Jag blev föräldraledig den 1 oktober 2005. Jobbade en månad i augusti-september 2006, innan vi drog till Istanbul. Så när jag kliver in på jobbet i januari 2007 finns inte den tjänst som lärare i SO och svenska längre i sjuan, åttan och nian att tillgå. Andra gör jobbet, och gör det bra, vad jag kan förstå.Min deal ser, på papperet, ut så här. Den första april blir en kollegaföräldraledig. Då skall jag ratta hennes 3-4 våren ut. Fram till dess blir det en sjua i engelska, en liten grupp i svenska, samt assistans/handräckning/kanonmat i en 4-5, där dylik behövs.
Känns mer än OK. Det är kul att gå vidare, se hur andra jobbar, samt få lära sig en massa nytt. Inte minst är det kul att arbeta med yngre elever. Min utbildning innefattar ju åren 4-9, men säkert 75% av karriären har jag ägnat det gamla högstadiet. Det finns också en på många sätt högre grad av professionalitet i de lärarlag som arbetar med yngre elever, detta skall jag återkomma till. Så det här kan bli bra.
Det där var som sagt på papperet. Det ganska stabila lapptäcke som utformats för mig har nu dragits isär, strimlats, lagts ihop igen, och jag har varannan dag känt mig som en 21-åring på springvik. I en 80-årings kropp. För folk blir ju sjuka, klasser kraschar och oroliga föräldrar (arga pappor) ringer mina chefer och kräver att skolan "gör något". Och finns det då en sån som jag att tillgå, kastar man ju in den. I det här fallet just jag. Och då får den där femman klara sig utan assistans, den lilla trion i svenska och sjuan i engelska får hålla tiilgodo med en 21-årig springvikarie. Som alltså inte är jag.
I pusslet har jag hunnit med två dagar i min blivande klass. De är mycket små och helt grymma. Veckan efter sportlovet kommer jag att gå dubelt med den höggravida; sen hoppas jag få jobba på tills det blir dags "på riktigt". Ser mycket fram emot detta.
Har hunnit ha ett medarbetarsamtal med chefen. Hamnade ganska snart i en frustrerande diskussion om vad skolan skall göra när vi inte är överens med föräldrarna om vad som är bäst för eleven. Känns som att jag har haft det där samtalet tusen gånger, och jag önskar så att vi kunde vara lite mer styva i korken och faktiskt lita på vår kunskap om hur barn fungerar. Att "vänta in" föräldrarna tar så mycket tid och kraft, och när vi väl får sätta in de åtgärder vi tror är de rätta är jobbet så mycket tyngtre än det skulle vara om vi fick börja i tid....
Medarbetarsamtalet innebar också ett löfte om spännade kompetensutveckling. Eftersom jag fått ett sånt löfte en gång förut - vilket då smög sig - ligger jag lite lågt med förhoppningarna den här gången. Men det blir bra om det blir. Bitter blir jag annars.
---
Har ni sett det här, förresten? Ah, det har ni säkert. Det är ju jag som inte hängt med.
1 comment:
Great reaad thanks
Post a Comment