Monday, November 05, 2012

Çanakkale

Förra helgen var det Kurban Bayramı, offerhögtiden som jag kortfattat beskrev för mycket länge sedan. De extra dagarnas ledighet fick oss att äntligen slå till och åka till Dardanellerna, sundet mellan Marmarasjön och Egeiska Havet. Bussresan gick genom ett böljande landskap; till vänster Marmarsjöns gråblåa vatten, till höger oändliga åkrar. Och givetvis också de sedvanliga inslagen av turkisk fulhet; en taskigt uppförd, illa skött och halvt övergiven semesterby, rostiga cisterner och någon hopklappad bensinmack där rastplatsens gungor för längesedan rostat sönder. Lite Bergslagen helt enkelt.

En bit efter Tekirdağ svänger vi av ut på Gallipolihalvön (Gelibolu), 1915 skådeplats för ett av 1:a världskrigets avgörande slag, och i turkisk historieskrivning närmast en helig plats. Det var här Mustafa Kemal Atatürk kom att spela en avgörande roll som befälhavare, när ententens styrkor slogs tillbaka, en av de nödvändiga förutsättningar, som småningom gav utropandet av den Turkiska republiken 1923.

I mina planer för helgen ingick diffusa idéer om att besöka något museum, kanske en kyrkogård eller dylikt. Jag är av flera skäl minst sagt kluven till krigshistoria med tillhörande platser och artefakter. Det mest uppenbara är förstås alla de knäppgökar som flockas. Män som rabblar regementen och armekårer, som samlar memorabilia och kan allt om kaliber och kalshnikovs, men som hajjar noll för övrigt. Samtidigt har jag flera gånger, i Flandern till exempel, upplevt en närmast fysisk reaktion inför det monumentala vansinnet i 1900-talets masslakter, vilket jag tror, i någon mån fördjupat min förståelse. Och kanske också gjort mig till en bättre lärare. Fan trot.

Av detta ser man dock inte mycket från bussen. När vi kommer ner till bilfärjan i Eceabat dyker det dock upp något mindre monument, affärer som skyltar med krigskitsch och diverse statyer; soldater som bär sårade kamrater, landsfadern som officer såklart med tillhörande bevingade citat, samt en gigantisk modell över halvön, med små blå och röda flaggor - gissningsvis föreställande diverse ställningar och regementen.

Vi tar bilfärjan över till staden Çanakkale på södra stranden. Vi har bokat in oss på Anzac Hotel, uppkallat efter Australiska/Nya Zeeländska Armékåren som slogs för britterna. Ni hajjar. Çanakkale är en fin liten stad med lång strandpromenad, trevliga restauranger och dito innevånare. Vi steker idén om att åka tillbaka över Dardanellerna för att besöka de där monumenten, och tillbringar i stället fredagen lite planlöst drällande. Killarna spelar fotboll på en liten betongplan, jag och Å sträckläser.

Vi tar ett varv för att kolla upp busstationen, inför morgondagens färd till Troja (Truva). På vägen dit hamnar vi några kvarter bortom huvudstråken och plötsligt befinner vi oss i vad som känns som rena slummen; en hel stadsdel med mycket nedgångna hus och leriga gator. I Istanbul ser man ofta fattigdom, men det här är på en helt annan nivå. De boende förefaller vara romer. Krossat glas på gatorna där barnen leker. Några kvinnor på en trapp förstår att vi gått fel och ger oss en beskrivning ut ur området. Så här skall ingen behöva bo. Och ingen skall heller behöva tänka att "de där som kommer i hela kläder till där vi bor, de har såklart gått fel - ingen skall behöva hamna hos oss". Men jag tror att det är så de vänliga kvinnorna tänker.


Vi hittar morgondagens Dolmuş på busstationen under bron. En gång i timmen, 5 lira. Inga konstigheter. På andra sidan bron ligger ett litet tivoli utslängt på parkeringsplatsen. Säkerheten är sådär. Attraktionerna inte så spektakulära, säkerhetsnivån till trots. Barnen är glada. På kvällen sitter vi på ett hak, konsumerar frites och drycker, trivs och ser Beşiktaş besegra Andreas Isakssons Kasımpaşa. Möjligen börjar BJK få ordning på spelet. Detta är en säsong som få har några större förväntningar på. FEDA - uppoffring är årets nyckelord, syftande på de magra tider som stundar nu, sedan nye ordföranden Fikret Orman tagit över. Underskottet är ungefär hundra miljoner euro, efter år av misslyckade knasvärvningar. Nu skall de betas av.

På lördagen tar vi oss till Troja. Med hjälp av en gnutta bildning, spridda hågkomster och inte minst diverse turistbroschyrer, har jag fått ihop en någorlunda sammanhängande förklaring till ruinstadens otvetydiga berömmelse, vilken jag oombedd har föredragit på morgonen. Minibussen släpper av oss på en gudsförgäten parkering, vi betalar 15 lira per skaft och kommer in. Det börjar bra. För ytterligare tio lira kan vi hyra illusoriska uniformer och låta oss fotograferas framför den gigantiska trähästen. En tonåring i kretsen lider sannolikt ohyggliga kval när jag insisterar på att vi skall slå till. Inte ens löftet om att han kan få hålla ett tufft träsvärd hjälper. Det blir inget av med att hyra maskeradkostymer.

Vi klättrar - till nämnde tonårings inte helt stora glädje - såklart upp i trähästen, även om det inte är exakt samma häst som i verkligheten, tittar ut genom gluggarna, hoar lite och sådär, innan vi går vidare för att titta på ruinerna.

Ruinturism är också lite problematiskt när jag tänker efter. Lite hårddraget kan man kategorisera mina erfarenheter i två högar. Äkta ruiner som är tråkiga att titta på, respektive tillfixade och tillfuskade diton med låg autencitetsfaktor men med hög tittglädje.

Troja hamnar någonstans mitt emellan. Det är ett tiotal olika arkeologiska lager representerade och det är coolt på sitt sätt. Murar, ramper och den i sammanhanget närmast obligatoriska amfiteatern är begripliga utan att vara insmickrande. Roligare än Knossos, fulare än Salamis, blir mitt lärda omdöme. Och minst lika intressanta som stenbumlingarna, är de små grodor som hänger vid en liten göl. Eller om de är paddor.

Dolmuşen hem är närmast parodiskt fullsatt. Högt varv och låg hastighet. Armsvett och blodsockerfall. Till sist är vi tillbaka. På kvällen spelar N och W återigen fotboll i hörnet av den lilla basketplanen, nere vidstrandpromenaden. Lokala homies spelar basket i det andra hörnet. 
Upp i svinottan dagen efter för hemfärd. Samma lite ödsliga landskap. Högläsning av Bröderna Lejonhjärta. Tystläsning av The Associate. John Grisham har mycket långt kvar om han på allvar vill konkurrera i spänningsgenren. Jag borde väl läst Homeros.








1 comment:

Tobias said...

Kul och intressant att läsa!