Saturday, March 31, 2007

Gick bra

Första veckan gick bra. Slet som en bäver och kom en bit på väg. Igår hade jag skrivit en post-it full med punkter att bocka av - och tyvärr utföra - innan jag gick hem. Jag hann det mesta. Men måndagen ligger oplanerad i bakhuvudet och skaver. Och ungarnas matteböcker rättas måndag kväll. Men, som sagt det blev bra det mesta, och jag hade kul på jobbet.

Fredagarna avslutas med ett pass kvarsittning. Man lägger ihop minuterna enligt många-bäckar-små-principen, startar klockan och så jobbar man järnet tills magister Kritan säger att "nu Roland, nu kan du gå".


Igår stod 15 av 22 på startlinjen. Tiderna varierade mellan en minut (jäpp 1, jag är en grinig typ, när jag är på det humöret) och 60 minuter. En efter en troppade de av och till sist var vi bara tre kvar. Vi hade mycket trevligt. Det var ju inte meningen.

Friday, March 30, 2007

Säkra hemåt, turkiska rester

Läste på den eminenta Lotten om säkerhet och risktagande. Antar att hon skriver apropos den där överläkaren som brukar hävda att vi svenskar är trygghetsnarkomaner. Han som jag brukar hålla med, när jag är på det humöret. Som jag brukar ångra att jag håller med när jag tänker på de små, och livets alla faror. Hur som; hittade detta som jag skrev i Istanbul i höstas, men som av någon anledning inte hamnade på bloggen. Vad jag vet.

"Utan att jag förstår hur det gått till sitter plötsligt min ett-och-ett-halvt-årige son med en stor Twix i handen. Hans ögon strålar mot en snäll tant på sätet snett emot, och hennes ögon strålar tillbaka. Det är naturligtvis hon som gett honom chokladkakan och jag ställs här inför ett dilemma. N vet inte vad en chokladbit är. Ja, han har naturligtvis smakat choklad, man kan liksom inte skydda barnen från allt ont, men så här, inslagen i papper, vet han inte riktigt vad det är. Han är ändå överlycklig; han har fått en fin gåva, av en snäll tant.

Dilemmat ser ut så här: Vore vi ensamma han och jag, skulle det vara en lätt match att säga ”Titta där, en bil!”, sno chokladbiten, äta upp den själv när han somnat och tänka att jag gör hans små mjölktänder en stor tjänst. Samt att jag får väl kompensera honom när han blir myndig. Men nu är vi i Turkiet och vi har tantens, och ytterligare en halv busslast Istanbulbors, ögon på oss. Och de vill se ett-och-ett-halvt-årig chokladglädje. De vill se sötmans seger över förnuftet. Och jag känner mig så fruktansvärt tråkig.

För så är jag fostrad. I skolan undervisades vi med vandringsmyter om tänder som förintades över natten om man la dem i ett glas cola, och den allmänna tandvårdens representanter hemsökte regelbundet klassrummet. Vi fick se gigantiska undervisningskäkar, och serverades tuggtabletter som gjorde oss illröda i munnen. Och det var sockret som var boven. Senare års hälsohets har ytterligare hamrat in budskapet. Detta bär jag nu med mig när frestelsen lurar. Små svenska barn skall inte äta godis helt enkelt.

Som svensk hemmapappa i Turkiet märker jag gång på gång vilket tyngd denna vettighet, This Royal Swedish Vettiness, har. Om man hemma gärna tänker sig att man är en cool snubbe som inte hetsar upp sig i onödan, blir man lätt värsta ordningsmannen här nere. Det
saknas petskydd, halkskydd och vickskydd. Det är elkontakter på trekvart, lekplatser från helvetet, och bältena i baksätet har man plockat bort. Och, nej, man använder inte cykelhjälm heller, men man röker i bilen. Jag får bita mig i tungan för att inte hojta; Hallå, hallå, jag är från Sverige, världens bästa land, och jag undrar vem som är ansvarig här.

Chokladkakan är inte liten, det är en rejäl pjäs han har fått. Jag överväger alternativen. Skall jag ådra mig allas vrede och lämna tillbaks godiset samtidigt som jag med mimik och gester förklarar Sveriges officiella syn på godisfrågor, eller skall jag falla för grupptrycket, sälja ut principerna och låta honom smaka?

