Via taxi, spårvagn och tunnelbana kommer vi till den gigantiska busstationen. Härifrån går bussar till Izmir och Ankara, till Wien och Diyarbakır. Säkert hundra firmor har kontor här, och minst en inkastare står utanför varje och försöker övertyga oss om det förtäffliga i att åka med just hans firma.Vi fastnar för Volkans Otobus. För 64 lira tar de os de 25 milen till Edirne. Bussen är mycket bättre än vi fördomsfullt väntat oss. En steward serverar te, kaffe och cola; först går han dock runt och bestänker de som önskar med lite parfym. M och W nappar direkt; raskt "doftar" deras händer friskt av "citron".
På videon rullar turkiska tracks-hittar; melankoliska män i skäggstubb och skinnjacka som plötsligt omringas av lättklädda tjejer. Dushscener, dans och mindre melankolisk man i bar överkropp... Eller gruppen Hepsi, ett turkiskt Spice Girls, med ungefär samma videokoncept som de melankoliska killarna. Fast tvärtom, och lite voodoomystik på det. Kız-power.
Halvvägs genom förorterna flimrar det till och så blir det trailers. The Hours och Frida är några av filmerna som trailras (eller hur man nu skall bilda verbet); inte helt nya, men det lovar gott inför den film som tydligen skall rulla igång. Jag hade nämligen- inte helt utan förtjusning - trott att vi skulle få se någon heltokig springa-i-dörrar-fars, med en anatolisk Kjell Bergqvist i högform. Inte är det dubbat heller; Nicole, Meryl och Julianne talar engelska; vi som föredrar turkiska får läsa på remsan. Skrattfesten verkar utebli.
Men man skall ju inte ropa merhaba innan man kommit till huvudfilmen, som man säger härnere.
Vi får se My boss's daughter, en riktigt rutten rulle. Dubbad såklart. Men å andra sidan ger det mig tid att se ut över det platta, enformiga, men ganska vackra, thrakiska landskapet. Och å tredje sidan; en dubbad zuckerkomedi är kanske det närmaste en heltokig turkisk springa-i-dörrar-fars, med en anatolisk Kjell Bergqvist i högform jag någonsin kommer att komma.
Jag borde kollat filmen noggrannare.
1 comment:
Skönt att höra att allt gick bra med den trakiska forskningsexpedtionen. Vi saknar Turkiet och er alla.
Apropå filmer så passade jag på att avnjuta en av de filmer som jag köpte på Istiklal i fredags kväll, nämligen Hababam Sinifi från 1975. Om denna har det bland annat sagts att det är "a great comedy which reflects as the best example of 'the marvelous era of 70's comedies' of the Turkish cinema [...] The movie is full of hilariously funny scenes of the students' adventures between themselves, their teachers, other students and of course the principle who declared a war on them to get them disciplined."
Jag kan bara instämma. Svaj till tusen, en korsning av Swing it, magistern och Hets och en oerhört ambitiös undertextning där varje textsnutt är lång som en halv roman och skriven med minsta möjliga bokstäver.
Massor med unkna värderingar, lärare som utdelar örfilar till höger och vänster och en utmarsch till tonerna av Felix Körlings flickorna från Småland (Genclik Marsi) - vad mer kan man begära!
Jag upptäckte att jag dessutom har köpt the remake från 2006, som enligt samma källa skall vara mycket sämre. Ett hot eller ett löfte, undrar man?
Post a Comment