Sunday, February 25, 2007

Mod

Det är under gummi-paragrafen 301 man åtalas om man uttryckt sig på ett sätt som misshagar det turkiska maktkomplex som utgörs av militärer, åklagarare och kemalistiska byråkrater. Att säga något som sårar elller hotar "turkiskheten" kan leda till åtal, något som bl a Pamuk, och den nyligen mördade Hrant Dink, fått erfara.

Från och med i fredags kommer en grupp turkiska intellektuella, representanter för ett mycket litet parti, att utanför åklagarmyndigheten upprepa sådant som bland annat dessa män tidigare åtalats för. Tanken är att utmana myndigheterna och tvinga dem att åtala, åtala och åtala.


"We will try and choke the judicial system with 301 cases," party leader Tuna Bekleviç said. "The campaign will continue until 301 is changed." Läs mer i Turkish Daily.

Friday, February 23, 2007

En lång och tråkig, två om böcker. Hoppas snart hinna skriva om världens bästa förskola, en bandybragd samt något ni kanske tycker är lite kul också. Var ju ett tag sedan. Man har ju segat ihop, så att säga. Hörs!

Thursday, February 22, 2007

Bästa skolorna, hela listan

Det skrivs mycket om "skolan" nu för tiden. Man beskriver, och rent av förklarar. Man skildrar, tycker och gissar. Kommenterar, härjar och löddrar upp sig till fradga ibland. Antyder och ironiserar. Och lite då och då tittar man på statistiken. Ni vet, typ sanningen. Man kanske publicerar listor där landets bästa/värsta skolor rankas. Eller som idag, där Metro trumpetar "Lägre betyg för alla i invandrartäta skolor".

Så här ser det ut, enligt artikeln. De som går på skolor i "invandrartäta områden" löper dubbelt så stor risk att inte komma in på gymnasiet, som de som inte bor där. Oavsett om de har "invandrabakgrund" eller inte. Men, de som bor i området, men går i skola i ett annat område, löper mindre risk; dvs de lyckas bättre i grundskolan.


Det första förhållandet kommenterar Lotta Persson på SCB, med att det är (väl kända, min anm) socioekonomiska faktorer som ligger bakom detta, och att det inte är själva invandreriet i sig som är boven. Wow. Att det går bättre för dem som bor i invandrartäta områden, men går i skola någon annanstans, kommenterar Lotta Persson så här: "Från betygssynpunkt lönar det sig alltså att söka sig till en skola som inte ligger i ett invandrartätt område".


Lotta P, och journalisten Andreas Jelvefors med, får man förmoda eftersom han valt att inte kommentera denna utsaga, tror alltså att den elev som flyttar kommer att få högre betyg på nästa ställe, allt annat lika. Att det i hög grad är studiemotiverade elever som drar, verkar inte ha fallit dem in. Men det faller mig in. Snudd på dagligen. Och det tror jag vi måste intressera oss lite mer för.


I januari var det Aftonbladet som blåste på med listor över Sveriges bästa skolor. Vad man hade gjort var att kolla var meritvärdena (betygen) var högst. Det kan såklart vara intressant att kolla. Kanske. Men vad betyder det, i dessa dagars jakt på den bästa skolan för dina barn? Vi kan mäta elevmassans absoluta resultat utan att ta hänsyn till de där socioekonomiska faktorerna till exempel. Då kommer vi ofta fram till att barn till svenska akademiker genomsnittligt är lite rikare och lyckas lite bättre i skolan, än barn till flyktingar från t ex Mellanöstern eller Afrikas horn. Att då påstå att en skola fylld av rika svenska akademikerbarn med det genomsnittliga meritvärdet 215, är bättre än en flyktingbarnsdominerad skola där motsvarande siffra är säg, 210, blir lite tokigt. Fler elever där får höga betyg, visst, men med hänsyn till deras förutsättningar, borde resultaten vara mycket bättre. Så den som, i valet mellan dessa två, vill optimera chanserna för sitt barn bör kanske välja "flyktingskolan", eftersom det där tycks finnas någon framgångsfaktor som gör att eleverna lyckas mycket bra, sett till bakgrunden.


