Lite Pamuk

Jag har precis läst Orhan Pamkuks nobelföreläsning, Min fars resväska, från i torsdags. A, kollega till Å, hade fått mig att förstå att den var bra. När vi stötte på henne i fredags förmiddag, var hon helt uppfylld av talet. Hon hade sett det direkt i tv kvällen innan, och mot slutet grät hon, berättade hon.

Jag håller med A om att det var ett mycket bra tal. Klokt, vackert och välskrivet. Klarsynt och känslosamt. Roligt. Du hittar det här, om du har en stund över. En passage jag tycker är klok är denna:

"Vi blir tidvis vittnen till hur den icke västliga världens stora folkmassor, samhällen och nationer, vilka jag med lätthet kan identifiera mig med, på grund av sin ångest för att bli förnedrade och sin sårbarhet ibland grips av rädsla som leder till vanvett. Jag vet också att i västvärlden, som jag med lika stor lätthet kan identifiera mig med, finns nationer och stater drivna av extrem stolthet över att ha manifesterat renässansen, upplysningen och moderniteten och över sin rikedom, som tidvis grips av en arrogans som närmar sig ett liknande vanvett."

Idag skriver de turkiska tidningarna om ceremoni och bankett. Jag förstår såklart inte ett jota, men mitt intryck är att man är stolt. Även gräsliga skvallerblad har uppslag med stora färgbilder där Pamuk får glitter och cash av knugen. Reaktionerna på priset har ju alltsedan Horace öppnade dörren och upphov sin stämma varit såväl blandade, som kluvna här. Vissa puckon trodde ju att Pamuk fått priset för att turkarna skulle provoceras. Andra var bara stolta. Många försiktiga.

Men när Turkish Daily skriver om Pamuk missar de sällan att återberätta hur han i en schweizisk intervju talade om miljoner armeniers och tiotusentals kurders död, och hur ingen vågar tala om detta; ett uttalande som sedan ledde till åtal för att han skulle ha kränkt "turkiskhet".

Turkish Daily refererar i dag ett uttalande av Pamuk där han skall ha sagt att han av principiella skäl inte kommer att uttala sig i politiska frågor mer. Men att han kanske kommer att råka göra det någon gång ibland, i alla fall. Han är, och vill vara, författare. Inte politiker. Och kanske var det med det i balhuvudet som följande stycke kom till.

"Jag skriver, för att det är mitt hjärtas lust! Jag skriver, för att jag inte liksom alla andra trivs med ett vanligt arbete. Jag skriver, på det att böcker måtte skrivas som jag gör och bli lektyr för mig. Jag skriver, för att jag är så arg på er, jag är arg på alla. Jag skriver, därför att jag tycker så mycket om att en hel dag sitta i en kammare och bara skriva. Jag skriver, därför att endast genom att förändra verkligheten kan jag fördra den. Jag skriver, för att hela världen måtte få veta hur jag, de andra, hur vi alla, alla vi i Istanbul och Turkiet har levt och hur vi lever. Jag skriver, för att jag tycker om papperets, pennans och bläckets doft. Jag skriver, för att jag tror mer på litteraturen, romankonsten, än på något annat. Jag skriver, för att det är en vana, en passion. Jag skriver, för att jag är rädd för att bli glömd. Jag skriver, för att jag är förtjust i all berömmelse och uppmärksamhet, som det för med sig. Jag skriver, för att få vara för mig själv. Jag skriver i hopp om att förstå varför jag är så oerhört arg på er och på alla. Jag skriver, för att jag tycker om att bli läst. Jag skriver, för att en gång för alla bli klar med den här romanen, den här texten, den här sidan, som jag en gång påbörjade. Jag skriver, för att alla förväntar sig det av mig. Jag skriver, för att jag med barnatrons innerlighet tror på bibliotekens odödlighet och mina böckers platser på hyllorna. Jag skriver, därför att livet och världen och allting är så otroligt vackert och förunderligt. Jag skriver, för att jag njuter av att klä i ord livets hela härlighet och rikedom. Jag skriver inte för att berätta historier utan för att skapa historier. Jag skriver, för att göra mig fri från känslan av att det alltid finns en plats, dit jag – precis som i en ond dröm – på intet sätt kan ta mig till. Jag skriver, för att jag aldrig kunnat känna mig lycklig. Jag skriver, för att bli lycklig."

"...för att jag med barnatrons innerlighet tror på bibliotekens odödlighet och mina böckers platser på hyllorna." Det hade min mamma, som var bibliotekarie, tyckt om.