Monday, May 10, 2010

Så blev det.

Mannen på ballongen



Föregående post illustrerades av en kille som sov med en nalle och en ballong. Den senare pryddes av järnvägsentusiasten, folkupplysaren samt barnens vän - Mustafa Kemal Atatürk, eller Landsfadern, som vi brukar säga.
Kulten av Atatürk tar sig stundtals bisarra uttryck. Statyer, ofta beledsagade av något klassiskt visdomsord, förekommer i alla former, överallt. Hans porträtt sitter inte bara på alla offentliga inrättningar som postkontor och färjelägen, utan även ofta hos frisören, på fiket, och kemtvätten. Och i alla klassrum. På min sons engelskspråkiga, och i övrigt underbart kreativt mysflummiga förskola, finns små sammanpysslade Atatürkutställningar på varje avdelning.
När jag är på gott humör kan jag tycka att det är lite lustigt. Att vissa konstverk är mer är roligare än andra. Att det är lite Bordurien och Plekzy-Gladz mustascher över det hela. Andra dagar framstår det som ganska mögigt, och som något som snart måste våga omvärderas och vädras. Men det sitter ihop med så mycket annat av det gamla, stela och rädda - i förlängningen förtryckande och auktoritära - som är det här landets stora utmaning.
Återkommer.

Sunday, May 09, 2010

Hemåt

Tiden går obegripligt fort i medelåldern. Särskilt om man har roligt. Vilket jag ju har. Känns som att det var alldeles nyss vi lämnade det svinkalla Uppsala en kall februariförmiddag, för att samma kväll känna ljumma vindar blåsa in genom det öppna taxifönstret.

På tisdag skall jag hem.

Det har varit en bra tid. För den enstaka unika läsarens skull skäms jag lite över att jag bloggat så sparsamt. Men så kan det vara. Jag har lagt energin på annat. I torsdags, på min sista lektion, började vi äntligen bröta med verb i imperfekt. Så nu kan jag - i teorin - inte bara berätta vad jag äter till frukost en vanlig dag, utan även vad jag faktiskt åt i går. Stort.

Kan bli så att jag snickrar ihop någon slags lista som sammanfattar denna vår vid Bosporen. Annars får du tro på mitt ord när jag säger att det blir bara bättre och bättre.

Sunday, April 25, 2010

Hamsi

Det är den här lilla fisken; hamsi, som de säger här. Tydligen samma sak som ansjovis. Första vändan vi var här köpte vi till sist inlagd på Kılıçoğlus livs. Den gjorde sig fint på det svensk-turkiska julbordet; dels som "allmänsill", dels i gubbröran. Inte sensationellt på något sätt, men bra.

Men, förra söndagen blev jag som sagt bjuden på nyfångad, nystekt, nere vid vattnet och det var så gott att jag har tänkt på de där små firrarna hela veckan. På marknaden igår köpte jag därför ett halvt kilo. Jag frågade hur man skulle gå till väga (jag är till vardags ingen fisk-kille när det gäller infångande, handhavande eller beredning, kan jag lugnt säga) och jag fick en kort och tydlig demonstration av rensningsförfarandet.

Jag frös in den över natten eftersom vi saknade gas igår, men idag fick den bli middag. Rensningen är en baggis, man bryter av huvudet, och då åker resten av innanmätet med. Jag lyxade och tog bort ryggbenet oxå, men det är jag inte helt säker på att man behöver egentligen. Efter att ha panerat i vetemjöl, salt och peppar la jag de små gynnarna i pannan där jag hettat upp smör och olja.

Galet gott. Små, spänstiga, nästan krispiga. Till det färskpotatis, en sås på majonäs, yoghurt och senap, samt en tomatsallad med mynta och persilja. Plura och Mauro hade lagt ner verksamheten om de varit i närheten. Så bra blev det. Och då behöll jag ändå tröjan på.

Det kommer att bli mycket Hamsi de närmaste veckorna.

Wednesday, April 21, 2010

Kurdisk kultur











Studentföreningen för Kurdisk litteratur ordnar olika aktiviteterMeydan, den stora gräsmatta som är universitetets centrum, under ett par dagar denna vecka.
Igår pratade jag med några av de kurdiska studenterna vid bokbordet om hur de ser på situationen för närvarande, vad de tror om AKP och utvecklingen framöver. Ingen vågar riktigt lita på att Erdoğans regering verkligen vill ge kurderna fulla politiska och kulturella rättigheter. Samtidigt ser många inte något bättre alternativ just nu. Barn åtalas med hjälp av teorroristlagstiftningen, massor av kurdiska politiker sitter fängslade och DTP är förbjudet. Åsikterna går isär huruvida regeringen stöder förtrycket av kurderna, eller om det är åklagarna som kör sitt eget race.
De jag talar med hoppas att Turkiet skall komma med i EU, eftersom det kommer att tvinga staten till en rättfärdig minoritetspolitik. Det är något vi alla borde stödja.
Ikväll var det en konsert med kurdisk musik. En instrumentalist spelade en slags träblåsflöjt, som jag via Wikipedia identifierar som en Quernete. Han är oerhört skicklig, och han ömsom följer, ömsom driver på de fyra sångarna, som turas om att sjunga fram berättelserna. Starka röster, kraftiga vibraton. Det är vackert, suggestivt och sentimentalt. Jag ser en ung man ta upp en näsduk och stryka bort tårar som trillar ner för kinden. Konserten pågår i en dryg timme. Mina små filmklipp gör inte musiken rättvisa, men du får en idé om hur det låter i alla fall.
Konserten var gratis. Nu skall jag sätta in lite pengar till Amnesty.

