Beşiktaş:0 Tottenham:2

För andra gången på mindre än en vecka tar jag bussen ner till Besiktas för att gå på fotboll. Det var så skoj sist, och nu är det UEFA-cup och grejer. Längst bak sitter fyra killar i 20-årsåldern, iförda svart-vita persedlar. Frimodigt slår jag mig ner och öppnar konversationen med den geniala repliken "Football?".

De flinar lite, undrar kanske vad det är för töntig gubbe som kommer och skall prata. Trevande kommer vi igång. Jag får rentvå mig från misstankar om att vara från England; de är misstänksamma eftersom jag uppenbarligen skall på matchen, men inte bär några BJK-persedlar. Isbrytaren är när de förstår att jag var där i söndags. Nu handhälsar de, presenterar sig och vi kan börja snacka match.

Inte. Min turkiska finns ju inte, och bara en av dem kan lite engelska. Han är å andra sidan väldigt blygsam med sina kunskaper, så det är först nere på stan, som han börjar tolka. Men med tecken och gissningar, hinner vi ändå med att tippa matchen (alla), snacka skit om Fenerbache (de), berätta att Beşiktaşklacken har världsrekord i att sjunga högt, står i Guiness, 132 dB (de, kolla gärna detta, någon som kan!) samt räkna till tio på turkiska (jag).

Vid stadion skiljs vi åt. Jag köper en skitsnygg scarf på gatan och letar mig sedan fram till min läktare. Idag har jag en billig biljett på ena kortsidan. Väl inne bryr sig ingen om vad som står på biljetten, man får sätta sig var man vill. Jag fegar och går högt upp, där det än så länge är ganska glest.

Och så börjar de sjunga. Jag ryser; det är helt otroligt vilken stämning det är. Sångerna går i olika turer mellan läktarna, först efter att alla andra hörn och sektioner har presenterat sig dundrar den stora huvudläktaren igång. Über-läckert.

(Svensk media har en lång tradition av att beskriva turkiska supportrar som "fanatiska". Om ett svenskt lag skall hit och spela väntar alltid en "kokande gryta", full av fanatiska fans. Mellan raderna läser man in svartmuskiga, ögonrullande hedningar; och jag har alltid retat mig på att det skall kontrasteras mot en hygglig svensk fotbollskultur.)

Tottenham äger i princip allting första 25. Beşiktaş är skraja, stressade, ovårdade och fantasilösa. När de väl börjar få ordning på uppspelen kommer Spurs igenom och gör 1-0. Resten av första är ganska tråkig; trist spel, mycket kamp och lite boll.

Andra trycker BJK på bra. Kvitteringen ligger i luften. Sången är öronbedövande. Och Berbatov rinner igenom och gör 2-0. P jublar sms:ledes; grattis honom. Sången som aldrig helt tystnat, är snart igång igen. Mot slutet låter det som om vi hade vunnit. På bortre kort ser jag att tusentalet Spurs-supportrar sjunger och lever om, men de hörs inte. De har inte hörts på hela matchen. Det kan de säkert leva med.