Thursday, February 22, 2007

Jolo

Någonstans i det mycket lågmälda bakgrundsbruset i mitt barndomshem fanns Jolo. Att säga att han var idol är väl att ta i men, till honom, Jan Olof Olsson, refererades det lite nu och då. Jag tyckte namnet var coolt, och när Någonstans i Sverige rullade i rutan satt jag där tvärnitad, avsnitt efter avsnitt. Janne Carlsson skrev in sig som Loffe i nån slags folksjäl innan han jönsade bort sig i lördagsunderhållningarnas feberdimmor.

Men det som gjorde intryck på mig var dödarna; han (Andersson?) som fick någon slags kanonrekyl i pallet, och korpral Hugg, som sprängdes i bitar, i det han räddade livet på en som inte förmådde kasta iväg, underen övning med riktiga handgranater. Och när de hjälpte flyktingar över gränsen; först med cyklar, vid den norska; och sedan i krigsslutet, över Torne Älv. Jolo skrev, och det var sentimentalt och folkhemskt på sina ställen, men samtidigt kunnigt och insiktsfullt, och med den blick för detaljer som hjälper betraktaren till att åtminstone närma sig någon slags överblick.

Hos mig väckte Någonstans i Sverige ett intresse för modern historia, som kom att påverka vad jag läste, och därmed även vad jag jobbar med.

Senare läste jag "De tre från Haparanda" och "De tre mot Petrograd", några varv åren runt gymnasiet. Mös, för att böja starkt och uppländskt, var vad jag gjorde, tror jag. Charm och lågtempo, någon lustig hatt med tillhörande dråplig episod. Och, igen, denna - nu skriver jag det! - bildning, som liksom ideligen pös fram bland äventyren. Om de håller för ytterligare en omläsning låter jag dock vara osagt.

Nu ligger den avbildade boken, Eviga följeslagare, vid sängen sedan ett par veckor. Klämmer in den när annan läsning känns tung, trist eller oberfintlig. Korta porträtt av personer och begrepp. Bismarck, Mata Hari, Piraten, Buffalo Bill, Vilde Bill Hickock och Preussaren, för att nämna några. Så djäkla bra. Det är inte anekdotiskt eller överdrivet spirituellt, inte heller allvarstyngt och särriööööst. Bara lätt, elegant, oupphörligen intressant och underhållande. På allvar. Heja Jolo.

4 comments:

Martin said...
This comment has been removed by the author.
Martin said...

Tack. Nu ska jag äntligen ta tag i De tre från Haparanda.

Farbror the Guru said...

Instämmer! Jolo är elegant som välbryggt the och kardemummaskorpor.

Ökenråttan said...

Jolo är bäst!