Monday, November 05, 2012

Çanakkale

Förra helgen var det Kurban Bayramı, offerhögtiden som jag kortfattat beskrev för mycket länge sedan. De extra dagarnas ledighet fick oss att äntligen slå till och åka till Dardanellerna, sundet mellan Marmarasjön och Egeiska Havet. Bussresan gick genom ett böljande landskap; till vänster Marmarsjöns gråblåa vatten, till höger oändliga åkrar. Och givetvis också de sedvanliga inslagen av turkisk fulhet; en taskigt uppförd, illa skött och halvt övergiven semesterby, rostiga cisterner och någon hopklappad bensinmack där rastplatsens gungor för längesedan rostat sönder. Lite Bergslagen helt enkelt.

En bit efter Tekirdağ svänger vi av ut på Gallipolihalvön (Gelibolu), 1915 skådeplats för ett av 1:a världskrigets avgörande slag, och i turkisk historieskrivning närmast en helig plats. Det var här Mustafa Kemal Atatürk kom att spela en avgörande roll som befälhavare, när ententens styrkor slogs tillbaka, en av de nödvändiga förutsättningar, som småningom gav utropandet av den Turkiska republiken 1923.

I mina planer för helgen ingick diffusa idéer om att besöka något museum, kanske en kyrkogård eller dylikt. Jag är av flera skäl minst sagt kluven till krigshistoria med tillhörande platser och artefakter. Det mest uppenbara är förstås alla de knäppgökar som flockas. Män som rabblar regementen och armekårer, som samlar memorabilia och kan allt om kaliber och kalshnikovs, men som hajjar noll för övrigt. Samtidigt har jag flera gånger, i Flandern till exempel, upplevt en närmast fysisk reaktion inför det monumentala vansinnet i 1900-talets masslakter, vilket jag tror, i någon mån fördjupat min förståelse. Och kanske också gjort mig till en bättre lärare. Fan trot.

Av detta ser man dock inte mycket från bussen. När vi kommer ner till bilfärjan i Eceabat dyker det dock upp något mindre monument, affärer som skyltar med krigskitsch och diverse statyer; soldater som bär sårade kamrater, landsfadern som officer såklart med tillhörande bevingade citat, samt en gigantisk modell över halvön, med små blå och röda flaggor - gissningsvis föreställande diverse ställningar och regementen.

Vi tar bilfärjan över till staden Çanakkale på södra stranden. Vi har bokat in oss på Anzac Hotel, uppkallat efter Australiska/Nya Zeeländska Armékåren som slogs för britterna. Ni hajjar. Çanakkale är en fin liten stad med lång strandpromenad, trevliga restauranger och dito innevånare. Vi steker idén om att åka tillbaka över Dardanellerna för att besöka de där monumenten, och tillbringar i stället fredagen lite planlöst drällande. Killarna spelar fotboll på en liten betongplan, jag och Å sträckläser.

Vi tar ett varv för att kolla upp busstationen, inför morgondagens färd till Troja (Truva). På vägen dit hamnar vi några kvarter bortom huvudstråken och plötsligt befinner vi oss i vad som känns som rena slummen; en hel stadsdel med mycket nedgångna hus och leriga gator. I Istanbul ser man ofta fattigdom, men det här är på en helt annan nivå. De boende förefaller vara romer. Krossat glas på gatorna där barnen leker. Några kvinnor på en trapp förstår att vi gått fel och ger oss en beskrivning ut ur området. Så här skall ingen behöva bo. Och ingen skall heller behöva tänka att "de där som kommer i hela kläder till där vi bor, de har såklart gått fel - ingen skall behöva hamna hos oss". Men jag tror att det är så de vänliga kvinnorna tänker.


Vi hittar morgondagens Dolmuş på busstationen under bron. En gång i timmen, 5 lira. Inga konstigheter. På andra sidan bron ligger ett litet tivoli utslängt på parkeringsplatsen. Säkerheten är sådär. Attraktionerna inte så spektakulära, säkerhetsnivån till trots. Barnen är glada. På kvällen sitter vi på ett hak, konsumerar frites och drycker, trivs och ser Beşiktaş besegra Andreas Isakssons Kasımpaşa. Möjligen börjar BJK få ordning på spelet. Detta är en säsong som få har några större förväntningar på. FEDA - uppoffring är årets nyckelord, syftande på de magra tider som stundar nu, sedan nye ordföranden Fikret Orman tagit över. Underskottet är ungefär hundra miljoner euro, efter år av misslyckade knasvärvningar. Nu skall de betas av.

På lördagen tar vi oss till Troja. Med hjälp av en gnutta bildning, spridda hågkomster och inte minst diverse turistbroschyrer, har jag fått ihop en någorlunda sammanhängande förklaring till ruinstadens otvetydiga berömmelse, vilken jag oombedd har föredragit på morgonen. Minibussen släpper av oss på en gudsförgäten parkering, vi betalar 15 lira per skaft och kommer in. Det börjar bra. För ytterligare tio lira kan vi hyra illusoriska uniformer och låta oss fotograferas framför den gigantiska trähästen. En tonåring i kretsen lider sannolikt ohyggliga kval när jag insisterar på att vi skall slå till. Inte ens löftet om att han kan få hålla ett tufft träsvärd hjälper. Det blir inget av med att hyra maskeradkostymer.

Vi klättrar - till nämnde tonårings inte helt stora glädje - såklart upp i trähästen, även om det inte är exakt samma häst som i verkligheten, tittar ut genom gluggarna, hoar lite och sådär, innan vi går vidare för att titta på ruinerna.

