Friday, March 30, 2007

Säkra hemåt, turkiska rester

Läste på den eminenta Lotten om säkerhet och risktagande. Antar att hon skriver apropos den där överläkaren som brukar hävda att vi svenskar är trygghetsnarkomaner. Han som jag brukar hålla med, när jag är på det humöret. Som jag brukar ångra att jag håller med när jag tänker på de små, och livets alla faror. Hur som; hittade detta som jag skrev i Istanbul i höstas, men som av någon anledning inte hamnade på bloggen. Vad jag vet.

"Utan att jag förstår hur det gått till sitter plötsligt min ett-och-ett-halvt-årige son med en stor Twix i handen. Hans ögon strålar mot en snäll tant på sätet snett emot, och hennes ögon strålar tillbaka. Det är naturligtvis hon som gett honom chokladkakan och jag ställs här inför ett dilemma. N vet inte vad en chokladbit är. Ja, han har naturligtvis smakat choklad, man kan liksom inte skydda barnen från allt ont, men så här, inslagen i papper, vet han inte riktigt vad det är. Han är ändå överlycklig; han har fått en fin gåva, av en snäll tant.

Dilemmat ser ut så här: Vore vi ensamma han och jag, skulle det vara en lätt match att säga ”Titta där, en bil!”, sno chokladbiten, äta upp den själv när han somnat och tänka att jag gör hans små mjölktänder en stor tjänst. Samt att jag får väl kompensera honom när han blir myndig. Men nu är vi i Turkiet och vi har tantens, och ytterligare en halv busslast Istanbulbors, ögon på oss. Och de vill se ett-och-ett-halvt-årig chokladglädje. De vill se sötmans seger över förnuftet. Och jag känner mig så fruktansvärt tråkig.

För så är jag fostrad. I skolan undervisades vi med vandringsmyter om tänder som förintades över natten om man la dem i ett glas cola, och den allmänna tandvårdens representanter hemsökte regelbundet klassrummet. Vi fick se gigantiska undervisningskäkar, och serverades tuggtabletter som gjorde oss illröda i munnen. Och det var sockret som var boven. Senare års hälsohets har ytterligare hamrat in budskapet. Detta bär jag nu med mig när frestelsen lurar. Små svenska barn skall inte äta godis helt enkelt.

Som svensk hemmapappa i Turkiet märker jag gång på gång vilket tyngd denna vettighet, This Royal Swedish Vettiness, har. Om man hemma gärna tänker sig att man är en cool snubbe som inte hetsar upp sig i onödan, blir man lätt värsta ordningsmannen här nere. Det
saknas petskydd, halkskydd och vickskydd. Det är elkontakter på trekvart, lekplatser från helvetet, och bältena i baksätet har man plockat bort. Och, nej, man använder inte cykelhjälm heller, men man röker i bilen. Jag får bita mig i tungan för att inte hojta; Hallå, hallå, jag är från Sverige, världens bästa land, och jag undrar vem som är ansvarig här.

Chokladkakan är inte liten, det är en rejäl pjäs han har fått. Jag överväger alternativen. Skall jag ådra mig allas vrede och lämna tillbaks godiset samtidigt som jag med mimik och gester förklarar Sveriges officiella syn på godisfrågor, eller skall jag falla för grupptrycket, sälja ut principerna och låta honom smaka?

N och tanten fortsätter att växla glittrande blickar med varandra medan jag kontemplerar karies och kalorier. Och jag tänker på alla vansinnesfärder i taxi, all passiv rökning och alla andra faror en ett-och-ett-halvt-åring i Istanbul utsätts för, men också hur kul han har. Hur det vimlar av snälla gubbar och gummor överallt, hur han får käka världens godaste oliver när han är på restaurang och hur snälla kvarterets katter är trots att han drar dem i svansen.

Chokladen är så god att han fnittrar mellan tuggorna. Busspendlarna gläds med honom, och jag tar åt mig lite av äran. Klart grabben skall ha choklad, liksom. Och det är ju inte direkt knark, precis. När han smällt i sig drygt halva lägger jag undan resten. Den spar vi till senare. Ur innerfickan tar jag fram en förpackning våtservetter som jag påpassligt tagit med mig. Vi gör så i Sverige, där jag kommer ifrån. Världens kanske vettigaste land."

Istanbul. Ibland längtar jag mig knasig.

4 comments:

Martin said...

Väldigt bra Kritan.

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman said...

Lysande Kritan.

Jag kommer ihåg när min mamma gav Sjuåringen glass första gången. Då var han ett halvår, och vi - mest jag - hade principen att han inte skkulle vänja sig vid sött. Den principen hade inte min mama. Det var värt att förlora principen för att se hans reaktion. Ögon lyste upp, och man kunde verkligen se att han inte förstod varför denna upplevelse hade förvägrats honom i ett halvår. Benen gick som trumpinnar, och han blev jättearg när det tog slut.

Det finns nog värre faror än Twix och vaniljglass här i livet.

Lotten said...

Min stackars förstföding förvägrades allt som ansågs olämpligt tills han var ungefär två år och vi slarvade genom att glömma en seg råtta bakom soffan.

– Var är Eeeerik? ropade vi och började fantisera om amerikanska kidnappare och bovar och banditer.

Vi hittade honom i en segråtteextas mitt i dammråttesamlingen bakom soffan. Jag har aldrig sett ett så lyckligt barn.

Tre minuter senare åt han blomjord, och var lika glad i den.

Laura said...

Haha, det där var så roligt skrivet, men sant!! Även om jag inte har egna barn, så förundras jag om och om igen över hur små barn kan tillåtas sitta i FRAMSÄTET och utan säkerhetsbälte, varför de får vara uppe så länge på kvällarna, varför de får äta choklad varje dag osv. :) Kulturskillnader.