Showing posts with label mat. Show all posts
Showing posts with label mat. Show all posts

Sunday, April 25, 2010

Hamsi

Det är den här lilla fisken; hamsi, som de säger här. Tydligen samma sak som ansjovis. Första vändan vi var här köpte vi till sist inlagd på Kılıçoğlus livs. Den gjorde sig fint på det svensk-turkiska julbordet; dels som "allmänsill", dels i gubbröran. Inte sensationellt på något sätt, men bra.

Men, förra söndagen blev jag som sagt bjuden på nyfångad, nystekt, nere vid vattnet och det var så gott att jag har tänkt på de där små firrarna hela veckan. På marknaden igår köpte jag därför ett halvt kilo. Jag frågade hur man skulle gå till väga (jag är till vardags ingen fisk-kille när det gäller infångande, handhavande eller beredning, kan jag lugnt säga) och jag fick en kort och tydlig demonstration av rensningsförfarandet.

Jag frös in den över natten eftersom vi saknade gas igår, men idag fick den bli middag. Rensningen är en baggis, man bryter av huvudet, och då åker resten av innanmätet med. Jag lyxade och tog bort ryggbenet oxå, men det är jag inte helt säker på att man behöver egentligen. Efter att ha panerat i vetemjöl, salt och peppar la jag de små gynnarna i pannan där jag hettat upp smör och olja.

Galet gott. Små, spänstiga, nästan krispiga. Till det färskpotatis, en sås på majonäs, yoghurt och senap, samt en tomatsallad med mynta och persilja. Plura och Mauro hade lagt ner verksamheten om de varit i närheten. Så bra blev det. Och då behöll jag ändå tröjan på.

Det kommer att bli mycket Hamsi de närmaste veckorna.

Monday, July 23, 2007

Att citera en kommentar i sin helhet, kanske stinker, men denna, skriven av "Z", innehöll en fin blandning av information och smicker. Sådant funkar! Tack, Z!

"Snubblade in av misstag. Sökte egentligen efter någonting i stil med turkiska barnmöbler, och se vart jag hamnade!Hann läsa ganska mycket, väldigt bra och intressant blogg om sånt man pratar om över en kopp te + simit.

Jag har en far som är obegripligt sjukligt (smått huliganaktigt) intresserad av Besiktas. Att säga att han hejar på Besiktas vore en förolämpning då han lever, gråter och skrattar Besiktas. Han skulle nog bli stammis på det här lite smått meyhane / isci lokantasi haket om han skulle upptäcka den. Vart ligger stället o vad heter det?

Som tack kan jag avslöja att Ouzo Plomari är den absolut godaste att dricka. Bör inte blandas, ta det sek med lite vindruvor, raki peyniri och sura äpplen kanske can erigi om det är säsong. (Finns i Stockholms Orient Livs 1 gång om året då det sälj lika dyrt som saffran). Ouzon är helt olik den klassiska raki typen. Även Plomari har den här bittra anisrika karaktären men har underbar god eftersmak som är åt det söta hållet (brukar ta lite peynir o klistra den i gommen och skata njuta av den kombinationen). Kanhända att du fullkomligt hatar den om du är van raki drickare som har ditt "märke" sedan 20 år tillbaka :). Annat tips; På vänster sida av början av Istiklal Caddesi, Haci Baba som har en löjlig eller mystisk (avgör själv) liten dörr ut mot gatan. Men är helt underbar inuti. Åt där ofta för ca. 10 år sedan då de hade en utav stans bästa buffeer med zeytinyagli, sicak, soguk etc.

Om man älskar sötsaker hade de en gigantisk efterrättsbord med allt från baklava till sekerpare. Kan dock inte lova att maten idag är god eller om stället ens existerar men om den nu finns bör man utan tvekan sitta i deras bakgård som vätter mot en kyrka med underbar trädgård. Om stället inte finns kvar är Hünkar Lokantasi dyr men ack så värt vartenda lilla öre man har. Ligger i Nisantasi nuförtiden. Ta dit familjen, vännerna eller njut själv. Era smaklökar kommer att åka en kittlande berg och dalbana av bekanta smaker som gjorts till mästerverk *börjar dregla nu*.