Ruinturism är också lite problematiskt när jag tänker efter. Lite hårddraget kan man kategorisera mina erfarenheter i två högar. Äkta ruiner som är tråkiga att titta på, respektive tillfixade och tillfuskade diton med låg autencitetsfaktor men med hög tittglädje.

Troja hamnar någonstans mitt emellan. Det är ett tiotal olika arkeologiska lager representerade och det är coolt på sitt sätt. Murar, ramper och den i sammanhanget närmast obligatoriska amfiteatern är begripliga utan att vara insmickrande. Roligare än Knossos, fulare än Salamis, blir mitt lärda omdöme. Och minst lika intressanta som stenbumlingarna, är de små grodor som hänger vid en liten göl. Eller om de är paddor.

Dolmuşen hem är närmast parodiskt fullsatt. Högt varv och låg hastighet. Armsvett och blodsockerfall. Till sist är vi tillbaka. På kvällen spelar N och W återigen fotboll i hörnet av den lilla basketplanen, nere vidstrandpromenaden. Lokala homies spelar basket i det andra hörnet. 
Upp i svinottan dagen efter för hemfärd. Samma lite ödsliga landskap. Högläsning av Bröderna Lejonhjärta. Tystläsning av The Associate. John Grisham har mycket långt kvar om han på allvar vill konkurrera i spänningsgenren. Jag borde väl läst Homeros.








Thursday, August 16, 2012

Kvällsstunden

I Yeniköy sker just nu ett och annat. Jag sitter i köket och lyssnar på Kurt Baker, följer cup-matchen Sirius - Bajen via twitter och dricker en Efes, tillräckligt kall för att avsätta massor av kondens på utsidan av glaset. I rådande värme och luftfuktighet krävs i och för sig inte så mycket, men ändå; det ser fint ut. Och det smakar gott. I rummet intill sitter Å och arbetar. Från moskén - den vars vaktmästare billigt kom över Motörheads gamla PA - hundrafemtio meter härifrån, kallar müezzinen till bön. Eftersom det är Ramadan betyder just detta utrop att det är dags för Iftar - den efterlängtade måltid som varje kväll bryter fastan. På grund av sagda PA stör utropet Kurts larm på ett hyfsat jobbigt sätt, men ok, fair enough, vår müezzin var här först.

Så här dags är jag ofta ute och springer. Det är speciell stämning. Timmen innan fastan bryts fylls restaurangerna, borden i Emirganparken dukas, på strandpromenaden drar man igång te-kokare och hembyggda grillar. Men man äter inte.Vila. Väntan.

Det är svårt att göra sig en uppfattning om hur många som fastar i İstanbul. Någon säger 50%, någon annan 80. Fler och fler säger många, och det tänker jag återkomma till. Det är hur som helst tillräckligt många för att det skall prägla månaden, men tillräckligt få för att det mesta skall flyta på som vanligt. Men det är mindre folk på lunch-haket, det är lite avslaget i rusningen och i kvällningen ser hon i kassan ut som att en frukt skulle sitta.

20.12 kommer utropet just ikväll. Från balkongerna hörs klirren av bestick, på restaurangerna stiger sorlet i takt med att kvällsmaten intas. På filtar och i hängmattor uppe i parken jäser man en stund, innan man, som man ju lovat, sparkar boll med barnen mellan träden.

Nu blir det drag.

I İstinye har man satt upp den turkiska motsvarigheten till till Skoghs tivoli. På en scen uppträder varje kväll populära artister och man kan handla hemslöjd av knallar från någon anatolisk sjuhäradsbygd, åka Hurricane tills sockervadden kommer upp - eller ned, beroende på var i kretsloppet man befinner sig - och på storasyrrans axlar sjunga med i just den här kvällens schlager.

Och man kan bada. En kväll som denna är kajerna fulla av pojkar, gubbar och en och annan lillasyster som iakttagande olika grader av sjösäkerhet sänker sig i Bosporen. (Härom kvälllen, i ösregnet gick jag och Å ner och gjorde likaledes. Den kvällen fick vi dock ha vattnet som skiljer Asien från Europa alldeles för oss själva. Bara de som vuxit upp med somrar likt årets svenska badar i slikt väder.)

Så hemvägen är en helt annan upplevelse de kvällar jag springer under Ramadan. Från sömnigt, halvtomt och förväntansfullt till festligt, folkligt och fullsatt. Kväll efter kväll.

Halvtid. Sirius leder 1-0. Vi säger så. Hörs.



Wednesday, June 13, 2012

Futbol III


Igår skrev jag en liten tweet som gick ut på att om man ville ”vara en i flocken och håna ett misstag” fanns hashtagen #hållenstolpe För mig väckte nämligen de glada tillropen kring denna hashtag en massa associationer till mobbning och mobbningliknande beteende som jag mött i skolan, problematik som är bland det absolut svåraste vi har att hantera.

Idag läser jag så om fotbollslandslagets ”träningslek” där någon skall dra ner byxorna, och de andra skall prickskjuta på dennes rumpa. Eftersom detta ger mig samma associationer, tänkte jag skriva en rad om detta.

