Revenge!

Minnesgoda läsare hur familjeekonomin drabbades av ett tvåhundrafemtikronors bakslag häromveckan på grund av en bovig taxichaffis. Gläds därför nu, ty partiell rättvisa skipades igår kväll.

Jag var på väg hem, trött, grinig och dyngsur, efter att ha ägnat ytterligare tre och en halv timme åt att komma över en fotbollsbiljett. (En och en halv timme på buss ner till Taksim - tar 20 minuter i hyfsad trafik - därefter trekvart i kö, pga familjen Sölstrül från Ankara, som stod framför mig. Biljetter skulle returneras... Småningom fick jag verkligen min biljett! Det här var tredje försöket. Snälla Ticnet; etablera er här! Därefter en timme i buss till det stora varuhuset för att köpa fisk och saffran. Fisken var kriminellt dyr och saffranet slut.)

Vinkar optimistiskt till mig en taxi som av någon anledning redan nobbat (!) två blöta kvinnor som står före mig på trottoaren. Han tar gärna upp mig, och kör som en riktig jädra biltjuv genom Etiler. Han vill släppa av mig utanför campus, men jag får honom att köra in genom grindarna. Jag är redan tillräckligt nerregnad.

När vi är framme ser jag att han inte slagit på taxametern. Grymtar lite om det, men han rycker på axlarna och säger att han vill ha en femma. Det brukar kosta någon lira mindre, men jag är inte den som är den. Ni vet redan vad som händer; han säger att min femma är trasig - alla sedlar i Istanbul är lite trasiga - och ber om en annan. Jag ger honom en tjuga. Han säger att han inte har växel. Han börjar bli djävligt grinig, men det börjar jag också! Så han tar till sist femman, och ger mig tjugan tillbaka, medan han mer eller mindre ber mig fara åt helvete.

Det fina med platsen där han släpper av mig är att där är en liten rondell, och om man inte vill åka ner till Bebek måste man ta ett varv. Under det att idioten till taxichaufför kör sin lilla runda ser jag att tjugan jag fått tillbaka är falsk. Den är i princip osliten (alla vet ju att alla sedlar i Istanbul är lite trasiga, pucko!) och ser lite allmänt oseriös ut. Jag får plötsligt något slags nog, vrålar DUR! (stopp) och springer fram emot taxin. Jag viftar med sedeln och skriker SAHTE! SAHTE! (dvs falsk, se förra veckans dyrköpta språklektion).

Snubben viker ner sig. Han stannar, vevar ner rutan och vi byter sedlar med varandra. Därefter rivstartar han och bränner iväg uppför backen. Jag är glad och omtumlad, och när jag kommer hem skryter jag klädsamt om mitt hjältemod. Och de därhemma är klädsamt beundrande.

Vi ligger fortfarande 50 lira back, men detta var ett steg mot upprättelse. Tyvärr har jag redan slarvat bort lappen där jag skrev taxinumret, jag hade annars tänkt uppmuntra alla läsare att bojkotta den här killen när ni är i stan. Nåja, han fick sig en varning i alla fall.