# 1,5 "Schweden, Schweden" - Ebba Grön / "Stay Free" - The Clash

Okej, ni hajjar. Och jag hajjar. Listans trovärdighet rasar som ett korthus, när nu plötsligt två låtar går in på plats ett och en halv. Detta beror, som jag ser det, på mina luddiga kriterier, labil dagsform, samt lite spontanitet. Dödssynder i listsammanhang.

(För många, för män i synnerhet, är detta med låtlistor extremt allvarligt. Jag har tidigare, i andra sammanhang, trampat i klaveret ordentligt när det varit listdags. Minns t ex när jag slängde in Fogerty's Almost Saturday Night på en folk/singer-songwriter-lista som tydligen skulle befolkas av små milda britter med luta och flöjt i bagaget. Det blev inte nådigt. Så för mig är det kanske inte så allvarligt.)

Nåväl, när jag började detta projekt var jag på det klara med att både Clash och Ebba skulle med, och att de skulle in högt upp - även om jag inte var helt tvärsäker på kringsnacket. Och det blir inte så mycket kringsnack, för det skulle leda till sentimentala ordbajserier som finge Olsson och Persson att framstå som hippaoch stringenta popsnubbar, fast förankrade i nutid och verklighet, och... det bjussar jag inte på.

Kopplingen till skolan? Nån rad här och där, helt centrala i min uppväxt, och banne mig nu också.

"Vilken tur lilla jag har haft,
jag känner mej så hedrad.
Att få växa upp i ditt sköte e ett privilegium som få har haft,
så tack mor å far.
Tack mina lärare och tack alla vi,
alla vi som har det så bra
Men Svärje, Svärje Fosterland,
säj mej är det verkligen sant?"

"We met when we were in school
Never took no shit from no one, we weren’t fools
The teacher says we’re dumb
We’re only having fun
We piss on everyone
In the classroom"

Två extremt bra låtar.

Från We´re only in it for the drugs, 1979 (Ebba Grön), och Give ´em enough rope, 1978 (The Clash).

Svenskblattska?

Striden på DN:s kultursidor rullar vidare, och för en gångs skull känner sig Kritan lite bortfintad och inte särskilt tvärsäker. Ebba Witt-Brattströms referenser ifrågasätts, och min kloke kompis språkforskaren inflikar i ett PS att han håller med Hyltenstam, som angriper EWB för att inte veta vad hon snackar om. Så, jag får väl fundera ett varv till, men...

...nu måste jag packa för jag skall till New York. Och sol på balkongen, Bloggers dysfunktionalitet, mm, gör att det bloggas sparsamt nu. Bättring utlovas.

Gud i skolan

Den 16 april skrev Mette Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, i DN att det är dags att förbjuda religiösa friskolor. Det var en välskriven artikel artikel som inte bara lyfter fram barnens rätt till en icke-konfessionell undervisning utan även skolans plikt att vila på vetenskaplig grund.

Artikeln har diskuterats så där lagom i veckan framförallt längs den vanliga fronten; vem skall bestämma vad som är bäst för barnen, var drar vi gränsen etc, men det är framförallt avslutningen i hennes artikel bör vi titta lite extra på:

"Lärarnas riksförbund anser att skolan måste stärka sin status som en given mötesplats för alla religioner, kulturer och etniciteter, där vetenskapen står i centrum. Det strider mot den moderna samhällstanken att premiera en specifik religion i utformandet av en enskild skolverksamhet. Detta resonemang inbegriper också hänvisningar till en viss religion i skolans övergripande styrdokument.

Då friskolor som bygger på en religiös inriktning i dagsläget inte går att förbjuda, samt att skolans värdegrund i dag förknippas med en specifik religion, så är det nu hög tid att regeringen ger Statens skolverk i uppdrag att utvärdera och på nytt utreda den värdegrund som den svenska skolan ska bygga på."

Detta handlar alltså i hög grad även om den allmänna, vanliga, helsvenska, icke-terroristutbildande, icke-galna-imam-styrda skolan.

Ni minns väl Läroplanens inledning "...I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism... " där den kristna traditionen skrevs in efter mycket sega förhandlingar. Det fanns starka argument då att motarbeta denna skrivning, och de har sannerligen inte blivit svagare med tiden.

Jag har tidigare skrivit om de slentrianmässiga, "oförargliga" skolceremonierna i kristna gudstjänstlokaler, och vad detta kan betyda för människor med olika inställning i centrala livsfrågor.