Vi kan börja med Lustig och den tappade stolpen. Kanske mänskligt. Kanske asklantigt. Kanske värt att samfällt fördöma. Definitivt – i mina ögon – värt att skoja om. Men hur? Raskt skapades #hållenstolpe, där man skulle lägga ut en bild på sig själv hållandes just en stolpe. Jag följde det sk twitterflödet – underbara modersmål; vad hade inte en Söderberg eller en Boye kunnat uttrycka med sådana ord att tillgå! -  av och till igår.  De flesta bilderna var säkert roliga. Många skriver ”Hur svårt kan det va?” och jag tänker mig åtföljande bilder föreställande uppsluppna försäkringsmäklare och butiksbiträden som på vägen tillbaka från sushin håller en stolpe i närheten av jobbet. Kollegan Mange håller i mobilen, och sedan byter vi. Minuten senare har både mäklaren/biträdet och kollegan Mange fått iväg sin fyndiga bild. Det är säkert superkul.

En del tweets (och näe, jag är inte noga med akribin här; jag skriver fritt ur minnet) visar dock på en närmast manisk vilja att få folk att delta i detta. Vissa går in gång på gång och uppmuntrar; kom igen, kom igen, in och tweeta! Kom med i folkrörelsen! Det är är skitkul! Lustig och stolpen! In och håna! Och – som ett brev på posten; åh ljuva fornsvenska! – twittrar nu vissa lite halvkvädet ”Visst, lite elakt, men ganska kul” eller ”Kanske hårt mot Lustig, men det får han ta”.  Och så skickar man in bilden på sig själv. Den som Mange tog.

Känslan är tydlig. Det känns inte helt hundra det här, men alla andra håller ju på, och… Andra är självfallet lite mer rätt fram ”Inte alls hård eller taskig trend som har skapats, helt rätt att tracka ett lag som misslyckas!”

Såklart finns motsatsen också. Flera skriver om det mobbningliknande i detta och det skall de giivetvis ha all heder av. Det är alltid bra med folk som säger ”jag tycker inte det är särskilt kul”. Några, som vill stå mitt emellan, menar att det där, som han eller hon tweetade, det var över gränsen. Kanske.
Alla de här typerna finns i den typiska mobbningsliknande situation, som jag så många gånger varit satt att nysta i. Jag skriver avsiktligt mobbningsliknande, för de där solklara fallen, där allt är jättetydligt och enkelt att reda ut är extremt sällsynta. Det typiska är dock just detta.

I centrum har vi den skyldige. Någon som sagt, gjort eller sett ut på något särskilt sätt, eller som eventuellt gjort det. Som man kanske har hört har gjort det. (Alltså Lustig släppte ju stolpen, ganska otvetydigt, men som de som – till skillnad från mig - kan något om fotboll påpekat borde Zlatan hållit sin gubbe. Och om Sevtjenko nickat på ytan hade Lustig varit folkhjälten. Och om, om, om. Som det ju alltid är. Nu är det är ju dock egentligen inte Lustigs faktiska agerande man samfällt hånar, utan det är ju att han trots att han vet att Sevtjenko kommer att nicka precis där, och att allt han behöver göra för att förhindra det är att stå kvar, är så djävla dum att han går och fikar (i sällskap med Zlatan då som sagt). För det vet vi ju. Så var det ju. Dumdjäveln.) Och nu samlas man kring den skyldige.

Någon kommer på något roligt. Haha, håll en stolpe. Och några driver. Det finns alltid några som driver. Det fina med det är ju att man egentligen bara upprepar lite vad andra sagt.  Och det är ju bara på skoj. Och humor – va fan, får man inte skoja längre? Och så har vi de halvkvädna. ”Asså, lite taskigt kanske, absolut, men vadå. Inte typ som att mörda nån eller säga hora eller så.” Och de öppet aggressiva. De är sällan många. Och de åker ofta dit, eftersom de sällan tänker efter. De säger kanske ”Rätt åt idiotdjäveln. Får skylla sig själv för fan”, när man pratar med dem och då åker de ju dit. Men som sagt de är sällan så många. (Halvkvädna finns ju på den schyssta sidan också. ”Ursäkta om jag är trist, men liknar inte det hät vuxenmobbning, som någon skriver”. Ursäkta om jag är trist.)

Den vi inte ser här, men som jag är säker på finns där ute, är den som just nu skickar avföring till någon i landslagsbackens omgivning, eller som anonymt postar ett dödshot eller liknande. För de finns ju också där, i slutet av linan. De som definitivt går över alla gränser, och som sedan – till sin egen oförståelse – får utstå förakt även av dem man ”bara gjorde typ samma sak som, ju”. Och jag säger inte att den som postar en kul bild på en kul hashtag, är skyldig till idioten som begår brott, men jag säger att jag tror att det är samma lina.

Nå, hur får jag ihop det här nu då? Alltså, det jag vill peka på är att de flesta i ett mobbningärende agerar ungefär som ovan. Och mitt i står någon och lider fruktansvärt. Denne upplever en aldrig sinande flod av hån och lustigheter. Och vi som skall reda i det här – ni vet vi som jobbar i skolan, den där skolan som aldrig gör någonting – vi får med hjälp av någon ofta halvfeg och otydlig likabehandlingsplan som machete försöka hugga oss fram i djungeln av små nålstick, utförda av allt från rena sadister till rolighetsministrar och fega påhakare, för att försöka förstå vad som hänt. Och följaktligen – tycker man att det är helt ok och superkul att timme ut och timme in driva eller heja på i #hållenstolpe, så bör man också visa förståelse för 95% av de inblandade i ett genomsnittligt mobbningsärende. Och man bör förstå att det är ett problem som är extremt svårt att bekämpa, när så många vanliga, hyggliga lustigkurrar drar sitt strå till stacken.

