Showing posts with label Bosporen. Show all posts
Showing posts with label Bosporen. Show all posts

Sunday, April 25, 2010

Hamsi

Det är den här lilla fisken; hamsi, som de säger här. Tydligen samma sak som ansjovis. Första vändan vi var här köpte vi till sist inlagd på Kılıçoğlus livs. Den gjorde sig fint på det svensk-turkiska julbordet; dels som "allmänsill", dels i gubbröran. Inte sensationellt på något sätt, men bra.

Men, förra söndagen blev jag som sagt bjuden på nyfångad, nystekt, nere vid vattnet och det var så gott att jag har tänkt på de där små firrarna hela veckan. På marknaden igår köpte jag därför ett halvt kilo. Jag frågade hur man skulle gå till väga (jag är till vardags ingen fisk-kille när det gäller infångande, handhavande eller beredning, kan jag lugnt säga) och jag fick en kort och tydlig demonstration av rensningsförfarandet.

Jag frös in den över natten eftersom vi saknade gas igår, men idag fick den bli middag. Rensningen är en baggis, man bryter av huvudet, och då åker resten av innanmätet med. Jag lyxade och tog bort ryggbenet oxå, men det är jag inte helt säker på att man behöver egentligen. Efter att ha panerat i vetemjöl, salt och peppar la jag de små gynnarna i pannan där jag hettat upp smör och olja.

Galet gott. Små, spänstiga, nästan krispiga. Till det färskpotatis, en sås på majonäs, yoghurt och senap, samt en tomatsallad med mynta och persilja. Plura och Mauro hade lagt ner verksamheten om de varit i närheten. Så bra blev det. Och då behöll jag ändå tröjan på.

Det kommer att bli mycket Hamsi de närmaste veckorna.

Monday, March 22, 2010

Vår

Matchen var på inga sätt minnesvärd. Högt tempo från BJK första 20, men inga vassa avslut. Därefter ställningskrig. Kasimpaşa tog snöpligt ledningen en bit in i andra; BJK kvitterade och följde raskt upp med ett ledningsmål. Munter stämning. Dessvärre kvitterade hemmalaget mot slutet, och sista tio spelades av.

Men det var häftigt att vara på bortamatch. Mindre än två kilometer från Inönü visserligen, men ändå. Jag hade ingen aning om att det låg en liten fotbollsarena just där, trots att jag flera gånger varit mindre än 100 meter därifrån. Istanbul är en stad med stora och plötsliga höjdskillnader, och arenan som bär premiärministerns namn är inslängd nedanför en större genomfartsled, två minuters gångväg från den stora gågatan Istiklal Caddesi.

Ett stort polisuippbåd mötte mig när jag kom släntrande nedför backen. Insläppet var underdimensionerat, och ströps synbarligen slumpmässigt då och då. Som så många gånger tidigare denna vår märkte jag tämligen omgående att jag tagit på mig minst ett par långkallingar för lite. Stämningen var ändå god.

Arenan var märklig. Stora läktare längs en kortsida och en långsida. Ingenting på de motsatta sidorna. Biljetterna var dyrare än vanligt, och bara hälften av sektionerna var fyllda. Jag tror att vi kanske är sextusen totalt, inklusive femhundra poliser. Men sången var ju fin, såklart. Den lilla filmsnutten nederst är ett försök att fånga en av favoritramsorna. Hade du varit där hade du upplevt hur tystnad äskas, följt av de tre distinkta bokstäverna B-J-K, och den mäktiga tralalasången om de svartvita. Via min lilla mobil blir det varken särskilt tyst eller särskilt mäktigt.

Efteråt blev vi kvarhållna på en liten betongplätt medan hemmafansen lämnade arenan. Kallt och lite deppigt över de förlorade poängen. Frustration och väntan; några puckon slår sönder toaletterna i en barack. De håller på några minuter, och jag undrar om det skall komma poliser och dra igång på något otäckt sätt, men inget mer händer. Till sist släpps vi ut, och jag går upp till Taksim och tar bussen hem. På bussen ser jag en tonåring med mamma i medelåldern, båda klädda i supporterhalsdukar. Mamman är en av de totalt fyra kvinnor jag ser under kvällen. Fredagskväll, bortamatch. Då lyser kvinnor och barn med sin frånvaro. Och då slår vi sönder toaletter. Here, there and everywhere.





Istanbul knäpper upp. Nu kommer vårvärmen; träden blommar och mina botaniska kunskaper kommer väl till pass. "Det där är i alla fall äppelblom", tänker jag om varenda träd som
slår ut. Eller elma çiçeği som jag får det till när jag knåpar med min nybörjarturkiska. Jag och N får sällskap av allt fler relaxade strosare när vi går längs Bosporen på väg till ännu en lekplats.

För övrigt tror jag Erdoğans era snart är över. Till för inte längesedan höll jag honom för en het kandidat till fredspriset inom några år, men jag tror han börjar bli i frånsprungen. Han skulle i så fall inte vara den första politiker som inneburit stor skillnad, och inte bara anträtt en svår och viktig politisk bana, utan även skickligt gått en lång väg genom en svår politiskt terräng, men som till sist inte kan hålla tempot uppe med fortsatt förtroende och mössan käckt på svaj.