Sist men inte minst, Sariyer min barndoms stadsdel som alltid har setts som en fristad i Istanbul med sin rena luft, mahalle känsla och trygga små berg med magnifik utsikt över bogaz(hmm idag är det mest site och radhus på de kullarna). Du kan ta minibus från centrum och åka till Kilyos (ca. 1 timmes färd) som är en gammal fiskeby som har blivit partybeach. Grymt underskattat enligt mig då man avskräcks av rykten som säger att vattnet är smutsigt o det är crowded. 2 år sedan då vi senast var i Kilyos var det helt underbart. Från Kilyos kan du åka längre ut mot Fiskebyn Garipce (visst är det fascinerande att man hittar byromantik i storstaden?)där man har magnifik utsikt utöver havet. Man känner Karadeniz i luften som luktar salt och söta blommor. Även värt att se; Kavak, Büyükdere,Istinye.Om du känner till dessa ställen kan jag tänka mig att även du njuter av blott tanken på alla vackra intryck men om du inte gör det ta en day off från övriga Istanbul och prova dessa. Iyi tatiller dilerim!"


Vi åkte som sagt till Svarta Havet igår, via Sariyer. Tog en stilla döner där i kvällsolen på väg hem. Fint. Stället ligger nere i Beşiktaş, i gränderna med gångtrafik, om du förstår.
Jag och den minste åker hem på fredag, men Å, M och J, samt tillresta A, får gå på Inönü och se BJK i kvalet till CL. Avundsjuk!
Bilden har inget med texten att göra, mer än att den är vacker.

Saturday, May 12, 2007

Några fina grejer

Mink De Ville - Coup de grace. Fantastisk skiva, som får mig att åka bil till jobbet helt i onödan. Där vägbygget slutar och 50 blir 90 trycker vi plattan i mattan - med all den pondus en 39-årig lärare mäktar - till Just give me one good reason. Soul, gubb, 5o', rock´n´roll med en extrem stilkänsla. Köp så klart.

Ingefärsmoothie - vaniljyoghurt, banan, några frysta hallon, färsk riven ingefära, mortlad kardemumma och kanske några stänk kanel. Botar allt och skrämmer vampyrer. Galet gott.

Jolo - Änglars liv. Kommer tillbaka till Jan Olof Olsson. Kåserisamlingar där män berättar om vardagslivet med sina små barn är i regel ganska förskräckliga. Det är min övertygelse. Men när Jolo skriver om sin och döttrarnas tillvaro fylls jag av livsglädje, tacksamhet, andakt kanske, och fniss. Vansinnigt bra. Och googlingen leder mig hit och gör mig mer nyfiken.

R har en lillebror, lilla r kan vi kalla honom, som jag aldrig har träffat. Han är sex år gammal och älskar Beşiktaş. En dag kommer R till skolan och överlämnar en stor klubbflagga - 120 x 160 kanske - med emblem, pokaler, flaggor och lagerkransar. Beşiktaş Şampiyonlar står det, och den är från förra året då BJK vann cupen. Lilla r har förstått att syrrans lärare också gillar BJK och därför skall ha flaggan. Lilla r har ju fått en ny. Heartbreaking. Stora R får en siriushalsduk att lämna i retur. Male bonding. Eller nåt.

Och - ha, ha - i veckan vann Beşiktaş, Kara Kartal, turkiska cupen igen. Ligan, som man ju faktiskt hade i egna händer, brände man såklart genom att torska hemma mot Fener. 0-1. BJK är mitt lag.

Pingu - så pappa kan blogga.

Thursday, January 18, 2007

Supportrar




Jag är inte säker, men jag tror att de försöker säga att "på det här köfte-haket hejar vi på Beşiktaş". Grymt god köfte, picklad rödbeta och rotsakssallad. Något annat fanns inte på menyn f ö. Någon meny fanns förresten inte heller. F ö.

Rakı

Hade skåprensning sent igår kväll, när hungern övervunnit tröttheten. Små inlagda gurkor, oliver, vanlig fårost och en med insprängda örtkryddor och fänkål, tomater med tomatsmak - det finns här, så här års, nämligen - ägg, bröd och rakı. Inte dumt alls faktist. Dock fanns varken smoking eller cigarr att tillgå. Blev rätt bra i alla fall.