Det där har man, lite förenklat, försökt kompensera för i Skolverkets databas Salsa. Genom att hålla en rad bakgrundsfaktorer konstanta försöker man hitta "rättvisare" mätmetoder. Gå gärna dit och kolla. Kön, föräldrarnas utbildning och härkomst är det man valt att fokusera på. Rensar man för det framträder ny statistik, i mina ögon mycket mer intressant än den obearbetade.


Men... vad vi inte ser är vilka resurser en skola tillförs. Som förälder kanske det inte är så viktigt, man vill försöka se var ens unge får störst möjlighet att utveckla sina kunskaper (vilket i sig är högst diskutabelt, men nu lekte vi att det var så), och då är det skitsamma om de goda resultaten tillkommit genom ekonomisk dopning eller på svältkost. Men för oss som jobar där är det ju viktigt. Att mötas av en löpsedel som förklarar att ens skola är "sämst i länet" (jag har för mig att något sånt hände nånstans, härförleden), känns möjligen mindre tungt om man kan trösta sig med att de lokala politikerna skurit ner budgeten med några miljoner. På samma sätt kan man kanske sträcka lite på sig, och rentav i ett lönesamtal hävda att man tycks vara ganska duktig som kan upprätthålla goda resultat, trots en alltmer slimmad budget. (Slimmad budget låter bättre än nedskärningar i chefens öron, nästan lite hälsotightduktigt gjort liksom, tänk på det när du löneförhandlar!)


Nåväl. Kvar har vi nu att titta på huruvida den enskilda skolan sätter vettiga betyg eller inte. Möjligen skulle vi kunna komma sanningen närmare om vi tittade på resultaten av de nationella proven - ni vet de där hemliga som ligger ute på internet - i stället, men eftersom de rättas och bedöms av samma personer som sedan sätter betyg, så innehåller de rimligen samma möjliga felkällor.


Så vill vi verkligen veta vilken grundskola som är bäst, borde vi titta på resultaten i ett senare skede, säg i trean på gymnasiet. Kan vi se att elevernma från en viss skola - med alla möjliga salsafaktorer bortkollrade - lyckas bättre än medelslashasarna så, se där!, kanske vet vi något om dessa grundskolors "kvalitet".


Dock, om jag nu som förälder vill min telning väl, är det detta vi skall titta på? Tror vi verkligen att lille Benedictus (eller vad han eller hon nu kan heta), individen alltså, kommer att bete sig som sannolikhetens välvilliga tjänare och prestera enligt vad den ur massan framkramade statistiken förutspår? Fan trot.


Och som sagt, är det ett förmodat betygsutfall i nian vi riktar in oss på när vi talar om den bästa skolan? Tycker vi verkligen det är så viktigt? Fan trot, igen. Men det blir bra rubriker. Och det är ju kul att kolla "hur man ligger till".


---

Till Aftonbladets artikel går det inte att länka. Den finns under någons slags betaltjänst dit jag inte har tillträde.

Svinalängorna

Inledde sportlovet med att golvas av något influensaliknande. 48 timmar i sängen, med feber, svettningar och Susanna Alakoskis Svinalängorna. Det är en mycket bra roman.

För alla oss som arbetar med barn, är skildringen av Leenas så fullständigt vidrigt utsatta uppväxt, en viktig påminnelse om vilka erfarenheter som kan finnas i det klassrum vi står i. Och för alla andra med, såklart.

"Samhällets representanter" fladdrar till i periferin; de ickeseende social myndigheterna, de tandlösa poliserna och, gudskelov, faktiskt, en trygg klippa till lärare. Boken utspelar sig främst under tidigt sjuttiotal, och det är klart att lagstiftning, rutiner och attityder förändrats, och rent av förbättrats. Men kvar finns fortfarande den fullständigt avgörande skillnaden mellan att titta bort och att våga se.

Läs Svinalängorna.

---

I stället för bild bjuder jag på en länk till Rädda Barnen. Och en till ROKS. För vi kan ju inte bara läsa böcker.

Jolo

Någonstans i det mycket lågmälda bakgrundsbruset i mitt barndomshem fanns Jolo. Att säga att han var idol är väl att ta i men, till honom, Jan Olof Olsson, refererades det lite nu och då. Jag tyckte namnet var coolt, och när Någonstans i Sverige rullade i rutan satt jag där tvärnitad, avsnitt efter avsnitt. Janne Carlsson skrev in sig som Loffe i nån slags folksjäl innan han jönsade bort sig i lördagsunderhållningarnas feberdimmor.