Skolan skall definitivt syssla med religion. Vi skall lära oss om, och undersöka, tro, riter, symboler mm och vi skall problematisera detta. Men, skolan skall inte vila på någon som helst religiös grund. Och det är en stor skillnad.

Blattesvenska

Idag skriver professor Ebba-Witt Brattström i Dagens Nyheter om allas rätt till det svenska språket. Läs. Det är bra, tydligt och förmodligen provocerande för en hel del proffstyckare. Kritan håller med om det mesta. Heja, heja!

Mas slog barn

Detta skulle kunna vara en alternativ rubrik till Expressens artikel idag. En lärare i Malung har dunkat en tolvårings huvud mot bordet tills han börjat blöda. Om Expressen har rätt, alltså om de inte bara har hittat på hela skiten, så skall han inte få arbeta i skolan. Det finns inga provokationer som motiverar våld mot ett barn, och här verkar det inte vara fråga om nödvärn på något sätt.

Nåväl, Expressen, som ju alltid verkar för att fördjupa diskussionen, låter läsarna diskutera frågan "Är det för mycket våld i skolan?". Jäpp, den fastnade man för idag. I morgon kan vi kanske diskutera om det är för lite våld i något sammanhang, vi får väl se.

Och om man läser bara några inlägg blir man ganska deprimerad. Sverige är ett flumparadis befolkat av asociala element, styrt av onda vänsterflummare och där barn rånar och mördar. Och detta är skolpolitikens fel.

Kritan, som ibland känner sig som en grinig gammal yllekofta, känner sig som värsta veloursnubben i sammanhanget. Man är väl en mes trots allt, innerst inne.

Olika måttstock, orättvisa betyg

Igår lovade jag att återkomma till frågan om de "orättvisa betygen". Bakgrunden är att genom att jämföra de resultat eleverna når i gymnasiet med de betyg de hade när de lämnade grundskolan, ser det ut som om eleverna på vissa högstadier får för höga betyg. Den rimliga bilden vore ju att höga grundskolebetyg samverkade med goda studieresultat på gymnasiet.

Av de knappa uppgifterna i SvD-artikeln ser det ut som om man är benägen att sätta högre betyg i invandrartäta förortsskolor, medan man i Stockholms innerstadsskolor är mer njugga.

Ett par reflektioner. Till skillnad från när jag gick i skolan kommer de flesta idag in på sitt förstahandsval, oavsett betyg, så man kan tycka att detta inte är hela världen. Men i de kommuner där man har ett fritt skolval blir betygen ofta avgörande för vilken skola man hamnar på, även om det inte styr programmet. Och detta skall naturligtvis ske rättvist.

Samtidigt sitter världsförbättraren på min vänstra axel och väser att det fria skolvalet i Stockholm har gjort att duktiga flickor från förorterna tar sig in på fiiina skolor i innerstaden, på bekostnad av lata rikemanssöner. Typ. Om det nu skulle visa sig att detta goda, delvis förstärkts genom en orättvis betygssättning så blir det lite jobbigt. Ja, ja. Det går att hantera.

Allvarligare är kanske när detta att sätta för höga betyg lämnar individnivån och stiger uppåt i statistiken. Vi får då skolor som framstår som bättre än de är. Och där man alltså kan luta sig tillbaka i det varma skenet av en felaktig betygsstatistik. De som betalar priset för denna resultatdopning är ju ungarna som står dåligt rustade för gymnasiet, trots att deras lärare givit dem höga betyg.

Varför är det då så svårt att sätta likvärdiga betyg? Kan man inte ha samma standard överallt? Det betygssystem vi har lämnar ett ganska stort - möjligen, möjligen för stort - utrymme för lokala tillämpningar. Och med reservationen i minne så tror jag att det måste vara så. Skulle man centralstyra detta led hårdare skulle det göra undervisningen bakbunden på ett sätt som jag tror vore olyckligt. Men vi lärare kan bli mycket bättre på att lära oss tillämpa de centrala kursplanerna och betygskriterierna. Men detta arbete kan inte ske på den enskilda skolan, utan måste givetvis ske i tillsammans med andra skolor för att de gemensamma referenspunkterna skall bli tydligare.

Vidare borde alla kommuner tvingas följa upp de olika grundskolornas - deras elevers - resultat på gymnasiet. Den kunskap vi får då kan hjälpa oss att se vad som kanske behöver ändras på gymnasiet, men framförallt i grundskolan.