Wednesday, January 10, 2007

Vems är pengarna?


Nere i Bebek ligger Kitap+evi, en fin liten butik, femtio meter upp från den flashiga strandgatan. Turkisk fack- och skönlitteratur samt tidskrifter på bottenvåningen, coffe-table-skryt, samhälle, historia, romaner och annat på engelska, en trappa upp. Två trappor upp finns den fantastiska barnkammaren; barnböcker, pussel och pedagogiska leksaker från golv till tak + en liten gnutta Dr Phil-kör för småbarnsföräldrar. Och massor av leksaker, barnmöbler (det mesta från IKEA), kritor och grejer att leka med, pilla på , stöka till och ha sönder. Till detta ett magnifikt fik med fullständiga rättigheter (som om det begreppet fanns här), fräscha toaletter och hiss mellan de små våningsplanen. För det är inte så stort; allt ryms i en långsmal - högsmal borde vi säga - trävilla i fyra plan.

Jag och N är där i gott och väl två timmar den här onsdagen. Han leker, jag bläddrar i den här. Ur högtalarna kommer en skön blandning av klassisk och nyare americana, okejrå, rakt av gubbrock, på avspänd volym, och sitter man ni fönstersmygen kan man se vattnet glittra i fonden. Man kan ha det sämre.

Vi är de enda kunderna. Nere vid kassan hängde tre - fyra expediter sysslolösa, i caféet, beläget på en intäckt veranda hänger två till. Vi går dit. Menyn skäms inte för sig, i bokhandelssegmentet, vill säga. Ett femtontal crepes, tio sallader, mackor, sött och syndigt och det vanliga kaffeurvalet. Samt en massa sprit, alltså.

Jag förväntar mig inte att de skall ha den sallad Alexandre Dumas jag beställer. Det är som sagt bara vi där, och förra gången var vi ännu färre, höll jag på att säga, det går ju inte, men ni förstår hur jag menar; med den kundtillströmningen kan bara Joe Labero hålla en meny med fler än två rätter igång.

Visst har de Dumas. Yok problem. De har även den varma simiten med osttjafs som jag bestämmer att N vill ha. Så när vi beställt börjar de i lugn och ro plocka fram råvarorna, skala morötter, dra igång smörgåsjärn, blanda dressingar och så där. Vi går upp och kollar in om "From Empire to Republic. Turkish nationalism and the Armenian Genocide" av Taner Akçam står kvar. Det gör den. Bläddrar lite i en bok ctb om klassiska gitarrer - man är sjukt förutsägbar om man är av mitt kön och i min ålder; vi gillar inget nytt, och vi har en del pengar; ge ut stora, tjocka böcker om skivor och gitarrer så får ni hela pengen, om vi inte, som jag, gratisläser i bokhandeln, vill säga - respektive sliter lite i persiennerna innan vi går tilbaks till fiket.
Maten och kaffet kommer. Supergott. Vi äter i lugn och ro, dansar lite på stolen (N) innan vi (jag) betalar. När jag lämnar fram Akçams bok med den i Turkiet egentligen olagliga titeln känner jag mig lite uttittad av expediterna. De kollar på boken och snackar lite med varandra medan de processar kort och kvitto. Så säger vi Iyi günler! och går ut i solen; mätta, genomlekta och lite rikare på kulturellt kapital.

Nu till själva grejen. Det här är inte det enda stället häromkring som är snyggt, välsorterat, personaltätt och proffsigt, och i stort sett tomt på kunder. Det kan såklart vara så att alla hänger där jämt, utom när töntar som vi är ute och går, men jag finner det svårt att tro. Så, hur funkar detta? Vems är pengarna? Nu var inte lunchen billig, men det räcker liksom inte att ha tio lunchgäster i veckan och sälja ungefär lika många böcker om man vill hålla till mitt i ett av Istanbuls dyraste områden och hålla massa personal. Tänker jag mig. Och, om vi nu tänker oss att knarkkungarna här ner tvättar pengar i bokbranschen; bygger inte även en sådan affärsidé på åtminstone någon omsättning? Eller är det så att det är uttråkade makar till rika diton som fått affärer som hobbysyssla? Kanske det. Vad vet jag om ekonomi. Men det skulle vara kul att driva en affär på de premisserna.

