Wednesday, March 14, 2007

Fler betygssteg

I morse kom, efter lite påstötning visserligen, morgontidnigen och lade sig bekvämt tillrätta utanför dörren. Har inte haft dylik sedan före Turkiet, så en angenäm längtan har hunit byggas upp. För det är ju lite skön vardagslyx att få en sprillans i papper varje dag, att börja med. Och, hoppsan, man toppar med en skolnyhet.

Fler betygsnivåer, skall det bli, låter regeringen meddela. När jag själv gick i skolan var jag en svuren motståndare mot allt vad betyg hette. Det gav mig, om inte annat, goda möjligheter att argumentera med mina lärare, vilket gav mig högre betyg. Jag var ju så vaken och kritisk.

Mitt recept i stället för betyg var en trestegsraket. 1) Bättre information till eleven och hemmet så man vet hur eleven "ligger till". 2) Roligare och mer relevant undervisning motiverar eleverna bättre än artificiella siffror. 3) Prov och intervjuer är ett bättre sorteringsinstrument till högre studier. Och alla borde få komma in. Betygen är subjektiva och mäter fel saker. Sa jag då.

Vad tycker jag idag? Informationen blir bättre med professionella utvecklingssamtal, tycker jag. Betygen motverkar ofta sitt syfte i informationshänseende; fler steg förbättrar ur vissa aspekter, men det grundläggande problemet kvarstår; en så pass komplex kvalitativ företeelse som kunskap låter sig svårligen beskrivas i kvantitativa termer.

Motivationen då? Finns det inte bättre sätt att få kidsen att vilja lära sig än att vifta med ett framtida betyg?Hoppeligen. Oftast. Men inte alltid. Inte ens vilda tjurar kan få mig intresserad av motorsport t ex. Vore det ett skolämne vore jag obildbar, om jag så hade en lärare klonad av lika delar Phil Lynott (cool), Lena Ackebo (rolig) och Marie Curie (smart), vill jag tro. Men, kanske, kanske, skulle nog jag, högst troligt, lägga på en rem och lära mig det mest grundläggande om Keke Rosberg och Svenska Rallyt, om jag fick betyg. För så funkade det trots allt med den aptråkiga fysiken. Som jag säkert skulle gillat nu, när jag blivit en mogen och klok människa.

När jag var emot beyg trodde jag att "samhället" om man bara ville, och byggde ut gymnasiet/högskolan och "satsade på SYO", skulle kunna låta alla gå de varianter de ville i sina fortsatta studier. Betyg skulle inte behövas för att sortera tänkte jag mig. Men det tänker jag mig inte längre.

För trots att vi byggt ut och byggt ut, finns det fortfarande utbildningar där fler vill gå än det finns plats för. Och tvärtom. För att få någon slags rättvisa i valet till detta tror jag att vi skall använda oss av betygen i stor utsträckning, eftersom de skall sättas i förhållande till de mål som anges i kursplanerna. De skall bygga på ett stort faktaunderlag (elevens prestationer) insamlade med en mängd metoder. Detta känns trots allt mest rättvist, tycker jag. Förutsatt att vi lärare gör jobbet på rätt sätt, vill säga.

Men det kanske viktigaste skälet till att jag övergav mitt betygsmotstånd fick jag på en öppen föreläsning (Agnes Vold?) för drygt tio år sedan. Det tycks finnas ett samband mellan tydliga och förutsägbara kriterier, och möjligheterna att göra bra ifrån sig i grupper som traditionellt har haft svårt att ta sig fram i den akademiska världen. Enkelt uttryckt så får flickor och elever med rötterna utomlands bra betyg, men klarar sig sämre i system som bygger på intervjuer eller prov. För svenska killar är förhållandet det motsatta.

Hur många steg man skall ha i ett betygssystem, och hur tidigt de skall sättas kan vi diskutera. Jag kan tänka mig att det blir bra med ett par nivåer till, framförallt tror jag att det kan leda till en bra diskussion om hur vi skall mäta. Och vad.

3 comments:

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman said...

När jag var ung och militant medlem i Elevorganisationen var jag också motståndare mot betygen. Även idag anser jag att argumenten mot betyg håller, problemet är att de argumenten också kan användas för betyg.

Även om traditionellt studiesvaga grupper missgynnas av betyg, så missgynnas de än mer av andra urvalssystem, och då inte bara urvalssystem till högre studier, utan i än högre utsträckning av urvalet till olika jobb. Om det inte finns objektiva kriterier som funkar som urvalsinstrument så kommer platstillsättningar att gå till folka som har kontakter och social förmåga, och vi vet ju vilka det är.

(Så här 25 år senare - usch vad tiden går - så tror jag att Elevorganisationen motstånd mot betyg grundades på att deras medlemmar var studiebegåvade medelklassungdommar, som skämdes för sin priviligerde position)

Svante said...

Från universitetshåll har man ju ofta kritiserat de nya målrelaterade betygen just för att de fungerar sämre som urvalsinstrument för högre studier än de gamla. Kritiken går ut på att olika skolor sätter upp olika mål för ett givet betygssteg, vilket gör att elever från vissa skolor gynnas jämfört med andra.

Jag är rädd för att det blir ett större problem med fler betygssteg, om man inte gör målen tydligare. Hur ser du som lärare på detta?

Kritan said...

Tydligare mål, och kanske mindre världsförbättrarambitiösa emellanåt, låter som en bra idé.

Och om vi vill få koll på huruvida skolor sätter "rättvisa" betyg borde vi våga utvärdera. Låta oss lärare rätta nationella prov från andra skolor t ex.