Sunday, May 06, 2012

Futbol II

Det bar sig inte bättre än att N under vintern steglöst, nästan omärkligt, gled över från de svartvita i Beşiktaş, till de gulröda i Galatasaray. Därmed var vår familj delad i två supportergrupper, eftersom övriga fyra håller fast vid Kara Kartal, De Svarta Örnarna, som BJK också kallas.

Klubbytet är lätt att förstå. Galatasaray gör en kanonsäsong, och i anfallet hyllas Johan Elmander som får höga betyg, vecka efter vecka. Men andra faktorer var sannolikt viktigare. Femmornas klasslärare F, som vecka efter vecka peppat och uppmuntrat honom, som lärt ut hejaramsor på skolbussen och som gav honom en matchtröja. Glad, humoristisk och Aslanlı sedan fosterstadiet.

Februari. Snart vår tur.
Lika betydelsefull för den skiftade lojaliteten är såklart fotbollskolan han går i; Galatasaray Futbol Okulu, Istinye, där han tränar varje lördag och söndag tillsammans med ett trettiotal andra ungar. Inte sällan ackompanjeras träningen av klubblåtar som dånar från en liten PA-anläggning. Någon gång skall jag skriva lite mer om turkiska klubbsånger, men nu får ni nöja er med följande kortfakta; mollstämt, allvarligt, pampigt och till förbannelse upprepande av klubbnamnet.

Träningen håller hög kvalitet. Det är fokus på tillslag och bollbehandling, och tränarna är noggranna och tålmodiga i sina instruktioner. Det är en både seriös och lättsam stämning. Det är inte ok att snacka när tränaren talar eller tramsa på andra sätt, men samtidigt är det alltid nära till skratt och glädje. Vi har fortfarande inte fattat riktigt hur grupperna delas in; det är definitivt inte efter ålder, men inte solklart efter kvalitet heller. I Ns grupp är de mellan sex och tolv; någon skulle platsa i IK Sirius, någon vet inte vad som är upp eller ner på en boll. Men, som sagt, det är ändå hög kvalitet, och N som är bland de allra minsta utvecklas mycket både socialt och i själva spelet.

W, 14, spelar i äldsta gruppen, och där är det mer homogent. Även han är yngst, och många av de övriga ser ut att vara 17-18, de skjuter som Koemann och är allmänt skräckinjagande. Inte för W dock. Häromtiden kom fem män i lustiga hattar, eller i alla fall en kille i skinnpaj, från Florya som är Galatasarays centrala anläggning. Vår fotbollsskola är en av många som drivs i klubbens regi, och den här helgen var han hos oss för att scouta. Två killar skrevs in i pärmen som intressanta för eventuellt provspel i juni, och en av dem var W. Det som hägrar är en plats i klubbens ungdomsakademi, och för honom är det såklart sjukt stort. Vi får se hur det blir; om han kommer att få provspela och hur det går i såfall. Elmander skulle säkert må bra av en landsman därute, även om vi i familjen skulle få en hel del logistik att lösa eftersom anläggningen ligger ute vid flyplatsen. Nåja, vi får se som sagt.

Fotbollsskolan är mycket bra för oss föräldrar också. Man sitter i skuggan och dricker te och snackar med andra föräldrar. H, 67, morfar till målvakten D, är vår ständige introduktör. Han ledsnar aldrig på att presentera oss för andra föräldrar med orden "De kommer från Sverige. Som Olof Palme. En mycket stor socialdemokrat. Mycket bra. Blev mördad. Mycket synd. En mycket bra man". Å, som nu spöar mig med hästlängder i turkiska, har blivit kompis med några mammor. De går på marknad eller tar med killarna på picknick ibland.

Mitt bondande ser annorlunda ut. Söndagmorgnar spelar jag gubbfotboll. Det är säkert fem år sedan jag la ner korpandet på Uppsalas grusplaner, men jag lät mig tjatas in i höstas och det har jag verkligen inte ångrat. I morse när vi drog igång vid halv nio värmde redan solen så pass att jag var genomsvettig efter bara fem minuter. Vi är vanligtvis sådär tolv, femton stycken som kör en timme på plastgräset. Jag spelar i laget utan västar. Äldst är nämnde H, som spelar för västarna. Han står i princip parkerad i vårt straffområde, och gör hur många mål som helst. Han är osannolikt bra. Små rörelser, nånliten touch, en vrickning, och så sitter den där. Jag blir tokig ibland och tänker "att nu klipper jag gubben över smalbenen", men det gör jag såklart inte.

Motståndarna har även B, tränare i fotbollskolan, en kille runt 25, som är den värsta jag mött. Möjligen gillar han chips lite för mycket, för han har kropp som en teddybjörn, och möjligen är det sagda intresse som gör att han spelar med oss i stället för att vara proffs nånstans, för han är som sagt vansinnigt bra. Han skjuter stenhårt, tar ner alla bollar som är inom fem meter (uppåt/höger/vänster) och skulle kunna finta upp ett flyttblock på läktaren. I morse spelade han utan skor, vilket fick mig att faktikt lyckas med några brytningar, men annars är det i princip omöjligt.

Då och då kliver fotbollsklubbens ägare, K, in på planen. Han lär ska ha spelat för Galatasaray för längesedan och det syns ibland att förmodligen har varit på en mycket hög nivå. Nu är han korpulent och kedjeröker, och i kombination med lite mycket vinnarskalle, aka dålig förlorare, brukar han kliva av efter några minuter. Som regel har han då satt minst ett skott från 30 meter i krysset på det handbollsstora målet.

Andra profiler är C, som skulle platsat som vikarie för Jon Lord, och som alltid peppar och håller humöret uppe när vinnarskallarna tappar stilen; den väldige L, 195/10, som är förvånansvärt smidig och följsam; S som i början, innan jag hade koll på vilka som var vilka, bara genom att ropa mitt namn alltid lyckades få mig att passa honom, trots att han spelade i motståndarlaget; den tystlåtne A som är toksnabb, alltid överallt, och som jag till men förtvivlan råkat fälla hur fult som helst några gånger, eftersom han är så djäkla snabb; M, ironikern, som ibland bara sticker hål på alltihop när vinnarskallarna tar lite för stor plats; E, den lille målvakten som bondar med mig eftersom han tillhör den kristna minoriteten; gnällspiken F som åtskilliga gånger filmat när jag snott bollen av honom, och som jag en gång fick ovanpå mig så till den grad att jag fick en spricka i ett revben.

Jag då? Alltså jag har inte farligt mycket bollsinne; har aldrig haft. Och är det något de andra har är det just det. Även 67-åringarna visar som sagt brassetakter, så jag gör vad jag kan; jag springer, jag flänger, jag missar och missförstår. Ibland någorlunda konstruktivt, ibland helt åt skogen. På grusplanerna i Uppsala, i backparet med JS, kunde det där räcka någorlunda, här... njäe. Jag går under smeknamnet "Elmander", eftersom jag är svensk, men Volvo eller IKEA hade varit lika passande, om man skall se till vad jag uträttar på fotbollsplanen. Men, så vitt jag förstår, vill de ha mig med. L ropar alltid "Bravo Elmander!", även när jag misar grovt och jag ser att han tänker "Herregud, spelar de inte fotboll där han kommer ifrån?".

Ikväll kan hela mästerskapet avgöras. Tappar Fenerbahçe poäng borta mot Trabzon, samtidigt som Galatasaray hemmabesegrar BJK är det klart. Då kan N fira hela natten, eller i vart fall till 21.00.