Dag Vag

Det var så kul att skriva lite längre igen att jag tänkte fylla på med en till. Jag hade några idéer; en om hur deppigt och oklokt jag tycker det är att (s) utser Metal-Stefan till ny ordförande, nån annan om nåt annat, men så kom jag att tänka på Stig Vig. Och Dag Vag. Och den där idén som jag hade för länge sen om att skriva om alla svenska band som var så viktiga för mig mellan 12 och 19. Så vi börjar väl med Dag Vag.

Jag har aldrig ägt en skiva med Dag Vag, och jag såg dem aldrig live, egentligen. Jo, långt senare, men då var det inget vidare. Och jag tror aldrig att jag - efter -82 - dragit till med "Dag Vag" runt något bord där man droppat referenser. Men herregud, det gick inte en liten skakning genom rummet i morse när jag fick veta att Stig Vig är död. För Dag Vag var verkligen ett band som formade min musikaliska världsbild i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet.

Vi kan börja med tre kassetter. Debuten Dag Vag. Jag lånade och spelade in av Gunnar som jag börjat spela med i en slags proggig Simon & Garfunkel-konstellation. September -79. Omslaget med den snygga loggan. Wow. Den andra var såklart med Scenbuddism, som alla på Hamregården kunde utantill våren -80. Och den tredje var en livekonsert från SR (Tonkraft?) från sommaren -80.

Det första låt jag hörde var nog i och för sig"Dimma", från Scenbuddism. Introt som kändes så mäktigt, Stig Vigs röst som liksom åkte in och ut ur sången. De långa solona. Rockreggae. Nu läser jag att det var Dag Vag som myntade begreppet. Fan vet. Det var hur som helst en genre som de flesta lokala band befann sig i av och till vid den tiden. Lite ska, lite rock. Sjunga på svenska etc. Inte punk, inte hårdrock, inte reggae. Rockreggae. "JELP" mitt första band med eget material - jag hade skrivit två låtar - spelade rockreggae, ingen tvekan om saken.

Texterna var fantasieggande. På de två första skivorna är inte den besvärande "humorn" så framträdande. Det var psykedeliskt, politiskt och fantasifullt. Första skivan radar upp "Jag blev inte hög", "Snorbloos", "Min Tunna", "Idioterna" och "Glappkontakt". Ganska vasst. Till Scenbuddism hade man kastat om lite, ut med Bumpaberra och in med Beno Zeno. De fyra första spåren, nämnda "Dimma", "Tjockhult", "Egyptian Reggae" (Richman) och "Per i Hagen", var en extremt cool öppning. Då. Jag hade fått en ny lärare, M, i sexan hösten -79, och han berättade på på måndagarna om kvällar på Rackis, då Dag Vag spelade tills alla var genomsvettiga och ölen var slut. Det lät som min grej.

En bra sak med Dag Vag var att de var så lätta att börja spela till. Det här var ju innan... snark, snark före internet, en piggelin kostade två örtugar, och Branting var... Hur som helst. Det man idag kan hitta som tabs eller kolla på youtube fick man lyssna sig till, eller försöka hajja hur de gjorde om man såg ett band live. Jag började med att lära mig spela basen till alla låtar på Ebbas första. Man följde grundtonerna, så var man hemma*. Men det impade ju inte direkt på någon. Nästa steg var att lära sig Stig Vigs basgångar. I princip treklangerna i ackorden, lite fram och tilbaks. På rätt ställe förstås. Plötsligt ansågs man som en kille som var djävligt säker på bas, som vi sa.

Det fanns också liksom en gitarrkanon baserad på några Dag Vagslåtar. Steg ett; man kunde spela riffet på "Egyptian reggae".. Då var man halvsäker. Level 2: Introt till Min tunna. Då var man helt klart att räkna med. Tredje nivån var att kunna ta ut solon från Idioterna eller Dimma, t ex. Då var man skitsäker.