Tuesday, December 26, 2006

Maten

Med de begränsningar som utbudet och minnet utgör, rekonstruerades de goda revbensspjällen vi bjöds på förra året. Här fick det bli lammkotletter i ingefära, kanel och honung samt fermenterad morotsvinäger. Apgott. En rödkålssallad med bland annat valnötter, ruccola och granatäpplekärnor var en annan grym nykomling.

Osså hade ju D, som ju jobbar i näringslivet, och därför får kånka hem en låda delikatesser varje år, med sig en låda delikatesser. Korvar. Rökt skinka. Och en Champagne han köpt för skattade pengar på plats i Frankrike häromåret. Hipp, hipp, haram! Det blir dock den surdegslimpa på råg som han bakat, lindat in och flugit tvärsöver vår världsdel som vinner utmärkelsen "Bäst på vårt lilla julbord 2006." En gråbrun, kompakt liten krabat, som nu på fjärde dagen fortfarande smakar ljuvligt. Fantastiskt.



Bilden föreställer de nötter i honung som förgyller min frukostyoghurt. Snyggare än surdeg.

Saturday, December 23, 2006

Jullov

Igår åkte M och W. Torsdagskvällen gick åt till terapeutiskt packande, stuvande, pressande och knökande; till sist fick det mesta faktiskt plats i väskorna. När allt var klart, och N sov, såg vi det underbara avsnittet där Bart gör succé som nykristen healer. Och så satt vi uppe lite för länge. Sista kvällen, ni vet hur det kan vara.

Igår morse såg vi så det tjugoandra avsnittet av julkalendern tillsammans - måste komma ihåg att skriva om den; se de, se den! - innan vi gick ner till killen i kuren för att beställa en stor taxi. En liten kom. Men, vår chaufför visade sig också ha svart bälte i stuvande, pressande och knökande, så det var lugnt.

När vi skulle ta av mot flygplatsen var det mindre lugnt. De har en grej här, taxichaufförerna, och det är att när de skall svänga höger av huvudleden ligger de i den vänstraste filen ända tills de är i höjd med slutet av avfarten, om ni hajjar. Att man skulle börjat femhundra meter tidigare, eller att det varit heldraget i tvåhundra, bekymrar dem inte så mycket. För nu när man är i höjd med avfartens slut, kastar man - lite överraskande för alla töntar som skall rakt fram - taxin över filerna och in på avfarten. På så sätt behöver man ju inte sakta ner eller hamna i avfartskö. Och insläppt blir man alltid på något sätt. Skitsmart. Vanligtvis, som Allram skulle sagt.

Just den här gången blev en av stackarna som skulle rakt fram i sin fina Audi rädd och förbannad, och tutade och hötte vilket fick vårt pucko till chaufför att tvärnita och kliva ur. Audi-Emre också ur. Så skall idioterna börja slåss. Mitt i trafiken. W, som har dåliga erfarenheter av jobbiga taxifärder sedan tidigare, blir mycket låg. Och vi med. Lyckligtvis stannar nu flera snubbar och drar isär de vevande puckona till män, så efter lite halvdana tofflor och svingar kommer chauffören tillbaka. Så dumt. My godjum.

Flygplatsen, Burger King, väntan och egen flygvärdinna till killarna. Och tungt såklart. Tre månader tillsammans och nu åker de stora killarna. Vet inte riktigt hur mycket N hajjade, men han vinkade länge när de gled bort genom passkontrollen.

Glädjande nog får vi med oss vår julgäst, D, hem från flygplatsen. Fullastad med goda viner, surdegslimpa, Offside, pepparkaksdeg, välling, grisprodukter mm dimper han ner. Långa vägen hem; metro, spårvagn och taxi. N, som sovit är lite seg, men kommer så småningom igång och leker tittutlekar med vår gäst under färden. När vi klivit över tröskeln hemma ställer han sig och kramar, under tystnad, D i säkert tre minuter. Nu är det jullov.

