Saturday, November 25, 2006

Hamam

En fredagkväll är det lugnt på Galatasarays Hamam. Åtminstone den här fredagen. Åtminstone på herrarnas. Vi kommer ner i entréhallen, en vacker historia med inredning i framorientalisk lättjugend om ni hajjar; frostat glas med slingerväxter i sobra färger och ljust trä. Mässing. Marmorgolv. Den lilla fontänen i mitten är köpt på JULA-magasinet, men allt annat är lagom snyggt och smakfullt. Lagom slitet. Patinerat, säger vi. Och här är som sagt lugnt, nästan sömnigt.

Biffen i kostym i kassan visar grundutbud och tilläggstjänster på en lista. Vi slår till på bad, massage, skrubbning och tvål för 58 lira. Lika bra att ta hela paketet när man är här, och tvål kan ju vara kul att prova, liksom.

En liten mild gubbe leder mig till min hytt. Det ligger en handduk i ett ickeabsorberande tyg på britsen och på golvet står ett par trätofflor, designade av någon med mycket dimmiga uppfattningar om hur en mänsklig fot är konstruerad.

Jag och T – min glada sidekick på detta äventyr – möts på vingliga ben i hallen där den lille milde mannen, efter att ha låst våra hytter och givit oss nycklarna, för oss tvärs över golvet där Herrturk I väntar. Det är en man runt sexti med stiliga grå mustascher; inte helt olik Nils Lundgren, när jag tänker på det. Han leder oss via ett tvättrum – grå marmor, lite varmare, lite fuktigare – in i själva hamamet.

Det är högt i tak, säkert åtta meter upp till kupolens mitt. Taket är, liksom väggarna, blekt kantarellfärgat, i övrigt ljusgrå marmor. Det är ganska varmt, och mycket fuktigt. I varje hörn finns fyra handfat i marmor och mitten den stora, heta marmorskivan, där vi anvisas varsin handduk med kudde att ligga på. Symmetrin är perfekt.

Så ligger vi där. Vi är de enda badarna. Herrturk I har gått, och allt som hörs är lite drippande och droppande. Akustiken är fin, viskningar förstärks och ekar vidare en stund. Spa-kulturens muzakterror har inte nått hit; här tror man fortfarande att det går att slappna av utan mystiska panflöjter eller valsång. Det tror man alldeles rätt i.

Marmorskivan är som sagt het. På handduken är det extremt behagligt, lägger man tassen utanför bränner man sig nästan. Fuktighetsgraden gör att man är genomsvettig efter bara någon minut. Det är minst sagt vilsamt att ligga där och bara titta upp i kupolen. Då och då går jag till ett av handfaten, fyller en liten mässingsskål med kallvatten, som inte är särskilt kallt, och svalkar mig lite.

Så kommer våra badare in. T får I och jag får nr II, en kille i min ålder, med ett något opålitligt leende, som det skulle ha stått i den fördomsfulla thrillern Hamam-morden, som ännu återstår att skriva. Han presenterar sig som Erkan, och säger ”If this is good, you give tip-service outside, ok?” och ler sådär skönt opålitligt igen. Bara en idiot hade svarat något annat än ”Yes, of course”, i det läget. Så det är vad jag säger.

Massage. Jag lägger mig på rygg, handduken placeras som en limpa, eller vad man skall säga över mina genitalier, och han är klar att börja. Han drar och bänder. Trycker. Tar allt fläsk från överarmen och drar det ner mot handen. Samma sak i andra riktningen. Lägger ihop mina armar över bröstet och trycker till. Knakelibrak. Sannerligen, knakelibrak. Jobbar vidare med ben och fötter, innan jag får vända på mig. Samma fläsktransport, drag och bänd. Mer knak och dunka-dunka.

Jag undslipper mig ett och annat stön, vilket möjligen får Erkan att tagga ner lite. Fan vet vad han hade gjort annars. I ögonvrån ser jag att T får bra med stryk i sin hörna också, men efteråt är vi ändå överens om att det var grymt skönt. Om det är bra, i en kiropraktisk mening, kan man säkert diskutera. I like, hursomhelst.

Någonstans i detta tvålas jag också in, och lagom ledbruten och löddrande leds jag till handfatet. Jag sätter mig på en stenbänk och Erkan sköljer mig med vatten från mässingsfatet. Underbart.

Skrubbhandske på och dags för finslipning. Allt skall bort!, är parollen och Erkan är både hårdhänt och… Äh, Erkan är ingen finlirare, helt enkelt, men han tar det lite lugnt med ögonlocken i alla fall.

Tvål igen. Jag betvålas överallt, utom vid limpan så att säga, och tvättas noga. Tvål även i håret, schampoo är för töntar, och så sköljs jag igen. Man skall vara försiktig med att använda passivform när man skriver, men här är allt annat lögn. Jag gör inget, Erkan äger.

När han är klar tar han min hand, ser mig stint i ögonen och säger ”Good? Remember… Erkan.” Klart det var bra, säger jag.

Ut i duschrummet. Kallt, riktigt kallt vatten. Mycket skönt. Får sitta på en bänk och vänta på Herrturk III som gör entrén med en stöddig packe handdukar. Flera i frotté faktiskt. Han slår in mig i mjukt enligt alla konstens regler; jag får på underkropp och överkropp; slutligen ett huckle.

Vid den lilla fontänen möter mig den lille milde gubben. Han drar ut en stol, hämtar vatten och te. Vi sitter en kvart och sippar och njuter. Avstressade, rengjorda och mörbultade. Fiskar i fontänen.

När jag klär mig ser jag genom hyttfönstret hur Erkan och Herrturk I kommit ut ur de inre regionerna. De radar förväntansfullt upp sig. Erkan ler lömskt. Han får en femma, när jag går förbi. Den milde gubben, som försäkrar att te och vatten är gratis, får också dricks. För att han var så mild.


Bilden: Under tiden, på damernas

1 comment:

vall said...

Gärningsmännen finns på bild här:

http://images.worldofstock.com/slides/PAD1882.jpg