Tredje kasetten, den med livekonserten, var överdjävligt bra. Flera av de låtar som sedan skulle bli svenska megahits på "Palsternacka", framfördes här live utan jönsigt blås. "Samma sak". "Musik, musik". Och "Hellre aktiv idag, än radioaktiv i morgon." Det lovade så otroligt gott. Samma sommar släppte Ebba "Staten och Kapitalet" och alla gick på den där spelningen på Musseforum på hösten. Alla utom jag.

Dag Vag inluerade oss inte bara som basister och instrumentalister. Stig Vigs sångstil hade - corny enough - ett enormt genomslag på oss som ännu inte kommit i målbrottet. Man kunde nämligen, genom att böja huvudet extremt mycket framåt, och pratsjunga lite, neråt i micken låta lite mognare än man var. Och exakt som Stig Vig. Trodde vi.

Ja, ja. Sen blev de megastora. "Palsternacka" sålde som smör, blåset var jönsigt och vi skildes åt. Få saker var värre än ett brett, folkligt genomslag, och jag hade annat för mig. Nån vinglig kväll såg jag Stig Vigs nästa band Ojj! 600! Det var för djävla dåligt. Och ytterligare ett par år senare såg jag ett återförenat Dag Vag på Rackis. Lika illa där. Och som sagt, Dag Vag nämnde man aldrig i onödan.

Dock. I september 1989, när Barthel Cambric spelade tillsammans för sista gången, framförde vi "Idioterna" i en lång, illa repad, och rimligen ganska ofokuserad version. Det var trots allt den gemensamma nämnaren.

Rummet skakade till lite i morse. Tack, Stig Vig! Bra jobbat!

*(En god hjälp hade jag av all musikteori jag lärt mig i de körer jag sjungit i sen jag var typ fem. Men det är ju inte så rock-creddigt, så det nämner jag inte här.)

İsmail

I Kırkpinar, vid vägen till Sapanca, driver İsmail ett gatukök. Vi hamnar där eftersom vi bara har halvpension på hotellet, och småningom driver hungern oss ut i verkligheten, efter timmar av bad och slappande under kristallkronorna. İsmails hak ligger i princip på andra sidan gatan och sortimentet är slimmat, i synnerhet om man jämför med det överdåd som Güral Sapanca bullar upp senare på kvällen. Kycklingkebab i bröd, och utan, typ. Överdåd kan dock erbjudas på flera sätt, skall gudarna veta. Vi återkommer till det.

Vi har vinterlov. Två veckor i övergången mellan januari och februari. Kompensation för utebliven julledighet, med den stora fördelen att helgtjafs och förväntningsberg saknas. Bara ta det lugnt och göra vad vi vill; kan inte minnas när det hände senast. Eftersom storebrorsorna åkte hem till Sverige en sväng, och vi inte lämnat Istanbul sedan i augusti förtjänar vi en liten tripp tycker vi. Ett hotell som erbjuder inomhuspool är vad vi behöver, och ett sådant hittar vi, två timmars tågresa från Istanbul.

7.25 går tåget från Haydarpaşa, den klassiska stationen på den asiatiska sidan. Min entusiasm/gubbglädje känner inga gränser över att vi köper biljett i en bemannad lucka, att man kan skaffa matssäck i små kiosker och att konduktören har uniformsmössa med skärm. Det är vackert i gryningen, i bakgrunden båtarna som går med pendlare till den europeiska sidan. Skramlet från tågset som växlar, nån visselpipa på halvfart och högtalarröster som annonserar ankomster och avgångar.

Tåget är bra, men stannar var femte minut. Förort efter förort, och återigen slås jag av hur gigantisk denna stad är. Vi reser söderut, parallellt med Marmarasjöns strand (lät inte det där som något i på spåret?), och småningom övergår förorterna i förstäder; industriområden, hamnar, och slutligen något som liknar landsbygd.

Vi kliver av i Sapanca, där en ensam taxi väntar - vanligtvis fåfängt gissar jag - på eventuella avstigande. I övrigt alldeles tomt på stationen. Tio minuter senare svänger vi in genom grindarna till det stora hotellet, som är mycket större och glassigare än vi föreställt oss.