Påsken över

En flitig läsare har påpekat - irl, that is* - att mitt påsklov nu rimligen måste vara slut. Jag kan inte annat än att hålla med. I SvD idag hojtade Lotta Edholm, Fp, till om det faktum att grundskolor är olika snälla/stränga vid betygssättningen, om man skall tro uppföljningar gjorda på gymnasiet. Om detta återkommer jag i morgon - det är nämligen något som oroskurrat i min mage lite då och då.

*Säger man så fortfarande? Gör man kanske inte? Kanske man aldrig gjorde?

Ses efter påsk

Nu tar jag påsklov! Händer det något viktigt i skolvärlden får ni tänka själva.

Vikarien eller Hallaballo i Hallonbergen

I går kväll såg jag äntligen Vikarien, en dokumentärfilm i regi av Åsa Blanck och Johan Palmgren. Den var på många sätt mycket bra och kommer den till en bio nära dig, skall du absolut se den.

Det första jag tänkte när jag kom ut var att jag längtade en hel del efter att jobba med tonåringar igen. Det finns ett liv och en glädje i lärarjobbet som kanske alltför sällan syns i Kritans magsura poster. Men så är det. När det är kul och bra, då är det mycket kul och mycket bra.

Filmens "handling" är som följer: Den unge läraren Max börjar tvivla på sig själv och sina metoder eftersom det är ett djäkla liv på lektionerna. Han ringer sin gamle högstadielärare Folke, som nu är över 70 år. Folke sätter sig i bilen och kör upp till Hallonbergen för att se om inte hans beprövad metoder skall kunna fungera. Så här skriver sajten bio.nu om detta.

"Folke har en traditionell lärarstil. Han begär tex att eleverna ska hälsa på honom ståendes innan lektionen börjar. Mössor tillåts inte, tuggummin ska spottas ut och det ska vara tyst i klassrummet. Max däremot föredrar en mindre auktoritär ledarstil. Han vill försöka vara kompis med eleverna för att på så vis vinna deras förtroende."

Detta citat är belysande för hur korkad debatten ibland blir. Folkes regler är "auktoritära" och sätts i motsatsställning mot ett mer kamratligt förhållningssätt.

Nu är grejen den att jag upplever Folke som mycket kamratlig och schysst. Han vinnlägger sig om att se varje elev, via skolfotokatalogen har han lärt sig allas namn när han kommer, han har glimten i ögat och är oerhört kunnig. Hans idé är att ställer eleverna upp på ett lugnt och respektfullt klimat kommer de och han att ha det bra tillsammans. Jag tror han har rätt. Och visst, naturligtvis är han "gammaldags" och lite skönt prillig.

Max är också mycket duktig. Hur han är som klassrumspedagog är svårt att få något grepp om, för det är ett djäkla röj hela tiden. Men han lägger ner ett enormt engagemang på sina elever. Han åker hem till dem om det behövs, han peppar och uppmuntrar och han vinner många elevers och föräldrars förtroende.

Både Max och Folke tycks jobba i ett vacuum. Vad som är regissörernas jobb och vad som är "verklighet" är inte så lätt att veta, men rektorn är ständigt frånvarande och kollegorna skymtar bara lite ibland. Detta blir en svaghet i filmen - något av komplexiteten går förlorad.

Eleverna då? De är en skön blandning av osnutna skitungar och kloka ungvuxna, och givetvis gläds man enormt mycket med dem på skolavslutningen när de uppklädda och fina får betyg och välgångshälsningar. Trots den känsla av kaos filmen vill förmedla känns ingen våldsam eller hotfull, utan de är pratiga, struliga och skitjobbiga, men i grunden schyssta på något sätt.

Ok, men vem vinner då? Folke eller Max? Ingen vinner. Det blir aldrig frid och fröjd i klassrummet. Man når varandra lite grann som människor, och helt klart sätter Folke, och Max i synnerhet, spår hos eleverna. Men samtidigt är det glasklart att de här ungarna hade kunnat lämna skolan mycket bättre rustade inför livet om de fått en bra arbetsmiljö. Och, detta måste byggas gemensamt på skolan; aldrig så duktiga lärare står sig ganska slätt om skolkulturen i praktiken släpper greppet om klassrummet.

Om jag går tillbaka till skolan igen skall jag se den här filmen tillsammans med mina elever. Vi kommer att få en hel del att prata om.