Fem år

Igår fyllde han fem.

Nattradion då vi tog taxin till Akademiska, första gången jag hörde Elegi. Och så var vi där. Timmarna, minutrarna och sekunderna. Ögonblicket. Allt det nya, skräckblandade och jublande roliga. Vilket äventyr.

Dagen efter köpte jag skivan. Varje gång jag hör Elegi är jag tillbaka i den där taxin.

Grattis gubb-lubb!


På bilden framför huvudpersonen en multi-performance-act illustrerande femårspresenterna bollen, Beşiktaştröjan samt de blinkande dojjorna.

Grekland tur och retur

för tre år sedan var det mycket krångligare. Nu slapp vi övernatta - glass och kaffe på ett gudsförgätet etablissement i den sömniga gränsbyn, sedan promenerade vi tillbaka över gränsen där taxin väntade. 40 minuter i den Europeiska Unionen och 90 nya dagars turistvisum till N och W. Lite strul kring själva resan upp till Edirne dock, förträffligt skildrat av den likaledes förträfflige W.

Tuesday, April 20, 2010

Sunday, April 18, 2010

Bosporen del 73





Bilderna är i fel ordning. Eller kanske postmodernt arrangerade. Nåväl, om man vill fiska kan man hyra don av kvinnan ovanför. Sedan är det bara att sätta igång. Någon gång skall jag försöka. Herrarna på den översta bilden hade med sig gasolkök och bjöd mig på nystekt
hamsi i vårsolen. Smakade underbart. Det är kanske så jag skall försörja mig när jag flyttar hit för gott.

Praktik



Idag hade lärarstudenter förevisning av en massa projekt de jobbat med när de varit på praktik. Vi från LSSoFA suger åt oss ideer att genomföra denna vecka då vi ändå tänkt jobba lite mer praktiskt på eftermiddagarna. De i blå t-shirts är lärarstudenter och följaktligen blivande kollegor. Kolay Gelsin!

Paus



När vi går upp till affären stannar vi till här nån minut. Kan vara Istanbuls vackraste utsikt. På kvällarna sitter här ofta studenter och pratar. Någon dricker öl; innanför grindarna och egentligen förbjudet, men platsen är en etablerad frizon. Här kan man nog sitta ganska bra när man precis har blivit kär.
På dagarna ligger ofta nån hund lite lojt och degar i skuggan av trädet. En dag gick jag och N över kanten på en farofylld expedition. Efter ett hundratal branta meter fick vi vända. Matsäcken smakade fint när vi kom upp igen.

Derby


Om två timmar vet vi vem av pojkarna som skålar i Cola Turka, och vem som går deppig till sängs.

Sunday, April 11, 2010

Två veckor

Det får bli lite rapsodiskt.
Vi har haft besök. M, M, H och L var här under påsklovet. Mycket trevligt och kul för killarna att få ha jämnåriga kompisar på besök. Och för oss! Långa sittningar på kvällarna med bra samtal, och goda drycker. Vi tog dem till Kadiköy och maten på Çiya. Där blir det bara bättre och bättre. På måndagen for vi upp till Svarta Havet. Badorten på dekis. Nästan öde. Rofyllt och vemodsvackert.

Jag och M gick på Hamam. Tredje gången för mig. Fortfarande bra, men jag stör mig på proceduren när man skall lämna dricks. Men det är en anteckning i marginalen. Det är en stor upplevelse. Galatasaray Hamam. Etablerat 1481.

M övertygar oss om att vi skall höra Courtney Pine på Babylon. Jag kan så lite om jazz, och någonstans tycker jag mig ha uppfattat att herr Pine är svår. Jag vill att M skall lova att det inte är "skrik och bröt-jazz där alla spelar olika låtar samtidigt", men M lovar ingenting. Han säger att det är bra. Att det är modernt. Att det kan vara svårt. Men bra.

Det var bra. Oerhört bra. En bit in i andra låten skrämmer Courtney Pine visserligen nästan livet ur gubbrocksgubben när han i fyra minuter får saxofonen att låta som när ett elakt barn långsamt släpper luften ur en ballong. Men det är nog mest för att skrämmas lite. I övrigt är det underbart bra.

