It was fifteen years ago today

Den våren hade Highway Men varit på Globen. Inför våra stora ögon radade Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Johnny Cash upp sig, och tillsammans med kompmusiker bjöd de på en countryns hitkavalkad utan like. I praktiken var det fyra solokonserter på en gång, med lite halvjönsiga nyskrivna nummer insprängda här och där.

Vi var helt nitade. Låtarna. Pondusen. Publiken. Rubbet.

1992 var country något oerhört knasigt i Sverige. Utanför den frälsta skaran var den vanliga reaktionen att folk började nynna på Rawhide, som de sett i Blues Brothers, när genren kom på tal. Eller kanske Jolene. Alltid åtföljt av någon slags ironisk gest. Typ. Publiken på Globen var en blandning av maskeradkostymer a la Zeb Macahan, högt uppdragna stentvättade jeans och pilotbrillor. Mats Rådberg var där.

Jag och Redaktörn var inte ironiska. Vi hade från lite olika utgångspunkter insett att det fanns en countrygarderob att kliva ut ur, alternativt in i, och nu var det dags. Konserten på Globen blev ett avstamp, men dit hade vi inte hittat om vi inte på vägen, på varsitt håll och tillsammans, allt flitigare snortat det damm som hjulen från den stora amerikanska traditionen rivit upp. Long Ryders och Jason & the Scorchers med en punkig attityd vi kände oss hemma med; gubbar som Neil Young och Le Boss, och den nasala glidningens okrönte konung, Dwight Yoakam, var några av dem som gjorde att det våren 1992 var dags att gå på Highway Men. Och nu hade vi en vision.

Vid den här tiden bodde jag i en sommarstuga på landet. En smalspårig järnväg gick längs med tomtgränsen och på andra sidan rälsen låg sjön med den lilla ekan. Det fanns veranda och utedass, stor gräsmatta, brunn på tomten samt en försvarlig virkeshög. (Kolla det om ni skall hyra sommarhus. Där skall alltid finnas rejält med virke.) Sommarstugan var kort sagt en liten farm. Och på den farmen bildade vi The Confidence Men.

Vi repade olika låtar, och testade olika sätt att spela. På två har man ju inte så mycket att laborera med, men vi fastnade för bas och akustisk gitarr, och till debuten kontrakterades T, som med en ovilja att repa, men med ett gott öra, kunde förväntas göra jobbet på fiol.

Sålunda arrangerades ett stort jämra Fjärde Juli Party. I den lilla trädgården snickrade vi till bar och scen. Vi hängde upp flaggspel med amerikansk ölreklam, och fyllde en gigantisk balja med is och bärs. Kanske kom trettio pers, kanske var de fler. Ett antal långt senare prominenta bloggare var där i vart fall. Bland andra.

Vi hade skördetävling och bakverkstävling, för vi tyckte det kändes rätt, och ett av bidragen var själva den amerikanska flaggan som en gigantisk tårta. Vi lekte amerikaner – i vid mening – ute på den uppländska landsbygden, och alltihop var en förevändning för att spela. I alla fall som jag minns det.

Spelningen var knappast längre än fem låtar, och kanske inte helt hundra, men jag tror att man uppskattade oss.

Småningom blev vi ganska bra. Vi skaffade replokal, slängde in Vinlusen på bas och Dr S på trummor. Jag spelade Telecaster och Redaktörn mestadels akustisk – han fick ju sjunga – och i olika skeden laborerade vi med antingen T eller Den Glade Masen på fiol.

Vi kom att spela på uppländska bruk och sörmländska rancher. På kontor i Stockholm och nationer i Uppsala. Firmafester och trettiårskalas. Bland annat. En gång fick vi sushi i gage (Stockholm) en annan gång en dunk hembränt (Norduppland). The Confidence Men – spelar Country och Rock´n´Roll, stod det på vårt kort. Och det var precis vad vi gjorde.

I början fick vi de ironiska leendena, önskningarna av Rawhide och Jolene, men det gav sig med tiden. För, det blev allt vanligare med publik som lyssnade på sk altcountry eller hade läst om Gram Parsons i någon tidskrift och som gärna ville droppa referenser mellan seten och, frånsett det, och mycket viktigare; vi svängde. Det dansades. Man drack öl och var glad. För vi svängde.

Bitvis svängde vi satan, vill jag påstå. En låtlista på uppåt sextio nummer. Vinlusen och Dr S, som de trygga mittbackarna. Redaktörns rytmiska strummande på den akustiska, och med den lätt myndiga, något nasala rösten som bekvämt pendlade mellan bottenlös självömkan och godmodig gudfruktan – on stage, that is – kombinerat med de tio countryliknande licks jag orkat snappa upp – multiplicerade med sig själva gav de ju hundra olika varianter - och som sagt, då och då hade vi hjälp av inkallad fiolklant. Tillsammans utgjorde vi en inte helt oäven orkester.

I oktober 2000 körde Redaktörn av vägen och om det kan ni läsa här. Det går inte att hitta några bra ord för att beskriva hur det var och hur det kändes.

På rummet på Karolinska lyssnade vi på American Recordings III: Solitary Man, den med I see a Darkness, One och Mercy Seat. Och vi försökte tala om vad som hänt och vad som skulle komma. Och vi lyssnade. Och talade om musik. Och kanske var det min pusselbit och uppgift i detta vidrigt svåra.

Vi skulle spela igen, i alla fall, det var vi på det klara med. Och i februari 2003 hade vi en liten, mycket intim kammarkonsert. Det var nog inte mycket mer än fem låtar, men det har kanske aldrig varit viktigare att spela fem låtar än just då.

Under åren har vi repat av och till. I år lite oftare än tillförne. Och vi har en låtlista. Kanske inte sexti låtar, och kanske är de lite lugnare, men de vi har är bra. Och de svänger. Och sparkar rumpa. Nya kids fyller rytmsektionen. Men annars är vi desamma. The Confidence Men: spelar Country och Rock´n´Roll. Hösten 2007 går vi live på en plats nära dig, om du är intresserad.

Ett litet band helt enkelt. Varken mer eller mindre. För att travestera The Highway Men:

“They may have wounded us but they'll never get the best, Of better men:'Cos We'll ride again.”