Det verkar vara precis vad vi behöver. Frukostbuffén är hur stor som helst, den tar liksom aldrig slut, och poolen, bastun, biljarden, bla, bla, bla... Det är naturligtvis lite groteskt också. Dels överdådet. De säkert sjuttio meter långa marmorhallarna; kristallkronorna, portiererna, engångstofflorna. Dels i sammanhanget; utanför på vägen möter vi gubben som kör skrot med häst och vagn. Hans liv levs mycket långt från allt detta. Hur hamnade vi här, och han där?

Men som sagt, halvpension. Efter badande, löpband och hotellrumsteve behöver vi mat. Vi lämnar hotelletområdet och kliver in hos İsmail där vi blir mycket vänligt bemötta. Vi beställer kycklingkebab, och värden kommer fram och vill prata. Varifrån kommer vi? Vad tycker vi om Turkiet? Hur gammal är N? Etc. İsmail är en överväldigande glad och gästvänlig kille. Maten smakar bra. Så här års har många ställen, även detta, satt in en järnkamin mitt i rummet. Röken leds ut genom ett rör i ett hål i väggen, och det är mycket trevligt. Den här eldas med hasselnötsskal, och N som får sköta matar-luckan åstadkommer en enorm rökutveckling på parkeringen utanför. På väggarna märks en inramad valaffisch för AKP, och även ett fotografi där en trött - ingen kan se så trött och grinig ut som han - premiärminister har radat upp sig bredvid İsmail och hans vänner.

Vi får inte betala. İsmail tycker att det är så trevligt att vi hittat till hans lilla ställe, och han insisterar på att få bjuda. Vi presenterar oss ordentligt, tar i hand och kindpussar, och efter att han hissat N några gånger, och N har eldat lite till, skiljs vi åt.

Åter på hotellet är det middag. Återigen detta överdåd. Meze, varmrätter, sallader, efterrätter, kakor. Mycket gott. Mycket varierat. Mycket... mycket.

Efter mera tv, turkiska Talang, typ, en god natts sömn och ännu en monsterfrukost vill ut och upptäcka omgivningarna. Men hur tar man sig ner till sjön? Vi går till vår vän gatuköksvärden som borde kunna trakten. Han nöjer sig inte med att ge en vägbeskrivning utan säger att han gärna visar oss personligen, om vi bara kan vänta tio minuter. Han måste först kila över till moskén och be en sväng, nämligen. Vi väntar.

När han kommer tillbaka packar vi in oss i hans bil och han kör oss ner till sjön. Det är vackert. Ovanför sjön de höga bergen; snön ligger däruppe, men här har den smält bort. Sommarrestaurangerna har öppet i lågsäsongen men det är svårt att tro att någon tar sig dit. Vi går längs vattnet och pratar och när vi är tillbaka vid parkeringen vill han att jag skall köra. Jag har inte kört sen i somras, jag har inget körkort med mig, men İsmail tar inte ett nej. Så jag sätter mig bakom ratten på hans Tofaş, och så rullar vi vidare.

Det går inte fort. Jag känner mig lite som på tivoli där vi skumpar fram på bygatorna. Som på ett småbarnstivoli. Men såväl İsmail som Å ocn N peppar och hejar på. Efter en stund passerar vi en restaurang som drivs av en släkting. Vi stannar och bjuds på lunch. Lahmacun, en slags pizza kan vi kanske säga, och té. Vi pratar om våra jobb, familjer, Turkiet, Sverige, skillnader, likheter. Å är vass på turkiska. För mig går det trögare, men det funkar någorlunda. İsmail, som många andra här, kallar mig Yilmaz. Det är rätt coolt tycker jag. Vi vill betala. Inte en chans.

