Sunday, July 29, 2007

Heja Irak!

Jag gläds med dem jag känner från Irak, och med alla andra som idag firar fotbollstriumfen. Måtte firandet få fortgå utan vidriga terrordåd.Jag är en naiv snubbe som hoppas och önskar att segern i de asiatiska mästerskapen skall kunna betyda något mer än bara stundens glädje. Vad vet jag inte, men något positivt.

Stort

"Nytt svenskt rekord av "Musse"

FRIIDROTT. Sent i går kväll raderade Mustafa "Musse" Mohamed ut Anders Gärderuds klassiska rekord på 3000 meter hinder, satt på OS i Montreal 1976, precis på dagen för 31 år sedan.
"Musse" gjorde rekordloppet ikväll i belgiska Heusden-Zolder och pressade Gärderuds tidigare rekord med drygt två sekunder till 8.05,75.- Ett helt perfekt lopp av Musse. Det här var en kväll när allt kändes lätt, kommenterar tränaren Ulf Friberg från Heusden-Zolder.
TT "

Det var polacken, östtysken och Bel..- förlåt Anders Gärderud som skulle springa OS-final på 3000 meter hinder. Plötsligt tröttnar polacken och tysken faller. Då säger Gärderud: Nu tar jag guld och sätter världsrekord. Och så gjorde han det.

Ja, det kanske inte håller som bellmanhistoria, men det var grymt stort när det skedde. 1976. Och den där tiden (8.08?) höll hur länge som helst. Fortfarande kan man komma på pallen i ett stort mästerskap med den farten.


Bra gjort, Mustafa!

Saturday, July 28, 2007

Norrlands inland, intill Sibirien, strax nedom Arktis

Det är såklart extremt patetiskt att komma hem efter en månad borta och gnälla på Sverige, men detta mitt fosterland gör det inte lätt för sig.

Igår kväll kom vi, jag och N, till ett kallt och regnigt Arlanda. Taxibilarna stod tysta och snälla och vi fick söka upp dem för att få åka med. På vägen till den medelstora småstad strax norr därom, där vi bor, såg vi enstaka bilar. Motorvägen, fem mil norr om Stockholm var i princip tom denna fredagkväll, strax efter tio. Och det var skog. Skog utav bara helvete.

I morse stod jag och tittade ut över parken, nedanför vårt köksfönster. Gångvägar, cykelvägar, gatan i fonden. Tomma. Helt öde, kvart över nio. Efter kanske tre minuter en kvinna och en hund.

Och till denna ödslighet skall vi snart addera en mörk, djävla vinter.

Monday, July 23, 2007

Att citera en kommentar i sin helhet, kanske stinker, men denna, skriven av "Z", innehöll en fin blandning av information och smicker. Sådant funkar! Tack, Z!

"Snubblade in av misstag. Sökte egentligen efter någonting i stil med turkiska barnmöbler, och se vart jag hamnade!Hann läsa ganska mycket, väldigt bra och intressant blogg om sånt man pratar om över en kopp te + simit.

Jag har en far som är obegripligt sjukligt (smått huliganaktigt) intresserad av Besiktas. Att säga att han hejar på Besiktas vore en förolämpning då han lever, gråter och skrattar Besiktas. Han skulle nog bli stammis på det här lite smått meyhane / isci lokantasi haket om han skulle upptäcka den. Vart ligger stället o vad heter det?

Som tack kan jag avslöja att Ouzo Plomari är den absolut godaste att dricka. Bör inte blandas, ta det sek med lite vindruvor, raki peyniri och sura äpplen kanske can erigi om det är säsong. (Finns i Stockholms Orient Livs 1 gång om året då det sälj lika dyrt som saffran). Ouzon är helt olik den klassiska raki typen. Även Plomari har den här bittra anisrika karaktären men har underbar god eftersmak som är åt det söta hållet (brukar ta lite peynir o klistra den i gommen och skata njuta av den kombinationen). Kanhända att du fullkomligt hatar den om du är van raki drickare som har ditt "märke" sedan 20 år tillbaka :). Annat tips; På vänster sida av början av Istiklal Caddesi, Haci Baba som har en löjlig eller mystisk (avgör själv) liten dörr ut mot gatan. Men är helt underbar inuti. Åt där ofta för ca. 10 år sedan då de hade en utav stans bästa buffeer med zeytinyagli, sicak, soguk etc.

