Saturday, October 27, 2007

Cash

En bra grej med att gå upp strax efter sju en lördag och glo på TV,är att man får se Johnny Cash gästspela i Lilla huset på prärien. Vi missade rätt mycket av början, men det var laddat, och jag tror att han var en (falsk?) präst gone bad, men nu, efter en tid i bygemenskapen, going good. "Cause I´ve seen people having little, give to others, because they had less". Känn på den. Och så gav han sig av igen.

Sunday, October 21, 2007

Om Turkiet

Eftersom Ensamma mamman inte har tid att läsa ruttna böcker och eftersom jag inte har tipsat om den här boken tar jag mig samman och säger: Läs Europa och Turken, av Ingmar Karlsson, Sveriges konsul i Istanbul. Här får ni bakgrunden, nutiden och argumenten. Mycket läsvärd. I marginalen kan anföras att han haft bråttom på sina ställen, men vem har inte det i dessa dagar.

Tid

Igår köpte jag Beatles anthology. Elva timmar. När ska jag se den?

Pengar och gnäll på facket

...jo alltså, jag betalar min avgift varje månad till Lärarförbundet för att de skall driva den fackliga kampen. En del av denna avgift går till att avlöna Sten Svensson, chefredaktör på Lärarnas Tidning. Och en del av arbetstiden ägnar han åt att skriva små spalter där han vecka efter vecka hamrar in att (vinstdrivna) friskolor hotar det mesta av det som är bra i den svenska skolan. (http://www.lararnastidning.net/ klicka på "Redaktören" har ordet"). Och detta retar mig storligen.

För nu jobbar jag på en sådan där ond och vinstdriven skola och den har hittils givit mig bättre lön, arbetsmiljö och utvecklingsmöjligheter, än jag hade på den fina kommunala skola som jag lämnade. Den är också mycket tydligare med hur läroplanens mål skall uppnås, hur undervisningen skall indvidualiseras och vad som förväntas av mig som anställd.

Att Sten Svensson för mina fackpengar får driva kampanj mot en företeelse som utvecklar skolsverige och ger mig som lärare alternativ till ett kommunalt arbetsgivarmonopol känns inget vidare helt enkelt.

Så jag lämnar nog.

Och det kan jag ju inte göra utan vidare, för jag tycker ju trots allt, om inte annat av princip, att facken har en viktig roll att fylla. Tillsammans är vi starka, ni vet.

Vad gör jag nu? SAC? Gnäll-R?

Om pengar

Middag igår. P, filmkännaren och Tottenhamsupportern, bjöds på lammfärsbiffar och en tomatsås med ingefära, som vi försökt få till sedan vi åt den på Carneval, Istiklal Cadesi, i en annan värld. Idag har han visning på sin lägenhet - lycka till! - och ungefär samtidigt är vi i väg och tittar på en annan. Och i centrum av det här mer eller mindre ångestladdade racet med visningar och budgivningar, står en massa spolingar till mäklare och håvar in grymma provisioner. Låter jag bitter? Det vill jag inte vara, men ibland ångrar jag att det inte är jag som är mannen i kostymen som tjänar multum på att skriva tramsiga annonser på kass svenska. OK, jag är bitter.

Jag är nog på väg att lämna mitt fack, Lärarförbundet, förresten. Den en anledning är att man historiskt varit så himla misslyckade. På fyrtio år har en genomsnittlig lärarlön halverats, - tror jag, sisådär ungefär, orkar jag inte belägga - och det hade inte kunnat ske med ett fack mer inriktat på medlemmarnas lön och arbetsmiljö (hyfsat centrala områden för många fack) och mindre inriktat på...

...vete tusan. Det har hursomhelst inte funnits någon större vilja att strejka och leva djävel, utan man har satsat på någon slags samförståndsanda. Och, som sagt, det har ju funkat så där.

