Thursday, January 26, 2012

Dag Vag

Det var så kul att skriva lite längre igen att jag tänkte fylla på med en till. Jag hade några idéer; en om hur deppigt och oklokt jag tycker det är att (s) utser Metal-Stefan till ny ordförande, nån annan om nåt annat, men så kom jag att tänka på Stig Vig. Och Dag Vag. Och den där idén som jag hade för länge sen om att skriva om alla svenska band som var så viktiga för mig mellan 12 och 19. Så vi börjar väl med Dag Vag.

Jag har aldrig ägt en skiva med Dag Vag, och jag såg dem aldrig live, egentligen. Jo, långt senare, men då var det inget vidare. Och jag tror aldrig att jag - efter -82 - dragit till med "Dag Vag" runt något bord där man droppat referenser. Men herregud, det gick inte en liten skakning genom rummet i morse när jag fick veta att Stig Vig är död. För Dag Vag var verkligen ett band som formade min musikaliska världsbild i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet.

Vi kan börja med tre kassetter. Debuten Dag Vag. Jag lånade och spelade in av Gunnar som jag börjat spela med i en slags proggig Simon & Garfunkel-konstellation. September -79. Omslaget med den snygga loggan. Wow. Den andra var såklart med Scenbuddism, som alla på Hamregården kunde utantill våren -80. Och den tredje var en livekonsert från SR (Tonkraft?) från sommaren -80.

Det första låt jag hörde var nog i och för sig"Dimma", från Scenbuddism. Introt som kändes så mäktigt, Stig Vigs röst som liksom åkte in och ut ur sången. De långa solona. Rockreggae. Nu läser jag att det var Dag Vag som myntade begreppet. Fan vet. Det var hur som helst en genre som de flesta lokala band befann sig i av och till vid den tiden. Lite ska, lite rock. Sjunga på svenska etc. Inte punk, inte hårdrock, inte reggae. Rockreggae. "JELP" mitt första band med eget material - jag hade skrivit två låtar - spelade rockreggae, ingen tvekan om saken.

Texterna var fantasieggande. På de två första skivorna är inte den besvärande "humorn" så framträdande. Det var psykedeliskt, politiskt och fantasifullt. Första skivan radar upp "Jag blev inte hög", "Snorbloos", "Min Tunna", "Idioterna" och "Glappkontakt". Ganska vasst. Till Scenbuddism hade man kastat om lite, ut med Bumpaberra och in med Beno Zeno. De fyra första spåren, nämnda "Dimma", "Tjockhult", "Egyptian Reggae" (Richman) och "Per i Hagen", var en extremt cool öppning. Då. Jag hade fått en ny lärare, M, i sexan hösten -79, och han berättade på på måndagarna om kvällar på Rackis, då Dag Vag spelade tills alla var genomsvettiga och ölen var slut. Det lät som min grej.

En bra sak med Dag Vag var att de var så lätta att börja spela till. Det här var ju innan... snark, snark före internet, en piggelin kostade två örtugar, och Branting var... Hur som helst. Det man idag kan hitta som tabs eller kolla på youtube fick man lyssna sig till, eller försöka hajja hur de gjorde om man såg ett band live. Jag började med att lära mig spela basen till alla låtar på Ebbas första. Man följde grundtonerna, så var man hemma*. Men det impade ju inte direkt på någon. Nästa steg var att lära sig Stig Vigs basgångar. I princip treklangerna i ackorden, lite fram och tilbaks. På rätt ställe förstås. Plötsligt ansågs man som en kille som var djävligt säker på bas, som vi sa.

Det fanns också liksom en gitarrkanon baserad på några Dag Vagslåtar. Steg ett; man kunde spela riffet på "Egyptian reggae".. Då var man halvsäker. Level 2: Introt till Min tunna. Då var man helt klart att räkna med. Tredje nivån var att kunna ta ut solon från Idioterna eller Dimma, t ex. Då var man skitsäker.

Tredje kasetten, den med livekonserten, var överdjävligt bra. Flera av de låtar som sedan skulle bli svenska megahits på "Palsternacka", framfördes här live utan jönsigt blås. "Samma sak". "Musik, musik". Och "Hellre aktiv idag, än radioaktiv i morgon." Det lovade så otroligt gott. Samma sommar släppte Ebba "Staten och Kapitalet" och alla gick på den där spelningen på Musseforum på hösten. Alla utom jag.

Dag Vag inluerade oss inte bara som basister och instrumentalister. Stig Vigs sångstil hade - corny enough - ett enormt genomslag på oss som ännu inte kommit i målbrottet. Man kunde nämligen, genom att böja huvudet extremt mycket framåt, och pratsjunga lite, neråt i micken låta lite mognare än man var. Och exakt som Stig Vig. Trodde vi.

Ja, ja. Sen blev de megastora. "Palsternacka" sålde som smör, blåset var jönsigt och vi skildes åt. Få saker var värre än ett brett, folkligt genomslag, och jag hade annat för mig. Nån vinglig kväll såg jag Stig Vigs nästa band Ojj! 600! Det var för djävla dåligt. Och ytterligare ett par år senare såg jag ett återförenat Dag Vag på Rackis. Lika illa där. Och som sagt, Dag Vag nämnde man aldrig i onödan.

Dock. I september 1989, när Barthel Cambric spelade tillsammans för sista gången, framförde vi "Idioterna" i en lång, illa repad, och rimligen ganska ofokuserad version. Det var trots allt den gemensamma nämnaren.

Rummet skakade till lite i morse. Tack, Stig Vig! Bra jobbat!







*(En god hjälp hade jag av all musikteori jag lärt mig i de körer jag sjungit i sen jag var typ fem. Men det är ju inte så rock-creddigt, så det nämner jag inte här.)






3 comments:

Farbror the Guru said...

"Samma sommar släppte Ebba "Staten och Kapitalet" och alla gick på den där spelningen på Musseforum på hösten. Alla utom jag."

Möjligen är det så att alla säger att dom var där. Alla utom du!

Farbror the Guru said...

Enligt de senaste sammanställningarna sågs den nämnde konserten av knappt 125000 personer i åldrarna 3-57 eller 3-58.

Martin said...

Bra text! Kul med uppdateringar här. Hälsa familjen.