Och så var det träningsleken. I Uppsala kallas den ”aschlet”. ”Vi kör ju bara aschlet, kom igen…”. Någon har gjort något, missat, kommit sist, skjutit utanför etc, och får därför stå  framåtböjd, med rumpan mot de andra. Där jag kommer ifrån har man byxorna på. Kompisarna får nu, ska nu, skjuta så hårt de vill i rumpan på den eller de som ställts upp. Det är bara på skoj. Alltid. Och alla är med. Alltid. Men, det märkliga är att om det är A som står framåtböjd skjuter man löst, och missar kanske gärna. För honom vill man – av fler orsaker - inte träffa. Men är det B, eller helst C, då djävlar, då skjuter man allt man har. Och detta har aldrig känts särskilt fräscht. (Och att det är så här det vet alla. Det berättar de, när det gått för långt och C har stuckit från skolan, gråtandes och skrikit att han hatar hela djävla skolan.)

Och i aschlandet deltar också alltid D, som egentligen bara tycker det är kul när man får drämma på utav bara helvete. Som alltid trycker till extra i alla lägen där man kan använda sin fysiska styrka. Och som alltid njuter av det. Aschlandet är den perfekta grejen för honom. Alla är ju med på det, ju. Det är ju en lek ju.

Av den anledningen brukar jag tala för att den här leken inte skall vara tillåten på vår skolgård.
Och det här begär jag ju inte att de förträffliga männen i fotbollslandslaget skall begripa. De är ju bara kompisar, och allt är ju bara på lek. Eller som Ravelli säger; ”Det kan se ut som mobbning, men det är det ju inte”.

Och så knyter Wernbloom ihop påsen alldeles själv genom att säga att ”äh, det här är väl inget; det som händer med Lustig är mycket värre”. Just det. Det är ju dom som håller på.


Sunday, May 06, 2012

Futbol II

Det bar sig inte bättre än att N under vintern steglöst, nästan omärkligt, gled över från de svartvita i Beşiktaş, till de gulröda i Galatasaray. Därmed var vår familj delad i två supportergrupper, eftersom övriga fyra håller fast vid Kara Kartal, De Svarta Örnarna, som BJK också kallas.

Klubbytet är lätt att förstå. Galatasaray gör en kanonsäsong, och i anfallet hyllas Johan Elmander som får höga betyg, vecka efter vecka. Men andra faktorer var sannolikt viktigare. Femmornas klasslärare F, som vecka efter vecka peppat och uppmuntrat honom, som lärt ut hejaramsor på skolbussen och som gav honom en matchtröja. Glad, humoristisk och Aslanlı sedan fosterstadiet.

Februari. Snart vår tur.
Lika betydelsefull för den skiftade lojaliteten är såklart fotbollskolan han går i; Galatasaray Futbol Okulu, Istinye, där han tränar varje lördag och söndag tillsammans med ett trettiotal andra ungar. Inte sällan ackompanjeras träningen av klubblåtar som dånar från en liten PA-anläggning. Någon gång skall jag skriva lite mer om turkiska klubbsånger, men nu får ni nöja er med följande kortfakta; mollstämt, allvarligt, pampigt och till förbannelse upprepande av klubbnamnet.

Träningen håller hög kvalitet. Det är fokus på tillslag och bollbehandling, och tränarna är noggranna och tålmodiga i sina instruktioner. Det är en både seriös och lättsam stämning. Det är inte ok att snacka när tränaren talar eller tramsa på andra sätt, men samtidigt är det alltid nära till skratt och glädje. Vi har fortfarande inte fattat riktigt hur grupperna delas in; det är definitivt inte efter ålder, men inte solklart efter kvalitet heller. I Ns grupp är de mellan sex och tolv; någon skulle platsa i IK Sirius, någon vet inte vad som är upp eller ner på en boll. Men, som sagt, det är ändå hög kvalitet, och N som är bland de allra minsta utvecklas mycket både socialt och i själva spelet.

W, 14, spelar i äldsta gruppen, och där är det mer homogent. Även han är yngst, och många av de övriga ser ut att vara 17-18, de skjuter som Koemann och är allmänt skräckinjagande. Inte för W dock. Häromtiden kom fem män i lustiga hattar, eller i alla fall en kille i skinnpaj, från Florya som är Galatasarays centrala anläggning. Vår fotbollsskola är en av många som drivs i klubbens regi, och den här helgen var han hos oss för att scouta. Två killar skrevs in i pärmen som intressanta för eventuellt provspel i juni, och en av dem var W. Det som hägrar är en plats i klubbens ungdomsakademi, och för honom är det såklart sjukt stort. Vi får se hur det blir; om han kommer att få provspela och hur det går i såfall. Elmander skulle säkert må bra av en landsman därute, även om vi i familjen skulle få en hel del logistik att lösa eftersom anläggningen ligger ute vid flyplatsen. Nåja, vi får se som sagt.

Fotbollsskolan är mycket bra för oss föräldrar också. Man sitter i skuggan och dricker te och snackar med andra föräldrar. H, 67, morfar till målvakten D, är vår ständige introduktör. Han ledsnar aldrig på att presentera oss för andra föräldrar med orden "De kommer från Sverige. Som Olof Palme. En mycket stor socialdemokrat. Mycket bra. Blev mördad. Mycket synd. En mycket bra man". Å, som nu spöar mig med hästlängder i turkiska, har blivit kompis med några mammor. De går på marknad eller tar med killarna på picknick ibland.