Om man älskar sötsaker hade de en gigantisk efterrättsbord med allt från baklava till sekerpare. Kan dock inte lova att maten idag är god eller om stället ens existerar men om den nu finns bör man utan tvekan sitta i deras bakgård som vätter mot en kyrka med underbar trädgård. Om stället inte finns kvar är Hünkar Lokantasi dyr men ack så värt vartenda lilla öre man har. Ligger i Nisantasi nuförtiden. Ta dit familjen, vännerna eller njut själv. Era smaklökar kommer att åka en kittlande berg och dalbana av bekanta smaker som gjorts till mästerverk *börjar dregla nu*.

Sist men inte minst, Sariyer min barndoms stadsdel som alltid har setts som en fristad i Istanbul med sin rena luft, mahalle känsla och trygga små berg med magnifik utsikt över bogaz(hmm idag är det mest site och radhus på de kullarna). Du kan ta minibus från centrum och åka till Kilyos (ca. 1 timmes färd) som är en gammal fiskeby som har blivit partybeach. Grymt underskattat enligt mig då man avskräcks av rykten som säger att vattnet är smutsigt o det är crowded. 2 år sedan då vi senast var i Kilyos var det helt underbart. Från Kilyos kan du åka längre ut mot Fiskebyn Garipce (visst är det fascinerande att man hittar byromantik i storstaden?)där man har magnifik utsikt utöver havet. Man känner Karadeniz i luften som luktar salt och söta blommor. Även värt att se; Kavak, Büyükdere,Istinye.Om du känner till dessa ställen kan jag tänka mig att även du njuter av blott tanken på alla vackra intryck men om du inte gör det ta en day off från övriga Istanbul och prova dessa. Iyi tatiller dilerim!"


Vi åkte som sagt till Svarta Havet igår, via Sariyer. Tog en stilla döner där i kvällsolen på väg hem. Fint. Stället ligger nere i Beşiktaş, i gränderna med gångtrafik, om du förstår.
Jag och den minste åker hem på fredag, men Å, M och J, samt tillresta A, får gå på Inönü och se BJK i kvalet till CL. Avundsjuk!
Bilden har inget med texten att göra, mer än att den är vacker.

Sunday, July 22, 2007

Svarta havet


Efter en inställd direktbuss och en timmes väntan åkte vi kommunalt till Sariyer. Därifrån taxi till Svarta Havet. En parasollstinn, söndersponsrad och glassig anläggning, ägd av universitetet men förvaltatd av fiffige Frasse typ, blev vår belöning. Och kristallklart vatten, sand i näsborrarna och ljuvliga vågor. Som vi njöt.

Sedan i måndags är M och W äntligen på plats. De vet hur man nyttjar vågorna, kan jag säga.
Väl hemma en improviserad valvaka med kronärstkockor på balkongen, för de stora. W och N vek ner sig, Svarta Havet kostar på.
Det ser ju ut att ha gått bra, även om det vore roligare om inte MHP kommit in.

Valdagen 07.45

Från balkongen ser jag skolgården där morgontidiga medborgare är på väg för att rösta.

Saturday, July 21, 2007

Jag hoppas...


...att AKP får en stabil majoritet. Detta för att Turkiet skall fortsätta vägen mot större respekt för mänskliga rättigheter, mindre inflytande för militären och "den djupa staten" och ett fortsatt arbete för EU-medlemskap.

...att så många kvinnliga kandidater som möjligt kommer in i parlamentet.

...att de kurdiska politiker som ställer upp som oberoende kandidater lyckas ta sig in i parlamentet, så att de vidriga nationalister som vill jämställa kurder mer terrorister och hålla dem utanför politiken, får lång näsa.

...att MHP gör tokfiasko.

