Showing posts with label arbete. Show all posts
Showing posts with label arbete. Show all posts

Saturday, April 14, 2007

Vecka 3

Den tredje veckan var det påsklov. Vi drog till Malmö och Tranås. I Malmö besökte jag Turning Torso, trivdes med mat och umgänge samt grejade till en fin lammstek. Typ. Och gick framåtlutad i snålblåsten. I Tranås njöt jag av sol och lät en Montenegrinsk frisör förse mig med något som ligger bra nära hockeyfrilla. En gnutta för långt i nacken helt enkelt. Men, och här luktar det kanske lite förtyiårskris, för varje dag som går blir jag allt nöjdare och tänker mig att det ser lite nu och ungdomligt ut.

Åkte sedan hem, Å åkte på ryggskottet den här gången, så nu fick jag bära packning, packa upp, släpa barn och städa. Tranås och Turkiet, varje hemkomst har sin charm.

Torsdagen och fredagen åkte jag till skolan för att jobba. Åstadkom en ny tänkt ordningsoptimerande möblering med bänkarna i räta rader och alla ungar vända framåt. Gjorde i ordning tjutvå små etiketter och placerade kidsen i en tänkt ordningsoptimerande placering. Hus i helvete kommer det att ta på måndag morgon, när de ser vad jag gjort, kanske. Kanske.

Rättade matteböcker som inte rättats sedan mängdlärans avskaffande. Herregud så trist med mekanisk rättning! Säg att det var värt det. Fikade med vaktmästaren I, mig veterligt den enda jag känner som tillbringat ett svenskt friår i den irakiska delen av Kurdistan, och fick veta att när han växte upp hade han inte en leksak. Not one. Nix eine. N har redan tusen, och på fredag fyller han två. Då får han tusen till. Eller en trehjuling. Däremot torde han kunna glömma ett friår i mogen ålder.

Vecka 2

Andra veckan med klassen funkade också fint. Tycker jag. Jag lägger tokmycket krut på ordning just nu, vilket känns lite trist, dock. Men jag ser ingen annan väg att gå. De - nu buntar vi ihop de tjutvå individerna till en grå massa - är nämligen kanonduktiga på att jobba när de kommit igång. När de lugnat ner sig. Och när de hajjat vad de skall göra. Samtidigt är de kanondåliga på att lugna ner sig, ta in instruktioner och komma igång. Så där befinner vi oss nu.

Mer än en gång har jag önskat mig att jag vore en totalkarismatisk kanonmajje av hollywoodsnitt, som liksom förtrollade ungarna och omgivande klassrum till ett eldorado av kunskapsinhämtning och kreativitet. Men det är jag inte. Läs ordet en gång till; kunskapsinhämtning - inte mycket Hollywood i ett sånt ordval.


Vi piggar upp oss med en bild från New York.

Saturday, March 31, 2007

Gick bra

Första veckan gick bra. Slet som en bäver och kom en bit på väg. Igår hade jag skrivit en post-it full med punkter att bocka av - och tyvärr utföra - innan jag gick hem. Jag hann det mesta. Men måndagen ligger oplanerad i bakhuvudet och skaver. Och ungarnas matteböcker rättas måndag kväll. Men, som sagt det blev bra det mesta, och jag hade kul på jobbet.

Fredagarna avslutas med ett pass kvarsittning. Man lägger ihop minuterna enligt många-bäckar-små-principen, startar klockan och så jobbar man järnet tills magister Kritan säger att "nu Roland, nu kan du gå".


Igår stod 15 av 22 på startlinjen. Tiderna varierade mellan en minut (jäpp 1, jag är en grinig typ, när jag är på det humöret) och 60 minuter. En efter en troppade de av och till sist var vi bara tre kvar. Vi hade mycket trevligt. Det var ju inte meningen.

Wednesday, January 10, 2007

Vems är pengarna?


Nere i Bebek ligger Kitap+evi, en fin liten butik, femtio meter upp från den flashiga strandgatan. Turkisk fack- och skönlitteratur samt tidskrifter på bottenvåningen, coffe-table-skryt, samhälle, historia, romaner och annat på engelska, en trappa upp. Två trappor upp finns den fantastiska barnkammaren; barnböcker, pussel och pedagogiska leksaker från golv till tak + en liten gnutta Dr Phil-kör för småbarnsföräldrar. Och massor av leksaker, barnmöbler (det mesta från IKEA), kritor och grejer att leka med, pilla på , stöka till och ha sönder. Till detta ett magnifikt fik med fullständiga rättigheter (som om det begreppet fanns här), fräscha toaletter och hiss mellan de små våningsplanen. För det är inte så stort; allt ryms i en långsmal - högsmal borde vi säga - trävilla i fyra plan.

