Monday, March 22, 2010

Vår

Matchen var på inga sätt minnesvärd. Högt tempo från BJK första 20, men inga vassa avslut. Därefter ställningskrig. Kasimpaşa tog snöpligt ledningen en bit in i andra; BJK kvitterade och följde raskt upp med ett ledningsmål. Munter stämning. Dessvärre kvitterade hemmalaget mot slutet, och sista tio spelades av.

Men det var häftigt att vara på bortamatch. Mindre än två kilometer från Inönü visserligen, men ändå. Jag hade ingen aning om att det låg en liten fotbollsarena just där, trots att jag flera gånger varit mindre än 100 meter därifrån. Istanbul är en stad med stora och plötsliga höjdskillnader, och arenan som bär premiärministerns namn är inslängd nedanför en större genomfartsled, två minuters gångväg från den stora gågatan Istiklal Caddesi.

Ett stort polisuippbåd mötte mig när jag kom släntrande nedför backen. Insläppet var underdimensionerat, och ströps synbarligen slumpmässigt då och då. Som så många gånger tidigare denna vår märkte jag tämligen omgående att jag tagit på mig minst ett par långkallingar för lite. Stämningen var ändå god.

Arenan var märklig. Stora läktare längs en kortsida och en långsida. Ingenting på de motsatta sidorna. Biljetterna var dyrare än vanligt, och bara hälften av sektionerna var fyllda. Jag tror att vi kanske är sextusen totalt, inklusive femhundra poliser. Men sången var ju fin, såklart. Den lilla filmsnutten nederst är ett försök att fånga en av favoritramsorna. Hade du varit där hade du upplevt hur tystnad äskas, följt av de tre distinkta bokstäverna B-J-K, och den mäktiga tralalasången om de svartvita. Via min lilla mobil blir det varken särskilt tyst eller särskilt mäktigt.

Efteråt blev vi kvarhållna på en liten betongplätt medan hemmafansen lämnade arenan. Kallt och lite deppigt över de förlorade poängen. Frustration och väntan; några puckon slår sönder toaletterna i en barack. De håller på några minuter, och jag undrar om det skall komma poliser och dra igång på något otäckt sätt, men inget mer händer. Till sist släpps vi ut, och jag går upp till Taksim och tar bussen hem. På bussen ser jag en tonåring med mamma i medelåldern, båda klädda i supporterhalsdukar. Mamman är en av de totalt fyra kvinnor jag ser under kvällen. Fredagskväll, bortamatch. Då lyser kvinnor och barn med sin frånvaro. Och då slår vi sönder toaletter. Here, there and everywhere.





Istanbul knäpper upp. Nu kommer vårvärmen; träden blommar och mina botaniska kunskaper kommer väl till pass. "Det där är i alla fall äppelblom", tänker jag om varenda träd som
slår ut. Eller elma çiçeği som jag får det till när jag knåpar med min nybörjarturkiska. Jag och N får sällskap av allt fler relaxade strosare när vi går längs Bosporen på väg till ännu en lekplats.

video

För övrigt tror jag Erdoğans era snart är över. Till för inte längesedan höll jag honom för en het kandidat till fredspriset inom några år, men jag tror han börjar bli i frånsprungen. Han skulle i så fall inte vara den första politiker som inneburit stor skillnad, och inte bara anträtt en svår och viktig politisk bana, utan även skickligt gått en lång väg genom en svår politiskt terräng, men som till sist inte kan hålla tempot uppe med fortsatt förtroende och mössan käckt på svaj.

En kommentator skriver idag om hur Erdoğans utfall mot armeniska gästarbetare häromdagen, inte så mycket handlar om att blidka extremnationalisterna, eller militären, men om att locka ganska breda väljargrupper som tycker att det "har blivit för mycket reformer för snabbt". Genom att visa att det finns gränser för europaanpassningen och reformarbetet, och att han är en lika god försvarare av "det turkiska" som någon annan, så hoppas han kunna vinna röster som annars försvinner till de mer nationalistiska CHP eller MHP. På andra kanten finns liksom inget alternativ, varför strategin kan tyckas inrikespolitiskt riskfri, skriver Joost Lagendijk.

Nästa år är det val igen. Det blir som vanligt spännande, och som sagt, det kan mycket väl vara Erdoğans sista kamp. Men kunde hans uppväxtkvarters klubb överraskande sno två poäng av storklubben Beşiktaş i slutminuterna, trots småtrist spel och ett svårt utgångsläge, kan han säkert överraska mig.

No comments: