Friserade siffror

Igår var jag hos frisören. Det finns två stycken på campus, en herr och en dam. Damfrisören känns trendig och hipp, herrfrisören är mer tidlös, så att säga. Hemma klipper jag mig lite för sällan; min frisyr skulle elakt kunna sägas passa en högstadielärare som helst går klädd i jeans och lyssnar på gubbrock, och som gärna framhåller detta som ungdomligt. Det stämmer dock inte. Snålhet, ignorans och den sortens fåfänga som yttrar sig i synbar avsaknad av dylik, är de verkliga skälen.

Men här är det billigt. För 9 lira (45 sek) blir jag klippt och schamponerad. Dessutom får jag polisongerna ansade. Hoppar jag schampot stannar det på 7 lira. Detta har jag lärt mig efter att ha klippt mig två gånger inom loppet av sex veckor. Hemma går det gärna tre eller fyra månader mellan besöken, å andra sidan kostar det ju lite mer.

Själva klippningen går till som hemma ungefär, dock under den tystnad som faller sig naturlig när man inte förstår varandra. Lite måttande med tummar och pekfingrar, några ömsesidiga ”tamam” (okej), och så kör han igång. Han är snabb och noggrann. Avsaknad av tramphiss och annan lyx gör att han får böja, luta och vrida sig betydligt mer än sina svenska kollegor. Den reklamfinansierade melodiradion är dock i det närmaste identisk med sin svenska motsvarighet. Obegriplig även här.

När man ser folk jobba här, och det gör man ju överallt, är det vanligt med olika hangarounds som håller de arbetande sällskap. Det är män som inte gör någonting just, utom att stå och glo, och kanske då och då sticka in någon replik. Kanske sparkar lite förstrött på lastbilens däck, om det är en arbetsplats som inbegriper en lastbil; kanske rättar till en detalj i dukningen, om vi är på ett fik. De har all tid i världen, och oklara uppgifter.

Ibland är den som hänger runt påfallande välklädd, då tänker jag mig att det är fråga om en förman, chef eller rent av ägaren själv. Ibland är de mer alldagliga, och då är det väl en kompis eller så, som inte har någonting annat för sig.

Båda gångerna jag varit och klippt mig har samme kille suttit i en av fåtöljerna och degat. Läst dagstidningarna fram och tillbaka; då och då bytt några ord med frisören. Han har gått ut en runda, för att komma tillbaka och slå sig ner; greppat tidningen och slagit upp sporten igen. Om han är kompis, ägare, torped eller arbetslös har jag ingen aning om. Han står i någon slags relation till salongen och han är alla gånger där nästa gång jag kommer.

Hur många som är arbetslösa i Istanbul vet ingen säkert. Inflyttningen från landsbygden är enorm, och siffrorna på antalet invånare varierar med vem man frågar. Någon säger tolv, de flesta femton, men jag har hört vissa påstå att det nu bor cirka arton miljoner i stor-Istanbul. 1960 var man en miljon.

I Sverige registreras man i princip i samma sekund som man föds; därefter vet staten allt om en tills man dör. Om man inte mörkar eller fuskar. Här funkar det inte riktigt så; man väljer om man vill registrera sina barn eller inte; statistiken är osäker, och man genomför därför folkräkningar med jämna (?) mellanrum för att få lite koll.

Förra året räknade man* med tio procents arbetslöshet i landet som helhet; flest i de sydöstra regionerna, men de är nog inte så få i Istanbul heller. Å andra sidan räknar man med att ungefär hälften av ekonomin i små och medelstora företag i Turkiet är ”informell”. Svart skulle man kunna säga.

Vilket kanske säger oss något om varför priset på en klippning motsvarar fem resor med lokaltrafiken eller en flaska riktigt dåligt vin. Och kanske också tjäna som ett argument för den ena eller andra arbetsmarknadspolitiken. Vad vet jag. Killen i fåtöljen är i vart fall inte utsänd av skattemyndigheten.


* Uppgifterna kommer från Utrikespolitiska institutets utmärkta Landguide över Turkiet.


Mannen på bilden säljer fisketillbehör, och skall i statistiken förmodligen föras till den informella sektorn.