De oberoende

Vad som är nytt i detta turkiska parlamentsval är den uppmärksamhet de oberoende kandidaterna får, och de chanser de tillmäts. Saken är ju den att det av ett parti krävs 10% av rösterna i hela landet för att få representation i parlamentet. Denna, med internationella mått mätt, exceptionellt höga tröskel är tillskapad för att hålla minoriteter - t ex kurder - utanför politikens centrum. Om de bildar egna partier skall de inte ha en chans att komma in, tänker man sig. Och det funkar. Så fick t ex DTP närmare hälften av rösterna i valkretsar i sydöstra Turkiet, men endast AKP och CHP kunde skicka representanter från landsändan.

Spärren kan också ge en extrem hävstångseffekt vid val. Så innebar t ex parlamentsvalet 2002 att samtliga partier åkte ur, och bara nya kom in.

Oberoende kandidater omfattas dock inte av spärren. Vad jag förstår "räcker det" att man får röster i motsvarande ett mandat i den valkrets man ställer upp, för att komma in i parlamentet. De oberoende kan i år grovt delas in i två grupper. I den ena gruppen finns de som står "fria" från de etablerade partierna. I Istanbul ställer exempelvis professor Baskin Oran upp. Han kämpar för grupper som inte får någon plats på den etablerade politikens dagordning såsom aleviter, kurder, zigenare, och homosexuella, för att nämna några.

I den andra gruppen hittar vi till exempel kurdiska politiker som inom ramen för ett parti inte kommer att klara spärren. De man gjort i år är då att officiellt lämna partiet och ställa upp som oberoende. Genom att vara ett känt namn med stort stöd i sin region, kan man då hoppas på plats i Ankara. Jag hoppas de lyckas.

Thursday, July 19, 2007

Blogger har problem med radmatningar. Nya stycken blir inte nya stycken utan fula.

Valspurt


Idag tittar vi närmare på ett par valaffischer. Vi har det demokratiska partiet, som bedöms ha en 50/50 chans att ta sig över 10% spärren, och det gamla, av Atatürk en gång startade, Republikanska Folkpartiet.

Mehmet Ağar - med oss alla är han förstås bara Mehmet - kör med en familjär stil som närmar sig den gräns där gemytet övergår i ren och skär mysfryntlighet. Vem skulle inte vilja krypa upp i knät där och höra hur det var förr i tiden? I så fall skulle han kanske berätta om hur militären, vid kuppen 1960, lät avrätta partiledaren Adnan Menderes. Det är ett parti i "högermitten" som saknat representation i parlamentet under den senaste mandatperioden. Jag skulle kunna gissa att man tappade de liberala väljarna till AKP.
Nu vill man nå dem, men också de mer traditionsrotade som annars hamnar hos nationalisterna i MHP, eller hos CHP, när man satsar stort på en comeback. Mehmet räknar upp arbetare, bönder, industriarbetare, soldater, affärsmän, familjefäder, arbetslösa och lärare; alla skall de sätta sitt hopp till DP och - i statens och nationens namn - lägga sin röst på Mehmet och hans kompisar. För ett nytt turkiskt ledarskap.
Deniz Baykal - som i helgen anklagade Erdoğan och AKP för att dela ut guldpengar till folket, och som då av premiärministern uppmanades att ta ett IQ-test; det är spurt nu - kör lite på samma sätt, fast i bild. Har sett tre olika versioner av denna; en fotoshoppad och Botoxstinn partiledare som med nyplockade ögonbryn visar vägen för en grupp "arbetare" eller "intellektuella" eller "tjänstemän". Ni vet sådana som kommer direkt från jobbet, och som man kanske inte riktigt sett uppställda på det här sättet, blickande in i framtiden, sedan reklambyrån Lenin&Brindfors gick i putten.
Texten säger att man vill ha bort immuniteten - för parlamentsledamöter gissar jag, för skumma AKP:are som delar ut guld, får pengar under bordet av USA, till exempel - och att ren politik vinner. Om jag fattat detta rätt. Min parlör höljer ibland budskapen i gåtfulla dimmor. Nu är det tid för CHP, slutar man.
Och jag.