Dags att njuta

Nu har påsklovet börjat för alla de kollegor som inte är tjänstlediga. Njut nu! Den som inte kan göra som P, som åkt till London för att tillbringa morgondagen på White Hart Lane, bör i alla fall unna sig en extra pilsner, en gnutta sol eller vad man nu mår bra av.

Själv brukade jag alltid komma hem till påsk med ett berg av uppgifter att rätta, och är du lika olyckligt lottad så tänk på att var sak har sin tid. I morgon håller jag på Tottenham!

Mediamangel

Gårdagens mediamangel kom sig av en viss trötthet som smyger sig på ibland. Och, ur en önskan att någon av de makthavare som befolkar landets redaktioner lite oftare gick ett varv till i tanken, när de ser en nyhet på nätet. Finns det något att säga som de andra inte redan sagt? Kan jag göra ett bättre jobb än copy & paste?

Såväl konstapel- som kalsongchocken bär på andra frågor. Ställ gärna dem!

Kalsingarna i Falkenberg

"I Falkenberg har de jättesnipiga bibliotekarier som är 1000 år gamla och förbjuder kepsar och synliga fillingar och trosor. De gör det för att de är dumma i huvet. Men som tur var har vi i Sverge något som heter media som räddar oss. De griper in. Så nu får man visa fillingarna i bibblan och bära keps hur mycket man vill."

Sammanfattning av diverse bloggar, ekon, aftonblad och hört på stan.

Att det skulle kunna finnas omständigheter utöver de citerade kan jag inte tänka mig.

Ekot - Baylan 0-1. Eller 0-0 i alla fall.

Frågan gäller romska skolbarn som inte kommer till skolan. Alltså som uteblir dag efter dag, vecka efter vecka. Lite halvdisträ hör jag på Ekot att Ibrahim Baylan, en av Kritans mest häcklade, på torsdag förmiddag sade att i sista fall "så har man möjligheten att via polis och socialtjänst se till att barnet kommer till skolan."

Nu visar det sig att detta inte längre är lagligt, möjligheten till polishämtning försvann 1985. Den stora nyheten blir nu att skolministern inte har koll på det! I Kvartifemekot, som jag bilkörandes åhör, får nu Baylan kommentera sin egen oerhörda kunskapslucka. Den verkar inte bekymra honom nämnvärt. Och det tycker Kritan är bra. För...

(Först en brasklapp; självklart skall alla statsråd kunna alla förordningar som ett rinnande vatten. Bra då har vi sagt det.)

... det torde vara en vitt spridd uppfattning att skolplikten i sista hand kan genomdrivas med polishjälp. Skolministern skall ha ett bättre kunskapsunderlag än vitt spridda uppfattningar, javisst, men skulle han t ex ha frågat Skolverket skulle de nog komma fram till ett distinkt "Njae, kanske, men det är inte lämpligt i första hand, om det finns bättre alternativ" om de fick fundera på saken.

... det är fantastiskt att skolministern faktiskt uttrycker att det någonstans går en gräns. Ok, att det inte gjorde det i just det här fallet, men ändå. Tydlighet är inte hans starkaste gren.

... det torde finnas allvarligare luckor i Baylans bild av skolvärlden än denna.

... den verkliga nyheten - om än 21 år gammal - är ju naturligtvis att samhället avhändat sig denna möjlighet. Hur tänkte man då? Det finns fortfarande möjlighet att använda vitesförlägganden (tror jag, är det väl bäst att tillägga) men kommuners flathet att sätta tryck på de föräldrar som berövar sina barn deras skolgång är något som borde belysas mer.

Det finns en gammal stå-upp med Robin Williams där han raljerar över obeväpnade brittiska poliser. Jagandes bovar hojtar de "Stop! Or I´ll say stop again!". Inga jämförelser i övrigt.

Hur knyter vi ihop det här då? Kanske så här: När journalisterna tycker det är viktigast att försöka få dit ministrar eller andra politiker i alla lägen, säger politikerna inte så mycket. Då tenderar dialogen med medborgarna att bli ganska tunn. Ekots bidrag till samtalet om skolan hade idag kunnat bli betydligt bättre.

---

Har Kritan blivit en Baylankramare plötsligt? Hmmm....

Finland - ny länk

Jag är mycket förtjust i vårt östra grannland. Goda skäl till detta är a) en suverän svägerska, b) Väinö Linna, c) Sibelius och d) de vanliga fördomarna om en attityd baserad på Matti Nykänen, vinterkrig, Hurriganes, kosken och perkelä.