Konserten bygger på senaste skivan Transition in Tradition (En hommage à Sidney Bechet), och den köper jag förstås efter konserten. En spännande mix av karibiskt, Louisiana, skrik och bröt, reggae och soul. Fantatstiskt band. Har ni Spotify, kanske ni kan lyssna. Eller här på hans hemsida. Le Matin Est Noire. Bor ni i Belgien är han i Liege den 7 maj. Till Stockholm kommer han den 11 juni.

Spotify, ja. När jag äntligen skulle installera en av alla de där gratislicenserna som snälla kompisar mejlat koder till så visar det sig att det inte fungerar här borta. Men jag gnäller inte. Webradio är bra det med. Jango heter en variant som jag använder och som man slipper logga in på eller ha licens till, men där man ändå kan bestämma vilka artister som skall vara med, om ni hajjar.

BJK spelar noll-noll två matcher i rad och därmed är nog mästerskapet borta. Igår såg vi matchen mot Trabzonspor på café eftersom biljettpriserna plötsligt dubblats. Nu får det kanske bli gröt och makaroner om det skall bli fler matcher. För det skall det.

Det blir spännande att se vilka som kommer att ha bilaterala (trilaterala?) möten i Washington nu i början av veckan. Rykten och dementier, men möjligen vågar man hoppas på att försoningsprocessen tar fart igen. Det vore verkligen något att hoppas på.

Jag fick tillbaka mitt första prov i turkiska. Mycket nöjd. Och på marknaden igår sa jag klockrena oneliners såsom "Goddag Herr Murat, idag vill jag ha femton ägg, inget mer, för vi har många ägg hemma", respektive "Laxen skall vara till soppa". Och jag fick vad jag ville. Coolt va?

Ni vet var jag bor

Följ träden horisont. Kanske en halv centimeter till vänster om det vänstra tornet. En mycket liten vit plupp med knappt skönjbart taktegel. Det är där.

Svarta havet







Sunday, March 28, 2010

Söndag

Söndag kväll. Det är kanske då jag skall passa på att skriva. Summera veckan och ta lite av det lilla och lite av det stora i någon bra mix. Vi får se.

Det är mycket bra här i alla fall. Nyss kom N och satte sig här bredvid. Bara en sådan sak.

Helgen har varit social. Igår hade vi besök av gamla vänner till Å och hennes föräldrar. De var på konferens här i Istanbul och hade ett par timmar över, vilka de nyttjade till att komma och fika med oss. Sedan länge är Nar nere vid vattnet ett favoritställe. Nu har de utökat med en lite större syster vägg i vägg, och där åt vi. Stora tallrikar med frukost, kahvaltı om du har varit här förut, i olika varianter. Mycket gott såklart, och Bosporen på solskenshumör för våra gäster. Såklart.

Sedan tog jag och Å vårt veckovarv på marknaden. Fulla ryggsäckar och trötta axlar återvände med alla veckans vitaminer, innan vi efter en snabb tomatsoppa styrde kosan mot Inönü.

Jag inser att ger intryck av att inte göra stort mer här nere än att gå på matcher stup i kvarten, men det gör jag. Lovar. Men en tydlig föresats inför denna vända var att se så mycket boll det bara gick. För att det är så spännade. För att man blir så glad. För att man är så mitt uppe i något stort och levnadsglatt och rörigt och rörande och en massa andra adjektiv som jag mår bra av. Och för att vi är fem som delar upplevelsen.

Igår var det bra. Vi var sena dit. När vi gick gatan fram bakom bortaläktaren hörde vi visselorkanen från nästan hela Inönü, abrupt avbruten av det distinkta tokjublet från bortaklacken. Eskişehirspor gjorde 2-0 på straff, och vi hade inte ens hunnit in. De rödsvarta fansen hängde ut över barriären högt däruppe, glädjerusigt jublande över hela Istanbul med tillhörande nejder; 33 mil i buss och hostande bilar - nu tar vi dem!

Underläge med 0-2 tjugofem minuter in i första är ett underbart upplägg, dramaturgiskt sett. Man får något att bita i, så att säga. Och som de bet. Mödosamt arbetade Beşiktaş sig tillbaka i matchen. Ettan satt medan vi försökte ta oss upp på vår läktare. BJK spelade plötsligt ett underbart fungerande kortpassningsspel och tycktes ha kreativa och effektiva lösningar i alla lägen. Underbar fotboll. Strax före paus satt kvitteringen - trodde vi. Offside. Känslan var ändå mycket positiv i paus. Det här spelet måste så småningom mala ner bönderna från främre Anatolien.

Familjen väcker såklart uppseende på läktaren. Folk vill fotografera sig och high-fiva med N. Vi får posera tillsammans med glada grabbgäng med arenan som bakgrund. Vi bjuder på det. De bjuder ju på allt det andra.

Efter paus rullar det på så där som det allt för sällan gör. BJK - De svarta örnarna - spelar ännu finare i andra. Och nu anfaller de mot målet på vår kortsida. Gång på gång. Och till sist sitter kvitteringen. Vi skanderar alla "Üc! Üc! Üc!" för nu vill vi ha trean. Holosko gör som vi säger, och får du någon gång möjligheten att vara med när hemmalaget vänder 0-2 till 3-2 på Inönü då ska du ta den.