Saturday, July 14, 2007

Lite knas. Lite test.

Val








Nästa söndag, den 22, är det parlamentsval här. Det blir allt mer påtagligt när man rör sig ute på stan. Överallt flaggspel med partisymboler. Asjobbiga högtalarbilar som vräker ur sig sina budskap på turkisk maxvolym. Inför-artiklar i tidningarna och politiska utspel hit och dit.

Min guide i sammanhanget är Turkish Daily News som just nu kör två artikelserier som jag försöker följa. Den ena är en traditionell genomgång "fråga för fråga" där de stora partiernas ståndpunkter inom något område avhandlas varje dag. EU, högre utbildning och eller skattepolitik, t ex. Den andra artikelserien är en resa till olika platser i detta stora land, där man försöker se vad som är heta frågor i exempelvis Van, Konya eller Trabzon.

Den fråga som dominerar debatten, även om den kanske inte så tydligt är en direkt valfråga, är huruvida Turkiet borde gå in i norra Irak för att försöka komma åt de baser som PKK tros ha där. De flesta partier är överens om att varken den lokala irakiska kurdika administrationen eller de amerikanska trupperna gör det de lovat; att se till att PKK inte har en fristad i norra Irak. Men hur Turkiet skall agera är en annan fråga. Nationalisterna i MHP trycker på för en intervention. De gamla "kemalist-sossarna" i CHP likaså, om än inte lika tydligt. Regeringspartiet AKP intar en mer avvaktande hållning, och anklagas av oppositionen för att ha tagit emot en miljard under bordet från USA, för att inte gå över gränsen. Oppositionens hållning i frågan är konsistent med kritiken mot regeringens positiva EU-politik: Premiärminister Erdoğan säljer ut Turkiet till västvärlden.

De frågor som "folket" ute i landet verkar mest bekymrade över annars har med ekonomi att göra. Man vill ha bätter betalt för sitt jordbruk, man vill ha jobb, och det är politikerna i Ankara skall fixa det, så att de äntligen visar vad de är till för. Perspektivet påminner mycket om det man möter i svensk glesbygd, eller i det amerikanska inlandet; politikernas uppgift är i första hand att landa hem tillräckligt med baon till den egna regionen, annars kan de lägga ner. Ett perspektiv de lokala kandidaterna givetvis försöker profitera på; en röst på mig är en röst på nya vägbyggen i provinsen. Jfr Botniabanan, Stålverk 80 eller jordbruksstöd.

Helt utan koll tippar jag att det går kalasbra för AKP, för bra för MHP och dåligt för CHP. Populisterna i GP kommer inte in, här är spärren 10 %, men det är nära. Om det nya parlamentet klarar att utse en president är dock en öppen fråga.
Återkommer med liute mer om EU, påstådd islamism och estetik.

Tuesday, July 10, 2007

Bildbevis

På den gamla goda tiden hade den svenska marinen dragit igång en rejäl ubåtsjakt om de fått tillgång till denna bild, om man sa att den var tagen i Södertälje Kanal, t ex. Men, faktum är att det där gråa, ute i vattnet, som kanske ser ut som en ubåt eller en gammal moped eller nåt när ni klickar på bilden, faktum är att det är en delfin. På väg till Svarta havet.

Sunday, July 08, 2007

Hobby

För den bussintresserade erbjuder Istanbul fina möjligheter. Här t ex vändplanen i Rumeli Hisarüstü en vanlig lördagförmiddag. Vi hade inga som helst problem att få en bra plats.

Friday, July 06, 2007

Bara så ni vet

Den förutspådda värmeböljan kom av sig lite. Alltså, det var varmt, men själva höjdpunkten, domedagsfeelingen, uteblev. Asfalten bubblade inte. Solstekta sparvar föll inte från himlen. Jag blev inte galen. Shit happens.

Har kommit in i ett skönt tempo nu. Förmiddagar vid poolen. Ogenerat kringlodande i fillingar hemma i lägenheten. Densamma allt mysigare. Båtturer och lekparker. Dreadlocks. Car spotting. Siestor. Absolut semester.