Mitt bondande ser annorlunda ut. Söndagmorgnar spelar jag gubbfotboll. Det är säkert fem år sedan jag la ner korpandet på Uppsalas grusplaner, men jag lät mig tjatas in i höstas och det har jag verkligen inte ångrat. I morse när vi drog igång vid halv nio värmde redan solen så pass att jag var genomsvettig efter bara fem minuter. Vi är vanligtvis sådär tolv, femton stycken som kör en timme på plastgräset. Jag spelar i laget utan västar. Äldst är nämnde H, som spelar för västarna. Han står i princip parkerad i vårt straffområde, och gör hur många mål som helst. Han är osannolikt bra. Små rörelser, nånliten touch, en vrickning, och så sitter den där. Jag blir tokig ibland och tänker "att nu klipper jag gubben över smalbenen", men det gör jag såklart inte.

Motståndarna har även B, tränare i fotbollskolan, en kille runt 25, som är den värsta jag mött. Möjligen gillar han chips lite för mycket, för han har kropp som en teddybjörn, och möjligen är det sagda intresse som gör att han spelar med oss i stället för att vara proffs nånstans, för han är som sagt vansinnigt bra. Han skjuter stenhårt, tar ner alla bollar som är inom fem meter (uppåt/höger/vänster) och skulle kunna finta upp ett flyttblock på läktaren. I morse spelade han utan skor, vilket fick mig att faktikt lyckas med några brytningar, men annars är det i princip omöjligt.

Då och då kliver fotbollsklubbens ägare, K, in på planen. Han lär ska ha spelat för Galatasaray för längesedan och det syns ibland att förmodligen har varit på en mycket hög nivå. Nu är han korpulent och kedjeröker, och i kombination med lite mycket vinnarskalle, aka dålig förlorare, brukar han kliva av efter några minuter. Som regel har han då satt minst ett skott från 30 meter i krysset på det handbollsstora målet.

Andra profiler är C, som skulle platsat som vikarie för Jon Lord, och som alltid peppar och håller humöret uppe när vinnarskallarna tappar stilen; den väldige L, 195/10, som är förvånansvärt smidig och följsam; S som i början, innan jag hade koll på vilka som var vilka, bara genom att ropa mitt namn alltid lyckades få mig att passa honom, trots att han spelade i motståndarlaget; den tystlåtne A som är toksnabb, alltid överallt, och som jag till men förtvivlan råkat fälla hur fult som helst några gånger, eftersom han är så djäkla snabb; M, ironikern, som ibland bara sticker hål på alltihop när vinnarskallarna tar lite för stor plats; E, den lille målvakten som bondar med mig eftersom han tillhör den kristna minoriteten; gnällspiken F som åtskilliga gånger filmat när jag snott bollen av honom, och som jag en gång fick ovanpå mig så till den grad att jag fick en spricka i ett revben.

Jag då? Alltså jag har inte farligt mycket bollsinne; har aldrig haft. Och är det något de andra har är det just det. Även 67-åringarna visar som sagt brassetakter, så jag gör vad jag kan; jag springer, jag flänger, jag missar och missförstår. Ibland någorlunda konstruktivt, ibland helt åt skogen. På grusplanerna i Uppsala, i backparet med JS, kunde det där räcka någorlunda, här... njäe. Jag går under smeknamnet "Elmander", eftersom jag är svensk, men Volvo eller IKEA hade varit lika passande, om man skall se till vad jag uträttar på fotbollsplanen. Men, så vitt jag förstår, vill de ha mig med. L ropar alltid "Bravo Elmander!", även när jag misar grovt och jag ser att han tänker "Herregud, spelar de inte fotboll där han kommer ifrån?".

Ikväll kan hela mästerskapet avgöras. Tappar Fenerbahçe poäng borta mot Trabzon, samtidigt som Galatasaray hemmabesegrar BJK är det klart. Då kan N fira hela natten, eller i vart fall till 21.00.


Sunday, April 15, 2012

Futbol I

Igår regnade den bort, första omgången av Playoff, tillika derbyt mellan Galatasaray och Beşiktaş. Minuterna innan vi gick ombord på planet i Ercan, såg vi hur funktionärer skyfflande med stora skrapor försökte få bort vattenmassorna från Inönüs gräsmatta. Spelare försökte under närmast parodiska former värma upp med bollar som varken rullade eller studsade. Väl i İstanbul berättade taxichauffören att matchen skjutits upp.

Slutspelet inleds med andra ord som ligan startade i höstas - uppskjutet. Då var det mutskandalen - ett trettiotal ledare och spelare från bl a Fenerbahçe, Beşiktaş och Trabzonspor satt häktade i väntan på utredning - som gjorde att ligastarten blev en månad försenad. I går var det skyfallet. Vädrets makter eller den turkiska fotbollens djupare strukturer - för en åskådare är de lika enkla att följa och förstå.

Playoff infördes inför denna säsong och är ett försök att hålla spänningen vid liv till sista omgången, alternativt att mjölka ut ytterligare miljoner från fans och reklamköpare, lite beroende på vem man frågar. På det här sättet blir det ytterligare fyra stora Istanbulderbyn, vilket alltid innebär utsålt och sjuka tittarsiffror.