Till detta fogas nu e) en mycket livgivande video - finsk prozac, helt enkelt.

Åsiktsbetyg igen

Den senaste veckan har alla debattörer förfasat sig över Ytterbyskolans "åsiktsbetyg", se t ex Kritan 29/3. Igår kväll var det dags för världens sämsta aktualitetsprogram* att ge sig ikast med frågan. Inbjudna gäster var elever, lärare, kommunpolitiker, projektledare och en representant för Skolverket.

För att ta den sista gästen först; hon lyckades faktiskt, till skillnad från verkets chefsjurist, efter en stunds rundprat säga ett tydligt "Nej, Skolverket tycker inte att detta är ok". Fantastiskt. Vad tjänar de på Skolverket? Har de en åsikt eller kan alla tycka lite som de vill? Och i så fall, vem av dem skall skolorna lyssna på? Ett tips är att nästa gång gå en mediahanteringskurs hos någon annan än oraklet i Delphi.

Nu till det viktiga. Jag hyser den allra djupaste respekt och beundran för min SO-lärarkollega som i programmet gång på gång klargjorde hur och varför de hade gjort sin tolkning av Skolverkets kursplaner. Där står att man skall kunna tillämpa ett demokratiskt arbets- och beslutssätt samt praktisera demokrati i vardaglig handling (redan i femman faktiskt), vilket man inte ju inte gör om man kränker sina kamrater under ett klassråd, eller vägrar samarbeta med någon pga ursprung eller sexuell läggning till exempel.

OK, nu kan man, och skall man, invända att det ändå kommer att handla om att bedöma ungdomarnas åsikter, i praktiken, eftersom det går att ha kunskaperna utan att vilja använda dem. Och åsiktsfrihet måste gå före luddiga kursplaner. Så de får jobba vidare med andra metoder.

Men, återigen, vi måste se hur sammanhanget ser ut , i Kungälv och på många andra platser. Varför tar en skola det här initiativet? Det handlar, som jag skrivit förut, om hur vuxna människor försöker använda alla tänkbara medel för att försvara demokratins värden, i en situation där andra vuxna människor inte tar sitt ansvar. (Jag har suttit i samtal med föräldrar som varit ganska tydliga med att de inte tycker att det är så värst oroande att deras barn slåss och klär sig i rasistiska symboler. "Pojkstreck", heter det. Det viktiga är att "grabben sköter hockeyn", typ.)

Vi som jobbar i skolan känner oss många gånger ganska ensamma i arbetet med uppgifter som samhället omkring förväntar sig att vi skall ta hand om. Kamp mot rasism, sexism, anorexi, fetma, miljöförstöring, cykelhjälm eller vad det nu kan vara. Så innan ni hackar vidare på läraren John, och hans kollegor i Kungälv, så kan ni ju fråga er vad ni själva gör åt problemet med främlingsfientlighet i vårt land.


* Programmet heter Debatt. Det har gått i 72 säsonger på bästa sändningstid, och jag kan bara spekulera i hur många tv-chefers gamla mormödrar programledaren Lennart Persson håller som gisslan, för att år efter år få fortsätta. Då och då ser jag programet eftersom trailern lovar ett intressant ämne eller dito gäster; men mest eftersom jag är dum i huvet som inte lärt mig att det aldrig blir bra.

Lennart Perssons ambitioner är höga. I ett genomsnittligt program avhandlas orsakerna till global uppvärmning, EU:s tjänstedirektiv och regionalpolitik i Norrland. Inga frågor är för svåra, en kvart per fråga räcker bra. Så fyller vi studion med gäster. Experter, politiker och "vanligt folk". Det blir dynamiskt. Helst skall gästerna vara så många att ingen förstår vem som är vem, och en knapp fjärdedel får uttala sig - företrädesvis då byggjobbaren Jimmy, som tycker att det är för mycket "krångel och skit".

I denna illustra samling trippar Lennart förtjust omkring, och som en åttaårig lekledare på sitt eget barnkalas styr och ställer han. Ingen får tala till punkt, Lennart skickar ordet vidare innan man vet det samma av. Men det gör inget för här är det tempo.

Lennart förstår inte vad de säger. Han hör inte vad de säger. Ibland blir det lite paus i det intellektuella utbytet, då lägger Lennart pannan i djupa veck, ser ut att fundera lite och droppar någon tänkvärdhet. Sen blir det full rulle igen.

