Mannen på ballongen

Föregående post illustrerades av en kille som sov med en nalle och en ballong. Den senare pryddes av järnvägsentusiasten, folkupplysaren samt barnens vän - Mustafa Kemal Atatürk, eller Landsfadern, som vi brukar säga.

Kulten av Atatürk tar sig stundtals bisarra uttryck. Statyer, ofta beledsagade av något klassiskt visdomsord, förekommer i alla former, överallt. Hans porträtt sitter inte bara på alla offentliga inrättningar som postkontor och färjelägen, utan även ofta hos frisören, på fiket, och kemtvätten. Och i alla klassrum. På min sons engelskspråkiga, och i övrigt underbart kreativt mysflummiga förskola, finns små sammanpysslade Atatürkutställningar på varje avdelning.

När jag är på gott humör kan jag tycka att det är lite lustigt. Att vissa konstverk är mer är roligare än andra. Att det är lite Bordurien och Plekzy-Gladz mustascher över det hela. Andra dagar framstår det som ganska mögigt, och som något som snart måste våga omvärderas och vädras. Men det sitter ihop med så mycket annat av det gamla, stela och rädda - i förlängningen förtryckande och auktoritära - som är det här landets stora utmaning.

Återkommer.