Tidigare var Süperlig en rak serie med 34 omgångar, där ettan blev turkisk mästare. Nu skall de fyra främsta mötas i en dubbel serie innan mästaren koras. I höstas, när nyheten presenterades gällde det de sex första. Sedan har man gjort om. Lagen placerade på platserna 5-8 gör på samma sätt upp om platser till Euroleauge. Hälften av poängen från grundserien tas med. Beşiktaş är tryggt avsågade, nio poäng efter suveräna Galatasaray, där Johan Elmander säkerligen får lyfta en pokal om några veckor.

Säsongen har verkligen varit lite sisådär om man som jag gillar Beşiktaş. Fina prestationer i höstens derbyn, och i Euroleague mot Stoke och Braga, har under våren förbytts i en serie undermåliga framträdanden och inte minst en rejäl utskåpning mot Atletico Madrid. Guti gjorde sig omöjlig en bit in på hösten och försvann ut i buskagen, Quaresma hade fina stunder men svek ofta i de verkligt viktiga ögonblicken. Mina favoriter har under året varit Manuel Fernandes på mitten och Cenk Gönen som under stora delar av säsongen har hållit Rüstü borta från målvaktsplatsen.

Annars är mitt starkaste minne från säsongen, hittills, den fullkomligt surrealistiska känslan när Fenerbahçes supportrar spränger grindarna och tar sig in på arenan ett par minuter efter att derbyt startat i oktober. Plötsligt riktar spelare, domare och småningom även publiken blickarna mot den kortsida som vätter mot vattnet. De väller in. Mina associationer gick till tappat bogvisir, och en kort stund fruktade jag att det skulle sluta i våld och kaos. Dessbättre kunde de släppas upp på den tomma bortaläktare där de ursprunligen skulle hysts in, om man inte bestämt sig för att porta bortafansen... Men matchen var som sagt fin, med Simaos pärla som tidigt visade var skåpet borde stå.

Ikväll är det Fenerbahçe mot Trabzonspor. Då kör det igång. Jag lovar ingenting, men jag hoppas snart skriva om den pojk- och gubbfotboll jag följer på riktigt nära håll. För det var ju det jag skulle skriva om egentligen.



Thursday, January 26, 2012

Dag Vag

Det var så kul att skriva lite längre igen att jag tänkte fylla på med en till. Jag hade några idéer; en om hur deppigt och oklokt jag tycker det är att (s) utser Metal-Stefan till ny ordförande, nån annan om nåt annat, men så kom jag att tänka på Stig Vig. Och Dag Vag. Och den där idén som jag hade för länge sen om att skriva om alla svenska band som var så viktiga för mig mellan 12 och 19. Så vi börjar väl med Dag Vag.

Jag har aldrig ägt en skiva med Dag Vag, och jag såg dem aldrig live, egentligen. Jo, långt senare, men då var det inget vidare. Och jag tror aldrig att jag - efter -82 - dragit till med "Dag Vag" runt något bord där man droppat referenser. Men herregud, det gick inte en liten skakning genom rummet i morse när jag fick veta att Stig Vig är död. För Dag Vag var verkligen ett band som formade min musikaliska världsbild i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet.

Vi kan börja med tre kassetter. Debuten Dag Vag. Jag lånade och spelade in av Gunnar som jag börjat spela med i en slags proggig Simon & Garfunkel-konstellation. September -79. Omslaget med den snygga loggan. Wow. Den andra var såklart med Scenbuddism, som alla på Hamregården kunde utantill våren -80. Och den tredje var en livekonsert från SR (Tonkraft?) från sommaren -80.

Det första låt jag hörde var nog i och för sig"Dimma", från Scenbuddism. Introt som kändes så mäktigt, Stig Vigs röst som liksom åkte in och ut ur sången. De långa solona. Rockreggae. Nu läser jag att det var Dag Vag som myntade begreppet. Fan vet. Det var hur som helst en genre som de flesta lokala band befann sig i av och till vid den tiden. Lite ska, lite rock. Sjunga på svenska etc. Inte punk, inte hårdrock, inte reggae. Rockreggae. "JELP" mitt första band med eget material - jag hade skrivit två låtar - spelade rockreggae, ingen tvekan om saken.

Texterna var fantasieggande. På de två första skivorna är inte den besvärande "humorn" så framträdande. Det var psykedeliskt, politiskt och fantasifullt. Första skivan radar upp "Jag blev inte hög", "Snorbloos", "Min Tunna", "Idioterna" och "Glappkontakt". Ganska vasst. Till Scenbuddism hade man kastat om lite, ut med Bumpaberra och in med Beno Zeno. De fyra första spåren, nämnda "Dimma", "Tjockhult", "Egyptian Reggae" (Richman) och "Per i Hagen", var en extremt cool öppning. Då. Jag hade fått en ny lärare, M, i sexan hösten -79, och han berättade på på måndagarna om kvällar på Rackis, då Dag Vag spelade tills alla var genomsvettiga och ölen var slut. Det lät som min grej.

En bra sak med Dag Vag var att de var så lätta att börja spela till. Det här var ju innan... snark, snark före internet, en piggelin kostade två örtugar, och Branting var... Hur som helst. Det man idag kan hitta som tabs eller kolla på youtube fick man lyssna sig till, eller försöka hajja hur de gjorde om man såg ett band live. Jag började med att lära mig spela basen till alla låtar på Ebbas första. Man följde grundtonerna, så var man hemma*. Men det impade ju inte direkt på någon. Nästa steg var att lära sig Stig Vigs basgångar. I princip treklangerna i ackorden, lite fram och tilbaks. På rätt ställe förstås. Plötsligt ansågs man som en kille som var djävligt säker på bas, som vi sa.