N och tanten fortsätter att växla glittrande blickar med varandra medan jag kontemplerar karies och kalorier. Och jag tänker på alla vansinnesfärder i taxi, all passiv rökning och alla andra faror en ett-och-ett-halvt-åring i Istanbul utsätts för, men också hur kul han har. Hur det vimlar av snälla gubbar och gummor överallt, hur han får käka världens godaste oliver när han är på restaurang och hur snälla kvarterets katter är trots att han drar dem i svansen.

Chokladen är så god att han fnittrar mellan tuggorna. Busspendlarna gläds med honom, och jag tar åt mig lite av äran. Klart grabben skall ha choklad, liksom. Och det är ju inte direkt knark, precis. När han smällt i sig drygt halva lägger jag undan resten. Den spar vi till senare. Ur innerfickan tar jag fram en förpackning våtservetter som jag påpassligt tagit med mig. Vi gör så i Sverige, där jag kommer ifrån. Världens kanske vettigaste land."

Istanbul. Ibland längtar jag mig knasig.

Thursday, March 29, 2007

Klass


Alltså nu har jag fått min klass. De är 22 stycken och i princip hur kul som helst. Jag, snart medelålders och byggd för ett annat tempo. Har vart på jobbet kvart över sju hela veckan. Haft föräldrar i telefon på kvällarna. Missat rastvakter. Stajlat på gitarr. Moget.
Hittar jag tiden, och ett sätt att hantera delikata frågor följer rapporter. Tills dess, håll tummarna.

Bilden: Lucinda Williams stajlar på gitarr.

Wednesday, March 14, 2007

Fler betygssteg

I morse kom, efter lite påstötning visserligen, morgontidnigen och lade sig bekvämt tillrätta utanför dörren. Har inte haft dylik sedan före Turkiet, så en angenäm längtan har hunit byggas upp. För det är ju lite skön vardagslyx att få en sprillans i papper varje dag, att börja med. Och, hoppsan, man toppar med en skolnyhet.

Fler betygsnivåer, skall det bli, låter regeringen meddela. När jag själv gick i skolan var jag en svuren motståndare mot allt vad betyg hette. Det gav mig, om inte annat, goda möjligheter att argumentera med mina lärare, vilket gav mig högre betyg. Jag var ju så vaken och kritisk.

Mitt recept i stället för betyg var en trestegsraket. 1) Bättre information till eleven och hemmet så man vet hur eleven "ligger till". 2) Roligare och mer relevant undervisning motiverar eleverna bättre än artificiella siffror. 3) Prov och intervjuer är ett bättre sorteringsinstrument till högre studier. Och alla borde få komma in. Betygen är subjektiva och mäter fel saker. Sa jag då.

Vad tycker jag idag? Informationen blir bättre med professionella utvecklingssamtal, tycker jag. Betygen motverkar ofta sitt syfte i informationshänseende; fler steg förbättrar ur vissa aspekter, men det grundläggande problemet kvarstår; en så pass komplex kvalitativ företeelse som kunskap låter sig svårligen beskrivas i kvantitativa termer.

Motivationen då? Finns det inte bättre sätt att få kidsen att vilja lära sig än att vifta med ett framtida betyg?Hoppeligen. Oftast. Men inte alltid. Inte ens vilda tjurar kan få mig intresserad av motorsport t ex. Vore det ett skolämne vore jag obildbar, om jag så hade en lärare klonad av lika delar Phil Lynott (cool), Lena Ackebo (rolig) och Marie Curie (smart), vill jag tro. Men, kanske, kanske, skulle nog jag, högst troligt, lägga på en rem och lära mig det mest grundläggande om Keke Rosberg och Svenska Rallyt, om jag fick betyg. För så funkade det trots allt med den aptråkiga fysiken. Som jag säkert skulle gillat nu, när jag blivit en mogen och klok människa.

När jag var emot beyg trodde jag att "samhället" om man bara ville, och byggde ut gymnasiet/högskolan och "satsade på SYO", skulle kunna låta alla gå de varianter de ville i sina fortsatta studier. Betyg skulle inte behövas för att sortera tänkte jag mig. Men det tänker jag mig inte längre.