Jösses.

När vi småningom kommer hem känner jag mig som efter någon bra konsert för 25 år sedan. Jag är hes, glad, svettig och mina kläder luktar rök. Det är därför.

I morse följde jag W till träningen. Solsken. Spring i benen och mindre komplicerade övningar. W blir bättre och bättre, liksom alla de andra. Man ser att vintern är över och att det börjar bli åka av. Önskar bara att han fick spela lite matcher, men det finns inte med i upplägget.

När vi efter lunch skall gå ner till vår brittiska granne på te, slår jag igen dörren utan att tänka på att en nyckel sitter i låset insidan. Jag har visserligen mina nycklar med mig, men det hjälper inte. Den här konstruktionen har jag inte stött på förut, och jag önskar att jag inte gjort det nu heller. Ett fönster står öppet, men dit är det fyra, fem meter, och grejen är att vi skall ha gäster lite senare på eftermiddagen.

Vi går ner till grannen och förklarar läget. No worries. De har en hög stege, "a double", säger hon, och trots att jag sitter på nålar, så fikar vi först i lugn och ro, innan det är läge att leta fram stegen. Som visar sig vara 2 x 130. Tok-kört. En timme tills gästerna kommer och utelåsta som fan.

Vi talar med vår grindvakt. Tecken och turkiskliknande läten får honom att förstå. Han börjar ringa. Söndag eftermiddag är inte optimalt för aktiviteten, men till sist får han napp. Prognosen är en låssmed på plats tio minuter innan gästerna kommer.

Eller hur.

Som tur är gästerna sena. Inte lika sena som låssmeden visserligen, men Å och pojkarna tar dem ett varv runt universitetet medan jag spelar snake och väntar på hantverkaren, under det att blodsockret sjunker långt nedan det mätbara. Men när han väl kommer blir det ju bra. Och lite kul är det ju allt att se hur de gör, när de grejar. Prick noll pix kostar det, eftersom låssmeden tillhör akademin.

Det blev en trevlig middag. Våra gäster var en norsk familj, vars son spelar med samma lag som W. God mat och bra samtal. Dem kommer vi att träffa igen.

Hoppsan, nu kom N upp igen. Han som Å la för ett bra tag sen. I Istanbul kan man göra lite som man vill på söndagkvällen.

Vi säger så.

Thursday, March 25, 2010

Kloka vänner

Tre personer som jag beundrar och som jag desutom råkar känna privat figurerade igår i olika media. I tur och ordning:

Min bästa vän Redaktörn, som jag spelat med i över 20 år, var med i SVT Morgon. Läs även vad han skriver här.

Min kära svärmor A berättar här om sitt volontärarbete i Stadsmissionen.

Och Jenny som, förutom att vara en kompis från Uppsalas glada 80-tal, genom en trevlig fest när seklet var ungt är den direkta orsaken till att A är min svärmor, uttalar sig här, men skriver såklart ännu vassare här.

Som sagt; jag beundrar er.

Monday, March 22, 2010

Vår

Matchen var på inga sätt minnesvärd. Högt tempo från BJK första 20, men inga vassa avslut. Därefter ställningskrig. Kasimpaşa tog snöpligt ledningen en bit in i andra; BJK kvitterade och följde raskt upp med ett ledningsmål. Munter stämning. Dessvärre kvitterade hemmalaget mot slutet, och sista tio spelades av.

Men det var häftigt att vara på bortamatch. Mindre än två kilometer från Inönü visserligen, men ändå. Jag hade ingen aning om att det låg en liten fotbollsarena just där, trots att jag flera gånger varit mindre än 100 meter därifrån. Istanbul är en stad med stora och plötsliga höjdskillnader, och arenan som bär premiärministerns namn är inslängd nedanför en större genomfartsled, två minuters gångväg från den stora gågatan Istiklal Caddesi.

Ett stort polisuippbåd mötte mig när jag kom släntrande nedför backen. Insläppet var underdimensionerat, och ströps synbarligen slumpmässigt då och då. Som så många gånger tidigare denna vår märkte jag tämligen omgående att jag tagit på mig minst ett par långkallingar för lite. Stämningen var ändå god.

Arenan var märklig. Stora läktare längs en kortsida och en långsida. Ingenting på de motsatta sidorna. Biljetterna var dyrare än vanligt, och bara hälften av sektionerna var fyllda. Jag tror att vi kanske är sextusen totalt, inklusive femhundra poliser. Men sången var ju fin, såklart. Den lilla filmsnutten nederst är ett försök att fånga en av favoritramsorna. Hade du varit där hade du upplevt hur tystnad äskas, följt av de tre distinkta bokstäverna B-J-K, och den mäktiga tralalasången om de svartvita. Via min lilla mobil blir det varken särskilt tyst eller särskilt mäktigt.

