Studentföreningen för Kurdisk litteratur ordnar olika aktiviteter på Meydan, den stora gräsmatta som är universitetets centrum, under ett par dagar denna vecka.
Igår pratade jag med några av de kurdiska studenterna vid bokbordet om hur de ser på situationen för närvarande, vad de tror om AKP och utvecklingen framöver. Ingen vågar riktigt lita på att Erdoğans regering verkligen vill ge kurderna fulla politiska och kulturella rättigheter. Samtidigt ser många inte något bättre alternativ just nu. Barn åtalas med hjälp av teorroristlagstiftningen, massor av kurdiska politiker sitter fängslade och DTP är förbjudet. Åsikterna går isär huruvida regeringen stöder förtrycket av kurderna, eller om det är åklagarna som kör sitt eget race.
De jag talar med hoppas att Turkiet skall komma med i EU, eftersom det kommer att tvinga staten till en rättfärdig minoritetspolitik. Det är något vi alla borde stödja.
Ikväll var det en konsert med kurdisk musik. En instrumentalist spelade en slags träblåsflöjt, som jag via Wikipedia identifierar som en Quernete. Han är oerhört skicklig, och han ömsom följer, ömsom driver på de fyra sångarna, som turas om att sjunga fram berättelserna. Starka röster, kraftiga vibraton. Det är vackert, suggestivt och sentimentalt. Jag ser en ung man ta upp en näsduk och stryka bort tårar som trillar ner för kinden. Konserten pågår i en dryg timme. Mina små filmklipp gör inte musiken rättvisa, men du får en idé om hur det låter i alla fall.
Konserten var gratis. Nu skall jag sätta in lite pengar till Amnesty.
No comments:
Post a Comment