Jag anser mig nu ha kört färdigt och İsmail tar åter över. Å erbjuds inte, och det verkar hon ganska nöjd med. Nu far vi upp på berget, på andra sidan byn. Vi kommer upp till en plats där man kan hämta vatten i en källa. Det är kallt, klart och gott. Överallt där vi kör hälsar İsmail på alla; Selam aleikum!, och det är tydligt att alla vet vem han är. Vid källan finns också en liten fotbollsplan där några killar spelar. Vi hoppar in och spelar en stund i eftermiddagssolen. Långt nedanför ser vi byn, och sjön.

Nu vill bilen inte starta. Fotbollskillarna ropas in och ställer upp som påputtare. När motorn kommer igång frågar İ om vi vill åka vidare uppåt eller ner igen. "Ner", säger jag och Å. "Upp!" säger N, och så blir det förstås. Vägen är allt brantare, allt slingrigare, och leran i vägkanten blir till snöslask och snö. Högst upp är utsikten fantastisk. Vår guide pekar ut släktingars hus, fiskodlingar, vattenfabriken, minareten som byggdes efter att den gamla föll vid jordbävningen 1999, och var nya byggen planeras.

På vägen ner stannar vi till vid ett rött trähus. Vi går ur. På gården ser vi några gravstenar. İsmail vänder sig mot dem med en bugning och så öppnar han dörren till huset som visar sig vara en liten moské. Han förklarar kort att det är byns sommarmoské och berättar att han skall be, men att vi gärna får vara med. Vi tar av oss skorna och går in.

Medan İsmail ber ser vi oss omkring i lokalen. Den lilla trämoskén påminner lite om Hornberga kapell där jag konfirmerade mig sommaren -81. Det enkla, men ändå varsamt högtidliga. Träinredningen. Utsikten över berg, skogar och sjöar.

N har frågor om det mesta. Vi visar och förklarar. När bönen är förrättad berättar İsmail om sin tro och visar koranen. N, som nu läser perfekt på turkiska, får läsa högt ur den turkiska översättningen, och İ läser samma sak fast på arabiska. Det är både lite högtidligt och märkligt. Efter att vi fått springa igång bilen igen rullar vi ner till byn.

Dagen efter köper vi porslin och godis till İsmails familj. När vi går för att lämna över presenterna slutar det såklart med att han kör oss till stationen. Vi hinner prata mer. Om hur han låter bli alkohol och tobak eftersom han är muslim. Om att hans fru ändå röker. Om hur glad han är över att jag har slutat röka. Vi byter telefonnummer. Han köper chips till N och ger honom växeln som present.

Tåget vi tänkt ta är fullbokat. I stället får vi ta ett tidigare tåg, där vi kan få plats i restaurangvagnen. Innan vi skiljs säger İsmail att han skall be för våra själar. Vad svarar man på det?

Jahapp

Med lite god vilja kan vi säga att det ser ut så från balkongen, här när man sträcker på sig. Fast typ tvärtom.

Hade nog föreställt mig att jag skulle skriva ett inlägg i veckan ungefär, men så blev det inte. Självklart handlar det om att jag gör annat i stor utsträckning; svårt att prioritera skrivande. Det har också att göra med att den dator jag vanligtvis använder har någon slags cookiebaserad illvilja, som jag helt enkelt inte rår på. Så nu lånar jag Ås stora, fina Mac.

Det tråkiga är förstås att jag inte för någon logg över den här vändan i Turkiet. På den tiden jag skrev regelbundet hade både jag och vänkretsen koll på hur jag har det. Men det är som det är. Kanske får upp ångan här igen - den som lever får se. Twittrar dock lite grann, men det blir ju lite kortfattat; stundom läsaren till gagn, medges.

Vi bor bra i Yeniköy. Mitt emellan city och Svarta havet ungefär, på Bosporens västra sida. Blandat område; längs strandlinjen de stenrikas villor, samt ett och annat konsulat. 300 meter från vattnet, där vi bor och där man måste sträcka på sig för att från balkongen se Bosporen, är det inte särskilt flashigt. Medelklass. Kvartersbutiker, fredagsmarknad på gatan och lummig grönska.