Det drar ihop sig till parlamentsval här. Den 22 är det dags, och förhoppningen är att det nyvalda parlamentet skall kunna utse en president. Och att militären håller sig borta. Skall skriva lite om det, endera dagen. Men det blir när det blir.

Ikväll tar vi Jönköping!




Wednesday, July 04, 2007

It was fifteen years ago today

Den våren hade Highway Men varit på Globen. Inför våra stora ögon radade Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Johnny Cash upp sig, och tillsammans med kompmusiker bjöd de på en countryns hitkavalkad utan like. I praktiken var det fyra solokonserter på en gång, med lite halvjönsiga nyskrivna nummer insprängda här och där.

Vi var helt nitade. Låtarna. Pondusen. Publiken. Rubbet.

1992 var country något oerhört knasigt i Sverige. Utanför den frälsta skaran var den vanliga reaktionen att folk började nynna på Rawhide, som de sett i Blues Brothers, när genren kom på tal. Eller kanske Jolene. Alltid åtföljt av någon slags ironisk gest. Typ. Publiken på Globen var en blandning av maskeradkostymer a la Zeb Macahan, högt uppdragna stentvättade jeans och pilotbrillor. Mats Rådberg var där.

Jag och Redaktörn var inte ironiska. Vi hade från lite olika utgångspunkter insett att det fanns en countrygarderob att kliva ut ur, alternativt in i, och nu var det dags. Konserten på Globen blev ett avstamp, men dit hade vi inte hittat om vi inte på vägen, på varsitt håll och tillsammans, allt flitigare snortat det damm som hjulen från den stora amerikanska traditionen rivit upp. Long Ryders och Jason & the Scorchers med en punkig attityd vi kände oss hemma med; gubbar som Neil Young och Le Boss, och den nasala glidningens okrönte konung, Dwight Yoakam, var några av dem som gjorde att det våren 1992 var dags att gå på Highway Men. Och nu hade vi en vision.

Vid den här tiden bodde jag i en sommarstuga på landet. En smalspårig järnväg gick längs med tomtgränsen och på andra sidan rälsen låg sjön med den lilla ekan. Det fanns veranda och utedass, stor gräsmatta, brunn på tomten samt en försvarlig virkeshög. (Kolla det om ni skall hyra sommarhus. Där skall alltid finnas rejält med virke.) Sommarstugan var kort sagt en liten farm. Och på den farmen bildade vi The Confidence Men.

Vi repade olika låtar, och testade olika sätt att spela. På två har man ju inte så mycket att laborera med, men vi fastnade för bas och akustisk gitarr, och till debuten kontrakterades T, som med en ovilja att repa, men med ett gott öra, kunde förväntas göra jobbet på fiol.

Sålunda arrangerades ett stort jämra Fjärde Juli Party. I den lilla trädgården snickrade vi till bar och scen. Vi hängde upp flaggspel med amerikansk ölreklam, och fyllde en gigantisk balja med is och bärs. Kanske kom trettio pers, kanske var de fler. Ett antal långt senare prominenta bloggare var där i vart fall. Bland andra.

Vi hade skördetävling och bakverkstävling, för vi tyckte det kändes rätt, och ett av bidragen var själva den amerikanska flaggan som en gigantisk tårta. Vi lekte amerikaner – i vid mening – ute på den uppländska landsbygden, och alltihop var en förevändning för att spela. I alla fall som jag minns det.

Spelningen var knappast längre än fem låtar, och kanske inte helt hundra, men jag tror att man uppskattade oss.

Småningom blev vi ganska bra. Vi skaffade replokal, slängde in Vinlusen på bas och Dr S på trummor. Jag spelade Telecaster och Redaktörn mestadels akustisk – han fick ju sjunga – och i olika skeden laborerade vi med antingen T eller Den Glade Masen på fiol.

Vi kom att spela på uppländska bruk och sörmländska rancher. På kontor i Stockholm och nationer i Uppsala. Firmafester och trettiårskalas. Bland annat. En gång fick vi sushi i gage (Stockholm) en annan gång en dunk hembränt (Norduppland). The Confidence Men – spelar Country och Rock´n´Roll, stod det på vårt kort. Och det var precis vad vi gjorde.

