Ingen arg gubbe

Grabbarna – de större, that is – har slagit sig samman med en turkisk liga; några glada killar i passande åldrar. Om ingen arg gubbe kommer, här finns gott om slöa vakter med oklara arbetsuppgifter, men som dock vaknar till ibland, lirar de fotboll uppe på main square, en stor gräsmatta mitt på campus. Annars hänger de runt, åker kundvagn (vi vill inte veta…) begraver en ekorre och annat man känner för i den, i det avseendet, bästa av åldrar. De utgör en mycket skön samling.

Bojsen från hoodet har dock lite andra arbetstider. De är klara vid lunch, och när M o W, går tillbaks till skolan efter lunchrast får de lite tråkigt. Idag fanns uppenbarligen inga ekorrar att begrava och inga kundvagnar att beåka, varför de gick ner för att ”smyga” på oss. Vi ignorerade. En kastanj mot rutan. Vi ignorerade. Mystiska hoanden. Vi ignorerade, men fick allt svårare att koncentrera oss på våra uppgifter; konsonanter (W) och atomur (M). I potten låg också minimannens middagsvila – inte nådigt om den avbryts i förtid.

Hoanden och allmänna ljud eskalerade, och i samråd beslöt vi att jag skulle gå ut och tala förstånd med dem. 1-0 till Turkiet. Jag balanserade allt jag kunde för att inte vara arg gubbe, gick ut på förstukvisten, kallade till mig ligan och använde de internationella tecknen för att i tur och ordning beskriva att M och W jobbar, N sover och ni tre drar härifrån, begrips.

Två av tre begrep oreserverat. Den tredje beseglade vår överenskommelse med ett ”OK” följt av ett trotsigt ”No”. Eftersom hans kumpaner redan börjat retirera, lommade även han iväg. Men vände sig lite då och då och sa ”No”. Jag ignorerade. 1-1. Halvtid eller game over, det är frågan. Tror dock att vi fortfarande är vänner. Och jag var inte arga gubben.