Efteråt blev vi kvarhållna på en liten betongplätt medan hemmafansen lämnade arenan. Kallt och lite deppigt över de förlorade poängen. Frustration och väntan; några puckon slår sönder toaletterna i en barack. De håller på några minuter, och jag undrar om det skall komma poliser och dra igång på något otäckt sätt, men inget mer händer. Till sist släpps vi ut, och jag går upp till Taksim och tar bussen hem. På bussen ser jag en tonåring med mamma i medelåldern, båda klädda i supporterhalsdukar. Mamman är en av de totalt fyra kvinnor jag ser under kvällen. Fredagskväll, bortamatch. Då lyser kvinnor och barn med sin frånvaro. Och då slår vi sönder toaletter. Here, there and everywhere.





Istanbul knäpper upp. Nu kommer vårvärmen; träden blommar och mina botaniska kunskaper kommer väl till pass. "Det där är i alla fall äppelblom", tänker jag om varenda träd som
slår ut. Eller elma çiçeği som jag får det till när jag knåpar med min nybörjarturkiska. Jag och N får sällskap av allt fler relaxade strosare när vi går längs Bosporen på väg till ännu en lekplats.

För övrigt tror jag Erdoğans era snart är över. Till för inte längesedan höll jag honom för en het kandidat till fredspriset inom några år, men jag tror han börjar bli i frånsprungen. Han skulle i så fall inte vara den första politiker som inneburit stor skillnad, och inte bara anträtt en svår och viktig politisk bana, utan även skickligt gått en lång väg genom en svår politiskt terräng, men som till sist inte kan hålla tempot uppe med fortsatt förtroende och mössan käckt på svaj.

En kommentator skriver idag om hur Erdoğans utfall mot armeniska gästarbetare häromdagen, inte så mycket handlar om att blidka extremnationalisterna, eller militären, men om att locka ganska breda väljargrupper som tycker att det "har blivit för mycket reformer för snabbt". Genom att visa att det finns gränser för europaanpassningen och reformarbetet, och att han är en lika god försvarare av "det turkiska" som någon annan, så hoppas han kunna vinna röster som annars försvinner till de mer nationalistiska CHP eller MHP. På andra kanten finns liksom inget alternativ, varför strategin kan tyckas inrikespolitiskt riskfri, skriver Joost Lagendijk.

Nästa år är det val igen. Det blir som vanligt spännande, och som sagt, det kan mycket väl vara Erdoğans sista kamp. Men kunde hans uppväxtkvarters klubb överraskande sno två poäng av storklubben Beşiktaş i slutminuterna, trots småtrist spel och ett svårt utgångsläge, kan han säkert överraska mig.

Hinner inte med riktigt...

... men om jag får lite tid över ikväll skall jag skriva om vad jag tror om Erdoğans agenda och politiska framtid, en kylig bortamatch samt vårens ankomst.

Wednesday, March 17, 2010

...och dumheterna fortsätter

Premiärminister Erdoğan säger till BBC att han kan be de ca 100 000 armenier som vistas illegalt i Turkiet att åka hem, om han bestämmer sig för det, uppger både SvD och Hürriyet Daily*.

"Referring to about 100,000 Armenians working illegally in Turkey that Ankara has so far tolerated, he said, "So what will I do tomorrow? If necessary, I will tell them 'come on, back to your country'... I'm not obliged to keep them in my country."

Det är inte ovanligt att Erdoğan far ut i griniga uttalanden när han är på det humöret. Häromveckan skällde han ut landets chefredaktörer för att inte ha pli på sina kolumnister som han ansåg vara oansvariga och sensationslystna. Och nu låter han folkmordsresolutionerna berättiga ett mycket korkat uttalande, som säkerligen kommer att ge ultranationalister och vardagsrasister vatten på sina rtuttna kvarnar. Dumt och farligt. En kurs i folkvett vore på sin plats. Det heter kanske mediaträning nuförtiden.

På fredag skall jag åka till premiärministerns uppväxtkvarter för att på arenan som bär hans namn se hans gamla klubb Kasımpaşa spela mot Beşiktaş. Vi hejar inte på samma lag.



* Jag hittar dock inte uttalandet hos BBC.
Det blev ju en lite murrig bild häromkvällen. Så här såg det ut i morse. Väntar fortfarande på den riktiga värmen.

Generalen talar

Här kan du läsa om hur Överbefälhavaren ser på yttrandefriheten och medias roll.

Monday, March 15, 2010

Bland mycket annat


  • W skriver nationella prov. Sitter koncentrerad timme efter timme och sliter med uppsatser och knepiga tal. Jag är mycket imponerad över hur noggrann, enveten och koncentrerad han är. Och resultatet blir mycket bra. Det är en fröjd att jobba med ett sådant mellanstadium.