En kommentator skriver idag om hur Erdoğans utfall mot armeniska gästarbetare häromdagen, inte så mycket handlar om att blidka extremnationalisterna, eller militären, men om att locka ganska breda väljargrupper som tycker att det "har blivit för mycket reformer för snabbt". Genom att visa att det finns gränser för europaanpassningen och reformarbetet, och att han är en lika god försvarare av "det turkiska" som någon annan, så hoppas han kunna vinna röster som annars försvinner till de mer nationalistiska CHP eller MHP. På andra kanten finns liksom inget alternativ, varför strategin kan tyckas inrikespolitiskt riskfri, skriver Joost Lagendijk.

Nästa år är det val igen. Det blir som vanligt spännande, och som sagt, det kan mycket väl vara Erdoğans sista kamp. Men kunde hans uppväxtkvarters klubb överraskande sno två poäng av storklubben Beşiktaş i slutminuterna, trots småtrist spel och ett svårt utgångsläge, kan han säkert överraska mig.

Tuesday, January 02, 2007

Mörkerseende


Efter drygt två år upptäcker jag några nya funktioner på vår kamera. Hur man kan trixa med ISO t ex. Så här ser det ut på kvällen när vi går upp och handlar. I fonden Boğaziçi Köprüsü, den nedre av de två stora broar som förbinder Europa med Asien.

Wednesday, December 20, 2006

Simit





Försäljaren står där trafiken tjocknar. Man ska bli sugen och veva ner rutan är tanken. Eller så går han runt, bärande sin tripod till försäljningsbord. Storfräsarna har vagn, i Beyouğlu med kommunens märke och allt. För 50 kuruş får man en simit; täckt av sesamfrön och till form och storlek ganska lik ett barnvagnshjul.

Ät den naturell, rätt upp och ner, eller komplettera med marmelad eller färskost. Eller häll på (ringla är väl matverbet) olivolja, montera fårostsplitt och pynta med örtkrydor. Eller gör som kedjan Simit Saray; använd den som sarg i en panpizza med en massa gott smäck. Kynnes- eller okynnesät. Funkar till allt; när som helst. Simit, en grundsten i femtonmiljonersstaden.

Jag och N brukar dela en när vi kollar in dagens fiskafänge vid Bosporen. 60-40, i hans favör, har kommit att betraktas som en standarduppgörelse.

Monday, December 18, 2006

Såpa

Turkiet hade en gång världens näst största filmproduktion. Bara indierna var värre. Detta enligt Orhan P skall sägas, och han har ju i och för sig höstat in 10 miljoner för sin konst att fabulera, men hursomhelst; det har en gång spelats in vansinnigt mycket film i Istanbul. Och fortfarande filmas det rätt mycket. Jag är inte mannen att avgöra vilka som är regelrätta filmteam (fint) eller vilka som jobbar för någon tv-kanal (mindre fint), men det är inte helt ovanligt att man träffar på gäng med kablar och kamera. Minns t ex våra chockartade sekunder i rampljuset.

De här killarna kommer snart till en parabol nära dig, eller kanske till en bio. Scenen skildrar ett samtal man to man vid Bosporen. Du som vet vad skådisarna heter får gärna skriva en kommentar. Och om jag har rätt i mitt antagande att de är turkiska motsvarigheter till Torsten Flinck och Samuel Fröhler vill jag veta det också.

Sunday, December 03, 2006

Söndag

Igår var vi hemma hos svenska L, T, S och T. L och jag kände varandra lite grann för 25 (!) år sedan, och för ett par veckor sedan gick jag och hennes man på varandra på en liten bakgata, en bit härifrån.

Det var mycket trevligt. L jobbar på stort textilföretag och köper in. Är chef tror jag. T jobbar lite på distans och skjutsar barn och skrotar runt. De skall vara här i två år, minst. Blev lite avundsjuk.

Vi fick glögg, och ungarna kollade Wallace & Gromit. Utom N som åkte runt i Bobbycar i ett par timmar. Eftersom hans leksaker här inskränker sig till 100 bitar duplo, lite brio-tåg, en pipande cementlastare från Belgien och det han lyckas röva från M och W, var detta paradiset. Bobbycar; kan nog bli en när vi kommer hem.

Nyss drog Å till Ankara där hon skall föreläsa på ett universitet. Jag och Los tres hombres går snart till vattnet och parken. Eller om det blir i eftermiddag. Även denna dag skiner solen, och i takt med att löven faller blir vyn från vardagsrummet alltmer bosporisk.

Wednesday, November 29, 2006

Vad gör folk hela dagarna?

På rad står de med sina långa spön, en efter en i stickade mössor och med cig i mungipan. Småfirrarna går till, det sprattlar rejält i de burkar vi passerar, där vi glider fram längs kajen. Jag har en kaffe i nypan, N har juice. Det enda som bryter rutinen denna gråmulna förmiddagspromenad är den polis som svingar spöet, och sedan med blicken följer sänket som småningom landar i vattnet, sådär trettio meter ut.

Han står där i full uniform, en medelålders polis, med picka vid höften och allt. Jag skulle tro att det är en stundens ingivelse; han har förmodligen lånat spöet av någon av stammisarna. Han ser mycket lycklig ut. Det här är tusen gånger roligare än att åka runt i den sjuka trafiken och gnälla, ser han ut att tänka. Kanske säger han upp sig i morgon.

En bit bort står bilen. Där inne sitter två betydligt yngre snutar; två uttråkade Kling och Klang som vill åka runt och jaga bus, kanske. Men det är inte de som har makten. Han som bestämmer vill fiska; då blir det så.