Fränt

På en knökfull buss i värsta rusningen kliver en liten gubbe på i bakdörren. Det går kanske inte att gå på därframme, det är som sagt knökat. Efter att vi som åker längst bak krånglat, ålat, och pusslat med varandra som i värsta läggspelet, har den lille gubben osannolikt nog beretts sittplats.

Det är nu det händer. Gubben fiskar upp en lira, och sträcker den till en tjej i gången. Hon lämnar den till nästa passagerare som skickar den vidare. Liran skall till konduktören, som sitter femton meter och 120 passagerare längre fram...

Jag frågar några av ungdomarna som jag trängs med om detta är vanligt, och om de tror att pengen kommer fram. De förstår inte vad jag menar. Det här händer jämt, och det är klart den kommer fram.

Där jag växte upp skulle något av följande hända: a) Ingen vill befatta sig med pengen. Gubben är säkert full. Eller i vart fall knäpp, som tror att pengen skall komma fram. b) Ingen vill befatta sig med pengen. Om den inte kommer fram till rätt adress, vill man inte vara inblandad. Ungefär som med bistånd. Bäst att låta bli. c) Person två eller tre i ledet lägger beslag på pengen. Vi lever i ett djävla tjuvsamhälle, och om jag inte tar den är det någon annan som tar den, tänker man. Dessutom är det bäst att gubben lär sig en läxa. d) Pengen kommer faktiskt fram till chauffören, som blir skogstokig för att någon använt bakdörren. Alla får gå av. e) Mest troligt; bakdörrspassageraren tänker inte betala. Ingen säger något något. Stämningen blir mycket dålig. Och när gubben går av säger vi att "En del tror visst att de kan göra hur de vill. Skulle just se ut, det."

Istanbul blir allt fränare.