Under den lilla tid jag har varit lärare, snart tio år, har facket sysslat mtycket med skolutvecklingsfrågor. På mina två tidigare arbetsplatser funkade det så att övergripande frågor av pedagogisk karaktär skulle dras igenom en skolutvecklingsgrupp, där facken och arbetsgivaren var representerade. Facken satt inte där för att tillvara medlemmarnas fackliga intressen - alltså det där med lön och arbetsmiljö - utan för att driva skolutvecklingen framåt. Och här uppstår problem, enligt mitt sätt att se.

För det första är det ju inte så självklart att Grinige Torsten - det perfekta lokalombudet - som alltid har koll på vad jag har rätt till när jag är föräldraledig, som stänger kemisalen när dragskåpet pajjat, som vet vad som står under mom 22 i avtalet om övertid och som hjälper mig med argument inför mitt lönesamtal, det är inte så självklart att det är just han som är bäst på att föra skolans pedagogiska utveckling framåt. Tvärtom kanske faktiskt. Eftersom han ganska tidigt i diskussionen gillar att påpeka att "det där kommer aldrig att gå, se mom 22". Det är ju det han är bra på. Och då blir det trögt. Det naturliga vore ju att Torsten släpptes in i ett senare skede för att se i vilken utsträckning en nyordning påverkar medlemmarnas arbete, ur en facklig aspekt.

Jag föreställer mig att man från fackets sida menar att det inte föreligger en motsättning mellan skolutveckling och traditionellt fackliga frågor, men det tror alltså jag.

En tredje anledning är att min fackavgift, som inte är...

...återkommer efter frukost.

Saturday, October 06, 2007

Jobbet

Vi får ta det lite i taget. Jag trivs otroligt bra. Det är kul att cykla till jobbet varje morgon, och det är kul att tänka kring sånt som tarvar tänkande. Topp tre just nu:

1. Stämningen i bygget. Glada ungar och positiv personal. De där spiralerna som delvis avgör i vilket läge vi skall hamna i, går åt rätt håll, tycker jag. Det är väldigt lite av vi-och-dom mellan personal och elever. Nästan inget alls, faktiskt. Går därför runt och är glad mest hela tiden på dagarna. På jobbet!
2. Framåt, uppåt. Utmaningen består inte i att försöka överleva dagar och läsår, utan i att komma längre. Vi brottas med tusen små och lite större saker som måste fixas till. Men själva idén är att det går att lösa. Man förväntas bidra med den kunskap och kreativitet man eventuellt besitter. Bättre och bättre dag för dag.
3. Att ha ett arbetssätt, en idé, ett koncept, att ta spjärn emot. Att slippa vada runt i en grumlig välling av allmänt tyckande och oklart ledarskap.

Med detta sagt kan jag ju också säga att det finns luckor. Något liknar schweizerost. Om detta kanske du får höra mer.

Slutligen; bloggen Kom till Kritan föddes ur en kombination av föräldraledighet, skrivlust och en grym frustration över tillståndet i skolan. Eftersom jag numer är betydligt mindre frustrerad - och det handlar förstås om min egen arbetssituation, galenskaperna i den svenska skolpolitiken är ju kvar att ta i tu med - och framförallt, betydligt mindre föräldraledig, så blir det lite glest mellan inläggen.

Jag återkommer.

Alltså...

...det var inte meningen att dräpa bloggen, men det tangentbordsbaserade pratandet hamnade under de senaste månaderna allt längre ner i högen över saker att ta tag i. Och nu får vi se om det går att sparka igång igen. Kanske, kanske inte.

Det jag har ägnat mig åt, förutom arbete och familjeliv, är bland annat följande:


  • bjudit på radhus och gruvligen förlorat

  • haft comebackspelning med Redaktörn och de nya

  • planerat och avhållit kalas eftersom jag fyllt jämt

  • umgåtts med Vinlusen som varit i landet en sväng

  • låtit bli att börja med Fejsbook

  • sett Sirius överleva första säsongen i Superettan med den äran

Sån är jag.