  • Just som jag prisat den den trevliga stämningen på fotboll i Turkiet brakar det löst ordentligt. Det är trubbel kring klubben Diyarbakırspor. Förra helgen bombarderades planen med stenar under matchen mot Bursaspor. Fasonerna hade sin upprinnelse i rasistiska provokationer vid höstens möte i Bursa, då hemmafansen höll upp banderoller med budskap som "Vi är turkar, och alla är soldater!" respektive "Vilken lycka att vara turk!". I lördags fortsatte det med allmänhuliganism vid mötet med Istanbul Büyükşehir Belediyesispor. Två matcher som har brutits i förtid, och i båda har Diyarbakır dömts som förlorare med 0-3. De kommer sannolikt att tvångsdegraderas minst en division, om konsekvenserna inte blir ännu värre. Läs gärna Hürriyet Daily, och ta del av de hårda orden i kommentarsfältet.

  • Knät trilskar vidare. Jag surfar runt på sidor där löparrävar diskuterar hopparknän och menisker, och det hade jag väl aldrig trott att jag skulle göra. Jobbigare än jag föreställt mig att känna sig så osäker på hur det skall bli. Vill ju bli bra snabbt.

  • På väg att lägga mig. Från sängen ser vi borgen som Sultan Mehmet II lät bygga vid erövringen av Konstantinopel. Bron som bär hans namn, Fatih Sultan Mehmet Köprüsü, den ena av de två över Bosporen. Byggd på det allra smalaste stället, samma plats där perserna la ut pontonbroar för 2500 år sedan, på väg för att mucka med grekerna. Bilar på väg från den ena världsdelen till den andra. Skepp på vattenvägen däremellan. Sämre utsikt går att tänka sig. Godnatt.

Sunday, March 14, 2010

FF i Riksdagen

Äh, det blir ingen genomtänkt och välformulerad post om riksdagens beslut i torsdags. det mesta har väl sagts. DN hade en bra ledare igår. SvD har märkligt nog avstått att kommentera detta på för mig läsbar ledarplats, vilket känns lite konstigt.

När den mellanstatliga turbulensen lagt sig - och det tar nog inte så himla lång tid - får vi väl se vad detta för med sig. Förhoppningsvis orkar de goda krafterna här hålla humöret uppe, och fortsätta arbeta för en fördjupad demokrati på samtliga arenor. Och förhoppningvis får inte nationalisterna och mörkermännen i den djupa staten tillräckligt med vind i seglen för att ställa till det alldeles.

Två andra grejer sätter griller i huvudet på mig. Den ena är att det känns som att detta gick väldigt fort. Poupulister på vänsterkanten får med sig några stollar i alliansen och så röstar man igenom ett beslut man inte på något sätt behöver ta ansvar för, och som inte går att ändra. Är vår utrikespolitik hädanefter en fråga om dagsform?

Den andra är att jag oroar mig lite för att detta är en starten på en anti-Turkiet-i-EU-rörelse i Sverige. Hittills har ingen av de etablerade sagt det, men jag tror det kommer. Några kommer att anföra förnekelsen av folkmordet. Några kommer alltid att säga att det är för tidigt. Några kommer att tala om att de inte hör hemma i Europa. Och det kommer att bli mycket vi mot dem.

Friday, March 12, 2010

Är detta klokt?

Medan jag borstade tänderna igår kväll tittade jag förstrött på nyheterna. Försöker göra det då och då eftersom man ibland, faktiskt, kan känna igen någon rubrik eller formulering. Häromveckan kunde vi faktiskt med hjälp av en ordbok och viss förförståelse lista ut att det handlade om processen i representanthusets utrikeskommitte, huruvida massmorden på armenier, åren kring första världskrigets slut, skall erkännas som folkmord av USA.

Igår kväll förstod vi att någonting handlade om Sverige och Stockholm, men vi var lite för trötta eller ointresserade för att gå och hämta ordboken och mödosamt börja slå. Och aldrig hade jag kunna föreställa mig att det skulle kunna handla om detta. Jag hade ingen aning om att frågan var på gång.

Det finns mycket starka krafter i det här landet som hävdar att Turkiet är hotat av yttre och inre fiender. Att omvärlden inte förstår Turkiet. Dessa krafter motsätter sig en fortsatt demokratisering och liberalisering, vill fortsätta kriget i landets kurdiska delar, är emot en normalisering av förhållandet med Armenien och en konstruktiv lösning av Cypernfrågan. För att nämna något. Dessa krafter gynnas av den svenska riksdagens ställningstagande, eftersom det bekräftar deras omvärldsanalys. Tror jag.

Tycker dessutom det känns mycket märkligt om vårt parlament skall börja göra sådana här ställningstaganden. Forum för påbjuden historia.

Skall ägna helgen åt att läsa mer om detta, och kanske skriva något mer genomtänkt på söndag kväll.

Min åsikt i själva sakfrågan? Vad jag förstår uppfyller händelserna åren kring den turkiska statens födelse kriterierna för folkmord. Och det är trams att kalla hem ambassadörer etc, även om det följer en inrikesbetingad logik i ett svårt och vanskligt läge.

Thursday, March 11, 2010

Kvällstur

Springer längs vattnet.
Fartyg glider tyst förbi.
Andetag blandas.