Det fanns också liksom en gitarrkanon baserad på några Dag Vagslåtar. Steg ett; man kunde spela riffet på "Egyptian reggae".. Då var man halvsäker. Level 2: Introt till Min tunna. Då var man helt klart att räkna med. Tredje nivån var att kunna ta ut solon från Idioterna eller Dimma, t ex. Då var man skitsäker.

Tredje kasetten, den med livekonserten, var överdjävligt bra. Flera av de låtar som sedan skulle bli svenska megahits på "Palsternacka", framfördes här live utan jönsigt blås. "Samma sak". "Musik, musik". Och "Hellre aktiv idag, än radioaktiv i morgon." Det lovade så otroligt gott. Samma sommar släppte Ebba "Staten och Kapitalet" och alla gick på den där spelningen på Musseforum på hösten. Alla utom jag.

Dag Vag inluerade oss inte bara som basister och instrumentalister. Stig Vigs sångstil hade - corny enough - ett enormt genomslag på oss som ännu inte kommit i målbrottet. Man kunde nämligen, genom att böja huvudet extremt mycket framåt, och pratsjunga lite, neråt i micken låta lite mognare än man var. Och exakt som Stig Vig. Trodde vi.

Ja, ja. Sen blev de megastora. "Palsternacka" sålde som smör, blåset var jönsigt och vi skildes åt. Få saker var värre än ett brett, folkligt genomslag, och jag hade annat för mig. Nån vinglig kväll såg jag Stig Vigs nästa band Ojj! 600! Det var för djävla dåligt. Och ytterligare ett par år senare såg jag ett återförenat Dag Vag på Rackis. Lika illa där. Och som sagt, Dag Vag nämnde man aldrig i onödan.

Dock. I september 1989, när Barthel Cambric spelade tillsammans för sista gången, framförde vi "Idioterna" i en lång, illa repad, och rimligen ganska ofokuserad version. Det var trots allt den gemensamma nämnaren.

Rummet skakade till lite i morse. Tack, Stig Vig! Bra jobbat!







*(En god hjälp hade jag av all musikteori jag lärt mig i de körer jag sjungit i sen jag var typ fem. Men det är ju inte så rock-creddigt, så det nämner jag inte här.)






İsmail

I Kırkpinar, vid vägen till Sapanca, driver İsmail ett gatukök. Vi hamnar där eftersom vi bara har halvpension på hotellet, och småningom driver hungern oss ut i verkligheten, efter timmar av bad och slappande under kristallkronorna. İsmails hak ligger i princip på andra sidan gatan och sortimentet är slimmat, i synnerhet om man jämför med det överdåd som Güral Sapanca bullar upp senare på kvällen. Kycklingkebab i bröd, och utan, typ. Överdåd kan dock erbjudas på flera sätt, skall gudarna veta. Vi återkommer till det.

Vi har vinterlov. Två veckor i övergången mellan januari och februari. Kompensation för utebliven julledighet, med den stora fördelen att helgtjafs och förväntningsberg saknas. Bara ta det lugnt och göra vad vi vill; kan inte minnas när det hände senast. Eftersom storebrorsorna åkte hem till Sverige en sväng, och vi inte lämnat Istanbul sedan i augusti förtjänar vi en liten tripp tycker vi. Ett hotell som erbjuder inomhuspool är vad vi behöver, och ett sådant hittar vi, två timmars tågresa från Istanbul.

7.25 går tåget från Haydarpaşa, den klassiska stationen på den asiatiska sidan. Min entusiasm/gubbglädje känner inga gränser över att vi köper biljett i en bemannad lucka, att man kan skaffa matssäck i små kiosker och att konduktören har uniformsmössa med skärm. Det är vackert i gryningen, i bakgrunden båtarna som går med pendlare till den europeiska sidan. Skramlet från tågset som växlar, nån visselpipa på halvfart och högtalarröster som annonserar ankomster och avgångar.

Tåget är bra, men stannar var femte minut. Förort efter förort, och återigen slås jag av hur gigantisk denna stad är. Vi reser söderut, parallellt med Marmarasjöns strand (lät inte det där som något i på spåret?), och småningom övergår förorterna i förstäder; industriområden, hamnar, och slutligen något som liknar landsbygd.

Vi kliver av i Sapanca, där en ensam taxi väntar - vanligtvis fåfängt gissar jag - på eventuella avstigande. I övrigt alldeles tomt på stationen. Tio minuter senare svänger vi in genom grindarna till det stora hotellet, som är mycket större och glassigare än vi föreställt oss.

Det verkar vara precis vad vi behöver. Frukostbuffén är hur stor som helst, den tar liksom aldrig slut, och poolen, bastun, biljarden, bla, bla, bla... Det är naturligtvis lite groteskt också. Dels överdådet. De säkert sjuttio meter långa marmorhallarna; kristallkronorna, portiererna, engångstofflorna. Dels i sammanhanget; utanför på vägen möter vi gubben som kör skrot med häst och vagn. Hans liv levs mycket långt från allt detta. Hur hamnade vi här, och han där?

Men som sagt, halvpension. Efter badande, löpband och hotellrumsteve behöver vi mat. Vi lämnar hotelletområdet och kliver in hos İsmail där vi blir mycket vänligt bemötta. Vi beställer kycklingkebab, och värden kommer fram och vill prata. Varifrån kommer vi? Vad tycker vi om Turkiet? Hur gammal är N? Etc. İsmail är en överväldigande glad och gästvänlig kille. Maten smakar bra. Så här års har många ställen, även detta, satt in en järnkamin mitt i rummet. Röken leds ut genom ett rör i ett hål i väggen, och det är mycket trevligt. Den här eldas med hasselnötsskal, och N som får sköta matar-luckan åstadkommer en enorm rökutveckling på parkeringen utanför. På väggarna märks en inramad valaffisch för AKP, och även ett fotografi där en trött - ingen kan se så trött och grinig ut som han - premiärminister har radat upp sig bredvid İsmail och hans vänner.