Jag och N är där i gott och väl två timmar den här onsdagen. Han leker, jag bläddrar i den här. Ur högtalarna kommer en skön blandning av klassisk och nyare americana, okejrå, rakt av gubbrock, på avspänd volym, och sitter man ni fönstersmygen kan man se vattnet glittra i fonden. Man kan ha det sämre.

Vi är de enda kunderna. Nere vid kassan hängde tre - fyra expediter sysslolösa, i caféet, beläget på en intäckt veranda hänger två till. Vi går dit. Menyn skäms inte för sig, i bokhandelssegmentet, vill säga. Ett femtontal crepes, tio sallader, mackor, sött och syndigt och det vanliga kaffeurvalet. Samt en massa sprit, alltså.

Jag förväntar mig inte att de skall ha den sallad Alexandre Dumas jag beställer. Det är som sagt bara vi där, och förra gången var vi ännu färre, höll jag på att säga, det går ju inte, men ni förstår hur jag menar; med den kundtillströmningen kan bara Joe Labero hålla en meny med fler än två rätter igång.

Visst har de Dumas. Yok problem. De har även den varma simiten med osttjafs som jag bestämmer att N vill ha. Så när vi beställt börjar de i lugn och ro plocka fram råvarorna, skala morötter, dra igång smörgåsjärn, blanda dressingar och så där. Vi går upp och kollar in om "From Empire to Republic. Turkish nationalism and the Armenian Genocide" av Taner Akçam står kvar. Det gör den. Bläddrar lite i en bok ctb om klassiska gitarrer - man är sjukt förutsägbar om man är av mitt kön och i min ålder; vi gillar inget nytt, och vi har en del pengar; ge ut stora, tjocka böcker om skivor och gitarrer så får ni hela pengen, om vi inte, som jag, gratisläser i bokhandeln, vill säga - respektive sliter lite i persiennerna innan vi går tilbaks till fiket.
Maten och kaffet kommer. Supergott. Vi äter i lugn och ro, dansar lite på stolen (N) innan vi (jag) betalar. När jag lämnar fram Akçams bok med den i Turkiet egentligen olagliga titeln känner jag mig lite uttittad av expediterna. De kollar på boken och snackar lite med varandra medan de processar kort och kvitto. Så säger vi Iyi günler! och går ut i solen; mätta, genomlekta och lite rikare på kulturellt kapital.

Nu till själva grejen. Det här är inte det enda stället häromkring som är snyggt, välsorterat, personaltätt och proffsigt, och i stort sett tomt på kunder. Det kan såklart vara så att alla hänger där jämt, utom när töntar som vi är ute och går, men jag finner det svårt att tro. Så, hur funkar detta? Vems är pengarna? Nu var inte lunchen billig, men det räcker liksom inte att ha tio lunchgäster i veckan och sälja ungefär lika många böcker om man vill hålla till mitt i ett av Istanbuls dyraste områden och hålla massa personal. Tänker jag mig. Och, om vi nu tänker oss att knarkkungarna här ner tvättar pengar i bokbranschen; bygger inte även en sådan affärsidé på åtminstone någon omsättning? Eller är det så att det är uttråkade makar till rika diton som fått affärer som hobbysyssla? Kanske det. Vad vet jag om ekonomi. Men det skulle vara kul att driva en affär på de premisserna.

Tuesday, December 12, 2006

Friserade siffror

Igår var jag hos frisören. Det finns två stycken på campus, en herr och en dam. Damfrisören känns trendig och hipp, herrfrisören är mer tidlös, så att säga. Hemma klipper jag mig lite för sällan; min frisyr skulle elakt kunna sägas passa en högstadielärare som helst går klädd i jeans och lyssnar på gubbrock, och som gärna framhåller detta som ungdomligt. Det stämmer dock inte. Snålhet, ignorans och den sortens fåfänga som yttrar sig i synbar avsaknad av dylik, är de verkliga skälen.

Men här är det billigt. För 9 lira (45 sek) blir jag klippt och schamponerad. Dessutom får jag polisongerna ansade. Hoppar jag schampot stannar det på 7 lira. Detta har jag lärt mig efter att ha klippt mig två gånger inom loppet av sex veckor. Hemma går det gärna tre eller fyra månader mellan besöken, å andra sidan kostar det ju lite mer.