Tuesday, March 09, 2010

Istanbulliwood

Åh, vi har så himla roligt! W och jag gör en fim om Gustav Vasa, eftersom han läser om 1500-talet just nu. N är briljant i rollen som Kristian II, W är självklart Vasa själv, och vi andra staterar som knektar, masar och allehanda märkliga bonnläppar. De bästa bitarna ur biskop Svarts krönika kläms in och det blir hur bra som helst.

Det är dock någe jämra teknikstrul när jag skall öppna klippen i det redigeringsprogram som finns i min dator. Så premiären lär dröja. Vi bjuder dock på en liten trailer såklart.

Bättre regent har ni inte sett på den här sidan Elizabeth Taylor.

Sunday, March 07, 2010

Boll

Kallt. Igår var det blåsigt och spöregn som småningom övergick i hagel och våta snöflingor. Ikväll blåste det snålt när mörkret föll, och när vi efter ett par timmar inne i Beyoğlu hoppade in i en taxi var jag djupfryst som efter en bättre bandymatch.

Men i förmiddags var det fint. Vi turas om att följa W till fotbollsträningen, och i morse var det min tur. Han går i en fotbollsskola kopplad till storklubben Beşiktaş. Lördag och söndag är det träning tillsammans med ett tjugotal killar i 12-årsåldern. De flesta är turkar, men även andra nationaliteter är representerade; det är fler än oss som har letat sig fram till denna möjlighet att få vara med och spela.

Träningen leds av Bülent och Murat, två killar nånstans mellan 30 och 40, som besitter såväl stort fotbollskunnande som gott humör. De är angelägna om att W och de andra som inte kan så många ord turkiska skall förstå övningarna och det går väl så där. Bland annat för att de har en förkärlek för enormt komplicerade övningar som trycks in i stora stationssystem. De har båda ett tummat ex av "1001 träningsövningar du måste genomföra innan du dör", och de tänker hinna med dem före juni. Bara genomgången av alla stationer kan ta tio minuter. Men de peppar bra. Och W kollar hur de andra gör och det funkar för det allra mesta.

Så sitter jag där vid sidan av planen, tillsammans med andra föräldrar. Jag dricker te och läser tidning i förmiddagssolen, och konverserar lite grann. Sista halvtimmen kör de match. Idag kliver W i ordentligt. Han spelar helst back och idag sitter brytningarna som en smäck och han ligger konsekvent rätt i positionerna. Ett par gånger driver han dessutom upp bollen högt längs sin kant - som moderna ytterbackar ska - och får till fina inlägg. Çok güzel!

Det är inte ett helt okommersiellt upplägg. 100 lira i månaden, träningsställ för 55 och dessutom säljer de på oss en specialdesignad kalender för 25.

För de flesta barn i Istanbul är såna summor omöjliga. De spelar i stället på gator och i parker där de kommer åt, samt i småklubbar dit vi inte hittar.

Men W i en klubbkalender! Hur coolt är inte det.

Thursday, March 04, 2010

Landskamp

Igår var vi på landskamp. Turkiet - Honduras på Inönü. När man hemma talar om att man gillar att gå på fotboll i Turkiet så möts man så gott som alltid av kommentaren "Där är de ju helt galna." Det vet alla, liksom.

De är glada. Och passionerade. Sångglada. Ibland går det säkert över någon gräns på något håll, men jag har i princip aldrig upplevt något särskilt obehagligt. Det har jag däremot gjort på Råsunda, på Studan och i Degerfors. Till exempel.

Det var träningslandskamp igår. Men om man nu har köpt biljett och är där tillsammans; det är klart man sjunger. Det är ju match. 2-0.

Tuesday, March 02, 2010

Felanmäld?

Jag får anledning att ta mig upp till en av alla de copy shops som ligger i Hisar Üstü, precis utanför unviersitetets huvudport. Kurslitteratur i traditionell mening är alldeles för dyr för studenterna, så i stället köper de billigare kompendier med ibland tveksam koppling till upphovsrätten. Därför finns i samma kvarter ett tiotal kopierare i små källarlokaler. Man blir sedan anvisad en viss copy shop, och så går man dit och säger "AZ 324" till exempel, så har man kursens littetatur inom ett par minuter.

Men det händer ju grejer på vägen. Här har vi några killar som svär och sliter med samma maskiner som jag och kollegorna svär över hemma. I min iver att hjälpa till söker jag i min minimala bruks-turkiska efter fraser som "jag tror att det är en flärp där till vänster som ska ha sig en körare" eller "kolla att det inte är något pucko som fyllt på papper snett", men jag är inte riktigt där ännu.

Såklart finns här ett par katter som slinker in på en matbit och lite softande på pappershögarna. De behöver inte bry sig om några trilskande kopiatorer, och det behöver strängt taget inte jag heller.

Saturday, February 27, 2010

Kollegor

Vill ni veta hur det egentligen funkar här bör ni läsa mina förträffliga kollegor M, W och N. De är lite mer online, som vi sa på nittitalet.