Varje morgon klockan 7 hämtar Ömer mig och N, där vi står uppe vid vägen. I tio år åkte jag skolbuss. I tio år stod jag och brorsorna där på hållplatsen, spanade, småfrös och snackade. Precis som vi gör nu. En bra start på dagen. Minibussen snirklar runt ett tag på europeiska sidan, plockar upp elever och lärare, innan vi åker den övre bron till Asien, och vår skola i Cekmeköy. Varje morgon rullar 12000 liknande minibussar runt med elever, studenter och lärare i Istanbul - denna stad är ett monster. Strax efter åtta är vi framme.

N går i ettan, all undervisning på turkiska, utom de två sista timmarna, då det är engelska. Åtta till fyra, varje dag. Han är fantastisk som fixar detta. Han är sex och ett halvt, i våras gick han på förskola. Men han trivs. Av och till är han frustrerad över att han inte förstår, och att han inte kan uttrycka det han vill. Tacka tusan för det. Men det går framåt, han suger i sig. Hoppas och tror på en ketchupeffekt.

Jag jobbar på samma skola. Slumpen gjorde att jag fick kontakt med L som startat och driver denna skola, och när hon fick veta att familjen skulle hit igen, bad hon mig komma och jobba med henne. Tanken är att jag skall hjälpa till att utveckla organisationen och coacha lärarna. Svårt på många sätt; skillnad i kultur, traditioner, och inte minst ramverk gör uppdraget knepigt. Och språket naturligtvis. Min turkiska är inte vad den borde vara, men det går framåt för mig också.

Har fantastiska kollegor. Entusiastiska, proffsiga och peppande. För mig personligen betyder det enormt mycket att ha en arbetsplats att gå till. Det gör denna tredje sväng till en helt ny typ av äventyr. För även denna gång är det Ås vetenskapande som tagit hos hit. Mutlular peynirler (lyckans ostar).

N och W går på en annan skola. De åker kommunalt 20 minuter och går i allmänhet åtta till tre. M har all undervisnng på engelska. Går motsvarande sista high school-året, och har fått välja kurser själv. W går i åttan; allt är på turkiska och allt är skitsvårt. I början kändes det övermäktigt; hur tusan skulle vi få ihop detta? Vi kunde lägga en timme på att försöka förstå innebörden av ett lästal i matte, för att sedan inse att vi inte ens var nära. En bra dialog med lärarna gjorde att en del kunde fixas till. Den största hjälpen har dock varit D, en student som kommer två gånger i veckan och jobbar med W. De sitter i timmar och brottas med NO, matte och turkisk historia. Framstegen han gör är imponerande. Grymt imponerande.

W och N tränar fotboll med på Istinye Galatasaray Futbol Okulu. De stora klubbarna bedriver fotbollsskolar på franchisebasis (Basis? Skriver jag basis?), och även om vår klubb är Besiktas så är det här världens bästa fotbollsskola. Ns gäng är 20 killar i åldrarna 6-10. Han älskar teknikövningarna, men är lite avvaktande i det avslutande, oblgatoriska, matchmomentet. Han "täcker ytor" som han säger. En bit bort från bollen således. Men ibland rensar han. Som han rensar.

W är yngst i äldsta gruppen, 14-16. Men han är banne mig bland de bästa. Klyschan om att sydlänningarna fokuserar mer på teknik, medan vi nordbor marinerats i lagtänkande klokt spel är faktisk ganska sann. W är dock nöjd mestadels; här får han utvecklas i en annan fotbollsmiljö, vilket såklart kommer att vara nyttigt.

Tränarna är fantastiska; glada, uppmuntrande och mycket skickliga. Ni som har vatr med länge vet att W tidigare tränade med BJK:s fotbollskola i Akatlar, där tränarna hade extremt komplicerade upplgg. Så är det inte här; övningarna känns självklara, men svåra och utmanande.