Lennart Persson får mig att längta efter gamle Siewert. Vanligtvis länkar jag till ett program jag skriver om, men näe, det vore oetiskt.

Lundsbergs skola

Ut åker länken till hockeyfrillorna och in kommer en riktig bubblare: Lundsbergs internat i Värmland. Dels för att jag tycker att det är intressant att läsa om hur det funkar där, dels för att detta intresse torde reta en och annan och dels för att vissa inslag (filmerna och vänföreningen t ex) har en skön air av pythonsk "upperclass twitness" eller hur jag skall säga. Välkomna in i finrummet, kids!

# 2 "School's Out" - Alice Cooper

Kanske var jag sju år. Det fanns några artister som fick mig skrämd och förvirrad varje gång jag kom i närheten av deras skivomslag. Jag begrep helt enkelt inte typer som David Bowie och Alice Cooper. I stället för att se tuffa ut som Sweet, eller lite lustiga som Slade, såg de läskiga och snuskiga ut på något sätt. (Jag tror att KP i något klargörande nummer döpte genren till "chockrock", att skilja från "sminkpop" t ex.)

Men brorsans kompisar på den norduppländska taigan hade plattorna, och när han kom hem och berättade växte fascinationen: "...och Alice Cooper har gjort en skiva som handlar om att man skall spränga skolan! Och på slutet hör man hur han gör det! Och man kan liksom bygga en skolbänk av skivomslaget..."

Ni hajjar. Inte lätt att hänga med i svängarna. Att KP dessutom visste att berätta att Alice avrättade sig själv på scenen fick det att snurra rejält i huvudet.

Nåväl, idag är den ett dussinnummer i alla stockholmska rockreklamradiostationer med bengtmagnussonröster i jinglarna och reklam för rockkryssningar på Ålands Hav. Bra riff, snygga körer, tungfotat stick och en frän refräng. Alice förtjänar sin andraplats och en årsförbrukning kajal på köpet. 1972.




En fotnot i sammanhanget: Southside Johnny/Little Steven/Bruce Springsteen-kompisen Gary US Bonds gjorde i slutet av femtiotalet en låt med samma titel som blev en mindre hit. Det är oklart hur han tänkte, men uppföljaren till låten som handlar om hur härligt det är att skolan är över blev School's In, en låt om hur härligt det är att skolan börjar igen...

Ordningsbetyg igen

Aftonbladet har tillsammans med Lunarstorm en sajt kallad "Ungt val 2006" där ambitionen är att lyfta ungdomsfrågor och göra ungas röster och åsikter hörda. Det är utmärkt.

Förra veckan genomförde man än nätenkät i frågan om betyg i uppförande och ordning. Drygt hälften var positiva till idén, vilket inte är förvånande. Men det betyder inte att det är en bra idé.

Dock, detta är den stora ödesfrågan för den svenska grundskolan. Alla är överens om att det är viktigt med lugn, ro och trygghet, men det går en djup klyfta mellan å ena sidan de som menar att den trivsamma (vilket fånigt ord) skolan uppnås när lärarna undervisar inspirerat, engagerat och bygger relationer med eleverna, och å andra sidan vi som menar att en förutsättning för detta är att lugn, ro och trygghet råder.

Jag har haft kollegor som varit födda att undervisa, som lagt ner extremt mycket tid och energi på att nå sina elever, som outtröttligt tillägnat sig de nya idéer och metoder, men som likt förbannat utsatts för såna kränkningar att jag blir fortfarande blir förbannad när jag tänker på det. Att hävda at dessa lärare skulle behöva ändra sin undervisning eller bli bättre på att "bygga relationer" är ett djävla hån.

På samma sätt minns jag elever som satsat massor av tid och engagemang på att ställa upp som kamratstödjare, på att ingå i olika projektgrupper för en roligare och mysigare skola, och på andra sätt velat stå upp för sin skola och som lik förbannat fått utstå trakasserier och annat från andra elever.

Slutsatsen av detta är att det finns beteenden som är för svåra för den vanliga skolan. Det finns ungar som är för tungt belastade för att deras tillvaro i skolan skall vara meningsfull. Och det finns tusentals barn och vuxna som mår dåligt av detta.

Det är sant att många skolor måste fundera över målsättning och arbetssätt, och många pedagoger måste göra sin undervisning mer relevant, men att tro att det är därför en majoritet av de unga vill införa ordningsbetyg är dumt.

Ett bra klimat kan inte vara målet i en vision om skolan. Det är vägen.