Själva klippningen går till som hemma ungefär, dock under den tystnad som faller sig naturlig när man inte förstår varandra. Lite måttande med tummar och pekfingrar, några ömsesidiga ”tamam” (okej), och så kör han igång. Han är snabb och noggrann. Avsaknad av tramphiss och annan lyx gör att han får böja, luta och vrida sig betydligt mer än sina svenska kollegor. Den reklamfinansierade melodiradion är dock i det närmaste identisk med sin svenska motsvarighet. Obegriplig även här.

När man ser folk jobba här, och det gör man ju överallt, är det vanligt med olika hangarounds som håller de arbetande sällskap. Det är män som inte gör någonting just, utom att stå och glo, och kanske då och då sticka in någon replik. Kanske sparkar lite förstrött på lastbilens däck, om det är en arbetsplats som inbegriper en lastbil; kanske rättar till en detalj i dukningen, om vi är på ett fik. De har all tid i världen, och oklara uppgifter.

Ibland är den som hänger runt påfallande välklädd, då tänker jag mig att det är fråga om en förman, chef eller rent av ägaren själv. Ibland är de mer alldagliga, och då är det väl en kompis eller så, som inte har någonting annat för sig.

Båda gångerna jag varit och klippt mig har samme kille suttit i en av fåtöljerna och degat. Läst dagstidningarna fram och tillbaka; då och då bytt några ord med frisören. Han har gått ut en runda, för att komma tillbaka och slå sig ner; greppat tidningen och slagit upp sporten igen. Om han är kompis, ägare, torped eller arbetslös har jag ingen aning om. Han står i någon slags relation till salongen och han är alla gånger där nästa gång jag kommer.

Hur många som är arbetslösa i Istanbul vet ingen säkert. Inflyttningen från landsbygden är enorm, och siffrorna på antalet invånare varierar med vem man frågar. Någon säger tolv, de flesta femton, men jag har hört vissa påstå att det nu bor cirka arton miljoner i stor-Istanbul. 1960 var man en miljon.

I Sverige registreras man i princip i samma sekund som man föds; därefter vet staten allt om en tills man dör. Om man inte mörkar eller fuskar. Här funkar det inte riktigt så; man väljer om man vill registrera sina barn eller inte; statistiken är osäker, och man genomför därför folkräkningar med jämna (?) mellanrum för att få lite koll.

Förra året räknade man* med tio procents arbetslöshet i landet som helhet; flest i de sydöstra regionerna, men de är nog inte så få i Istanbul heller. Å andra sidan räknar man med att ungefär hälften av ekonomin i små och medelstora företag i Turkiet är ”informell”. Svart skulle man kunna säga.

Vilket kanske säger oss något om varför priset på en klippning motsvarar fem resor med lokaltrafiken eller en flaska riktigt dåligt vin. Och kanske också tjäna som ett argument för den ena eller andra arbetsmarknadspolitiken. Vad vet jag. Killen i fåtöljen är i vart fall inte utsänd av skattemyndigheten.


* Uppgifterna kommer från Utrikespolitiska institutets utmärkta Landguide över Turkiet.


Mannen på bilden säljer fisketillbehör, och skall i statistiken förmodligen föras till den informella sektorn.

Wednesday, November 29, 2006

Vad gör folk hela dagarna?

På rad står de med sina långa spön, en efter en i stickade mössor och med cig i mungipan. Småfirrarna går till, det sprattlar rejält i de burkar vi passerar, där vi glider fram längs kajen. Jag har en kaffe i nypan, N har juice. Det enda som bryter rutinen denna gråmulna förmiddagspromenad är den polis som svingar spöet, och sedan med blicken följer sänket som småningom landar i vattnet, sådär trettio meter ut.

Han står där i full uniform, en medelålders polis, med picka vid höften och allt. Jag skulle tro att det är en stundens ingivelse; han har förmodligen lånat spöet av någon av stammisarna. Han ser mycket lycklig ut. Det här är tusen gånger roligare än att åka runt i den sjuka trafiken och gnälla, ser han ut att tänka. Kanske säger han upp sig i morgon.

En bit bort står bilen. Där inne sitter två betydligt yngre snutar; två uttråkade Kling och Klang som vill åka runt och jaga bus, kanske. Men det är inte de som har makten. Han som bestämmer vill fiska; då blir det så.