Vi får inte betala. İsmail tycker att det är så trevligt att vi hittat till hans lilla ställe, och han insisterar på att få bjuda. Vi presenterar oss ordentligt, tar i hand och kindpussar, och efter att han hissat N några gånger, och N har eldat lite till, skiljs vi åt.

Åter på hotellet är det middag. Återigen detta överdåd. Meze, varmrätter, sallader, efterrätter, kakor. Mycket gott. Mycket varierat. Mycket... mycket.

Efter mera tv, turkiska Talang, typ, en god natts sömn och ännu en monsterfrukost vill ut och upptäcka omgivningarna. Men hur tar man sig ner till sjön? Vi går till vår vän gatuköksvärden som borde kunna trakten. Han nöjer sig inte med att ge en vägbeskrivning utan säger att han gärna visar oss personligen, om vi bara kan vänta tio minuter. Han måste först kila över till moskén och be en sväng, nämligen. Vi väntar.

När han kommer tillbaka packar vi in oss i hans bil och han kör oss ner till sjön. Det är vackert. Ovanför sjön de höga bergen; snön ligger däruppe, men här har den smält bort. Sommarrestaurangerna har öppet i lågsäsongen men det är svårt att tro att någon tar sig dit. Vi går längs vattnet och pratar och när vi är tillbaka vid parkeringen vill han att jag skall köra. Jag har inte kört sen i somras, jag har inget körkort med mig, men İsmail tar inte ett nej. Så jag sätter mig bakom ratten på hans Tofaş, och så rullar vi vidare.

Det går inte fort. Jag känner mig lite som på tivoli där vi skumpar fram på bygatorna. Som på ett småbarnstivoli. Men såväl İsmail som Å ocn N peppar och hejar på. Efter en stund passerar vi en restaurang som drivs av en släkting. Vi stannar och bjuds på lunch. Lahmacun, en slags pizza kan vi kanske säga, och té. Vi pratar om våra jobb, familjer, Turkiet, Sverige, skillnader, likheter. Å är vass på turkiska. För mig går det trögare, men det funkar någorlunda. İsmail, som många andra här, kallar mig Yilmaz. Det är rätt coolt tycker jag. Vi vill betala. Inte en chans.

Jag anser mig nu ha kört färdigt och İsmail tar åter över. Å erbjuds inte, och det verkar hon ganska nöjd med. Nu far vi upp på berget, på andra sidan byn. Vi kommer upp till en plats där man kan hämta vatten i en källa. Det är kallt, klart och gott. Överallt där vi kör hälsar İsmail på alla; Selam aleikum!, och det är tydligt att alla vet vem han är. Vid källan finns också en liten fotbollsplan där några killar spelar. Vi hoppar in och spelar en stund i eftermiddagssolen. Långt nedanför ser vi byn, och sjön.

Nu vill bilen inte starta. Fotbollskillarna ropas in och ställer upp som påputtare. När motorn kommer igång frågar İ om vi vill åka vidare uppåt eller ner igen. "Ner", säger jag och Å. "Upp!" säger N, och så blir det förstås. Vägen är allt brantare, allt slingrigare, och leran i vägkanten blir till snöslask och snö. Högst upp är utsikten fantastisk. Vår guide pekar ut släktingars hus, fiskodlingar, vattenfabriken, minareten som byggdes efter att den gamla föll vid jordbävningen 1999, och var nya byggen planeras.

På vägen ner stannar vi till vid ett rött trähus. Vi går ur. På gården ser vi några gravstenar. İsmail vänder sig mot dem med en bugning och så öppnar han dörren till huset som visar sig vara en liten moské. Han förklarar kort att det är byns sommarmoské och berättar att han skall be, men att vi gärna får vara med. Vi tar av oss skorna och går in.

Medan İsmail ber ser vi oss omkring i lokalen. Den lilla trämoskén påminner lite om Hornberga kapell där jag konfirmerade mig sommaren -81. Det enkla, men ändå varsamt högtidliga. Träinredningen. Utsikten över berg, skogar och sjöar.

N har frågor om det mesta. Vi visar och förklarar. När bönen är förrättad berättar İsmail om sin tro och visar koranen. N, som nu läser perfekt på turkiska, får läsa högt ur den turkiska översättningen, och İ läser samma sak fast på arabiska. Det är både lite högtidligt och märkligt. Efter att vi fått springa igång bilen igen rullar vi ner till byn.

Dagen efter köper vi porslin och godis till İsmails familj. När vi går för att lämna över presenterna slutar det såklart med att han kör oss till stationen. Vi hinner prata mer. Om hur han låter bli alkohol och tobak eftersom han är muslim. Om att hans fru ändå röker. Om hur glad han är över att jag har slutat röka. Vi byter telefonnummer. Han köper chips till N och ger honom växeln som present.

Tåget vi tänkt ta är fullbokat. I stället får vi ta ett tidigare tåg, där vi kan få plats i restaurangvagnen. Innan vi skiljs säger İsmail att han skall be för våra själar. Vad svarar man på det?