Sedan ett par veckor spelar även jag. Pappor kör ett pass söndag kl nio, och det är såklart extremt kul. De äldsta är nog farföräldrar och närmar sig sjuttio. De flesta är som jag, typ, men rätt mycket bättre. En timmes flämtande korpaktigt lallande varje vecka är precis vad jag behöver. De flesta kallar mig Elmander, eftrer västgöten som spelar i Galatasaray. Han skall känna sig smickrad, idag gjorde jag mål. Lördagar och söndagar tillbringar vi förmiddagstimmarna vid den lilla konstgräsplanen.

Annars? Ont om tid, gott om trivsel kan man kanske säga. Denna höst läser jag Dickens innan jag somnar. Lyssnar förvånansvärt mycket på Byrds, JJ Cale och Any Trouble. Har blivit fin på lammgrytor. Klär mig medelålders och plugar turkiska på distans. Online.

Rörigt

Vi har varmvatten nu, och vi har det bra på alla sätt. Skulle gärna hinna skriva lite om hur det artar sig, denna fjärde runda i Istanbul, men så här i starten har det varit hektiskt. Men som sagt bra. Försöker twittra meningslösheter under mitt Nom de plume; l_jonas_olsson (lite tokroligt, jag vet). Kanske hittar du en rad där, om inte här.

Bra på jobbet. Besiktas går som tåget. Nu möjligen en antydan till höstluft, dock är det fortfarande t-shirt och korts som gäller en söndageftermiddag som denna. Och jag har skaffat Spotify (vinylversionen) och där hämtat Nick Lowes nya. Och det gör ni också. Vilken dag som helst kommer en spellista.

Här igen

Mitt i naturen

Som morgondopp i Sommen

Inget varmvatten

Så blev det.

Mannen på ballongen

Föregående post illustrerades av en kille som sov med en nalle och en ballong. Den senare pryddes av järnvägsentusiasten, folkupplysaren samt barnens vän - Mustafa Kemal Atatürk, eller Landsfadern, som vi brukar säga.

Kulten av Atatürk tar sig stundtals bisarra uttryck. Statyer, ofta beledsagade av något klassiskt visdomsord, förekommer i alla former, överallt. Hans porträtt sitter inte bara på alla offentliga inrättningar som postkontor och färjelägen, utan även ofta hos frisören, på fiket, och kemtvätten. Och i alla klassrum. På min sons engelskspråkiga, och i övrigt underbart kreativt mysflummiga förskola, finns små sammanpysslade Atatürkutställningar på varje avdelning.

När jag är på gott humör kan jag tycka att det är lite lustigt. Att vissa konstverk är mer är roligare än andra. Att det är lite Bordurien och Plekzy-Gladz mustascher över det hela. Andra dagar framstår det som ganska mögigt, och som något som snart måste våga omvärderas och vädras. Men det sitter ihop med så mycket annat av det gamla, stela och rädda - i förlängningen förtryckande och auktoritära - som är det här landets stora utmaning.

Återkommer.

Hemåt

Tiden går obegripligt fort i medelåldern. Särskilt om man har roligt. Vilket jag ju har. Känns som att det var alldeles nyss vi lämnade det svinkalla Uppsala en kall februariförmiddag, för att samma kväll känna ljumma vindar blåsa in genom det öppna taxifönstret.

På tisdag skall jag hem.

Det har varit en bra tid. För den enstaka unika läsarens skull skäms jag lite över att jag bloggat så sparsamt. Men så kan det vara. Jag har lagt energin på annat. I torsdags, på min sista lektion, började vi äntligen bröta med verb i imperfekt. Så nu kan jag - i teorin - inte bara berätta vad jag äter till frukost en vanlig dag, utan även vad jag faktiskt åt i går. Stort.

Kan bli så att jag snickrar ihop någon slags lista som sammanfattar denna vår vid Bosporen. Annars får du tro på mitt ord när jag säger att det blir bara bättre och bättre.

Det här var mycket roligt

Här.