Men det som gjorde intryck på mig var dödarna; han (Andersson?) som fick någon slags kanonrekyl i pallet, och korpral Hugg, som sprängdes i bitar, i det han räddade livet på en som inte förmådde kasta iväg, underen övning med riktiga handgranater. Och när de hjälpte flyktingar över gränsen; först med cyklar, vid den norska; och sedan i krigsslutet, över Torne Älv. Jolo skrev, och det var sentimentalt och folkhemskt på sina ställen, men samtidigt kunnigt och insiktsfullt, och med den blick för detaljer som hjälper betraktaren till att åtminstone närma sig någon slags överblick.

Hos mig väckte Någonstans i Sverige ett intresse för modern historia, som kom att påverka vad jag läste, och därmed även vad jag jobbar med.

Senare läste jag "De tre från Haparanda" och "De tre mot Petrograd", några varv åren runt gymnasiet. Mös, för att böja starkt och uppländskt, var vad jag gjorde, tror jag. Charm och lågtempo, någon lustig hatt med tillhörande dråplig episod. Och, igen, denna - nu skriver jag det! - bildning, som liksom ideligen pös fram bland äventyren. Om de håller för ytterligare en omläsning låter jag dock vara osagt.

Nu ligger den avbildade boken, Eviga följeslagare, vid sängen sedan ett par veckor. Klämmer in den när annan läsning känns tung, trist eller oberfintlig. Korta porträtt av personer och begrepp. Bismarck, Mata Hari, Piraten, Buffalo Bill, Vilde Bill Hickock och Preussaren, för att nämna några. Så djäkla bra. Det är inte anekdotiskt eller överdrivet spirituellt, inte heller allvarstyngt och särriööööst. Bara lätt, elegant, oupphörligen intressant och underhållande. På allvar. Heja Jolo.

Wednesday, February 14, 2007

Ber Presidenten om ursäkt för dröjsmålet, men nu finns du här, med länk och grejer.

Bildt talar om Turkiet

Så här sa utrikesministern på knarrande halländska i kammaren för ett par timmar sedan:

"...Vi utgår från att såväl reformprocessen i Turkiet som medlemskapsförhandlingarna med Europeiska unionen kommer att fortsätta. Ett demokratiskt och dynamiskt Turkiet som fullt respekterar individers och minoriteters rättigheter och som är fast förankrat i den europeiska integrationen stärker hela Europa.

Efter misslyckandet 2004 med att lösa frågan om Cyperns delning måste vi nu aktivt understödja förnyade ansträngningar inom FN:s ram. Turkiet måste leva upp till de åtaganden man har gjort i fråga om den fulla tillämpningen av tullunionen. Den Europeiska Unionen måste leva upp till sina åtaganden också gentemot norra Cypern. ..."

Jag hoppas att Sverige vågar stå upp och stötta de demokratiska krafter i Turkiet som strävar efter ett medlemskap i EU, och jag är därför glad att Carl Bildt tydligör detta i sin utrikesdeklaration. Starka intressen i såväl Turkiet som i Västeuropa vill att processen skall braka samman, och dem skall vi inte liera os med.

Deklarationen kändes för övrigt både kunnig, tydlig och engagerad. Var hittade Reinfeldt den här killen?

Tuesday, February 13, 2007

Stjärstatusyrke

Nu kommer det bli rusning till lärarutbildningarna. Äntligen får ungarna en förebild värd namnet. Om många tidigare trodde att vi lärare kanske var lite töntiga och trista så glöm det. Marie äger. Marie är en punkrocker. Lägg märke till tatueringen på höger axel.

På fredagen förutspådde jag att hon skulle skrälla. Teorin var enkel; lådvinsstinna en lördagkväll ringer landets alla bittra lärare och röstar på sin kollega. Exakt så blev det.

Själv drack jag en Drostdy-Hof som smakade saft. Och glömde sedan att rösta. Ain't that bitter yet.
---
Enligt uppgift fyllde landets kanske rockigaste (efter Marie, dårå) lärare 50 i helgen. Grattis!

