Bisarrt

Söndag. Vi är i Parkorman på Minifest; ett slags barnfestival där man blandar kreativ barnkultur med ohejdad kommersialism på ett sätt som är fullkomligt otänkbart hemma. Invid borden där kids kladdar med gips, fingerfärg och glasmosaik, har Renaults Formel 1-avdelning ställt upp en bil och en massa tv-spel. Tojs ar ass bjuder på ballonger, på en annan plats har en sandåker ställts i ordning och krimskrams grävts ner; här får barnen träna arkeologi.

Och TV-kanalen Sky Türk, med en extremt entusiastisk programledare, en slags inhemsk Adam Alsing, men säkert varken ond eller dum i huvet, hittar oss, och vi blir intervjuade. Alsings intervjutaktik är skön. Frågor som ”Alla vet ju att ni svenskar tjänar mycket bra, eller hur?” samt ”Å, jo, visst tjänar ni jättebra , det vet ju alla, ni tycker det är skitbilligt här va?”, står som spön i backen. Grabbarna klarar begåvat sina frågor på engelska. Avslutningsvis tvingas vi sjunga. Vi var i chock. En minut efter att vi sluppit ur mediamannens klor hade vi redan kommit på tusen låtar bättre än Björnen sover, jag svär.