I början fick vi de ironiska leendena, önskningarna av Rawhide och Jolene, men det gav sig med tiden. För, det blev allt vanligare med publik som lyssnade på sk altcountry eller hade läst om Gram Parsons i någon tidskrift och som gärna ville droppa referenser mellan seten och, frånsett det, och mycket viktigare; vi svängde. Det dansades. Man drack öl och var glad. För vi svängde.

Bitvis svängde vi satan, vill jag påstå. En låtlista på uppåt sextio nummer. Vinlusen och Dr S, som de trygga mittbackarna. Redaktörns rytmiska strummande på den akustiska, och med den lätt myndiga, något nasala rösten som bekvämt pendlade mellan bottenlös självömkan och godmodig gudfruktan – on stage, that is – kombinerat med de tio countryliknande licks jag orkat snappa upp – multiplicerade med sig själva gav de ju hundra olika varianter - och som sagt, då och då hade vi hjälp av inkallad fiolklant. Tillsammans utgjorde vi en inte helt oäven orkester.

I oktober 2000 körde Redaktörn av vägen och om det kan ni läsa här. Det går inte att hitta några bra ord för att beskriva hur det var och hur det kändes.

På rummet på Karolinska lyssnade vi på American Recordings III: Solitary Man, den med I see a Darkness, One och Mercy Seat. Och vi försökte tala om vad som hänt och vad som skulle komma. Och vi lyssnade. Och talade om musik. Och kanske var det min pusselbit och uppgift i detta vidrigt svåra.

Vi skulle spela igen, i alla fall, det var vi på det klara med. Och i februari 2003 hade vi en liten, mycket intim kammarkonsert. Det var nog inte mycket mer än fem låtar, men det har kanske aldrig varit viktigare att spela fem låtar än just då.

Under åren har vi repat av och till. I år lite oftare än tillförne. Och vi har en låtlista. Kanske inte sexti låtar, och kanske är de lite lugnare, men de vi har är bra. Och de svänger. Och sparkar rumpa. Nya kids fyller rytmsektionen. Men annars är vi desamma. The Confidence Men: spelar Country och Rock´n´Roll. Hösten 2007 går vi live på en plats nära dig, om du är intresserad.

Ett litet band helt enkelt. Varken mer eller mindre. För att travestera The Highway Men:

“They may have wounded us but they'll never get the best, Of better men:'Cos We'll ride again.”

Sunday, July 01, 2007

Delfiner och ubåtar







Bosporen stoltserade idag med ubåtar, delfiner och badpojkar. Samt de vanliga tankerserna (snyggt ord), färjorna och fiskebåtarna.
Ubåten var en bisarr uppenbarelse där den segade sig söderut i ytläge, med flaggan i topp. Har nog bara sett en ubåt i verkligheten förut; en gamal skorv på ett båtmuseum vid Malmöhus slott. Turkiska militären visar gärna upp sig när kajerna är tjocka av solbadare, promenister, fiskare och grabbar som dyker och plaskar. Bara grabbar badar där.

Delfinerna var otippade. Plötsligt sam de där utanför båtfönstret, en tre-fyra stycken i snygga formationer. Fort gick det, kameran låg i ryggan, så ni får tro mig, ostyrkt. Delfiner har jag träffat på förr, i Byron Bay, men då på långt avstånd. Det här var coolare, och som sagt, inte helt väntat i detta minst sagt vältrafikerade sund.

Vi tillbringade dagen i Emirganparken några kilometer uppför Bospren. Dit kan man ta sig per buss, vilket tar en timma i söndagens brunchrusning - alla skall ut och fika nämligen - eller så tar man båten på en kvart i lite sicksack över vattnet. Väl där hänger man. Grymma lekparker, svalt och skuggigt här och där. Lugnt och skönt; en oas för de infödda, och för oss.
Bilderna: 1. Parkförvaltningen tar en rökpaus 2. Röj 3. Beach 2007 4. Das Boot