På jobbet

Jag blev föräldraledig den 1 oktober 2005. Jobbade en månad i augusti-september 2006, innan vi drog till Istanbul. Så när jag kliver in på jobbet i januari 2007 finns inte den tjänst som lärare i SO och svenska längre i sjuan, åttan och nian att tillgå. Andra gör jobbet, och gör det bra, vad jag kan förstå.

Min deal ser, på papperet, ut så här. Den första april blir en kollegaföräldraledig. Då skall jag ratta hennes 3-4 våren ut. Fram till dess blir det en sjua i engelska, en liten grupp i svenska, samt assistans/handräckning/kanonmat i en 4-5, där dylik behövs.


Känns mer än OK. Det är kul att gå vidare, se hur andra jobbar, samt få lära sig en massa nytt. Inte minst är det kul att arbeta med yngre elever. Min utbildning innefattar ju åren 4-9, men säkert 75% av karriären har jag ägnat det gamla högstadiet. Det finns också en på många sätt högre grad av professionalitet i de lärarlag som arbetar med yngre elever, detta skall jag återkomma till. Så det här kan bli bra.


Det där var som sagt på papperet. Det ganska stabila lapptäcke som utformats för mig har nu dragits isär, strimlats, lagts ihop igen, och jag har varannan dag känt mig som en 21-åring på springvik. I en 80-årings kropp. För folk blir ju sjuka, klasser kraschar och oroliga föräldrar (arga pappor) ringer mina chefer och kräver att skolan "gör något". Och finns det då en sån som jag att tillgå, kastar man ju in den. I det här fallet just jag. Och då får den där femman klara sig utan assistans, den lilla trion i svenska och sjuan i engelska får hålla tiilgodo med en 21-årig springvikarie. Som alltså inte är jag.


I pusslet har jag hunnit med två dagar i min blivande klass. De är mycket små och helt grymma. Veckan efter sportlovet kommer jag att gå dubelt med den höggravida; sen hoppas jag få jobba på tills det blir dags "på riktigt". Ser mycket fram emot detta.


Har hunnit ha ett medarbetarsamtal med chefen. Hamnade ganska snart i en frustrerande diskussion om vad skolan skall göra när vi inte är överens med föräldrarna om vad som är bäst för eleven. Känns som att jag har haft det där samtalet tusen gånger, och jag önskar så att vi kunde vara lite mer styva i korken och faktiskt lita på vår kunskap om hur barn fungerar. Att "vänta in" föräldrarna tar så mycket tid och kraft, och när vi väl får sätta in de åtgärder vi tror är de rätta är jobbet så mycket tyngtre än det skulle vara om vi fick börja i tid....


Medarbetarsamtalet innebar också ett löfte om spännade kompetensutveckling. Eftersom jag fått ett sånt löfte en gång förut - vilket då smög sig - ligger jag lite lågt med förhoppningarna den här gången. Men det blir bra om det blir. Bitter blir jag annars.


---


Har ni sett det här, förresten? Ah, det har ni säkert. Det är ju jag som inte hängt med.

Tid att blogga

Hemma med barn. N har ögoninflammation och då får man inte vara på förskolan. Nu sover han, och jag skriver en rad.

Först undrar jag lite, hur gör ni? Hur hinner ni både blogga och leva den typ av liv man förväntas leva i den här delen av världen, i den här tiden. Och innan ni kommer dragande med livspussel och curlingsnack, vill jag bara säga att det där är ingenting jag ägnar mig åt. Jag lever inget liv där jag prompt skall hinna en massa, och inte les boys eller Å heller. Skjutsandet är sparsamt, ambitionerna modesta. Heltidsarbete och en vilja att äta tillsammans, samt basala krav på näringsintag och hygien och poooof... det var veckan.

Så, ni som bloggar, vad fimpar ni? Sover ni inte? Har ni vattentäta laptops så ni hinner skriva i duschen? Är era kollegor och överordnade lättlurade, eller har ni jobb där det anses positivt att blogga bort en kvart lite nu och då? Hur gör ni?

Har ni spökskrivare?

Jag saknar stunderna vid datorn, de ca 8 kommentarerna i veckan, den lyckade formuleringen och det redlösa dravlet. Kom gärna med konkreta tips i en lättsam anda. Bekännelser typ "jag har inget liv, inga vänner och silos av tid" får ni skriva på era egna bloggar.

De närmaste timmarna kan det kanske bli några poster. Om han sover.