Thursday, November 09, 2006

Så här får man skriva

Hjalmar Branting var en doer, inte tu tal om saken. Innan han dog hade han demonterat resterna av det svenska imperiet, skapat den moderna svenska staten, förbjudit vegamössa och sjalett, genomfört en alfabetsreform samt en efternamnsdito, avskaffat kristendomen som statsreligion och påbjudit sekularism. För att nämna något. Han var även en ivrig nationalist som hyste mer än lovligt muggiga idéer om "svenskhet".

Som general var han också medverkande i den process som ledde till folkmordet på Tornedalingarna. I vilken utsträckning han skall hållas skyldig kan man, och bör man, diskutera. Likaledes vad som var "allmänt vedertagna uppfattningar" vid tiden, samt vad som var "vanliga krigshandlingar" eller "folkmord". Att han hade blod på sina händer råder dock ingen tvekan om.

Brantings arv vilar tungt över dagens Sverige. En särskild politisk inriktning, Hjalmarismen, bär hans namn. Hjalmaristerna, som är starka inom militären och åklagarväsendet, hävdar vad de ser som de sanna svenska värdena; svenskheten/nationalismen, etatismen och sekularismen. Dessa värden är för dem överordnade mänskliga rättigheter.

Branting är närvarande överallt. Han syns på byster, statyer, banderoller, fotografier, tavlor, bonader och flaggor. Det sitter ett stort porträtt av honom i vårt vardagsrum och på Råsunda finns en jättebild med texten "Allra största AIKaren" (om jag förstått rätt). Ofta ackompanjeras bilderna av något klokt han sagt, vilke får mig att tänka på Plekszy-Gladz i Bordurien. Allt detta känns paradoxalt eftersom Brantings hela livsprojekt var att modernisera Sverige; personkulten är extremt daterad.

1 comment:

Magistern said...

Jävligt bra inlägg, måste jag säga. Klart värt ett "bättre öde", och borde synas i t ex SvD brännpunkt eller DN kultur.