna vår märkte jag tämligen omgående att jag tagit på mig minst ett par långkallingar för lite. Stämningen var ändå god.

Arenan var märklig. Stora läktare längs en kortsida och en långsida. Ingenting på de motsatta sidorna. Biljetterna var dyrare än vanligt, och bara hälften av sektionerna var fyllda. Jag tror att vi kanske är sextusen totalt, inklusive femhundra poliser. Men sången var ju fin, såklart. Den lilla filmsnutten nederst är ett försök att fånga en av favoritramsorna. Hade du varit där hade du upplevt hur tystnad äskas, följt av de tre distinkta bokstäverna B-J-K, och den mäktiga tralalasången om de svartvita. Via min lilla mobil blir det varken särskilt tyst eller särskilt mäktigt.

Efteråt blev vi kvarhållna på en liten betongplätt medan hemmafansen lämnade arenan. Kallt och lite deppigt över de förlorade poängen. Frustration och väntan; några puckon slår sönder toaletterna i en barack. De håller på några minuter, och jag undrar om det skall komma poliser och dra igång på något otäckt sätt, men inget mer händer. Till sist släpps vi ut, och jag går upp till Taksim och tar bussen hem. På bussen ser jag en tonåring med mamma i medelåldern, båda klädda i supporterhalsdukar. Mamman är en av de totalt fyra kvinnor jag ser under kvällen. Fredagskväll, bortamatch. Då lyser kvinnor och barn med sin frånvaro. Och då slår vi sönder toaletter. Here, there and everywhere.

Istanbul knäpper upp. Nu kommer vårvärmen; träden blommar och mina botaniska kunskaper kommer väl till pass. "Det där är i alla fall äppelblom", tänker jag om varenda träd som

slår ut. Eller elma çiçeği som jag får det till när jag knåpar med min nybörjarturkiska. Jag och N får sällskap av allt fler relaxade strosare när vi går längs Bosporen på väg till ännu en lekplats.

För övrigt tror jag Erdoğans era snart är över. Till för inte längesedan höll jag honom för en het kandidat till fredspriset inom några år, men jag tror han börjar bli i frånsprungen. Han skulle i så fall inte vara den första politiker som inneburit stor skillnad, och inte bara anträtt en svår och viktig politisk bana, utan även skickligt gått en lång väg genom en svår politiskt terräng, men som till sist inte kan hålla tempot uppe med fortsatt förtroende och mössan käckt på svaj.

En kommentator skriver idag om hur Erdoğans utfall mot armeniska gästarbetare häromdagen, inte så mycket handlar om att blidka extremnationalisterna, eller militären, men om att locka ganska breda väljargrupper som tycker att det "har blivit för mycket reformer för snabbt". Genom att visa att det finns gränser för europaanpassningen och reformarbetet, och att han är en lika god försvarare av "det turkiska" som någon annan, så hoppas han kunna vinna röster som annars försvinner till de mer nationalistiska CHP eller MHP. På andra kanten finns liksom inget alternativ, varför strategin kan tyckas inrikespolitiskt riskfri, skriver Joost Lagendijk.

Nästa år är det val igen. Det blir som vanligt spännande, och som sagt, det kan mycket väl vara Erdoğans sista kamp. Men kunde hans uppväxtkvarters klubb överraskande sno två poäng av storklubben Beşiktaş i slutminuterna, trots småtrist spel och ett svårt utgångsläge, kan han säkert överraska mig.

Hinner inte med riktigt...

... men om jag får lite tid över ikväll skall jag skriva om vad jag tror om Erdoğans agenda och politiska framtid, en kylig bortamatch samt vårens ankomst.

...och dumheterna fortsätter

Premiärminister Erdoğan säger till BBC att han kan be de ca 100 000 armenier som vistas illegalt i Turkiet att åka hem, om han bestämmer sig för det, uppger både SvD och Hürriyet Daily*.

"Referring to about 100,000 Armenians working illegally in Turkey that Ankara has so far tolerated, he said, "So what will I do tomorrow? If necessary, I will tell them 'come on, back to your country'... I'm not obliged to keep them in my country."

Det är inte ovanligt att Erdoğan far ut i griniga uttalanden när han är på det humöret. Häromveckan skällde han ut landets chefredaktörer för att inte ha pli på sina kolumnister som han ansåg vara oansvariga och sensationslystna. Och nu låter han folkmordsresolutionerna berättiga ett mycket korkat uttalande, som säkerligen kommer att ge ultranationalister och vardagsrasister vatten på sina rtuttna kvarnar. Dumt och farligt. En kurs i folkvett vore på sin plats. Det heter kanske mediaträning nuförtiden.

På fredag skall jag åka till premiärministerns uppväxtkvarter för att på arenan som bär hans namn se hans gamla klubb Kasımpaşa spela mot Beşiktaş. Vi hejar inte på samma lag.

* Jag hittar dock inte uttalandet hos BBC.

Det blev ju en lite murrig bild häromkvällen. Så här såg det ut i morse. Väntar fortfarande på den riktiga värmen.

Generalen talar

Här kan du läsa om hur Överbefälhavaren ser på yttrandefriheten och medias roll.

