Norrlands inland, intill Sibirien, strax nedom Arktis

Det är såklart extremt patetiskt att komma hem efter en månad borta och gnälla på Sverige, men detta mitt fosterland gör det inte lätt för sig.

Igår kväll kom vi, jag och N, till ett kallt och regnigt Arlanda. Taxibilarna stod tysta och snälla och vi fick söka upp dem för att få åka med. På vägen till den medelstora småstad strax norr därom, där vi bor, såg vi enstaka bilar. Motorvägen, fem mil norr om Stockholm var i princip tom denna fredagkväll, strax efter tio. Och det var skog. Skog utav bara helvete.

I morse stod jag och tittade ut över parken, nedanför vårt köksfönster. Gångvägar, cykelvägar, gatan i fonden. Tomma. Helt öde, kvart över nio. Efter kanske tre minuter en kvinna och en hund.

Och till denna ödslighet skall vi snart addera en mörk, djävla vinter.