För trots att vi byggt ut och byggt ut, finns det fortfarande utbildningar där fler vill gå än det finns plats för. Och tvärtom. För att få någon slags rättvisa i valet till detta tror jag att vi skall använda oss av betygen i stor utsträckning, eftersom de skall sättas i förhållande till de mål som anges i kursplanerna. De skall bygga på ett stort faktaunderlag (elevens prestationer) insamlade med en mängd metoder. Detta känns trots allt mest rättvist, tycker jag. Förutsatt att vi lärare gör jobbet på rätt sätt, vill säga.

Men det kanske viktigaste skälet till att jag övergav mitt betygsmotstånd fick jag på en öppen föreläsning (Agnes Vold?) för drygt tio år sedan. Det tycks finnas ett samband mellan tydliga och förutsägbara kriterier, och möjligheterna att göra bra ifrån sig i grupper som traditionellt har haft svårt att ta sig fram i den akademiska världen. Enkelt uttryckt så får flickor och elever med rötterna utomlands bra betyg, men klarar sig sämre i system som bygger på intervjuer eller prov. För svenska killar är förhållandet det motsatta.

Hur många steg man skall ha i ett betygssystem, och hur tidigt de skall sättas kan vi diskutera. Jag kan tänka mig att det blir bra med ett par nivåer till, framförallt tror jag att det kan leda till en bra diskussion om hur vi skall mäta. Och vad.

Sjukt barn

Att på den svenska föräldraförsäkringens bekostnad vara hemma med sjukt barn, ger en tid att blogga. Om de ligger sovande i vacker feber, och tacksamt däremellan tar emot den baddande våtservetten och den hemkokta citronmixturen med ett "Dad, I love you", vill säga.

Inte om ungen är turbosnorig, sprallig och ofokuserad - kort sagt, snart två år - dock. Då blir det lite mindre tid till egen glädje - i det här fallet bloggande - och det känns ju lite orättvist. Han får all uppmärksamhet, laj, och dolce vita, medan jag springer runt som en serviceman till en snorig operadiva, för dagen med kraxröst. Trots att det som sagt heter föräldraförsäkring.

Skriver dessa meningslösa rader under hot. Nu skall vi leka, förstår jag av uppsynen. Och "Dad, I love you", säger de mest på film. I Amerika. N kan ju inte prata engelska. Heller.

Thursday, March 08, 2007

Fel, fel, fel

Kunskapsivraren, skolministern, tillika distriktsmästaren i ödmjukhet, Jan Björklund, förde i veckan vidare faktoiden att Kristian Tyrann i Danmark skulle kallas Kristian den Gode. Detta apropos en EU-idé om att skapa en unionsgemensam historiebok.

För mig är detta, på de flesta plan, verkligen en skitsak. För en person med skolministerns kunskapssyn, blir det problematiskt. Och symtomatiskt.

---


En faktoid är en lögn eller missuppfattning, som etablerats som "sanning", skulle man kunna säga. Det finns en sajt fullspäckad med dylika här. Den drivs av ett gäng som tycker att det här med rätt, skall vara rätt, kan man kanske säga.

---
Om Jan Björklund i Danmark verkligen kallas "Jan den Skitsmarte" har jag dock inte hunnit kolla.

Turkiet och You Tube

Landsfadern, republikens grundare mm, mm, Mustafa Kemal Atatürk har figurerat på You tube på ett sådant sätt att de turkiska myndigheterna bestämt sig för att You Tube skall blockeras i landet.

I höstas, underbara höstas, brukade vi runda av lunchen med att kolla någon klassisk rocklåt npå You Tube. M, N och W fick vältra sig i Patti Smith, Bowie, Jimi Hendrix och andra lirare som de svenska skolornas kursplaner i allmänhet försummar. Nu hade detta varit omöjligt; eftersom någon "grek" lagt ut en videosnutt där Landsfadern framställs som lite bögig, typ, skall hela skiten ner. (Påminner förövrigt lite om hur man på skolor lite här och var låter datorerna vara otillgängliga för alla elever, eftersom några missköter sig.)


Hur som helst; detta är dumt och bedrövligt. Dessutom kontraproduktivt; sedan nyheten om stängningen kommit ut, letar folk världen över efter klippen som skall beskriva Landsfadern som, typ, lite bögig. En av dem var jag, men min rostiga turkiska kan inte avgöra om snuttarna häcklar eller heroiserar.


Ensamma Mamman konstaterar i en kommentar att det var längesedan något skrevs här. Det får man ju hålla med om.