Thursday, February 25, 2010

Det kan tyckas torftigt...

... att sitta framför en dator och följa textade uppdateringar från en bandymatch i Stockholm. Men det är det som bjuds. OOch såna är vi. Sammanbitna, nervösa och försedda med förfriskningar genomlider vi denna kvartsfinalserie via UNT:s direktrapporter. Vanligtvis snabba och inspirerade; ikväll sega, otydliga och med tiden allt dystrare.

På lördag sänds matchen i teve. Hoppas den går att kolla över nätet.

Ni som är i regionen; gå på bandy nu, och sjung fram de blåsvarta till final!

Wednesday, February 24, 2010

Igång

Vi börjar komma i ordning och etablera lite rutiner. Killarna har börjat jobba enligt sina respektive scheman. M som går första året på gymnasiet sköter det mesta själv. Han jobbar långa pass, nöjd med att inte behöva bryta för ny lektion när han kommit igång. W, som går i femman, följer ett schema som vi la upp tillsammans i förrgår. 9-15 varje dag, en timmas lunch och rast när man behöver.

N tar en lång promenad med mig eller Å på förmiddagen. Han kommer att få ben som en ardenner när terminen är över. Efter lunch har han också skola. Vi har köpt lite böcker i gränslandet mellan pyssel och nybörjarskola. När han ledsnar bygger han lego eller spelar något medelklassakademikergodkänt spel vid datorn.

På raster och efter skolan går de till basketplanen och spelar boll. M och W utmanar turkar i lämplig ålder. N är ofta "Sälen" och spikar igen målet efter bästa förmåga.

Å började sin kurs idag. Mer om det vid tillfälle.

Jag skrotar på. Har tagit några morgonturer längs Bosporen. Bättre löprunda hittar du inte. Hoppas knät håller; planen är en tur mellan Köpenhamn och Malmö i juni. Har också ett annat projekt på gång; men det väntar vi lite med.

Kort sagt; här är det mycket bra.

Tuesday, February 23, 2010

5-3

5-3.

Ikväll

Ikväll beger ni er mangrannt till Studenternas och hejar på Sirius. Inga ursäkter godtages, tänk på att ta ett tidigare tåg! Kvartsfinal, bäst av fem. Vi får följa den via UNT:s direktrapportering.

Hade hoppats på radio, men som framgår av föregående post funkade det inte. (Mejlet är ett svar på en vädjan om direktsändning, undertecknat "Med hopp om en konstruktiv lösning". Det bet inte.)

Sedan följer två matcher på Zinkensdamm, torsdag och lördag. Vid det senare tillfället skall Plura uppträda i öltältet (Sant! Plura, min gamle hjälte, vad har de fått dig till?).

Därefter bör det vara klart, om inte Hammarby lyckas vinna någon av de tre första.

Sirius Hej!

Monday, February 22, 2010

Hej Kritan

Kul att du vill höra bandy i Istanbul. När det gäller
webbradiosändningar så kommer vi inte att ha speciella sändningar
från de inledande kvartsfinalmatcherna. Om det sedan blir en fjärde
och femte match kan vi komma att sända, men det är inte helt klart ännu.
Vi håller just nu på att se över planeringen för den hektiska slutspels-
och kvalspelsperiod vi är på väg in i - och det gäller ju inte bara
bandyn.
Om Sirius går till semifinal kommer vi säkert att webbradiosända
åtminstone den eller de matcher som kan vara avgörande (troligen inte
de två första matcherna).

Vår och Radiosportens normala bevakning kan du ju hitta på webben, där
det ju också går att lyssna på t ex Sportextra samtidigt som det sänds i
fm-radion.


Hälsningar

Sporten, P4, Radio Uppland

Ska detta vara Public Service?

Sunday, February 21, 2010

Derby

Blev inga biljetter. Men vi hamnade mitt i uppsjungningsövningarna i eftermiddags. Çarşı, Beşiktaş kärntrupper, höll igång lite, fyra timmar före matchstart.


Jag såg andra halvlek i studentkantinen. 1-1.

Mr Cabdriver

Det gick fortare än vanligt att vänja sig vid trafiken. Trygg taxichaffis i 62-årsåldern tog oss tvärs igenom staden i går kväll; de har ett sätt att köra som gör en både lugn och vettskrämd omvartannat. Dynamisk, kan vi kalla körstilen.

Och fönstret nervevat hela vägen. Varma vindar svepte in med stadens dofter i kupén. Och vi kom fram till vår fantastiska lägenhet som Å och V redan flyttat in i. Detta kommer att bli hur bra som helst.

Tuesday, February 09, 2010

Kanske längtar jag mest efter...

...teet. Eller vattnet. Eller genvägen till våren. Kanske hinner vi få biljetter till cupderbyt mot Galatasaray nästa söndag.

Kanske kan vi skaffa nya tatueringar.

Friday, January 22, 2010

Hajpen byggs upp


Vi skall alltså tillbaka.