Bland mycket annat

• W skriver nationella prov. Sitter koncentrerad timme efter timme och sliter med uppsatser och knepiga tal. Jag är mycket imponerad över hur noggrann, enveten och koncentrerad han är. Och resultatet blir mycket bra. Det är en fröjd att jobba med ett sådant mellanstadium.


• Just som jag prisat den den trevliga stämningen på fotboll i Turkiet brakar det löst ordentligt. Det är trubbel kring klubben Diyarbakırspor. Förra helgen bombarderades planen med stenar under matchen mot Bursaspor. Fasonerna hade sin upprinnelse i rasistiska provokationer vid höstens möte i Bursa, då hemmafansen höll upp banderoller med budskap som "Vi är turkar, och alla är soldater!" respektive "Vilken lycka att vara turk!". I lördags fortsatte det med allmänhuliganism vid mötet med Istanbul Büyükşehir Belediyesispor. Två matcher som har brutits i förtid, och i båda har Diyarbakır dömts som förlorare med 0-3. De kommer sannolikt att tvångsdegraderas minst en division, om konsekvenserna inte blir ännu värre. Läs gärna Hürriyet Daily, och ta del av de hårda orden i kommentarsfältet.


• Knät trilskar vidare. Jag surfar runt på sidor där löparrävar diskuterar hopparknän och menisker, och det hade jag väl aldrig trott att jag skulle göra. Jobbigare än jag föreställt mig att känna sig så osäker på hur det skall bli. Vill ju bli bra snabbt.


• På väg att lägga mig. Från sängen ser vi borgen som Sultan Mehmet II lät bygga vid erövringen av Konstantinopel. Bron som bär hans namn, Fatih Sultan Mehmet Köprüsü, den ena av de två över Bosporen. Byggd på det allra smalaste stället, samma plats där perserna la ut pontonbroar för 2500 år sedan, på väg för att mucka med grekerna. Bilar på väg från den ena världsdelen till den andra. Skepp på vattenvägen däremellan. Sämre utsikt går att tänka sig. Godnatt.

FF i Riksdagen

Äh, det blir ingen genomtänkt och välformulerad post om riksdagens beslut i torsdags. det mesta har väl sagts. DN hade en bra ledare igår. SvD har märkligt nog avstått att kommentera detta på för mig läsbar ledarplats, vilket känns lite konstigt.

När den mellanstatliga turbulensen lagt sig - och det tar nog inte så himla lång tid - får vi väl se vad detta för med sig. Förhoppningsvis orkar de goda krafterna här hålla humöret uppe, och fortsätta arbeta för en fördjupad demokrati på samtliga arenor. Och förhoppningvis får inte nationalisterna och mörkermännen i den djupa staten tillräckligt med vind i seglen för att ställa till det alldeles.

Två andra grejer sätter griller i huvudet på mig. Den ena är att det känns som att detta gick väldigt fort. Poupulister på vänsterkanten får med sig några stollar i alliansen och så röstar man igenom ett beslut man inte på något sätt behöver ta ansvar för, och som inte går att ändra. Är vår utrikespolitik hädanefter en fråga om dagsform?

Den andra är att jag oroar mig lite för att detta är en starten på en anti-Turkiet-i-EU-rörelse i Sverige. Hittills har ingen av de etablerade sagt det, men jag tror det kommer. Några kommer att anföra förnekelsen av folkmordet. Några kommer alltid att säga att det är för tidigt. Några kommer att tala om att de inte hör hemma i Europa. Och det kommer att bli mycket vi mot dem.

Är detta klokt?

Medan jag borstade tänderna igår kväll tittade jag förstrött på nyheterna. Försöker göra det då och då eftersom man ibland, faktiskt, kan känna igen någon rubrik eller formulering. Häromveckan kunde vi faktiskt med hjälp av en ordbok och viss förförståelse lista ut att det handlade om processen i representanthusets utrikeskommitte, huruvida massmorden på armenier, åren kring första världskrigets slut, skall erkännas som folkmord av USA.

Igår kväll förstod vi att någonting handlade om Sverige och Stockholm, men vi var lite för trötta eller ointresserade för att gå och hämta ordboken och mödosamt börja slå. Och aldrig hade jag kunna föreställa mig att det skulle kunna handla om detta. Jag hade ingen aning om att frågan var på gång.

Det finns mycket starka krafter i det här landet som hävdar att Turkiet är hotat av yttre och inre fiender. Att omvärlden inte förstår Turkiet. Dessa krafter motsätter sig en fortsatt demokratisering och liberalisering, vill fortsätta kriget i landets kurdiska delar, är emot en normalisering av förhållandet med Armenien och en konstruktiv lösning av Cypernfrågan. För att nämna något. Dessa krafter gynnas av den svenska riksdagens ställningstagande, eftersom det bekräftar deras omvärldsanalys. Tror jag.

Tycker dessutom det känns mycket märkligt om vårt parlament skall börja göra sådana här ställningstaganden. Forum för påbjuden historia.

Skall ägna helgen åt att läsa mer om detta, och kanske skriva något mer genomtänkt på söndag kväll.

Min åsikt i själva sakfrågan? Vad jag förstår uppfyller händelserna åren kring den turkiska statens födelse kriterierna för folkmord. Och det är trams att kalla hem ambassadörer etc, även om det följer en inrikesbetingad logik i ett svårt och vanskligt läge.

Kvällstur

Springer längs vattnet.
Fartyg glider tyst förbi.
Andetag blandas.

Istanbulliwood

Åh, vi har så himla roligt! W och jag gör en fim om Gustav Vasa, eftersom han läser om 1500-talet just nu. N är briljant i rollen som Kristian II, W är självklart Vasa själv, och vi andra staterar som knektar, masar och allehanda märkliga bonnläppar. De bästa bitarna ur biskop Svarts krönika kläms in och det blir hur bra som helst.

Det är dock någe jämra teknikstrul när jag skall öppna klippen i det redigeringsprogram som finns i min dator. Så premiären lär dröja. Vi bjuder dock på en liten trailer såklart.

Bättre regent har ni inte sett på den här sidan Elizabeth Taylor.

Boll

Kallt. Igår var det blåsigt och spöregn som småningom övergick i hagel och våta snöflingor. Ikväll blåste det snålt när mörkret föll, och när vi efter ett par timmar inne i Beyoğlu hoppade in i en taxi var jag djupfryst som efter en bättre bandymatch.

Men i förmiddags var det fint. Vi turas om att följa W till fotbollsträningen, och i morse var det min tur. Han går i en fotbollsskola kopplad till storklubben Beşiktaş. Lördag och söndag är det träning tillsammans med ett tjugotal killar i 12-årsåldern. De flesta är turkar, men även andra nationaliteter är representerade; det är fler än oss som har letat sig fram till denna möjlighet att få vara med och spela.

Träningen leds av Bülent och Murat, två killar nånstans mellan 30 och 40, som besitter såväl stort fotbollskunnande som gott humör. De är angelägna om att W och de andra som inte kan så många ord turkiska skall förstå övningarna och det går väl så där. Bland annat för att de har en förkärlek för enormt komplicerade övningar som trycks in i stora stationssystem. De har båda ett tummat ex av "1001 träningsövningar du måste genomföra innan du dör", och de tänker hinna med dem före juni. Bara genomgången av alla stationer kan ta tio minuter. Men de peppar bra. Och W kollar hur de andra gör och det funkar för det allra mesta.

Så sitter jag där vid sidan av planen, tillsammans med andra föräldrar. Jag dricker te och läser tidning i förmiddagssolen, och konverserar lite grann. Sista halvtimmen kör de match. Idag kliver W i ordentligt. Han spelar helst back och idag sitter brytningarna som en smäck och han ligger konsekvent rätt i positionerna. Ett par gånger driver han dessutom upp bollen högt längs sin kant - som moderna ytterbackar ska - och får till fina inlägg. Çok güzel!

Det är inte ett helt okommersiellt upplägg. 100 lira i månaden, träningsställ för 55 och dessutom säljer de på oss en specialdesignad kalender för 25.

För de flesta barn i Istanbul är såna summor omöjliga. De spelar i stället på gator och i parker där de kommer åt, samt i småklubbar dit vi inte hittar.

Men W i en klubbkalender! Hur coolt är inte det.

Landskamp

Igår var vi på landskamp. Turkiet - Honduras på Inönü. När man hemma talar om att man gillar att gå på fotboll i Turkiet så möts man så gott som alltid av kommentaren "Där är de ju helt galna." Det vet alla, liksom.

De är glada. Och passionerade. Sångglada. Ibland går det säkert över någon gräns på något håll, men jag har i princip aldrig upplevt något särskilt obehagligt. Det har jag däremot gjort på Råsunda, på Studan och i Degerfors. Till exempel.

Det var träningslandskamp igår. Men om man nu har köpt biljett och är där tillsammans; det är klart man sjunger. Det är ju match. 2-0.

Felanmäld?

Jag får anledning att ta mig upp till en av alla de copy shops som ligger i Hisar Üstü, precis utanför unviersitetets huvudport. Kurslitteratur i traditionell mening är alldeles för dyr för studenterna, så i stället köper de billigare kompendier med ibland tveksam koppling till upphovsrätten. Därför finns i samma kvarter ett tiotal kopierare i små källarlokaler. Man blir sedan anvisad en viss copy shop, och så går man dit och säger "AZ 324" till exempel, så har man kursens littetatur inom ett par minuter.

Men det händer ju grejer på vägen. Här har vi några killar som svär och sliter med samma maskiner som jag och kollegorna svär över hemma. I min iver att hjälpa till söker jag i min minimala bruks-turkiska efter fraser som "jag tror att det är en flärp där till vänster som ska ha sig en körare" eller "kolla att det inte är något pucko som fyllt på papper snett", men jag är inte riktigt där ännu.

Såklart finns här ett par katter som slinker in på en matbit och lite softande på pappershögarna. De behöver inte bry sig om några trilskande kopiatorer, och det behöver strängt taget inte jag heller.