Beşiktaş:0 Sivaspor:1

Man kan tycka att jag lagt ner lite för mycket tid, pengar och engagemang på IK Sirius, om man betänker klubbens prestationer i modern tid. Det råder ingen vidare balans så att säga, men avancemanget till superettan gör att jag förlåter det mesta. Och som alltid inför en ny bandysäsong är jag optimistisk. I år kommer det att gå vägen; äntligen blir det elitserie och sm-slutspel... Men utan att bli långrandig och orda om tidigare fiaskon, besvikelser och allmänna misslyckanden kan jag säga att jag förmodligen kommer att bli ganska besviken snart igen. Det är så det funkar. Och jag får trösta mig med att vi har de snyggaste tröjorna och det tuffaste namnet.

När min tillfälliga omlokalisering gör att jag nu i vuxen ålder får chansen att plocka ett alldeles nytt favoritlag, att så att säga börja på ny kula, valde jag Beşiktaş. Som därmed ofelbart går in i väggen och börjar underprestera något alldeles fantastiskt. Har nu sett de fyra senaste hemmamatcherna. De har vunnit en, spelat en oavgjord och torskat två. Släppt in tre och gjort ett. En pyts på 360 minuter. Tack.

Igår kväll satt jag och W och såg en bedrövlig torsk mot bottengänget Sivasspor. Efter en kvart missförstod mittbackar och målvakt varandra. En ensam anfallare kennethanderssonknoppade in bollen, som retfullt långsamt rullade över mållinjen.

Det var kallt och publiken blev grinig. Det sjöngs mindre än vanligt. Visserligen jättemycket, och i princip hela tiden, men ändå bra mycket mindre än jag vant mig vid. Man skanderade vad jag uppfattade som avgångskrav till höger och vänster efter matchen. Frågan är hur länge den gamle franske hjälten Tigana får behålla jobbet.

Att det går åt skogen för de jag håller på var ju mer väntat.