Wednesday, December 20, 2006

Simit





Försäljaren står där trafiken tjocknar. Man ska bli sugen och veva ner rutan är tanken. Eller så går han runt, bärande sin tripod till försäljningsbord. Storfräsarna har vagn, i Beyouğlu med kommunens märke och allt. För 50 kuruş får man en simit; täckt av sesamfrön och till form och storlek ganska lik ett barnvagnshjul.

Ät den naturell, rätt upp och ner, eller komplettera med marmelad eller färskost. Eller häll på (ringla är väl matverbet) olivolja, montera fårostsplitt och pynta med örtkrydor. Eller gör som kedjan Simit Saray; använd den som sarg i en panpizza med en massa gott smäck. Kynnes- eller okynnesät. Funkar till allt; när som helst. Simit, en grundsten i femtonmiljonersstaden.

Jag och N brukar dela en när vi kollar in dagens fiskafänge vid Bosporen. 60-40, i hans favör, har kommit att betraktas som en standarduppgörelse.

Sunday, November 26, 2006

Grönt

Varje lördag är det grönsaksmarknad i Rumeli Hisarüstü. Längs en brant tvärgata slår de upp sina stånd, och att handla här tillhör de stora glädjeämnena. Det är omöjligt att inte få glädjefnatt över utbudet. Det är snyggt, fräscht och mycket. Och billigt.

Så här års är granatäpplen grejen. De knallröda kärnorna är grymt goda; de liksom spritter av syra och vitaminer, och de skall naturligtvis vara bra mot en massa dåligt också. Mandarinerna börjar sparka igång på allvar nu, de är fortfarande lite väl syrliga, men blir bättre för varje lördag. Äpplen heter Elma och plommon Erik, vilket ju är lite gulligt.

På grönsakssidan – som jag skulle sagt om jag var i näringslivet – ligger man i framkant inom snart sagt varje sektor - som jag skulle ha fortsatt. På rot, på stjälk eller som blomma – här dansar herr Gurka et consortes, hela vägen hem. Vi äter allt vad vi orkar, men lyckas alltid köpa lite för mycket. Det ser ju så himla gott ut.

Köper gör man per kilo. Underlättande var det språkliga genombrott som skedde då jag lärde mig säga ”ett halvt”; ett kilo champinjoner är t ex lite mer än man behöver.

Förutom frukt och grönt kan man här köpa honung och kryddor; ost, gryn, linser, bönor och oliver; diverse köksutrustning, kalsingar, leksaker, jeans och dammsugarpåsar. Försäljarna gapar lågintensivt, man märker att man är på marknad, men man blir inte irriterad. Genom presenningarna ser man stadsdelarna klättra uppför bergen, på andra sidan Bosporen. Bättre än ICA Kvantum, banne mig.

Friday, November 17, 2006

Karaktärer i kvarteret III: Kompisar i kylen
















Inte lätt att fotografera livsmedel. Inte ens om man ägnar det två minuter och ljussätter med en 60-wattare i en annan del av rummet... Hursom, här är några av de grejer jag med glädje köper i affären vid rondellen. Uppifrån och ner:
1. Tekel Birasi. Gammal kult-öl med cool marknadsföring. Mycket god.
2. Efes. Öl med turkiskt världsherravälde. Finns och syns överallt. Lite som landsfadern. Ger namn åt stora mästerskap och sådär. Helt OK.
3. Den mystiska trådosten - Tel peynir. Jättebillig, salt liten rackare. Som en ytterligt osofistikerad Haloumi. Tystar griniga ettochett-halvt-åringar och jobbar fint med mesig turkisk hushållsost på varma mackan. Kanon.
4. Björnbärsmarmeladen. Ger Robertson's en match.
5. Inlagd gurka. Tyskt namn, för dito marknad. Jag som inte ens visste att jag låg i farozonen för pickles-missbruk.
6. Ankara-honung. God. Och snygg. Komplett med landsfader och allt.
I morgon är det grönsaksmarknad. Se upp för fler hemska bilder.