Igår tog vi färjan över till Kadıköy på den asiatiska sidan. Vi hade inga särskilda planer mer än att kolla runt lite. Samtidigt som N somnar i vagnen, hittar vi restaurangen Çiya, som visar sig ha fantastisk turkisk mat. Så det otroliga händer att vi i lugn och ro får äta vistelsens hittills godaste måltid.
Det blev bön- respektive grönsakssoppa och en massa gudomliga småsallader och röror. Och för mig också en slags bulgur-kött-röra, intjoffad i någon slags tarmar och gudomligt kokt. Se bilden, överst i mitten. Vi kommer snart att ta båten över för att peta i oss några varmrätter också.
Kadıköy, var för övrigt helt okej, lite som det som är bra med Beşiktas; turkiskt, avspänt och ”rejält” på något sätt. ”Fräscht, men inte flashigt”, som en rutten copy skulle uttryckt det.
När N vaknade fick han simit-pizza. Och russin. Det enda som förmörkade mitt glada sinne var den hemska eurotechnoversion av Samuel Barbers Adagio for Strings, som spelades i affärerna. Men det är glömt nu. Nästan.
Det blev bön- respektive grönsakssoppa och en massa gudomliga småsallader och röror. Och för mig också en slags bulgur-kött-röra, intjoffad i någon slags tarmar och gudomligt kokt. Se bilden, överst i mitten. Vi kommer snart att ta båten över för att peta i oss några varmrätter också.
Kadıköy, var för övrigt helt okej, lite som det som är bra med Beşiktas; turkiskt, avspänt och ”rejält” på något sätt. ”Fräscht, men inte flashigt”, som en rutten copy skulle uttryckt det.
När N vaknade fick han simit-pizza. Och russin. Det enda som förmörkade mitt glada sinne var den hemska eurotechnoversion av Samuel Barbers Adagio for Strings, som spelades i affärerna. Men det är glömt nu. Nästan.
No comments:
Post a Comment