När min tillfälliga omlokalisering gör att jag nu i vuxen ålder får chansen att plocka ett alldeles nytt favoritlag, att så att säga börja på ny kula, valde jag Beşiktaş. Som därmed ofelbart går in i väggen och börjar underprestera något alldeles fantastiskt. Har nu sett de fyra senaste hemmamatcherna. De har vunnit en, spelat en oavgjord och torskat två. Släppt in tre och gjort ett. En pyts på 360 minuter. Tack.
Igår kväll satt jag och W och såg en bedrövlig torsk mot bottengänget Sivasspor. Efter en kvart missförstod mittbackar och målvakt varandra. En ensam anfallare kennethanderssonknoppade in bollen, som retfullt långsamt rullade över mållinjen.
Det var kallt och publiken blev grinig. Det sjöngs mindre än vanligt. Visserligen jättemycket, och i princip hela tiden, men ändå bra mycket mindre än jag vant mig vid. Man skanderade vad jag uppfattade som avgångskrav till höger och vänster efter matchen. Frågan är hur länge den gamle franske hjälten Tigana får behålla jobbet.
Att det går åt skogen för de jag håller på var ju mer väntat.
1 comment:
Du är bara sååå bra! Fortsätt med det goda bloggandet.
Post a Comment