Det var faktiskt en fantastiskt häftig upplevelse. Huvudläktaren sjöng för fullt en timma före match och tystnade aldrig. Hörnen chant-battlade med varandra, och i andra deltog även den dyra töntläktaren där jag höll till. Mäktigast var när hela stadion hyssjade sig själv knäpptyst för att därefter skandera B! J! K!
Tycker att BJK har ett intressant lag. Elaka och placeringssäkra mittbackar, som är förvånansvärt snabba. Delgado på mittfältet är mycket giftig, frånsett första 20, då det mesta gick snett. Man spelar varierat både centralt och efter kanterna, och växlar mellan snabba, kontingsliknande uppspel och metodiskt arbete längs backen.
Publiken sätter en oerhörd press på målvakt och försvar vid uppspel, samt, naturligtvis på domarteamet. Åtskilliga uppspel hamnar helt åt fanders när Gencerbackarna tappar koncentrationen. Det filmas också friskt i BJK - oftast funkar det.
20 minuter in i andra kommer målet och vi som inte redan tryckt upp alla reglar på max, får nu hjälpa till för att höja energin ytterligare. Sista fem sjunger vi sånger om Galatasaray och Fenerbache. Jag kan ju inte så mycket turkiska, och det var nog lika bra det. Fula ord förekom säkert.
Tilläggas kan att...
...trots det hysteriska toköset kändes det lugnt och kul. Inga dödögda fyllskallar till män, som vi i Sverige betraktar som ett inslag i läktarkulturen.
...de sjunger fantastiskt bra här. Beşiktaş klack skulle kunna ställa upp i Kör-SM vilken dag som helst. Och låtarna är grymma.
...man får inte ha mynt i fickorna när man visiteras av turkisk polis. Mitt bidrag till Röda Halvmånen blev 8 lira.
...Fredrik Risp skötte sig helt ok, men han verkade inte helt bekväm med publiktrycket.
...på torsdag kommer Tottenham. De kommer att få det djäkligt tufft. Och jag vet inte hur jag skall berätta för kompisen P, som är stor Spurs-supporter, att jag hoppas de får stryk.
No comments:
Post a Comment